Boken om mormor

Innan min mamma fick en stroke så brukade jag och maken skämta om att vi borde skriva en bok om mormor. Det är så mycket kul som hon har gjort i sina dagar. Mest kul för oss andra. Nu när hon har blivit sjuk så brukar jag ta upp vissa episoder för att hålla igång minnet. Vissa saker kommer hon ihåg men inte allt. Därför så kanske vi borde göra den där boken på riktigt.

Ett kapitel från boken:

Mormor åker skidor

Mormor bjuder barnbarnen till Kettilsås slalombacke för att åka skidor. Mormor har åkt skidor i många, många år. När vi var små åkte vi varje vinter till fjällen med kusinerna. Mormor har aldrig sett sina barnbarn åka så därför ska vi nu åka skidor hemma i Kettilsås. Min barn har åkt skidor några vintrar i Trysil och ser fram emot att få åka igen.

Äldsta sonen är lite tveksam till att mormor verkligen kan åka skidor, hon är ju gammal. Jag intygar att hon kan och är duktig. Vi åker några åk och allt är frid och fröjd. Jag är mest med minstingen för att se att allt går bra. De åker bra bägge barnen men det är fortfarande lite svårt med ankarlift.

När jag och minstingen precis har kommit av liften högst uppe i backen så ser vi ett snömoln som täcker hela backen. Då menar jag HELA backen. Jag förstår precis vem det är som kan göra detta moln och ropar till minstingen samtidigt som jag åker: Jag måste hjälpa mormor!

Störtlopp fram till mitten på backen. Snömolnet har skingrat sig och mycket riktigt där ligger mormor. Täckt i snö med armar och ben rakt ut från sidorna. Skidorna sitter så fint kvar på. Antagligen inte inställda sedan 1900-kallt.

Vi försöker på alla sätt att få upp henne. Först genom att ha skidorna bredvid varandra och att hon ska häva sig upp med hjälp av mina stavar. Det går inte. Vi försöker att få av skidorna. Det går inte. Vi försöker igen att få upp henne nu med hjälp av en annan skidåkare i backen. Det går inte. Efter en lång tids försök så ger mormor upp. Lägger sig ner i en position som att hon skulle göra en snöängel. Fortfarande med skidorna på och säger:

Lämna mig här. Ge mig mina cigaretter och lämna mig här!

Så blev det inte. Efter många om och men så fick vi av skidorna och mormor gick ner för backen. Hon satt framför brasan där det grillades korv under resten av kvällen och tittade på sina barnbarn när de åkte. Det var sista gången mormor åkte skidor.

Matlagning vs bakning

Jag har alltid varit som mamma. Mer för matlagning än bakning. När jag var liten så var det alltid tre-rätters middagar när det kom gäster. Det skulle ta tid att umgås och njuta av maten. Maten var ofta speciell. Sådant som andra familjer inte åt.

Ett av mina tydliga minnen är när mammas vän från Göteborg var och hälsade på hemma i Hylletofta. Vi fick inte tala om vad vi skulle äta. Vi fick inte svara om hon frågade. Hon frågade många gånger. Slurpade och åt och tyckte det var jättegott. När vi ätit färdigt så berättar mamma att det var sniglar vi ätit. Hon tyckte inte det var lika gott längre men uppskattade att vi inte sagt något förrän efteråt. Sniglar i vitlökssmör är så gott. Baguette till för att suga upp smöret med. För er som inte vågar prova, testa att ta champinjoner och ugnsbaka i vitlökssmör så har du falska sniglar. Smakar väldigt lika, även konsistensen.

När det gäller bakning så är det en sak som mamma gjort (och som blivit fantastisk), Tuppakaka. Andra saker inom bakning har inte varit mammas grej. Bullar tror jag aldrig mamma har gjort. Eller så har hon gjort det men det är preskriberat. Desserter däremot det är en annan femma. De har alltid blivit fantastiska.

Övning ger färdighet. Så jag har på äldre dagar nu tagit tag i bakningen och börjar bli en hejare på det. Min yngste son sa: Varför ska du bli en farmor nu? Du har inga barnbarn än och vi är ju stora nu. Så antingen är du farmor för tidigt eller så är du bullmamma försent! Tar det som beröm att han tycker jag bakar gott. Kanske lite för bra.

Jag har börjat blogga

Med mycket i bagaget så känner jag nu att jag behöver få skriva av mig lite. Varför inte via en blogg tänkte jag då. So here goes…

Jag kommer att blogga om:

– Min hälsa. Jag diagnostiserades med bröstcancer för drygt två år sedan. 

– Min familj som består av make, två söner varav en är autistisk, min mamma som haft en stroke och några till när det blir intressant.

– Mina intressen och det jag tycker är viktigt kommer såklart att vara i centrum. Något som är mycket viktigt är alla barn som lever i familjer i missbruk utan att få hjälp.

– Vår husrenovering (som lett till att jag är hatad av hantverkare).

– Klimatångest

Alla som vill hänga med på min resa är varmt välkomna! /Josefin Bogelid