Det blev inte ett besök. Det blev två besök på favoritbutiken. Jag åkte dit för att kolla in lite mer åt mig men också åt mamma. Jag tyckte det blev lite kalt utmed den högra sidan hos mamma. Jag var inte ensam om det. Så det blev lite andra och byta med.
Jag köpte då två klematis till. Samt några alunrot till. Så när jag åker till mamma nästa gång ska jag flytta kärleksörten. Den kommer få flytta till rabatten rakt fram från dörren. Och stå bredvid en nyponros. Som någon tyckte var smart att plantera i en spaljé. Vem vill slinga in en taggig buske i en spaljé. Svaret är ingen. För det är jag som gjort det. Inte trädgårdsmästaren i alla fall.
När kärleksörten är borta så ska jag få ner två klematisar och flytta litet alunrot. Ytan att plantera på är så otroligt liten att det knappt går Men förhoppningsvis kan de växa över med rötterna på andra sidan.
Till mig själv blev det några sockblommor. En höstflox samt lite taklökar. När jag sedan kom hemmed allt och flyttade runt gräset till baksidan så blev det så himla fint stående bakom altanen. Där det ska bli altan i framtiden. Därför var jag tvungen att åka och köpa ett gräs till. Som jag får flytta på sedan när altanen kommer upp. Jag köpte också en kameleontbuske till.
Jag kanske vill flytta en björnbär. Den blir ju bara 2 meter hög. Och det kanske blir för mycket insyn på altanen då. Så jag tänker att det skulle bli fyra höga växter. Den kan bli upp till fem meter hög. Honan kan bli upp till fyra meter. Spaljén är knappt tre meter. Jag tror det blir bra.
Lite smått och gott blev det igår. Idag ska jag försöka få ner det mesta i jorden innan regnet kommer. Och jag hoppas också att stenen kommer idag. Då kan jag plantera allt som ska planteras.
Mamma kommer få sina växter i jorden i slutet på veckan. Fredag kanske. Det är ju städdagen. Jag plantera hellre än städar så det är kanske en bra dag. Vi får se hur det blir. Men ner i jorden måste dem hur som helst.
Jag önskar er alla en underbar dag. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
Igår blev det planterat. Hos mamma. Det känns bra både för att nu är det fint hos mamma men också för klimatet. Lite mer växter som får bidra till bättre luft åt oss.
Mamma fick på sig sitt stora duntäcke och låg i sängen men altandörren på vid gavel. Så fick hon ha koll på mig när jag röjde där ute. Hon tyckte det var mysigt. Jag fick fria händer att plantera hur jag ville.
Förebild till höger om dörren.Förebild till vänster om dörren.
Till höger fanns det mest utrymme att plantera på. Till vänster så är det en liten liten yta att få ner något i jorden. De har gjutit under stenen på något sätt. Den gjutningen går ut i rabatten och stjäl ytterligare en decimeter. Rakt fram visar jag inte på bild. Men där är det planterat och svårt att få rum med mera.
Det blev två prydnadsgräs. Som är vintergröna. Jag har själv blivit förtjust i gräs. Både de stora svajande gräsen och låga kullande. Kul att detta är vintergrönt. Det blev alunrot, tre olika sorter. Det blev en klematis. Storblommande blå. Hon har två klematis sedan innan och de är småblommande lite fransiga. I blå ton. Och en kärleksört. På utsidan av mammas spaljé så finns det nävor. Dessa hade trängt in på mammas sida. Så mycket så att jag trodde att de växte in där. Så var inte fallet. Det var bara att dra ut och låta dem vila mot spalten på andra sidan.
Efter till höger.Efter till vänster.
Det hade blivit knasigt att sätta in ett stort svajande gräs som täckt hela fönstret. Om det varit mammas fönster hade jag gjort det. Men det ena fönstret är till ett dagrum. Fördelen med det lilla är också att det inte ska klippas ner på våren. Lättare att sköta på distans alltså.
