Josefins dagbok

Maken och jag gör väldigt mycket saker tillsammans. Vi jobbar ihop, vi återvinner tillsammans, vi tränar ihop och handla gör vi ofta men inte varje dag tillsammans. För maken tycker om att åka och handla. Jag tycker inte om det lika mycket.

Det kan till och med vara så att vi beger oss ut på uppdrag och sedan släpper maken av mig hemma för att åka och handla efter det. Jag är av den åsikten att man borde klara sig på att handla en gång i veckan. Nu menar jag matvaror. Maken är mer av åsikten att man handlar lite varje dag.

Vi har lyckats kompromissa att vi handlar stort en gång och så får han småhandla sådant som saknas när och hur ofta han vill. När vi träffades så handlade han varje måltid för sig. Nästan, inte riktigt men nästan.

I veckan så skulle jag vara kvar och han skulle iväg. Det kan bli lite spännande när jag sitter i ett support samtal och maken startar bilen utanför. För trots att både jag och maken har blåtand till bilen så är det min telefon som kopplar upp sig inne i bilen. Jag sitter alltså inne i huset och han i bilen.

Jag inser det ganska fort. Trots att det är jag som pratar när det händer. Jag kopplar då om samtalet och berättar för han som jag har samtalet med, att han var på väg att åka på utflykt. Han skrattar och jag med. Jag tyckte jag var snabb men det tyckte inte maken. För han kommer in. Eftersom det var ett arbetssamtal så vågade han inte åka iväg. Utan kommer in igen.

Jag skrattar lite när jag ser honom. Jag förstår varför men kan ju inte säga något. Och om jag sagt något så skulle ju samma sak hända igen. Vilket jag inte ville. En utflykt tillsammans med maken räckte tyckte jag.

Maken väntade tålmodigt tills samtalet var över. Då berättade han hur duktig han var som stängt av bilen och inte åkt iväg. Jag borde inte berättat att jag redan kopplat om samtalet och att han hade kunnat åka. För han såg så glad ut när han sa varför han kom tillbaka. Men det gjorde jag. Supportsamtalet blev bra och det är kanske det viktigaste.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Ibland undrar jag om alla har körkort. Igår var jag och äldsta sonen ute på uppdrag. När vi var tillbaka så kom undran (igen). Äldsta sonen bor i närheten av en skola. Utanför skolan finns tre parkeringsplatser. De är precis så nära det går att komma utan att köra in på skolgården. Vägen är en huvudled. Det innebär att man varken får stanna eller parkera på gatan. Förutom på de där tre platserna som är på vägen.

Utöver dessa tre platser så finns det en parkering som tillhör skolan. Den innebär att man måste gå över hela skolområdet för att komma till sitt barn. Det är säkert 150 meter längre än dessa tre platser. Sedan finns ytterligare en parkering som är uppför en backe. Den är nog 50 meter bort från de där tre platserna på vägen.

Det finns alltså gott om plats för alla att parkera sina bilar för att hämta barnen. Utöver skolan så finns det precis bredvid en förskola. Den har en alldeles egen parkering som är ungefär 25 meter från där barnen hämtas. Men om man ställer sig precis i korsningen fortfarande på huvudleden men nu utan parkeringsplatser, så har man kanske 10 meter till var barnen hämtas.

Denna korsningen där backen upp till den ena parkeringen. Det blir kanske 40 meter att gå från den parkeringen. Oavsett vilken dag jag kommer till äldsta sonen när det är skolslut så är det fullständigt kaos. Det står bilar överallt. Om någon står på de tre platserna så är minst en av bilarna stående i fel riktning. Fast att de har rätt att stå på platsen så är det i fel riktning och då lika fel som om de stod utanför parkeringsplatsen.

Folk parkerar halvvägs på trottoaren, de står genom hela korsningen, om de inte ska till förskolan så står de på huvudleden, de står på övergångsstället, ja, de står överallt förutom på de platser som finns tillgängliga. Igår var min undran väldigt befogad, en bil ställer sig I backen vid en refug så man kan knappt passera mellan bilen och refugen. Där han stod innebar en körsträcka på 50 meter till så hade han stått på ungefär samma plats, fast på en parkering. En trottoar och en gräsplätt var det som skilde i gångsträcka.

Varför orkar man inte köra runt bilen och ställa sig rätt mot att vara en trafikfara? Har man körkort överhuvudtaget är min stilla undran? Men jag kan ge fler exempel. En kommunmärkt bil som parkerar på huvudled för att gå och hämta sitt barn på förskolan. Den gången sa jag faktiskt till. Den gången hade jag tid samt jag var inte med äldsta sonen. Jag frågade mamman ifråga om hon visste att det var huvudled och att det fanns en parkering till förskolan. Det visste hon. Då svarade jag att det kanske inte är så lämpligt att begå ett lagbrott när man kör en kommunbil. Inget svar på det. Men hon försvann fort efter att barnet var inne i bilen. Jaja, jag får väl fortsätta min undran nästa gång det är dags för hämtning på skolan.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

helgen har jag varit gräsänka. När maken är hemma så sköter han oftast matlagningen. Inte för att jag inte vill, utan för att han blir hungrig före mig. När jag då varit ensam så är han nog inte helt säker på att jag äter. Men det gör jag. om jag är bortrest, vilket är vanligare än som nu, så skickar jag bilder på min mat till honom. Mest för att han skulle vilja vara med och äta på äventyret men också för att han då vet att jag äter.

Jag har ätit hela helgen. Både frukost, lunch och middag. Jag har inte skickat en enda bild på maten jag ätit. Jag har även ätit godis, chips, glass och fika. Han har inte fått bilder på det heller. Det har inte gått någon nöd på mig. Jag har även använt spisen. Nu kommer nog det jobbigaste med denna helgen för maken. Jag har inte stängt av gasen till spisen.

Varje kväll så stänger maken av gasen till spisen. Och varje gång jag kommer först och ska använda spisen dagen efter så blir jag lika irriterad, VARJE GÅNG. Nu har jag varit ensam hela helgen. Nu har gasen varit på hela helgen och han har inte vetat om det. Nu när han är hemma igen kan jag avslöja att gasen varit på hela tiden och det blev ingen explosion.

Det är tur för maken att det oftast är han som också sätter igång gasen på dagen. För den får vara på under hela dagen. Det är alltså inte så ofta jag blir irriterad. Oftast så är gasen på när jag kommer och ska använda spisen. Frågan är om jag ska påpeka för maken att det inte exploderat alls, även när gasen är på under dagen? För om jag gör det kanske han kommer stänga av mellan alla användningarna. DÅ skulle JAG krevera.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.