Kostymen kom förra veckan. Jag är tydligen inte den bästa på att mäta. Den var lite stor. Nu har vi varit hos en skräddaren och han ska ta in den. Den är klar nästa vecka.
Minstingen med lite nålar.
Det kommer bli så bra när det är klart. En jättesnygg kostym. Vi fick jättebra hjälp av skräddaren. Jag kan verkligen rekommendera www.suitopia.se. De har garanti för om du mäter fel. Som tur är så mätte jag för stort. Lättare att sy in än att öka. De tar kostnaden upp till 1000 kr för ändringar. Dessutom, om det inte går att ändra så gör de en ny. Vill ni ha en riktigt snygg kostym så är detta stället.
Man kan beställa hem tygprover om man vill innan. Finns också ett antal butiker i Sverige som man kan gå till och få hjälp med mått och se tyger.
Nu är det bara skorna som är ett stort bekymmer. Skräddaren frågade om vi kunde komma tillbaka med skorna. HA, HA, eller hur! Jag svarade att OM vi hittar några så kan vi komma in. Skjorta, fluga och näsduk bör vi kunna hitta ganska smärtfritt.
Jag och en fin vän har pratat om att testa yoga. Vi har kommit så långt att vi bestämt att vi ska åka på en resa tillsammans för att yoga. Vi har bestämt datum för detta.
Nu är dessa datum snart. Vi har en pågående kris med Covid-19. Från början skulle vi har rest någonstans i världen eller Sverige. Vi hittade inget som var våra datum. Då pratade vi om att vi skulle kunna åka till varandra och prova yoga tillsammans. Grejen är att ingen av oss provat yoga innan. Vi tycker båda att det skulle vara kul att testa.
Jag är lite mesig och vill gärna gå med någon. Jag har ingen koordination. Och ni kan ju tänka er hur det ser ut när nästan två meter människa vevar åt alla håll och fel håll. Yoga känns dock som att det skulle kunna funka för att det är så långsamma rörelser. Men inte ensam.
Min syster tvingade med mig på aerobics när jag bodde i Göteborg. Jag hävdade att det var en väldigt dum idé. För att jag skulle slå omkull alla andra. Min kära syster lirkade med mig och sa att jag kommer att lära mig om jag bara går några gånger. Tre gånger sedan är du med i takten. När vi hade gått tio gånger så sa min syster till mig att jag kunde låta bli att fortsätta. Då hade jag slagits färdigt på aerobicsen.
Nu är det ju jag själv som ”tvingar” mig. Fast jag har större tilltro till att det kommer gå bra. Jag borde inte slå till någon. När jag nu har kommit så här långt så kommer Covid-19 och stör. Hur ska vi lösa detta?
Min fantastiska vän vet inte detta än. Men jag tänkte att vi kunde prova på att ha digital yoga. Att vi kan göra det tillsammans och med vägledning via film. Vi får se om det blir en hit. (Och om vi är två eller om jag är ensam.)
Idag för exakt ett år sedan var jag i Östersund. Det känns lite overkligt nu. Jag var där för årsmöte med Junis. Nu känns det som att det är eoner av tid sedan. Samtidigt som det känns som att det var för en månad sedan. Detta Covid-19 har trasslat till det i huvudet, i alla fall på mig.
Covid-19 känns som att det skulle kunnat varit taget ur en film. Min upplevelse innan hemfärd i Östersund skulle också kunnat varit taget ur en film. Tänk Fawlty Towers.
Jag kommer till receptionen. Jag har varit på en lång härlig lunch tillsammans med en kär vän och hans andra hälft. Mitt tåg ska gå hem kl 22.19 samma dag. Jag har blivit lovad att få ha rummet fram tills dess. Problemet är att rumsnyckel inte fungerar efter lunchen. Receptionisten en något äldre kvinna än mig ska hjälpa mig.
Hon är ensam att ha hand om hotellet. Det är lågsäsong och en söndag. Jag och kanske ett fåtal till bor på hotellet. Kvinnan ursäktar sig att det tar sådan tid för hon jobbar bara varannan söndag. Hon öppnar pärmar. Hon trycker på tangenter på datorn. Hon tar fram pärmen igen. Detta pågår i ungefär 10 min. Det doftar gott från köket. Som ligger precis i anslutning till receptionen.