Den mörka alunroten syns inte så mycket just nu. Men jag tror det kommer bli väldigt fint när de växt till sig lite. Kärleksörten på vänster sidan kanske kommer få svårt att överleva. Det var så liten bredd att jag knappt fick ner den. Jag hoppas den kan sprida sig åt sidorna istället.
Mamma blev nöjd. Vilket är huvudsaken. Hon såg gräsen direkt. Men de andra fick jag peka ut lite. Svårt att se vad som är nytt och inte när man inte sett före precis innan. Mamma fick bara se efteråt. När vi fikade och hon fick sitt godis. Vilket är kaffe så klart. Det är godis (enligt mamma).
Det var en lång dag igår. Men kul att mamma blev nöjd. Om man är hos sin expert och letar efter blommor till mamma så kan det hända att man åker hem med en del till sig själv också. Kan hända. Kanske att man också blev lite sugen på annat. Kanske att man får ta en sväng till sin favoritbutik även idag. Kanske. Kanske. (Läs väldigt mycket ja.)
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Och då får vi se om det blev besök eller inte.
Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Mitt tålamod börjar att avta. Antagligen för att jag inte sover så mycket. Då finns inte orken för att ha tålamod. I vår lokaltidning har det stått om en ungdom som riskerar utvisning för att han inte hittat jobb efter skolan.
Varför kan det inte få skrivas en artikel om att en ung man har det svårt. Att han har ångest för att han riskerar att utvisas när han inte hittar jobb? Varför? Varför måste unga och gamla vita män kommentera denna artikel om hur deras situation är? Eller hur andra unga svenskars situation är? Jag orkar inte!
En ung kille som slutat gymnasiet har nu sex månader på sig att fixa ett jobb. Annars måste han åka tillbaka till Afghanistan. Han har till december på sig. Och han har inte hittat något jobb ännu. Han berättar om att han söker många jobb. Han knackar dörr hos dem som inte annonserar om att de behöver arbetskraft. Och alla säger nej. En tuff situation. Särskilt med rådande pandemi när många förtag har det tufft och inte kan anställa.
Kommentarer på det: ”Om det inte finns jobb till oss svenskar så finns det inte åt dom.” ”Varför skriver man inte om alla svenska ungdomar som har svårt att hitta jobb efter gymnasiet?” ”Jag har inget jobb och söker precis som han, men det är det ingen som skriver om.” ”Det är fritt för honom att åka hem och komma tillbaka igen, vad är problemet?” ”Jag ska flytta här ifrån för snart är vi minoritet i vårt eget land.”
Flera med samma innebörd också. Varför är det synd om honom när ingen tycker synd om mig. Det är mest män men faktiskt att någon äldre kvinna och har uttryckt sig i kommentarerna där männen får mothugg. Då är det mer av karaktären, jag har jobbat hela mitt liv och inte fått några bidrag. Nu är jag pensionär och kan knappt överleva.
Vad är det som gör att det blir ett sådant liv för att det skrivs om en ung man som kämpar för att överleva? Att ha rätten att få bo i ett av världens bästa länder. Varför kan vi aldrig lära oss av historien? Varför sitter en vit man och säger att han tänker minsann inte plugga för att skaffa sig ett jobb. Då får han skulder. Det vill han inte. Och det är en ung killes fel för att han inte får jobb. Lär av historien, säger jag bara. Plugga kanske är det som många behöver?
Det var samma visa när finnarna kom till Sverige. De var samma visa när italienarna kom till ABB som arbetskraft. Det var samma visa när bosnierna kom. De tar våra jobb. De kan inte språket. De är kriminella. De förstår vårt vackra land. Stick hem igen där du kom ifrån!
