Idag skulle vi fått besök. Vi har inte varit hos någon sedan i somras. Vi har inte haft besök sedan i somras. Varje gång med god kontroll och med tanke på restriktionerna. Idag skulle vi haft besök men så blir det inte.
Vi ställde in igår. De skulle komma från en region med de nya restriktionerna. Att inte träffa andra än dem de bor ihop med. Eventuellt träffa människor på jobbet. Inga andra. De ska inte besöka köpcentrum. De ska inte gå på gymmet. De ska inte gå på biblioteket. De ska inte göra någonting.
Vår region har stor smittspridning. Så jag gissar att det kommer hit snart också. Jag vill inte mer. Det är så tråkigt att inte kunna få leva och träffa andra. Jag är tacksam för att vi inte är isolerade helt som många andra länder. Fast detta börjar också bli jobbigt nu. Men nu är det så här. Vi avbokar och håller i och håller ut. För alla andras skull.
Vi ställer in för att skydda vården. För att skydda personer från smittan. Vi ställer in för att vi måste inte för att vi vill. Det handlar inte om oss. Det handlar om pandemin och att skydda andra.
Det är extra jobbigt att mamma ligger inlagd, igen. Som jag misstänkt i flera veckor så har hon urinvägsinfektion. Jag hoppas att de kommer kolla lungorna också. För antagligen är det lunginflammation också. Hon fick åka in i torsdags. I onsdags när jag var där så sov hon sig igenom hela mitt besök. Hon drack inget kaffe och åt ingen middag. Jag fick i henne lite yoghurt och dricka.
Nu är hon på sjukhus och har blivit lite piggare. Jag hoppas att hon är ännu piggare idag. Ingen har ringt under natten och som mamma alltid sagt, om man inte hör något så är allt bra. Det räknar jag med nu också. Inga nyheter är goda nyheter. Hur jag ska gå vidare med att ingen har lyssnat på oss under dessa veckor då vi misstänkt detta vet jag inte.
Eller personalen som jobbar med mamma har lyssnat. Men inte de som kan göra något, sjuksköterskorna. De har inte gjort något. De har hävdat (genom personalen kring mamma) att hon har inga symptom, så vi får avvakta. Hur svårt är det att ta ett blodprov?
I torsdags visade det sig att det var inte så svårt. Från att hon skulle bli testad och vi skulle avvakta till söndag och besöksförbud under tiden. Så blev det en halvtimma senare ett samtal om att värdena är så höga att vi måste ringa efter en ambulans. Minstingen sa hemma, hur är det möjligt att du vet mer än dem som är utbildade?
Flera veckor med samma sak. Mamma har inte samma symptom som andra. Mamma har antagligen urinvägsinfektion, lunginflammation eller båda. Fast nej då, det kan hon inte. Då skulle hon ha feber. ARGHHHHHHHHHH………….
Hur som helst nu är hon inlagd. Och tummar och tår hålls för att hon ska komma hem pigg snart igen.
Ta hand om dig. Idag inte imorgon. Då kan det vara försent.