Jag väntar och säger att jag har ingen brådska. Tyvärr kan jag ju heller inte hjälpa henne, säger jag. Hon tittar på mig med en förvirrad blick. Och plockar fram en pärm igen. Oklart om det är samma pärm. Efter ytterligare en stund så säger hon att hon skulle ju kunna ringa ägarinnan och be om hjälp. Men hon gör inte det.
Nu börjar det att lukta från köket. Innan doftade det gott. Nu är det något annat. Och hon fortsätter att bläddra i pärmen. Nu börjar det lukta lite bränt. Nu är vi uppe i drygt tjugofem minuter som hon har försökt att koda om min nyckel så jag ska komma in på mitt rum.
Då går larmet. Det TJUTER. Fullkomligt öronbedövande. Alla branddörrar stängs. Hon slänger sig ut i köket. När hon öppnar dörren in dit, som nyss har stängts, så väller rök ut. Hon stänger snabbt dörren efter sig. På andra sidan dörren skriker hon HELV..E! Hon öppnar dörren på glänt och ett nytt rökmoln väller ut. Och så säger hon: Ursäkt, jag måste bara… Hon stänger dörren igen och skriker HELV..ES JÄ..A SK.T! Öppnar igen och samma procedur en gång till. Ursäkt och sedan svordomar bakom dörren. Fyra eller fem gånger gör hon så innan hon kommer ut.
Hon springer fram till vad som ser ut som brandlarmets skåp. Hon försöker att stänga av larmet. Nu kommer svordomarna fast vi är i samma rum. In i köket igen. Ut från köket. Varje gång med ett rökmoln som väller ut. Samt svordomar som följer henne likt soldater i krig.
Hon ringer ägarinnan. Ägarinnan frågar om hon ringt brandkåren. En vid detta laget mycket hysterisk receptionist fullkomligt skriker att det har hon inte. Ägarinnan ber henne att göra det, skyndsamt för att slippa avgiften för utryckningen. Det kommer också fram att detta är andra gången denna månaden för ett falsklarm. Svaret kommer i falsett, för i HELV..E KAN DU RINGA BRANDKÅREN. Ägarinnan säger att hon ska ringa. Då kommer det två brandbilar.
En av brandbilarna.
Svordomarna fortsätter. Brandmännen kommer in. Där står jag mitt i allt. Jag kan inte gå någonstans. Jag vet inte om jag får gå någonstans. Receptionisten ber räddningsledaren att stänga av larmet. Som har tjutit för fullt hela tiden. Han svarar att det går inte. Det slutar när röken slutar. De blir visade in i köket. Två brandmän backar ut och undrar vad det är som hänt. De öppnar allt på vid gavel för att vädra ut. De kommer fram till att rökutvecklingen har varit så kraftfull att de måste sätta in fläktar.
Jag berömmer att de var på plats så snabbt. Jag frågar om jag får ta en bild på dem. För att jag vill berömma deras jobb. Räddningsledaren svarar att det får jag. Precis när jag tar bilden kommer den stressade receptionisten och säger: Tar du bild? FÅR DU DET? Hon inväntade aldrig mitt svar.
Räddningsledaren
Jag fortsätter att prata med räddningsledaren. Jag säger att det känns lite pinsamt för att jag kan vara orsaken till det inträffade. Han svarar lugnt: För att få den rökutvecklingen så måste man ha något väldigt, väldigt mycket för länge i micron. Du har ingen skuld i detta.
Snart så dyker ägarinnan upp. En cool kvinna som suckar lite grann åt brandmännen och ber om ursäkt för det inträffade och dessutom andra gången för månaden. Hon försöker lugna ner sin anställda och samtidigt frågar hon mig om hon kan hjälpa mig. Hon säger: för av receptionisten kommer nog ingen få hjälp av mer idag. Jag ber om ursäkt till henne och säger att jag är del i problemet som behövde hjälp med nyckel.
Hon svarar samtidigt som hon tar min nyckel: Att det är inte ditt fel. Lika lång tid som det tog henne att säga den meningen. Så lång tid tog det för henne att koda om min nyckel. Max fem sekunder. Hon tackar för att jag valt att bo på hennes hotell och önskar mig välkommen tillbaka.
En helt overklig upplevelse. Om det inte varit för att jag stank brandlukt så hade jag trott att jag drömt det.