Nu är det, om de bara kom från europiska länder så skulle det inte vara något problem. Då skulle allt vara frid och fröjd. Då skulle vi komma från samma kultur. Och ni ser inte att det är några problem med dessa folkgrupper. Jag blir så trött. Alla dessa har fått uppleva precis samma sak som de som kommit hit nu. Att de inte är något värda och ska dra hem igen. Där de kom ifrån.
Migrationen till Sverige under 2010-2015 var, och det inkluderar då flyktingvågen som ”sköljde” in i Sverige: Asyl 21 procent. Anknytning 31 procent. Arbete 9 procent. Studier 4 procent. EU/ESS 19 procent. Återinvandring 16 procent.
Asyl 21 procent. Och vi har aldrig haft så hög asyl som 2015. Anknytning är ofta kärleken som lett någon till Sverige för att kunna leva ihop. Arbete är självförklarande. Någon har kommit hit för att de ska arbeta. Studier likaså. EU/ESS är vår fria rörelse över gränserna. De sköljer över Sverige. Jag vet inte hur vi ska överleva denna invandring. Återinvandring förklarar sig själv också.
Vi kan inte överleva utan invandring. Bara så ni vet. De som kommer hit gör rätt för sig. Och om det inte funnits en flyktingvåg 2015 så kan jag säga att min mamma hade varit utan personal där hon bor. Om vi ska utesluta all invandring så hade hon varit utan hälften av den hjälpen hon har idag. Många som dessutom pluggar samtidigt som de jobbar.
Jag orkar inte ha tålamod kring denna fråga längre. All okunskap från människor som vill att någon ska tycka synd om dem istället för någon annan. Varför kan det inte vara synd om båda? Jag kan också påtala att då det har skrivits om svenska ungdomar som har det tufft att få jobb, då är det tyst. Och inga kommentarer på den där dessa länkas till.
Skärp er! Klaga på det som händer dig. Om någon gör något mot dig. Klaga på. Men håll k**ten (rent ut sagt) när ingen har skadat dig eller förstört för dig. Du är inte utan jobb för att någon annan också är utan det. Du är inte utan jobb för att någon annan har tagit det. Du är utan jobb. Punkt. Fortsätt försök att hitta ett.
Nu är tålamodet slut. Ta hand om dig. Imorgon hörs vi igen och kanske har jag fått tillbaka lite tålamod.
Mammas specialitet, kantareller. Stekta, stuvade eller något annat gott med dessa små gula saker. Det är mammas grej. Igår fick hon mina kantareller. Stuvade och plockade av mig.
Jag kommer dit. Har fått låna minstingens bil för att åka till mamma. Vi vägrar att ha två bilar. För det första så är maken och jag nästan aldrig ifrån varandra mer än över dagen. För det andra, det är inte bra för miljön att alla har en egen bil. För det tredje, jag har ben. Tyvärr är det lite långt att gå till mamma. Så igår fick minstingen använda sina ben för att jag tog hans bil.
Bra för miljön, bra för hälsan och bra för plånboken. Väl på plats hos mamma så ska jag värma kantarellerna som jag gjorde hemma. Jag ska steka varsin macka. Jag har med kaffe så jag kan brygga åt mamma. Jag har med mig kastrull, stekpanna, smör, grädde och allt som vi kan tänkas behöva för att kunna äta tillsammans i mammas lägenhet. Allt för att följa rekommendationerna och inte vara ute i allmänna utrymmena.
Tror ni att mammas spis fungerar? Så klart inte. Den har fungerat. Jag har använt den. Jag vet hur man gör och vilka knappar som ska vridas på. Men den är död. Det är svårt att värma något utan värme. Så hur ska vi nu göra? Det är tre olika personer från personalen som försöker få igång spisen. Ingenting hjälper. Antagligen så har en säkring gått. Men det skåpet är låst. För alla, även personalen. Du behöver tydligen ha en särskild titel för att få röra det skåpet.
