Josefins dagbok

Igår var jag och minstingen på äventyr. Maken var hemma och skottade. Vi fick massvis med snö. Maken skulle faktiskt inte med från början, vilket var tur för han skottade i tre timmar.

Jag älskar snön som kommit men maken älskar jag mer som såg till att det var snöfritt på uppfarten och under carporten när vi kom hem. Det har inte bara snöat utan blåst också, därav all snö under carporten.

När jag och minstingen var ute och slirade runt så kom det en lite för närgången fågel. Just då hade solen kommit fram och allt såg ut att klarna upp och bli en toppendag. Då, just då kom det lilla livet och flög framför vindrutan och dog.

Jag blev så ledsen. Men att väja för en liten, liten fågel går inte på snöiga och hala vägar. Jag hoppas den dog omgående och slapp att lida.

Den blev försiktigt bortforslad från bilen och förd till en snöhög. Jag vet inte vad som hade varit bäst för den men att gräva ner den är inget alternativ. Idag får bilen stå för några mer roadkills vill jag inte ha.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är många som säger att våldet har ökat. Nu umgås jag inte med väldigt många människor men även människor som jag inte umgås med till vardags säger att våldet ökar. Att de tycker de känner sig otrygga när de går ut. Jag protesterar alltid och hävdar att våldet är lägre idag än vad det var när jag var ung.

För det var det om man ser på statistiken. Det är ganska lätt att kolla siffrorna själv på BRÅ:s hemsida. Det var värst på 80-talet och mycket bättre idag än då. Då skulle du vara rädd för att gå hem på kvällen ensam. Då skulle du vara rädd för att bli rånad och eventuellt skadad eller dödad. Idag går de flesta ut på kvällen utan att tänka direkt på att det är kväll. O m man är rädd för att gå ut så spelar nog inte tiden på dygnet någon roll. Jag tror heller inte personerna som jag talat med har hämmat sina liv på grund av rädslan för att gå ut.

När jag protesterat så har jag också påtalat att det är en sak som ökat och det är skjutvåldet. Våldet där någon från ett gäng har försökt att döda någon annan från ett gäng. Efter det så har också sprängningar ökat. Det är dock inget som du och jag behöver vara speciellt rädd för egentligen. Tyvärr så är det oskyldiga som blir utsatta men det är ändå inte de personerna som varit målet. Men det har ökat, mycket.

Nu kommer det viktiga att hänga med. Det är lätt att stanna kvar vid det hemska som händer. Det är lätt att man hämtar det ut minnet och kommer fram när man hör eller ser något om våld och då blir allt hemskt. Rädslan gör sig då också påmind. Därför vill jag nu påtala att skjutningarna har minskat för andra året i rad. Skjutningarna har minskat med nästan 30 procent mot förra året. Som redan då alltså minskat. Läs mer här om du vill: https://www.expressen.se/nyheter/sverige/skjutvapenvaldet-minskade–forra-aret-andra-aret-i-rad/

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Hata är ett starkt uttryck men här är de nog inte överdrivet. Jag hatar den nya designen kartonger som har kommit. Jag gissar att jag inte är ensam om det. Det är så mycket som är fel med designen. Vilken jag menar? Denna:

När man väl lyckats få bort det ”enkla” dragsnöret för att öppna den så ska man lyckas bända upp fyra väggar. Det ”enkla” snöret är inte enkelt. För det går alltid av så man måste försöka sprätta upp det med fingrarna. Om man inte skär sig där så skär man sig när man bänder upp de nertryckta väggarna som gömts sig under de två delarna som hålls ihop av snöret.

Det värsta med denna designen är att det inte går att återanvända kartongen. Det går ju inte att försluta den igen. Om du ändå skulle återanvända den så kommer du få skärsår varje gång väggarna bänds upp. Jag hatar den verkligen. Vem kom på denna dumma idé.

Eftersom du (läs jag) inte återanvänder den så måste den lämnas till återvinning. Att göra det är nästan omöjligt. Du kan inte ta en kniv och skära lite smidigt i botten och göra en platt paket av den. Den måste du försöka få loss den fastklistrade botten för att kunna vika upp den. Om och bara OM du skulle lyckas att få loss botten utan att skära av dig handlederna , så har du har det värdelösa locket av fyra väggar som viks ner så blir den jättetjock och otymplig. Jag hatar den! Kanske är jag ensam men jag gissar inte.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag försöker att låta bli. Jag försöker bättra mig. Men det går så där. Jag är duktigare på växterna på utsidan, för på insidan så kämpar jag. Hela tiden så dör de stackars blommorna för mig.

Innan kan jag förstå det. När stackarna varken fick kärlek eller vatten så vill man inte leva. Men nu får de både vatten och näring. Jag försöker dessutom gulla med dem.

Vatten ungefär en gång i veckan. Ibland blir det två, för jag är disträ, men jag försöker verkligen. Det är väl tur att maken får tillräckligt med kärlek, mat och dryck, annars hade jag inte vetat vad jag skulle göra.

Kanske det är det som jag ska försöka lära växterna? Att fixa mat och vatten själv. För det gör maken. Kärlek får han av mig. Jag har en plan, som Sickan sa. Växter som sköter sig helt själva och jag bidrar med kärleken. Om inte annat så vet jag ett ställe som gärna hjälper mig med nya kompisar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Inte helt i alla fall. Barnen kan ha varit tolv år. Jag vet inte vilken klass det var på fyrverkerierna. De hade inte styrpinne, det vet jag. Det jag vet är att de vuxna som ansvarade över barnen tycker olika mot mig och maken även om de följde lagen. Tack för din input!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.