Jag har inte träffat mamma på en vecka nu. Innan det så var det flera veckor med besök utan att jag rörde henne. Nu börjar tankarna kring de saker som hon inte får hjälp med på äldreboendet. Som hennes naglar. Det finns någon bestämmelse som säger att anställda inte får ta hand om naglarna på fötterna.
Händerna får de göra. Och jag kan inte förstå logiken i det men så är det. Fast vad händer nu? Jag är den som tagit hand om mammas fötter. Och det borde vi ha gjort för två veckor sedan. Men då jag inte rört mamma så har det inte blivit gjort. Vad händer om det dröjer månader innan hon får ta emot besök igen?
Kommer personalen få hjälpa till med det? För det är ju bara personal som får vara där. Jag skulle ju inte ens kunna anlita någon som skulle fixa hennes fötter. För det är besöksförbud.
En liten sak i det stora naturligtvis. Det är säkert en sådan sak som ingen har tänkt på. Det är ganska obehagligt att ha för långa tånaglar. Det kan också bli besvär om de blir för långa. Jag funderar på att åka dit och vinka till henne i fönstret. Det borde man ju få göra. Fast det hjälper inte fötterna.
Maken hade ont i huvudet i natt. Han har nästan aldrig ont i huvudet. I natt var det tydligen ganska illa. Ingenting hjälpte (eller nästan ingenting). Självklart så låg han och analyserade vad som kunde vara orsaken.
Det var nästan så han hade väckt mig för att det gjorde så ont. Men omtänksam som han är ville han inte väcka mig när jag väl sov. Han berättade det på morgonen att han haft besvären. Han har fortfarande lite ont. När han rör nacken och lutar huvudet framåt. På natten hade han ont så det strålade ut i käken och ner i nacken.
Eftersom det har släppt så är jag inte så orolig. Maken har heller inte ringt 1177 eller haft en tanke på att söka hjälp för det. Så jag säger (skämtsamt) till maken att det kanske är en tumör. Nu sa jag det försent. Det snabba svaret blev: En tumör känns inte. Det har jag redan googlat. Jag: Den kan ju vuxit sig stor och trycker på något som gör ont. Maken: Är den så stor så dör jag snart så då sk..er jag i det.
Det är inte helt lätt att leva med en hypokondriker. Är nog inte så lätt om man är hypokondriker heller (vilket maken är). Jag brukar säga till honom att han inte få googla på saker. Han blir helt hispig. Denna gången blev han inte det. Fast han inte fått något svar på vad det kan vara.
Jag resonerar som så att om ibuprofenen (med barnstyrka) hjälpte så att det värsta försvann, då är han inte döende. Han behöver i och för sig ha ont för att kunna ta en värktablett. Om han inte har ont så blir han alldeles vimsig och lite lyrisk. Det är därför han måste ta barnstyrkan. Om han skulle ta vuxenvarianten skulle han bli väldigt påverkad även om han hade riktigt ont. Denna gången vet han i alla fall att han inte har en tumör. Oftast är det ju dödliga sjukdomar han har.
Hur är man en bra vän? Jag skulle kunna bli så mycket bättre på det. När jag blev sjuk så tappade jag orken. Orken för allt. Jag orkade inte ens titta på TV. Allt var jobbigt. Det var tufft. Det är tufft fortfarande men inte på så många plan som då. Nu är jag mest trött hela tiden, men orkar ändå att göra lite grann. Och om jag gör för mycket då får jag sota för det. Fast på ett sätt som om man var sjuk i feber. Ligga och vila men orkar titta på TV i alla fall.
När jag blev sjuk var det inget jag höll hemligt. Jag pratade öppet om det. Jag hade jättemånga som brydde sig om mig. Som hörde av sig och vill veta hur allt gick. Det är ett sätt att vara en bra vän. Man hör av sig. Jag själv blev jättedålig på att höra av mig. Orken fanns inte. Orken fanns inte att ta alla samtal som kom in. Då kände jag mig som en mindre bra vän. (Fast jag vet att jag inte var det.)
Även om jag blev sjuk så fortsätter alla andras liv. Det innebär att det händer saker i deras liv hela tiden. Att vara en bra vän betyder att man ska finnas där för sina vänner. Inte för min skull utan för deras skull. Att dela tuffa tider med någon annan kan vara precis det som är avgörande för hälsan. Jag försökte när jag var som sjukast men det var mycket fokus på mig själv. Bara att ta en dag i taget.