Det var lördag igår. Tror ni att den personen som har rätt titel jobbar på en lördag. Svaret är nej, det gör inte den personen. Så där står jag med halva mitt kök hos mamma utan att få någon värme. Det finns ju andra spisar att använda. Problemet är covid och att tänka på att inte sprida någon eventuell smitta. Och de boende rör sig i korridorerna. Då bör jag inte göra det som besökare.
Till slut kom vi fram till att det finns ett personalrum i källaren som inte används på helgerna. Dit fick mamma och jag gå med halva mitt kök för att göra våra mackor.
Kan du sluta ta bilder och låta mig äta nu?
Mackan blev gjord och mamma var nöjd. Och en hel termos med kaffe fick vi med oss. Så jag behövde inte brygga något. Men grädden var bra för det fick vi ingen. Och man måste ha grädde i kaffet om ni inte visste det.
Jag tog också bilder på mammas uteplats för att åka till min expert och se om hon tycker att vi ska plantera något nu, istället för till våren. Kanske en klematis till eller en kameleontbuske? Du kanske har några bra förslag. Jag vet inte men det ser tomt ut i rabatten. Så det ska vi göra något åt. Mamma undrar fortfarande om jag är hennes dotter, eller om det går att ha en bortbyting i vuxen ålder?
Ser alldeles öde ut i hörnet. Till höger om min skugga finns idag en klematis.
Mamma är nöjd över att jag har klimatångest. Att hon inte vet att jag är hennes dotter gör inget, för det är till det bättre. Enligt henne. Jag var inte dålig innan alltså. Bara bättre nu. Livet är för kort för att vi inte ska utvecklas hela tiden. Att lära mig saker är något som jag verklig uppskattar. Kanske mer nu när orken tryter. Att veta att jag fortfarande kan utvecklas är en fantastisk känsla.
Jag får dock jobba lite på tålamodet nu för tiden. Att ha ett starkt tålamod tillsammans med lite sömn är en bedrift. Och jag klappar mig på axeln varje dag för att jag klarar så mycket som jag gör. Jag klappar mamma på axeln varje gång jag är där för att hon klarar allt hon gör. Att hon orkar en dag till. Om inte för sin skull, så för vår skull.
Jag brukar säga att jag fått min envishet av henne. Men det är inte riktigt sant, för hon har sin kvar. Att vara envis är en styrka men kan också vara en svaghet. För om vi lägger envisheten på fel saker så blir det inte bra. Som när mamma envetet inte ville träna efter stroken. Ingen bra sak. Men när hon envetet bestämmer sig för att hänga i, det är en bra sak.
Igår blev det skratt som jag trodde. Lite frustration när spisen inte gjorde som vi ville. Och sedan kärleken till maten. Med stor aptit så njöt vi tillsammans av varsin macka. Och mamma flera koppar kaffe (med grädde). Allt som allt en bra dag!
Idag blir det att hålla igång tills maken kommer hem. Nu saknar jag honom oerhört. Att bara få snusa in i nacken när han kommer hem. Det längtar jag efter. Att få höra hans röst. Att bli försäkrad om att vi löser alla hinder tillsammans. Idag är en bra dag!
Åh, så skönt. Mammas hosta har lugnat sig. Hon är inte isolerad längre. Nu kan oron avta lite för att hon eventuellt har lunginflammation. För det skulle ingen av oss orka nu. Att äntligen få börja ses igen och då inte kunna. Men så är det inte. Idag ska vi ses.
Igår var jag ute och plockade svamp med en fin vän. Vi hittade inte så mycket men vi hade lika kul tillsammans för det. Jag frågade mamma om hon skulle vilja ha en kantarellmacka till fika när jag kommer. Och det var ett tydligt ja. Att hon ville. Jag ska försöka komma ihåg att ta med mig kaffe också. Så att hon får påtår. För den är det lite svagt med just nu. Påtåren alltså.
