En film om vad vi kvinnor förväntas och inte förväntas göra. Generaliserad men talande. Se den gärna.
Be a Lady They Said from Paul McLean on Vimeo.
Att vara lik sin mamma, bra eller dåligt…
Jag är vansinnigt lik min mamma. Både till sättet och utseendet. Det är inte alltid man vill vara lik sina föräldrar. Framförallt i sättet.
När min mamma skulle berätta en historia när hon var frisk så började hon alltid på 1900-kallt och avslutade i nutid. Det var inte alltid att poängen kom med heller. Det kunde vara så långa berättelser så att det blev olidligt ibland. Tyvärr är detta något jag ärvt från min mor. Jag är kanske inte ännu på 1900-kallt-stadiet men jag har långa historier. Det är så mycket som måste berättas för att alla ska hänga med (tror jag). När jag är med min fantastiska make och kommer på mig själv så brukar jag lägga till att ja, ja, för 1900-kallt i alla fall så…
Något min mamma alltid har varit bra på är att behålla hemligheter. Det spelar ingen roll vad som sagts eller vem som sagt det. Då håller hon det för sig själv. Även idag fast hon är sjuk. Att hon kan hålla hemligheter beror mycket på att halva hennes hjärna är förstörd och hon inte kommer ihåg något från nutid och till viss del inte allt från dåtid heller.
Mamma (och min man) var den enda som jag berättade för att jag misstänkte att jag hade cancer. När jag kände knölen första gången sa jag direkt till maken detta är cancer. Mamma sa inget till någon. Hon kom alltid ihåg att jag var sjuk så när vi sågs eller hördes så frågade hon alltid om nya besked. Hon kom inte alltid ihåg vad var som kunde vara fel men hon kom ihåg att jag var sjuk. Det var stort för mig att hennes hjärna kunde hålla det i minnet trots att det egentligen inte var möjligt. Så kom vi till november 2017 och mina syskon och svägerska skulle komma på besök. Jag sa då till mamma om hon ville så fick hon berätta det. Vi, maken och jag, skulle komma på middag senare. Det blev väldigt komiskt (tror min familj kan tycka det nu med). När jag kom så säger de omgående: mamma säger att du är sjuk att du kanske har fel på ögonen. Jag skrattade för att jag tyckte det var komiskt. Mamma hade blandat ihop mig med någon annan som varit på besök precis innan och hade fel på ögonen. Det blev såklart en chock när jag berättade att jag med stor sannolikhet hade bröstcancer. Då skulle jag veckan efter på ytterligare en biopsi då läkarna inte var säkra på vad de förra visat. Den gången blev det den lilla nålen som skulle in och suga ut prover.
Tyvärr är jag inte helt lik min mamma med att kunna hålla hemligheter. Jag är duktig men inte som mamma. Kanske aldrig kommer dit heller men det positiva då är att jag kanske aldrig kommer till 1900-kallt heller.
Fördelen med att veta om likheterna som inte är så uppskattade är att man kan göra något åt dem. Sedan kan det också bara vara att gilla läget och inse att jag är lik mamma på gott och ont. Hon är den bästa mamman som man någonsin kunnat önska sig. Hon har ställt upp för oss i ALLA lägen. Hur svårt det än har varit så har hon på något sätt löst det. En annan sak som jag har efter mamma att hitta lösningar. Mamma sa en gång till mig att anledningen att du fått en son med autism är för att du är den bästa att klara av det. Det tänker jag på ibland och om så är fallet så är det ändå mammas förtjänst då jag ärvt det av henne.
Ingen rolig natt
Visste det redan från början att natten inte skulle bli så kul. När jag kom hem igår så verkade fortfarande lokalbedövningen jag fick när operationen var färdig. Sedan kommer värken på riktigt. Kanske inte så konstig med tanke på vad de gjort.
Det svåraste är att jag inte kan ligga på sidan. Att bara ligga på rygg gör ont. Även om man inte är opererad så ömmar kroppen när man ligger stilla. Att då också ha värk som blir värre när man rör sig hjälper inte. Jag har svårt att använda armarna för att ta stöd och rätta till mig. Det blir mycket benträning nu ett tag alltså.