I helgen fick jag en present på trappan. Med ett sms som sa att det finns en present där. Det har jag fått en hel del av under min sjukdomsperiod, presenter. Jättegulliga saker som bara visar att jag tänker på dig. Denna gången var det hemgjorda frallor och en ros. Det som gör detta så speciellt och som fyller mitt hjärta med värme, är att denna personen är i en tuff period i livet just nu. Trots det så tänker hon på mig.
En enkel ros kan förmedla mycket.
Jag önskar att jag hade haft samma styrka för två år sedan. Men att ångra vad vi inte gjorde eller gjorde finns det ingen nytta med. Det vi får göra är att ändra något för att inte göra samma sak ingen. Jag hoppas att vi alla får med oss att finnas för våra medmänniskor nu. Tyvärr finns det massor av människor som inte har några vänner alls.
Det finna alltid en orsak till att någon beter sig på ett sätt. Ibland är det på sätt som vi inte tycker om. Glöm inte att det finns en orsak. Om orsaken är att de har haft en tuff uppväxt, eller har det jobbigt hemma i ett förhållande, eller om de har en sjukdom eller om de bara är stressade, det vet vi inte om vi inte frågar. Att visa att vi finns för alla är vad vi behöver just nu. Om en person har det värre än någon annan gör inte det lättare för någon av dem. Omtanke, om vi bär det med oss tror jag att vi kommer att ta oss ur denna krisen på ett bättre sätt än utan.
Vågar man ta fram en näsduk och torka näsan uta bland folk idag? Vågar man nysa? Vågar man säga att man rör sig ute? Vågar man umgås live med någon? Vågar man säga att man behöver hjälp ekonomiskt som egen företagare?
Vad vågar man göra idag? Jag kom på mig själv med att gå för nära en annan person på affären. Vi båda plockade lösgodis. Flera gånger kom jag på mig själv. Det var bara jag som gick för nära. Bara dök in när jag såg vad jag ville ha. Fast den andra var i närheten. Vågar man berätta att man gjorde fel. Vågar personen påpeka, att håll avstånd? Vågar man säga att man köper plockgodis?
Jag upplever det tufft att som egen företagare att säga att jag inte får någon hjälp om man jämför med anställda. Jag klagar inte. Jag påpekar bara att vi resonerar olika. Det blir lite vi och dem känsla. Att jag som egen har lite satt mig i sitsen själv som vill tjäna pengar. Om jag valt att vara anställd så hade jag haft mer rättigheter.
Jag vill inte att vi ska ha vi och dem känsla. Jag vill att vi tillsammans ska försöka fixa detta. Jag och min make har klarat oss ur en väldigt svår kris men också andra mindre kriser innan. Vi fixar detta. Vi har inte massor av pengar. Vi klarar oss ett tag till men vi har all rätt att vara oroliga. Även om hotet inte är imorgon.
Vi försöker att hjälpa där vi kan. Vi försöker att göra det vi brukar men också lite till. Vi har köpt mer saker än vad vi behöver. Vi har till exempel beställt en stor mattan från Rag2Rug. Vi behöver den egentligen inte men de har det tufft och då vill vi bidra. Vi äter ute mer än vad vi gjorde innan. Nu har också minstingen fått utelunch två gånger per vecka, som vi tänker nyttja. Allt för att hjälpa varandra.
Min fråga är vad händer när våra pengar är slut? För slut kommer de att ta. Våra inkomster har minskat och kommer att minska mera om detta fortsätter en längre tid. Är lösningen att vi alla gör som vi brukade? Fast på ett annat sätt? Take away mat istället för att äta ute. Beställa kläder, blommor med mera via take away istället. Eller är lösningen att vi alla låter bli att göra inköp och väntar på bättre tider?
Vi har inte haft något att rama in vår trädgård med på många år. Vi hade häck innan. Jag är inte den bästa trädgårdsmästaren som finns. Därför var inte häck något bra alternativ.
Något som jag tycker är tråkigt är att vi behöver ha något som skärmar av trädgården. Under denna tiden som vi inte haft det så har det försvunnit grejer från oss. Stegar, cykel och annat. Inte jätte mycket men det har ändå försvunnit. Många av sakerna har vi hittat igen. Vilket innebär att någon bara har tagit det för tagandet skull. Inte för att de behövde saken.