Antagligen beror det på att köket inte kan räkna så bra. För innan när det var tillåtet med besök så fanns det alltid påtår för alla som ville. Sedan kom besöksförbudet och då tyckte köket att de kunde brygga mindre kaffe. Eftersom inga gäster var välkomna. Problemet i den matematiken är bara att det aldrig kom speciellt många besökare. Så kaffet beräknat med besökare räcker lagom till dem som bor där.
Vi får se om de i köket kan vänja sig vid att besöksförbudet är över och att alla kan få så mycket kaffe de vill ha. Särskilt kaffelisan till mamma jag har. Hon har alltid druckit väldigt mycket kaffe. I alla fall så länge jag vet och kommer ihåg. Hon har kunnat dricka precis innan hon går och lägger sig och somna ändå. Sedan startade hon morgonen med kaffe (och en cigarett). När hon tagit ett par baljor så kunde en rostad macka få göra sällskap med ytterligare en kopp och ett glas juice.
Kaffet kvarstår. Mackan och juicen likaså. Mycket annat har ändrats. Idag blir det en kantarellmacka vilket det vara oftare förr när hon plockade själv. Det är härligt att ha dessa stunder tillsammans. Nu för tiden träffas vi väldigt ofta. Innan när mamma var frisk så träffades vi inte lika ofta.
Kanske för att vi bodde lite för nära varandra. Vi tog oss inte tiden att boka med varandra. För vi kunde ju när som helst. Nu är jag glad att vi bor så nära varandra att det tar mig fyrtio minuter att åka till mamma. Även om jag ibland behöver trixa för att ta mig dit. Det är det värt att få den tiden nu. Ibland skrattar vi. Ibland gråter vi. Ibland fnyser vi. Ibland är vi bara tysta. Det viktiga är att vi är tillsammans. Idag blir det nog skratt och kärleken till mat.
Kärleken till mat har jag från mamma. Hon har även lärt mig att man inte behöver recept. Hon har lärt mig massor av bra saker. En sådan är att lukta, smaka och klämma på maten innan man hänvisar den till soptunnan. För datumstämpel är inte det som säger när det ska i soporna. Det är jag mycket tacksam för att jag har fått från mamma. Om jag inte haft det och i kombinationen med klimatångesten som jag fått, det hade inte varit någon höjdare.
I helgen ska jag vara gräsänkling. Hur ska det gå? Ingen frukost på sängen. Eller det kan jag ju få men den blir inte serverad på sängen av maken. Jag måste gå och göra den själv då.
Idag blev det smörgås med julskinka, rödbetssallad och senap. Det heter inte julskinka ännu. Det heter helgskinka, men det lurar ingen. Det är julskinka. Den är inte någon fara att köpa som julälskare. Det är jobbigare med de som vill ha julmust nu. Den måste de köpa och vänta ett dygn med att öppna. Annars är risken att en som inte uppskattar att den finns att köpa i oktober har skakat flaskorna.
Igår när vi åt potatisgratäng, köttbullar med ingefära, prinskorv och julskinka så hade det kunnat vara gott med julmust till. Fast ändå inte. Det är rätt skönt att kunna ha något att se fram emot. Och julmust är det jag tröttnar på fortast. Så den måste väntas på. Allt annat går att ta fram tidigt och äta tidigt.
Jag har börjat planera för julpyntet. Vilket är svårt nu med tanke på att vi inte har en enda fönsterbräda i huset. Femton av tjugo fönster är inte klara. Fönstren i källaren har vi inte bytt. Så i källaren blir det kanske mycket jul i år. Jag ska kolla med mamma imorgon om hon vill att jag köper en rund julduk åt henne. Självklart begagnad sådan. Jag har ett antal alternativ och alla är runda. hon har ett runt bord och det är snyggast med rund duk då.
