Månad: april 2020

Publicerat

En ny dag

En helt ny dag att se fram emot. En helt ny dag som jag bestämmer hur den ska bli. En helt ny dag och solen skiner.

Utsikten just nu. Genom ett nytt fönster. Där satt det två innan.

Igår blev fönstrena putsade. Men ingen städning efter sista fönsterbytet. Den orken fanns inte. Eller orken fanns inte till fönstrena heller. De blev dock putsade men inte bra. De är alldeles flammiga men det viktigaste är att vi ser att det inte är några skador på fönstrena till besiktningen.

Denna dagen är min. Denna dagen ska njutas. Även om den kommer innehålla städning av kontoret. Jag ska njuta varje sekund. Det har jag bestämt. Denna veckan har varit en av de jobbigaste på väldigt länge. Jag har sovit extra dåligt. Den timman som jag brukar få sova på morgonen har jag inte kunnat då vi har haft arbete med fönstrena. Jag är hur trött som helst. Kroppen vill inte riktigt lyda. Det värker och är bara tungt. Jag kan välja att vara i det. Att allt är jobbigt. Men jag väljer att inte vara i det jobbiga. Jag väljer att njuta och att se hur mycket jag får gjort trots krämpor.

Jag väljer att vara stolt över mig själv och vad jag presterar. Jag väljer att vara glad. Jag väljer att vara nöjd med vad jag har. Och det är så mycket lättare när solen skiner, eller hur. Idag är en bra dag!

Publicerat

Tar inget ansvar

Vad händer när skolan säger att de inte tar ansvar för äldsta sonen på skoltid? För det var vad vi fick till oss. Att han var DUM I HUVUDET och att de inte tog ansvar för honom. Det skrev jag om i Skolans idioter. Vad händer om arbetsgivaren inte tar ansvar för den som är anställd på arbetstid?

När detta sker går han andra terminen i sexan. Det vi gjorde var att vi höll sonen hemma från skolan. Självklart svar för mig. Jag hade heller inte gått till jobbet om min arbetsgivare inte tog ansvar för mig på arbetstid.

Vi har ju skolplikt i Sverige. Om jag håller min son hemma så måste jag på något sätt agera. För att inte få problem från annat håll. Vi ringde Skolverket och frågade hur vi skulle göra i detta läget. Det blev ett kort svar: Anmäl skolan till Skolinspektionen. Det gjorde vi.

En anmälan tar några dagar innan det kommer till skolans kännedom att det har gjorts en. När skolan fått det till sig, då kom det ett samtal (väldigt upprört sådant). Specialpedagogen (eller specialagent som vi kallar henne) ringde och talade om att om det var krig vi ville ha så var det KRIG vi skulle få! Varpå jag svarar att vi hade inget alternativ än att göra anmälan då de inte tar ansvar för sonen på skoltid. Hon är så upprörd så jag ser framför mig hur spottloskorna flyger när hon pratar: Men han är ju välkommen till skolan. Det är ju ni som inte låter honom komma hit!

När jag tänker tillbaka på allt som min son fått vara med om så känns det ibland som jag bara har drömt det. Hur kan vuxna människor som jobbar som pedagoger säga det ena och inte förstå vad konsekvensen är på andra sidan. Jag frågade om hon gått till jobbet om hennes arbetsgivare inte tog ansvar för henne när hon var på jobbet? Nya spottloskor: Klart jag inte skulle. Men det är ju inte samma sak.

Tyvärr är inte allt en dröm. Det har hänt på riktigt. Och händer fortfarande på skolor runt om i Sverige. När skolan förstod att vi inte skulle låta sonen gå till skolan utan att de tog ansvar för honom, eller dra tillbaka anmälan, så började det hända saker.

Han blev erbjuden en egen lärare för hemundervisning. Fast självklart kunde vi inte vara hemma hos oss. (För det hade varit ett förslag från oss tidigare. Klart de inte kan göra något som vi tyckte.) Anledningen till det är att ingen, INGEN, är bekväm med att jobba hemma hos någon. (Stora ord med tanke på att det finns massor av människor som jobbar hemma hos någon, ett exempel är personliga assistenter.) Platsen där undervisningen skulle ske blev på Musikskolan. Det var en lärare som inte jobbade som det just för tillfället, som skulle undervisa sonen. En helt ny person utan relation till varken sonen eller skolan.