I natt så har det varit någon som förstört vår kant som ska gå runt gräsmattan. Vi ska göra ett staket. Men för att slippa ogräs och lättare kunna klippa gräset så har vi bestämt att sätta en plåtkant och sedan ha sten under staketet. Självklart med ogräsduk under stenen. Den har nu blivit söndertrampad på vissa ställen.
Maken blir som Kalle Anka. Han lugnar ner sig fort som tur är. Det jag inte förstår är varför ska det behövas ett staket för att folk ska låta bli att gå i vår trädgård? Det är tydligt avgränsat men inget som sticker upp. När vi hade häcken, som inte var speciellt hög, så hade vi inte dessa inkräktare. Jag har inga problem med om någon bara skulle gå i min trädgård. Det jag har problem med är att de tar med sig saker som tillhör mig. Eller förstör saker som är mina.
I vår familj så älskar vi mat. Mat i alla dess former, konstiga och mindre konstiga. För oss är mat viktigt. Det har kommit fram i mina tidigare inlägg. Att samlas kring mat är något som är värdefullt. I många kulturer så tror jag att maten är något som binder oss samman. Bara för att vi älskar mat så betyder inte det att vi inte tycker om snabbmat. För det gör vi också.
All mat är bra mat. All mat är god mat eller mindre god mat. Vi använder oss aldrig av äcklig mat. Med det sagt så finns det ett ställe som jag gärna undviker. Ett ställe som jag verkligen inte uppskattar maten på. Det stället är McDonalds. Jag har svårt att förstå att det är så populärt. Även om man har barn. Mina barn har aldrig haft det som favorit.
En fördel med McDonalds är att maten smakar lika vart du än är i världen. Det är bra om man har en autistisk son. Bara att kunna ha McDonalds som alternativ om man ska äta ute är bra. Man säger till äldsta sonen om du inte gillar maten på denna restaurangen så går vi till McDonalds och köper åt dig sedan. Vilket har lett till att han har alltid provat. Och vi har Aldrig behövt nyttja kortet med McDonalds för att sonen inte ryckte om maten på första stället.
Det är dock två saker på deras meny som jag faktiskt gillar. Det är deras milkshake samt ÄPPELPAJEN. Äppelpajen är magiskt god. För många, många år sedan bytte de ut milkshaken. Så den är odrickbar nu. Minstingen och jag sitter och pratar om hur han följer med en kompis ibland just till McDonalds. Kompisen tycker det är väldigt gott och minstingen tycker att det är tråkigt om de inte ska äta tillsammans. Och jag beklagar mig för hans skull men påpekar att han kan ju i alla fall ta en äppelpaj.
Mamma den är ändrad. Den smakar inget gott längre. AHHHH, men hur länge sedan är det. Nu kommer det ju inte finnas någonting som jag kan beställa om jag skulle bli tvungen. Vi googlar lite och inser att det är två år sedan de bytte recept. Jag lugnar ner mig lite och får stilla mig i att om jag inte ätit där på två år (och antagligen några år till) så är det ingen fara för mig.
Däremot så kommer det nu att experimenteras här hemma för att se om jag kan få till en god äppelpaj som man friterar. Vi får se hur det går.
Långsam start idag. Älskar det. Sedan blev det en powerwalk till Stenbutiken. Där tittade vi på lite plattor till carporten. Och sedan gick vi hem igen. En promenad på ungefär en timma. Längre om man räknar in buitkstittandet.
Nu jobbar maken på med att sätta panel över vår nya yttervägg. Det ska bli skönt när allt är klart. Frågan är om det blir klart. Det är nog snarare så att det kommer vara dags att börja om när man tror man är klar.
Kommer bli fint när det är klart.
Jag är dock väldigt nöjd med att vi har nya fönster. Det ska upp plåtar och lite annat innan det är klart men det kommer. Med två fönster istället för fyra till höger om dörren så känns det nästan som att man sitter ute. Vi har matbordet precis innanför där.
Syns inte så tydligt alla fönster. Men så här var det innan.
Trots allt som behöver göras på vårt hus. Så kommer jag att njuta av vår altan i massor i sommar. Och om man skulle få tråkigt på altanen så är det bara att göra något av allt som behöver göras.