Jag förvarnade maken om att jag kanske skulle försvinna och lämna honom ensam inatt. Jag kunde ligga i sängen ända till 01.00 sedan gick det inte mer. Då flyttade jag till vår Loveseat i garderoben. Att sitta upprätt och inte ha tryck på överkroppen är det bästa läget. Svårt att sova skönt men bättre än att ont. Maken glömde naturligtvis bort vad jag sagt och vaknade oroligt för att jag inte var i sängen. Han hittade mig som tur var. Han tar hand om mig bättre än en prinsessa.
Även om natten inte har varit rolig så är jag glad att operationen är gjord och jag har inget annat att tänka på mer än att bli kry igen. Det börjar finnas ett vanligt liv där framme någonstans. Även om vanligt kanske inte alltid är det som eftersträvas så är det vanligt för mig just nu som är grejen. Sedan när man är där så är det något annat man vill ha. Precis som med att vara frisk man inser inte hur skönt det är att vara frisk förrän man är sjuk. Och det värsta är att så fort man blivit frisk igen så glömmer man bort hur bra det var att vara frisk.
Önskar er alla en skön dag!
Det gick bra!
Nu är jag hemma igen. Operationen gick strålande. Vi åkte hemifrån 05.45. Det blev en kompromiss. Maken ville åka tidigare och jag senare. Inga katastrofer på vägen dit. Det var halt och vissa är INTE rädda om sina liv som kör om och för fort. Idag blev vi inte påverkade av det som tur var. Vi var där med 35 minuters marginal.
Jag blev omhändertagen väldigt fort, när de väl öppnat. Ombyte till fin grön särk och söta små strumpor. På minstingen skulle det antagligen bli ankelstrumpor. På mig blev det lite korta strumpor. Mina två läkare kom och jag fick fint uppritat hur jag skulle skulpteras. Många fina sköterskor av olika slag såg till att jag fick vad jag behövde. Såsom infart för narkos.
Jag fick också lång säng. Även om jag tog täcket som låg för att få stöd till fötterna som täcke. Då ett täckte räckte till ungefär halva mig. Jag fick senare ett täcke med värmeslang i. Inte lätt att vara frusen av sig.
Väldigt fina människor har skött om mig idag. Inget illamående eller svårigheter efteråt. Det blev också enklare operation än vad som förutspåddes så jag verkar inte behöva komma på mer än ett återbesök för denna operationen. Så klart är jag mörbultad. Muskler har flyttats och hud har tänjts. Det är det värt. Jag är så tacksam för att få all denna hjälp för endast 250 kr. Jag vet inte hur många som har hjälpt mig idag, ca 9 st är det som jag sett. Sedan kan det varit fler som jag aldrig fick träffa för att jag sov. Om några månader så ska det bli ytterligare en operation för att bli helt färdig med mig som skulptur.
Nu blir det vila för resten av dagen. Jag ska bara smörja mig först. Inte lätt att inte få ta hand om sin hud efter Descutan, bakteriedödande, behandling. Både hår och hud tvättades noga dubbelt både igår och idag på morgonen. Ren är jag men inte speciellt mjuk. Både hår och hud har sett fram emot fukt hela dagen. Imorgon startar träningen med rehabiliteringen. Sköt om er och njut av dagen.
Varför byta fönster?
I väntan på att jag ska kunna berätta för er att operationen har gått bra så ska ni få höra om varför vi byter fönster.
I somras så bytte vi panel på huset. Det behövdes framförallt målas. Men då vi hade både stående och liggande panel så valde vi att byta så vi har enbart liggande på både huset och vår nya carport med förråd. Detta valde vi att leja bort annars hade vi inte hunnit med det helt enkelt. Då pratade vi också om hur vi skulle göra med våra fönster. Vi har idag tvåglas-fönster. De är väldigt repiga och några har någon spricka längst ner. Vi kom fram till att vi tar beslutet nästa år. Alltså i år 2020.
Man kan inte göra allt. Om man gör allt så blir det ofta inte bra. Man behöver ha tid att hänga med och reflektera. Framförallt ska man också ha råd. Fönster är inte billigt.
Men så kommer vi då till varför gjorde vi det i alla fall? Vi sitter en lördagskväll i början på augusti och tittar på film. Maurits hör något och tror naturligtvis att det är några huliganer som är ute efter oss. Jag säger att nej, det var vinden som drog upp ditt provisoriska stuprör. (Eftersom det regnade mycket och ett scenario var att vi skulle få översvämning vid entrén.) Maken håller med och sätter sig igen. Vi ser färdigt på filmen i lugn och ro. 20 min senare är filmen slut. Klockan är då knappt 22.00. Maurits går då en inspektionsrunda för att se om han kan lokalisera vad ljudet var för något. Efter en stund har jag en upprörd make hos mig igen ringandes till polisen.