Då var det sex veckor kvar i skolan. Han hade varning i alla ämnen. Han skulle inte bli godkänd enligt skolan. Detta för att han var dum i huvudet. Efter tre veckor så hade äldsta sonen och läraren hämtat in hela sexans kursplan. Sonen var godkänd i alla ämnen. De resterande veckorna så läste de Robinson Cruse. Den läraren var en av de ljusglimtar som finns i skolans värld. Men han jobbade ju heller inte som det då. Hur som helst, han förstod. Och han lyfte sonen. Han förstod också att det var inte läge att säga till skolan att de var klara på tre veckor. Då blev det högläsning av en bok som kunde intressera båda i följande tre veckor.

Eftersom skolan gjorde dessa ändringar och därmed tog ansvar för sonen på skoltid så fick de inga anmärkningar från Skolinspektionen. I överlämningen till sjuan så blev det samma visa igen. Han kan ingenting. Han är inkompetent vad gäller matematik. Han är en bråkstake. Han måste gå i särklass för han är underbegåvad. Och så blev det. Sonen fick börja i särklass i sjuan. Men det är en annan historia för en annan dag.

En sak är säker, min son är inte dum i huvudet! Att jag är ett pain in the a… Det är en helt annan sak.

Publicerat

Vad hände Minstingen?

Ja, Skolans idioter är många. De har även drabbat minstingen som jag skrivit om innan. Han går Teknikprogrammet. Vi visste från början att det skulle komma att krävas mycket plugg för honom. Men det fanns inget annat han ville gå.

Redan i årskurs ett så kom svårigheterna. Vi satt på möten med skolan som absolut tyckte att detta skulle han fixa, om han bara fick lite hjälp. Han var inte ensam om att behöva hjälpen. De hade massor av bra planer för att det skulle ordna sig. Jag ställde ändå frågan: Tror ni att detta kommer att fungera? Det är dumt att slänga bort en massa år som inte kommer att ge något. Men nejdå, det kommer han att lösa. Med hjälp från oss på skolan.

Det som var svårt var mest matten. Alla andra ämnen var inget problem. Men det var matten som var mest av, och som gör Teknikprogrammet till just det. Han klarade matten i ettan. Inte för att han fick speciellt mycket hjälp från skolan. Mer envishet skulle jag säga.

Tvåan kom. Det svåraste året av tre år. Vi hade dialog omgående kring matten. Skolan hade skulle minsann finnas och hjälpa. Inför höstlovet så hade vi ett möte där rektorn var med. När han ställde frågan till minstingen om han gör läxorna, och svaret blir nej. Då tappade rektorn allt intresse för att hjälpa sonen. Han såg honom som en latmask som bara var där för att jag tvingat honom. Mötet fortsätter och jag måste avbryta för att ställa en följdfråga till minstingen. Varför gör du inte läxorna? Och det gäller ju matten. För alla andra ämnena gör du läxorna i. Svaret var: För att jag klarar inte av det. Och jag har ingen som kan hjälpa mig hemma.

Hur svårt är det att ställa en följdfråga? Svårt, tydligen. Men då kunde han minsann se till att minstingen skulle få lovskola på påsklovet. PÅSKLOVET! Detta var på hösten före höstlovet. Så två lov skulle försvinna. Jag påpekade det, men oj, ja, fast vi har ingen som kan ha lovskola innan. F*** O**! Så trött jag blir. Men sa jag, det måste ju finnas andra som inte klarar detta och som behöver hjälp. Vill inte de ha lovskola också? Och, men, fast, kanske, det är ju svårt. För alla andra har ju slutat och bytt till annat program.

Påsklovet kom. Minstingen hade fått en timma extra i veckan att sitta i pluggrummet. Men där är det också andra som är samtidigt. Och när du behöver hjälp hela tiden så funkar inte det. Vi hade höga förhoppningar på lovet. Tre halvdagar. Det är lovskolan. Tror ni man hinner i kapp med avancerad matte och fysik på TRE HALVdagar? Svaret är NEJ.

Men det är fortfarande inga problem enligt skolan. Vi kan ju alltid förlänga studietiden. Då får han ett år till på sig. Han kan välja bort matte och fysik i trean och läsa tvåans då. Okej, vi fortsätter att traggla. Det finns en plan. Sommarlovet börjar närma sig.