Hennes julpynt och samlande är snögubbar. Och i julklapp förra året fick hon en som snurrar och glittrar i en lykta. Den ser hon fram emot att ta fram. Vi har också kommit fram till att man kan ta fram snögubbar före tomtar. Så just den lyktan kommer nog komma fram lite tidigare än vanligt.
Jag får trösta mig med julen och mamma när jag nu är gräsänkling hela helgen. Minstingen är hemma men han jobbar i helgen så vet inte om jag kommer träffa honom så mycket. Det känns som att maken ska vara borta två veckor men det är bara två nätter. Jag ska nog överleva det. Även om det blir tufft.
Att komma till mamma och hon hostar. Det är tufft. Jag är inte så orolig för att hon har covid. Snarare så blir jag bekymrad över att hon nu blir isolerad tills de har svar på om det är covid. För alla andras skull. Att vara begränsad i sin rörlighet, sitt tal och bara träffa andra vid fika och måltider är svårt nog.
Att då bara få träffa personal några gånger om dagen. Det är ingen höjdare. Att äta alla måltider på rummet. Att inte få någon miljöändring alls. Jag var hos mamma igår. Så då fick hon sällskap när hon åt middag. Idag kommer hon inte ha sällskap.
Mamma är rosslig och har lite slemmig hosta. Inte mycket men den finns där. Igår hostade hon mycket. Den stora oron är att det är lunginflammation igen. Det är lätt att få det när man inte rör sig så mycket. Mamma kände sig inte sjuk. Det sa hon tydligt. Men hon var inte så med i samtalet. Vilket tyder på att hon kan vara trött.
Mamma har haft lunginflammation innan utan att ha feber. Det är bara vi som är nära som har märkt att något är fel. Och inget har gjorts förrän det nästan har gått på tok. Denna gången hoppas jag att de lyssnar på oss och ser till att det inte är varken covid eller något annat.
Vi bestämde igår att det blir fler besök denna veckan. För att hon ska slippa vara helt ensam. För det är inte kul, att vara ofrivilligt ensam. Idag firar de dessutom måltidens dag med nygräddade våfflor. Jag hoppas att de kommer in med det till mamma. Det är inte säkert. För det är en aktivitet som innebär att man gör våfflorna tillsammans i dagrummet. Och om man inte är med så har man valt att man inte vill ha. Men det tänker de säkert på. Personalen är bra som jobbar med mamma.
Jag fick visa mamma lite bilder på hur fin en av mina klematisar är. Den planterades i våras. Den blev bara en liten kort stängel. Min expert tyckte jag skulle klippa ner den i slutet på juli. Det har kommit två en aningens längre stänglar på den. Och nu har den massor av blommor. Den är liten men väldigt vacker. Med flera knoppar dessutom. Jag undrar om de hinner slå ut också.
Min fina klematis med flera knoppar. Samt en maskros till höger. Den kommer dock inte överleva.
Jag har höstpyntat på trädgården. Jag har planterar lite ljung. Jag passade på i det fina vädret. Mamma tror inte att jag är hennes dotter längre. På ett bra sätt. Bara att hon aldrig trodde att jag skulle börja med att plantera så mycket. Tänk vad klimatångest kan göra. Och med en mamma som man kan fråga så går det mesta.
Återbruk av plåtfälg som kruka.Hösten är här.
Jag har planerat några julrosor också. Hoppas att de kommer överleva. De ska in i mina jättekrukor senare. De som jag inte kan plantera i förrän jag vet var de ska stå på heltid. De går knappt att flytta med bara lecakulor i botten. Så nu är de i en kruka som går att flytta. Tillsammans med höstsliverax och murgröna. De trivs på platsen så hoppas att även julrosorna gör det.
Tror vi att vi tänker själva? Om vi tror det så vill jag påstå att vi har fel. Det är världen som styr oss. Samhällena som är runt omkring oss. Idag mer än någonsin. Den digitala världen gör att allt kommer närmre och snabbare.
