Månad: april 2020

Om viljan och hoppet finns så kan vi göra vad som helst. Vi styr över mycket mer än vi tror. Om jag tror på att jag inte kan, så blir det så. Jag kan inte. Om jag däremot tror att jag kan, då blir det så. Jag kan.

Detta har varit med mig under väldigt lång tid. Äldsta sonen är uppvuxen med det. Och han tycker ibland att det är ett problem. Som nu under pandemin. Allt kommer att lösa sig om vi bara jobbar efter att det kommer det. Han blir trött på mig. För det fungerar ju inte just nu. Det är så många riktlinjer som ska efterföljas. Vilket i sig inte är något problem. Han älskar regler. Så länge alla andra också följer reglerna.

Däremot så tycker han inte om att någon annan bestämmer över honom. Som att jag säger att detta löser vi. Eller staten, för den del, som säger att du måste för annars. Han har drömmen om det perfekta samhället, där alla gör vad som behöver göras för att ta hand om sig själv. Det är ett pågående samtalsämne. En utopi är just en utopi. Sedan behöver man anpassa sig för att det ska bli fungerande. Där går åsikterna isär.

Vi har kommit långt på vilja. Även om jag inte alltid kan få fram hur jag menar så har vi kommit förbi det och framåt. För att viljan finns. Viljan är ibland bra om den också är envis. För motgångarna kommer. Skillnaden på min sons framgångar mot någon som är i början på sin resa, är att sonen haft fler motgångar. Mer motstånd som gjort att insikten och kunskapen har ökat. Då behövs ibland en mammas envishet att orka driva på viljan.

Ibland är envisheten inte så bra. Som när man gör mer än man ska. Som nu när jag inser att jag har varit extra trött av fler orsaker än jag insåg. Jag har ju urinvägsinfektion som jag äter antibiotika för. Klart att jag är påverkad av det. Envisheten kan få komma tillbaka på lördag. Då är jag redo att städa lite (inte alls, för jag hatar att städa), för nu har jag inget annat som ska göras på utsidan.

Viljan är det inget fel på. Inte envisheten heller. Jag vet inte vem jag fått envisheten ifrån. För mamma, pappa, mormor, morfar och farmor var väldigt envisa. Så jag har inte fått något om dem. All deras envishet är (och var) kvar.

Att var autistisk innebär så många saker som är svåra att greppa. Det var inte bara för mig som helgen rubbade cirklarna för. Även äldsta sonen blev drabbad. Jag återhämtade mig någorlunda och thujorna kom i jorden. Men det får bli ett annat inlägg.

I lördags var vi och firade minstingen. Vi gick ut och åt tillsammans. Det var jag, maken, äldsta sonen, deras pappa (exmaken) och så minstingen så klart. Det hör inte till vanligheterna att vi är alla tillsammans. För äldsta sonen var senaste gången när vi renoverade hemma hos honom. Vilket är för två somrar sedan nu i sommar.

Det hör inte till vanligheterna att han går ut och äter. Det tillsammans med att vi då också var i en annan konstellation än vad som är vanligt, så blev det mycket utanför det ordinarie. Han var tillfrågad och förberedd på att var med. Han ville vara med. Han tycker om att klä upp sig och att äta god mat. Jag har förberett honom för detta. Alla aspekter som kunde bli och vara. Även kring aspekterna att det är en pågående pandemi. (Ja, vi satt tillsammans och upplevde det som att restaurangen hade koll på att sprida sällskapen för att hålla rekommendationerna.)

Igår när jag skulle väcka äldsta sonen som jag brukar så var han helt groggy. För när något ändras och inte är enligt hur det brukar vara så rubbas allt. För mig så skulle en festkväll kunna innebära att jag blir lite extra trött dagen efter. För någon som dricker alkohol så kan det innebära att en hel dag är körd. Men för någon som är autistisk så kan det innebära att flera dagar är körda. Och då inte för att kroppen är utslagen av gifter som du tryckt i dig. Utan för att kroppen är utslagen av anspänningen.

En del kan också vara att det ordinarie fortfarande behövs göras. Så när ”festen” är slut så kommer samma aktiviteter att göras. Vi var tillsammans i två timmar. Innan det behövde han förbereda sig på att klä sig och dylikt. Det kanske tog en till två timmar. Det innebär att det är upp till fyra timmar som gått åt till att göra andra saker utanför schemat.

För mig blir dessa fyra timmar förbrukade och jag kanske är trött för att det blev senare än vanligt. För äldsta sonen är dessa fyra timmar ett extra tillskott på dagen. Men de vanliga fyra timmarna behöver fortfarande att göras. Till viss mån. Detta gör att han blir helt ur balans. Och det medför fortsatt problem flera dagar framåt för att han ska kunna återhämta sig och samtidigt stegvis kunna göra allt som vanligt.

För att kunna göra allt detta så behöver han hjälp och ”godkännande” från mig. Godkännandet är för att han är osäker på om det är accepterat av samhället att till exempel ta lång sovmorgon när man är trött. Min hjälp är ofta bara att jag godkänner hans förslag på hur han ska göra. Men ibland också andra förslag på hur man kan göra. Vi tar ett steg i taget. Och att vara med och fira sin bror gör det värt att rubba sina cirklar.

Idag är vi ett steg närmre ordinarie cirklar. Imorgon kanske vi till och med är på banan igen. Om inte annat ytterligare ett steg närmre dem vanliga rutinerna.