Någon har kastat in något i vårt fönster. Det har gått helt igenom första glaset och spricka i nästa glas.
Efter maken ringt polisen så går han ut och spanar. Han hittar två små spritflaskor i gräset. Han går tre hus bort och där är det världens fest som pågår för fullt. När polisen kommer (vilket de gör väldigt fort, inom en kvart) så visar maken dem hans fynd. Han blir förhörd och de upprättar en anmälan. Sedan tar de med sig dem små spritflaskorna som bevis och åker bort till den pågående festen för att se om någon dricker ur den typen av flaskor. Vi vet inte om de hittade någon. Det jag vet är att det kan inte ha varit kul när polisen kommer och knackar på och kommer in och ställer en massa frågor. Det har varit lugnt med festandet där efter detta i alla fall.
Antagligen är det så att någon gått förbi lite påverkad och sett byggarens skylt och skulle vara lite roliga och försöka pricka den. Tyvärr så var det ett fönster precis bakom. Bra förvånade var hantverkarna när de kom till jobbet på måndag morgon. De trodde de hade gjort något som kanske blåst in i fönstret under helgen.
Så då blev det nya fönster. Istället för att lägga försäkringspengar på att byta två glas så beslutade vi att lägga pengarna på att sätta in ett helt nytt fönster. Försäkringsbolaget höll helt med om det och betalade ut pengarna dagen efter det var anmält. Så letar ni efter bra försäkringsbolag kan jag rekommendera Länsförsäkringar. Nu blev det ju bara den lilla detaljen att det blev inte bara ett fönster utan det blev 24 st till. 5 insatta och klara 20 kvar.
Plåtslagaren gick upp
Makens alla scenarion om hur det skulle gå med plåtslagaren och taket hände inte en enda av alla möjliga dödsfällor som han förutsett skulle kunna ske.
Plåtslagaren kom, två minuter senare var han uppe på taket. Han behövde ingen som höll stegen. (Självklart stod maken och höll stegen ändå). Han hade ingen säkerhetslina. Han halkade inte ner. Ytterligare en minut senare var han nere från taket och föreslog att vi skulle klä in hela skorstenen.
Han var nog här totalt 10 minuter. Då hann han gå igenom vilka alternativ som fanns. Hittade problemet. Såg att det var åtgärdat och inte akut längre.
Medan maken hade räknat med att vi skulle ha en eventuell död på vårt ansvar eller inte få något svar på hur läget är för att han inte skulle gå upp på taket. Till min fantastiska makes försvar så var det inget vidare väder igår. Det blåste och snöade massor så jag hade inte velat gå upp på taket. Min make ännu mindre. Om alternativet blivit att ingen gick upp på taket och det visade sig att det läckte mer på andra ställen så hade någon av oss behövt gå upp. Då såg maken framför sig hur han ålade upp som en mask utmed stegen liggandes på taket från carport-sidan. För om han var på carport-sidan och han skulle trilla ner så skulle han inte ramla så långt. Nu blev det ju inte så utan det är bestämt inklädnad av skorstenen om någon vecka eller så.
Han är bra fantastisk min make. Nu kom han hem efter att tankat bilen. För imorgon bitti åker vi. Även om vi inte är överens om vilken tid. För nu är det halt och ni kan tänka er vilka scenarion som utspelar sig hos maken som kan ske på vägen då. Allt kan hända! Vi får inte komma försent, vilket innebär att vi ska åka tidigare. Jag är inte lika förtjust i den idén så vi får se vem som vinner…
Boken om Mormor, 2
Mormor åker på basket
När minstingen var mindre så tyckte han om att spela basket. Tyvärr fanns ingen träning i hans ålder här hemma men han spelade med kompisar på fritidsgården. Mormor som stöttat kusinen i hans handboll bestämde sig för att bjuda på basketmatch i Nässjö. Vem som spelade var tydligen oviktigt så länge det var basket.
Sagt och gjort en höstkväll kom mormor och hämtade minstingen för att åka på basketmatch. I en liten bil åker de iväg. Mormor hittar till Nässjö så dit gick det bra. Sedan kom problemet att veta exakt vart i Nässjö som matchen skulle vara.