Innan så spreds mycket av normer och värderingar av film. Och bilder. Men film gjorde nog störst påverkan. Då kanske det inte är så konstigt att vi är som vi är, om man tänker efter. Vad är det som får oss till att ha de åsikter vi har. Det är klart att jag överdriver när jag säger att vi inte tänker själva. Men jag tror inte vi är medvetna om hur mycket vi blir styrda åt ett håll eller annat.
Man brukar säga att det kommer hemifrån. Och så är det. Men var hemifrån. Det är både föräldrar, film, internet och syskon. Sedan kommer allt utanför hemmet.
Jag har ett bra exempel: Vad tänker du på om jag skriver styvmor? Tänker du på en bullbakande och snäll styvmor? Eller tänker du på en vacker och elak styvmor? Antagligen förknippar du styvmor med elak. Anledningen till det är filmer. Hans och Greta. Elak styvmor som ville pappan skulle lämna sina barn i skogen för att dö. Snövit. Elak styvmor som ville jägaren skulle döda henne i skogen. Askungen. Elak styvmor som lät henne jobba på godset som piga.
Jag kan fortsätta med fler exempel. Detta är vad vi blir inpräntade. Styvmodern är elak. Hon ser ofta bra ut. Men hon är aldrig snäll med barnen. Mannen gör alltid som styvmodern säger, eller så är han död. Och framstår ofta som den snällaste i hela världen.
Det är bara ett exempel på hur vi blir styrda. Detta exempel är nog bara så enkelt svar som att man vill inte att mamman ska vara den elaka. Mamma kan inte vara den som vill döda sina barn. Då fick det bli styvmodern. Lika fullt så blir vi påverkade.
Hur är det då med allt som är digitalt idag? Allt går så fort. Informationen kommer så fort. Det blir ingen automatisk filtrering. Innan när allt tog lite längre tid så filtrerades det på vägen. Någon hann reagera på att detta kan vi inte förmedla och det försvann. Idag när allt är i realtid så blir det svårt med filtreringen.
Har du koll på vad dina barn tittar på? Har du koll på vad dina barn utvecklar för åsikter? Självklart ska de få utvecklas till egna individer. Men vet du vad och åt vilket håll dina barn styrs? För det är inte bara egna tankar som utvecklar våra barn.
Vissa egenskaper föds man med. Som empati, det är ofta något som kommer inbyggt. Men det kan man lära sig om man inte har det. Du behöver bara finnas där som förälder och styra rätt.
Jag vill inte låta mina barn se på världen genom värderingar som säger att alla styvmödrar är elaka och alla fäder är snälla. Jag vill att mina barn ska se helheten och vara medvetna om vad som formar dem. För att då kunna styra sina egna tankar. Att kunna utvecklas tillsammans med världen.
Livet består av beslut. Hela tiden måste man ta en massa beslut. Ibland enkla och lätta att välja. Ibland väldigt svåra som man inte vet hur man ska göra med. Det är stort och smått.
När man ska börja gymnasiet börjar de svåra valen och sedan fortsätter det. Vart ska livet leda någonstans? Vilket val man gör då tror man att man ska leva med reste av livet. Fast vi som är äldre vet att det inte är så. Man kan ändra sig i sina val. Känns inte så ibland bara.
Jag står inför ett lätt val som är svårt. Vi har fått en KitchenAid köksmaskin. Vi har fått den som gåva för att vi köpt vitvaror. En kampanj som pågår ännu. Grejen är att jag har en redan.
En sådan här har jag. I metallic röd som på bilden. Som är från kitchenaid.se
Jag har haft den ett tag nu. Jag bytte upp mig till denna och sålde min andra som jag haft i många år. Jag fick den i julklapp av maken. Den jag sålde är en med uppfällbart drivhuvud och lite mindre skål. Denna jag har nu, har en stor skål och höj- och sänkbar skål. Jag trivs väldigt bra med denna. Den kommer antagligen hålla hela mitt liv. Nu till mitt lätta men svåra beslut. Ska jag behålla den vi får? Eller ska vi sälja den?