Ingen hör av sig. Sommarlovet kommer och jag hör av mig för att kolla om det blir någon lovskola på sommaren? Och då när? Grejen är att minstingen har nu fyllt 18 år. Jag får inte längre någon information. Tyvärr så har inte heller sonen fått någon info.

Svaret är: Nej, det blir ingen lovskola. Det finns inget syfte med det. Han kommer ändå inte klara det. Så slutbetyg är satt. För att läsa upp så får han nu lösa det själv. Vi kommer inte hjälpa från skolan mer.

Psykbryt från mig. Hemma. Jag besvarade inte ens det mejlet med dessa svar. Utan nu letade jag upp en privatlärare. En fantastisk sådan. Han bor inte på samma ort som oss. Vi, jag och privatläraren, hade uppdrag i Junis tillsammans på sommaren och efter en tid förstod jag att han var lärare i matte och fysik. Yes! Han vill jättegärna hjälpa minstingen. Han älskar verkligen att få jobba med att lära ut.

Perfekt. Digitala träffar tre gånger i veckan från september fram till februari. Den 6 mars så var provet som behövde klaras för att bli godkänd. Då var alla delar för hela tvåan i ett enda prov.

Studie- och yrkesvägledaren på skolan hade meddelat minstingen när han började trean att du kan visst få hjälp från skolan. Det är fel att vi släpper dig. Han fick fortsatt en timma i veckan med att träffa en lärare ensam. Efter några gånger så meddelar sonen att han inte blir hjälp av den hjälpen. Starkt gjort av min (alldeles ibland) för snälla son. Som alltid vill att alla ska må bra och att han inte är till besvär. Han meddelar också att mamma hittat en lärare som hjälper mig. Som jag verkligen får hjälp av. Trots att han meddelar det till SYV så fortsätter han med sina träffar en gång i veckan på skolan. Fast det då är bortslösad tid.

Nu måste vi hitta på något för att tacka minstingens fantastiska Tutor. För den 6 mars kom och passerade. Han blev GODKÄND! Underbart! Minstingen är så nöjd över att få visa att han kunde visst. Hans mamma är nog än mer nöjd.

Vi har haft mycket samtal här hemma om hur vi agerat i detta med tanke på vår erfarenhet från skolan med tanke på äldsta sonen. Minstingen har också massor av erfarenhet kring sin äldre bror och skolan. De har ju så klart gått på samma skola. Minstingen har sett hur hans bror har blivit behandlad. Han som vill alla väl och nästan aldrig uttrycker något dumt eller elakt om någon. Säger (om ände försiktigare ord än mig) hur illa det är ställt i skolan för vissa barn.

HAN HAR KLARAT MATTEN! HAN HAR KLARAT MATTEN! S*** O* T***!

Publicerat

Städat

Nu har vi städat. Gipsdamm är hemskt. Nu har vi ett rum kvar. Det ska bli nya fönster där imorgon. Och det kommer ju bli lika hemskt där. Sedan ska skräphögen bort. Det blir lite skräp vid fönsterbyte. Mer än man kan tro. Utöver alla fönster som blir över också.

Mycket skräp blir det. Allt detta har varit runt våra gamla fönster.

Minstingen har varit snäll och hjälp till idag. Tur han hade lång lunch så han hann hjälpa till. De var tre stycken som bar in fönstrena. Tydligen ganska tunga. Jag kan ju skylla på att jag inte får lyfta tungt ännu. Eller jag kanske inte kan det när det gått en dryg månad sedan operationen. Men det är kallt ute. Jag måste sätta på mig så mycket kläder för att komma ut.

Hade varit svårt att få in med en persons kraft.

Jag är helt slut. Tvättstugan börjar bli full men den finns det ingen ork för i nuläget. Imorgon kanske jag kommer orka att putsa fönstrena. Men det kanske inte behövs? Eller vad tycker ni?

Är det dammigt?
Publicerat

Stort hål i väggen

Nu är snart alla sex fönsterna på plats i kök- och matplatsdelen. Ska bli skönt att få städa bort dammet på riktigt. Efter tre dagar med att det bytts fönster i ”samma” rum.

Kallt är det också. Förutom dammigt.

Byte har även skett på toaletten. Där är det klart. Nu är bara kontoret kvar för denna omgången. Sedan är det en massa fix som måste göras kring bytet. Mest med ytterväggen som gjorts ny. Där ska panel på och sedan målas. Det är för kallt att måla än så länge. Husrenoveringen fortgår trots Covid-19.

