Josefins dagbok

Igår blev det inte en enda snögubbe, nötknäppare, tomte eller gran som rördes. Varje dag så vill jag mer än jag fixar. Varje dag inser jag att hjärnan stannar innan hissen har åkt hela vägen upp.

Så även igår. Vi hade ett julbord bokat på kvällen. Det som vi gör varje år med äldsta och minsta. Jag insåg tidigt att om jag skulle bli klar som person till vår utegång OCH orka kvällen så behövde jag ta det lugnt på dagen.

Därför blev det inget julpyntande som jag önskade. Men så är det på julafton med, tomten kommer inte med allt man önskar.

Julbordet var mycket trevligt. Sedan att jag glömde ta bilder som jag brukar är väl tecken på att jag gjorde rätt som vilade på dagen. Jag glömde min ring (inte den billigaste i samlingen), när jag varit på damernas.

Som tur var hittade maken den. I min väska. För tydligen fungerade hjärnan tillräckligt att jag visste jag skulle glömma den. Och om jag lagt den på handfatet (som jag brukar) så hade den varit kvar där. Eller ja, hos någon annan eller inlämnad i receptionen.

Det sista hoppas man ändå på mänskligheten att de skulle göra. Jag skulle gjort det. Nog om min hjärna. Ringen blev hittad och vårt julbord var lyckat. Äldsta sonen har nog detta som favorit i helhet och minstingen åt den godaste ostkakan, alla ställen inkluderade. Vår egna ostkaka räknas inte. Våra betyg är alltid bara mot andra kommersiella julbord. Igår var nog sällskapet det bästa för mig. Familjen som visade varandra uppskattning och uppmuntring och hjälpsamma.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När jag och mina syskon fyllde 25 år så fick vi en Heissner-tomte av mamma. En stor tomte som håller en lykta i handen. Han kommer från Tyskland och allt började med den i mormor och morfars kök.

Mamma tyckte om den lika mycket som oss för mormors hamnade hos mamma. För hon gav till oss men skaffade ingen egen. Hon bodde i lägenheten ovanför så hon fick se tomten varje år även om det inte var hemma hos henne.

Jag blev så glad för min Heissner när jag fick honom. Trots att jag fyller mitt i sommaren. Minstingen var inte så gammal när Heissner kom in i vårt liv. Åren gick och jag flyttar till hus och maken är med i bilden och Tomten är med i familjen.

Ett år under sommarförvaringen så leker mina underbara (vildbattingar som mamma sa) barn kurragömma. Ett av gömställena blev hos mina köra gamla vän Heissner. Han var ju stor, över 70 cm, så han stod i en garderob under kläderna. Perfekt ställe för att gömma sig.

Tyvärr överlevde inte min kära vän. Han blev halshuggen. Ett rent snitt, tack och lov. Han blev limmad och det syntes knappt. Sedan fick han hänga med många år till. Nu med ett nytt ställe att bo på under sommaren. En plats som inte rymde något mer och absolut inga barn.

Åren går som sagt och sedan är det dags för ny el. Till saken hör att den slutades att säljas 1998 i Sverige. Kanske i Tyskland med, det vet jag inte. När elen skulle flyttas så lämnade jag den till experter. Vilket jag inte skulle gjort, för då gick lyktan sönder.

Det var förra året. Då blev jag ledsen. Firman ersatte mig för tomten men det hjälpte ju inte, den var fortfarande trasig utan att det gick att laga. Jag började jakten på att hitta en ny lykta. Vilket inte gick. Det som gick var att jag hittade en helt ny tomte.

Den var av äldre modell, mer som mammas. Därför har min gamla vän som kom tillbaka från livet fått ett nytt hem. När den personen skickar en bild på honom där han pryder ett köksfönster, gör mig så glad. Planen är att han ska få en ny lykta men under tiden så har han ägarens gamla lykta från farmor och farfar.

Kan det bli finare? Nej, jag är så glad att han fått ett nytt hem hos någon som verkligen kommer ta hand om honom. Och hos mig finns fortfarande en Heissner som mamma gav i 25-års present.

Mammas gamla, den har flyttat till storebror. För hans hade inte lika stor tur att ”bara” bli halshuggen för an herrans massa år sedan. Nu har vi alla tre varsin hel Heissner och mamma är med oss alla.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.