Om jag säljer den skulle jag kunna köpa till en extra skål till den jag har. För det är ganska ofta som jag behöver två skålar för att det ska blandas och vispas. Tyvärr får jag inte vad den är värd även om jag skulle sälja den helt oanvänd. Är det värt det? Eller ska jag använda den vi får som extra skål och då kunna vispa och blanda olika saker samtidigt.
Det ska tilläggas att den vi får kommer med en extra skål också. Som är lite mindre. Vilket kan vara praktiskt ibland. Jag vet inte vad jag vill. Om den ska säljas borde färgen kanske vara neutral. Om vi behåller den vill jag ha en kul färg, eller samma som vi har. Maken tycker vi ska ha två stycken och den nya ska vara lila.
Bild från kitchenaid.se
Vårt nya kök kommer bli svarta luckor och ljusa väggar. Samt en stenbänkskiva i någon grå nyans. Alltså inte så mycket färg. Vi har idag rött golv i köket. Kommer nog att fortsätta med det. Vi har lila, rosa, rött och oranget som accentfärger. Våra andra maskiner i köket är röda eller grå. Om jag håller med maken om att vi ska ha två maskiner. Håller jag då med om lila? Eller vill jag har röd eller kanske rosa?
Bild från kitchenaid.seBild från kitchenaid.se
Som ni ser finns det två rosa. En blank och en matt. Så många val. Så många beslut. Jag vet inte hur jag ska göra. Som tur är behöver jag inte bestämma mig omgående. Vad tycker du? Även om det är ett helt oviktigt beslut så behöver det göras. Och ibland är det både kul och svårt att välja.
Att vara sjuk är tröttsamt. Att inte kunna sova är tröttsamt. Att inte kunna sova gör en sjuk. Nu är jag trött på det helt enkelt. Att också få urinvägsinfektion hela tiden är tröttsamt. Denna gången känns det tveksamt att jag kommer kunna bli av med den själv.
I natt har det inte blivit någon sömn. I natt har det varit feberfrossa och toalettbesök. Fast jag vet att det inte hjälper att springa på toaletten så gör jag det ändå. Det blir liksom en mental sak. Det blir en frihet att sätta sig och tro på att nu kommer jag slippa att känna mig kissnödig. För nu är jag på toaletten. Men så blir det inte.
Idag blir det vetekudden och värme hela dagen. Jag behöver försöka vila. För det blev ingen vila i natt. När jag inte sover annars så blir det ändå vila för kroppen. När jag bara ligger och inte tänker på någonting. I natt blev det ingen vila. För i natt har jag tänkt hela natten.
Jag är tacksam för den stunden som blev med sömn nu på morgonen. Den kommer göra att jag orkar tills ikväll och då kanske kan sova. Det får bli mycket citron idag. Jag håller tummarna för att jag kommer lyckas att behandla det själv. Och få lite mer en en stund till sömn.
Det är tröttsamt att hela tiden få ge avkall på en massa saker som man vill göra. Avkallet idag blir omplantering av blommor. Palettblad som jag fick i början på sommaren. De vill planteras om och komma in. Just nu står de ute och hoppas på bättre tider. De har till och med slagit i blom. Så trivts har de gjort. Och då jag inte kan något har jag så klart läst på. Och även knipsat av blomställningen.
För er som inte vet så tappar bladen färg om man inte tar bort blommorna. Eller snarare de kan tappa färg. Jag vill inte chansa. Jag har en som är mörkt röd. Och en som är mörkt rosa. Vill gärna behålla dem så. Om jag bara lyckas plantera om dem vill säga. Så de kan flytta in.
Nu ska jag återgå till att vara tröttsam. Ta en alvedon mot febern och smärtan. Bädda ner mig igen och ha värmen med mig.