Publicerat

Skolans idioter

Jag säger inte att alla är idioter i skolan. Det jag säger är att de finns. Tyvärr lite för många. De är så många så att de som är bra har ingen möjlighet att komma fram. Det blir bara vissa ljusglimtar som tränger igenom det massiva mörkret då och då.

Äldsta sonen har råkat ut för de flesta idioterna. Idioterna kan också sköta sitt jobb och till och med hyfsat bra. Förutsatt att det inte är något barn som är utanför mallen. Minstingen har också råkat ut för idioterna på skolan. Han ingår ändå nästan i mallen, det som är utanför är hans dyslexi. Det får bli en egen berättelse för ett annat tillfälle. Dessa idioterna som det handlar om är dagsaktuella.

Äldsta sonen fick diagnosen autism när han gick i sexan. Innan dess hade han aspergers (som idag är i autismspektrat) och ADD. Dessa diagnoser fick han genom skolpsykologerna. Skolan hävdade alltid att vi och sonen var problemet. De behövde inte ändra på något men vi behövde det. Om vi bara såg till att få ordning på sonen så skulle allt fungera på skolan. Att vi berättade att vi inte hade några problem hemma och hade ordning på sonen, var inget som de lyssnade till.

De var påstridiga om att vi var problemet, så till den grad att till slut krävde de att vi sökte till BUP. För det var något fel på ungen. Mitt svar blev att vi behöver inte söka till BUP. Vi vet hur vi ska hantera situationerna hemma för att det inte ska bli några problem. Nehe, det vet ni inte alls, blev svaret. Då meddelade jag att om ni vill ha hjälp från BUP så ger jag mitt medgivande till att skolan söker hjälp där. Vi kommer inte att söka hjälp för vi behöver ingen.

Så blev det. Skolan ansökte till BUP om hjälp enbart för att få bekräftat att det var sonen som var problemet. Detta var när han gick i sexan första terminen. Vi fick komma in väldigt fort till BUP. Gick nog bara några veckor innan vi blev kallade till träff på BUP. Vi som blev kallade var föräldrar, maken samt rektor, specialpedagog samt handledare från skolan. Inte äldsta sonen.

Vi kommer till mötet. Där är psykolog, läkare samt kurator på plats från BUP. Vi är alltså nio personer som ska diskutera äldsta sonen. Eller som skolan skulle uttrycka det, problemet.

Kuratorn hälsar alla välkomna. Vi har en presentationsrunda. Sedan berättar hon varför vi alla har samlats på detta möte. Att skolan behöver hjälp. Hon gör tydligt för alla i rummet att ingen på BUP har ännu träffat sonen. Det de har gjort, eftersom skolan akut behöver hjälp, är att de har gått igenom alla skolpsykologers journalanteckningar. Vilket har blivit ganska många genom åren. Ännu en gång förtydligar hon att ingen på BUP har träffat sonen, ännu.

Sedan säger hon: Jag förstår att ni har problem på skolan. För denna pojk är smartare än alla oss samlade här inne i detta rum. Och jag vill påtala igen för er att detta har vi kommit fram till utan att ha träffat honom.

Mötet fortsatte och BUP berättade det ena och det andra. Hur mycket skolan behövde förändra för att få det att funka för sonen. Att de skulle börja lyssna på oss föräldrar som uppenbarligen visste hur man gjorde för att ha en bra miljö för sonen.

Ingen från skolan sa någonting. De svarade på tilltal och när de fick chansen försökte de säga hur mycket bra de gjort och att sonen var problemet. Varje gång fick de mothugg från BUP. Inte oss. Det var första och sista gången som skolan hade någon kontakt med BUP.

Vi hade dock mycket kontakt med BUP efter detta. Vi och mest sonen har fått hjälp av BUP. Inte så mycket i hur han ska agera utan mer självkänsla att det är inte fel på honom utan på skolan.

Tyvärr så kommer alla idioterna finnas kvar hos sonen för alltid. Det är för stora saker som har hänt. Bland annat så slutade skolans ansökning till BUP med att de talade om för oss att sonen är DUM I HUVUDET och de tar inte ansvar för honom på skolan. Men det är en annan historia för en annan gång.