Efter ett antal felåkningar så hittar de till slut stället där det är. Självklart så borde de redan varit på plats för matchen är på gång att starta. Kör mot enkelriktat för att hon inte vet hur hon kommer in på parkeringen annars. Sedan går de in fel väg på arenan och går in någon bakväg och visar aldrig biljetterna för någon.
Väl under matchen så sköter mormor sig och är inte för pinsam. Behöver inte visa några biljetter varken under tiden eller på väg ut. När matchen är slut och alla lämnar som ett lämmeltåg då hittar de vart de borde gått in och minstingen vill göra sig lite mindre än vad han är. Resan hem går fint även om det blir vägen ut som de borde tagit in på parkeringen. Sonen är nöjd med sitt äventyr med mormor även om resan tydligen var roligare än matchen.
Fettisdagen
Idag är det Semmeldagen. Fet tisdagen när man får äta semlor. Jag tycker om semlor men tycker också om väldigt mycket annat. Då får man begränsa sig inte äta för mycket av det goda. Lagom är bäst. Ofta brukar jag ha ätit ett antal semlor innan fettisdagen. I år har jag inte det. Så idag får det bli en semla.
Kan man äta semla till middag? Jag kommer inte orka både middag och en stor semla. Det har skottats några ggr idag så för den delen så är det inget konstigt att äta extra kalorier. Men man ska ju orka. Frågan är då kan man prioritera bort middagen för en semla. Idag kommer nog svaret att bli Ja.
Snö i massor
Vi har haft snö i vinter men inte så mycket. Två ggr så har den blivit liggande någon dag och sedan försvunnit. Nu har den kommit, två och halv decimeter hittills. Vi får se vart det slutar för det snöar än och de har lovat snö ända fram till söndag.
Jag älskar snön. Även när jag får skotta mycket. Den ultimata vintern är dock när det kommer mycket snö på en gång och sedan inget mer. Idag gick det ganska lätt att skotta. Det blir svårare när någon kört igenom snön. Då fastnar skyffeln och det hackar fram. Konstig nog så var inte snön så tung idag trots mildväder.
Sedan bilden togs så har det blivit dags att gå ut igen och skotta. Vi väntar på plåtslagaren som ska komma och kolla läckan på skorstenen. Maken som är duktig på att tänka ut en miljard scenarion tror inte att det kommer att vara någon som går på vårt tak idag. Tiden får utvisa om så är fallet.
Att orka hela vägen
Jag har insett att jag kanske aldrig kommer att komma tillbaka till min forna ork. När jag blev sjukskriven så var det svåraste att förstå att jag inte kunde göra som jag brukade.
Det började med att jag fick influensan. Jag har inte haft influensan ever innan. Sedan började jag att få svimningsanfall. Vaknade på nätterna av att jag hade kramp i benen. Blev sjuk igen. Här någonstans börjar jag inse att det är nog inte av en slump som det händer. Inser att allt är biverkningar på Tamoxifenen. Nedsatt immunförsvar, kunde inte träffa någon utan att bli sjuk. Blodtrycksfall, kunde inte resa mig upp, stå eller gå mer än några meter utan att få blodtrycksfall med risk för att svimma. Kramp, blev värre och värre och värst efter att jag tränat. Minnesförlust, svårt att kunna hjälpa sin autistiska son med vad som ska göras när man glömmer. Synrubbningar, egentligen bara läskigt, tills man inser att det kan vara bestående och i värsta fall att man blir blind. Ont i huvudet, något som går att överleva. Det som dock har varit värst av alla biverkningar är att jag inte sover som jag ska.
Jag kunde inte somna fast jag var jättetrött. När jag väl somnat så vaknade jag efter ett par timmar och kunde inte sova mer. Kunde inte sova på dagen heller. Alla biverkningar kombinerat gjorde livet till att inte vara så mycket mer än att försöka fungera fysiskt under dagen. Pricken över i blev när jag fick blod i urinen. Då kom jag överens med onkologen att det bästa vore nog att avbryta behandlingen och chansa på att ingen ny cancer ska komma.
Nu har det snart gått ett år sedan jag avbröt. Idag har jag blivit av med nästan alla biverkningar. Det som kvarstår är att jag sover dåligt. Som så klart påverkar annat också. Det har blivit bättre. Nu händer det att jag sover 6 timmar på en natt. Det händer också att jag sover två timmar så det finns att jobba på. Och det gör jag. Allt testas för att se hur jag kan få till sömnen. Mitt mål är att orka hela vägen.