Månad: november 2020

Publicerat

Snart så

Snart så kan jag nog släppa köket. Många delar börjar komma på plats. Stommarna är beställda. Vitvarorna är beställda. Där finns inte så mycket mer att göra. De beställningarna känns helt rätta. Jag har ju inte sett något live men det känns ändå rätt. Antal skåp, diskhoar, placering av skåpen. Rätt sorts skåp.

Det som känns bäst är att båda hörnen kommer att bli space corners. Det är alltså lådor i hörnen. Jag kan utnyttja maximalt av utrymmet i hörnet. Med snurrskåp så försvinner så mycket yta av hörnet. För karusellen måste ju kunna åka runt. Detta känns så bra. Jag har lånat en bild från Novaflex som köket är ifrån.

Bild från Novaflex.se med en space corner.

Och eftersom vi ska ha höga bänkar så kommer vi ha ytterligare en låda. Denna var det stora trixet med höga bänkar. De visste inte om de gick att göra måttanpassat. Men till slut så gick det. Tur för annars hade det blivit kök någon annanstans. Space corner har jag bara hittat två som gör i Sverige. Där det bara är en som faktiskt tillverkas i Sverige. Och det sista var ju det jag eftersökte.

Jag vill ha så miljövänligt som möjligt. Så långt så bra. Sedan är det lite mer saker i ett kök. Nu är det största bekymret element. Jag har haft bekymmer med golv. Men det är beställt. Blev linoleum. Det är miljövänligt. Det är bra. Det är inte helt vattentätt. Mindre bra. Fast det får duga helt enkelt. Jag måste få färg i köket och det blir det nu.

Tapet hade jag tänkt att ha men det går inte. Jag hittar ingen som passar vår (läs min) stil. Är det inte konstigt? Det finns en miljard olika tapeter att välja mellan och ingen som passar till vårt kök. Hur som helst nu har jag bestämt att jag ska måla väggarna och måla egna motiv på. Det kommer bli toppen. Då kan jag måla upp i taket så att det inte blir som alla andra har det. Maken blev väldigt nöjd men den idén. Så det bestämde vi.

När minstingen kom hem så berättade jag att vi bestämt att vi ska måla. Han tyckte det var den bästa idén jag någonsin har haft. Alla tre i hushållet är med på det alltså. Det kommer inte bli som en av tapeterna jag blev kär i. Massor av blommor. Jag har haft hemma massor av olika för att se hur det blir i vårt kök. Den första var den med blommorna. Det är den i färg som jag blev kär i. Men det blir alltså varken den i färg eller den i svartvitt. Det blir målat.

Mn förälskelse. Det är humlor och insekter i den också.. Otroligt vacker tapet.

Jag väntar på pris på mässingsplåten för att se om det kommer vara ett möjligt alternativ. Annars har jag en sak till att leta efter. Så läget är just nu elementet som måste lösas. Vi har ett element i köket som inte kan vara kvar. Vi ska har bänkar där. Det är det enda element som finns i köket. Jag trodde jag hittat lösningen för det genom ett element i sockeln. Tydligen så låter de en del. Inte så sugen på att ha något som låter.

Därför försöker jag nu att hitta ett snyggt element. Det är inte enkelt kan jag säga. Eller jo, det är jätteenkelt om plånboken är väldigt stor. De kostar kan jag säga. Dessutom är det svårt att få veta priserna. Jag måste höra av mig till rörmokaren som i sin tur måste kolla upp priset. Eftersom det inte är någon annan som någonsin har beställt ett sådan element på vår ort.

Det känns som dumt att han ska behöva lägga ner en massa tid på att ta fram priser och så visar det sig att jag inte har råd med det. Jag skulle också vilja ha ett element som rörmokaren beställer så jag vet att allt kommer att fungera när det väl är dags att koppla in det. Har du några tips på snygga element. Jag har femton centimeter att nyttja på sidan av bänkskåpet. Det får vara max 85 centimeter högt och 50 centimeter brett.

Det ska gärna ha tillräckligt hög effekt så det ger värme också. En liten detalj som faktiskt har ställt till det mest. Mer än priset. Det får lösa sig. Bara det sker snart så blir allt väl. För det är ungefär sex veckor leveranstid på sådana element. Även om jag inte är ensam så är det nog inte den största ruljansen på designelement, därav lång leveranstid.

Ta hand om dig. Med eller utan element så kommer det bli en bra dag. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Några steg till framåt

Vi har fått in våra utemöbler. Den 8 november kom de in i vårt nya förråd. Vi har fått det så färdigt så att vi kan ta in grejer. Mest för att jag är jobbig och tycker det ska vara målat innan vi packar in möbler. Fast till våren kommer ju möblerna ut igen och då går det bra att måla.

Men nu är det gjort. Dessutom hade det inte behövts målats. Vi hade kunnat ha det som det var. Det är ju ett förråd. Det viktigaste är att det är slitstarkt. Jag vill gärna ha det lite fint också. Dock inte bara det. Jag har det gärna i enhetlig färg så man (jag) ser om det är spindlar på väggen. Jag är nog spindlars störst ovän.

Om jag bara ser dem så går det bra. Men om jag går och tror att dem är där så blir det inget bra. OSB-skivor som är väggarna i vårt förråd, är melerade. Vilket innebär att det är spindlar på hela väggen om man tittar genom ögonvrån. Nu är det målat och spindlarna kan inte gömma sig. Jag vann den ronden.

Målat och tomt. Bild på halva förrådet.

Nu är en fjärdedel av vårt förråd fyllt. Från golv till tak. Vi har 88 kvadratmeter altan. Det innebär mycket utemöbler. Så att de tar upp en fjärdedel känns som en vinst. Jag trodde det skulle ta halva nästan. Så blev alltså inte fallet. Då behöver vi tänka på hur vi kan sätta in hyllor så vi kan förvara annat på den sidan också.

På andra sidan är det tänkt som verktygsförvaring och kanske lite verkstad. Det har inte fått flytta in ännu. För även om det är målat och har golv så finns ingen el och ingen dörr ännu. Elen beror mest på ekonmin att den inte är inne. Men dörren beror mest på att vi inte kan hitta någon lösning på hur vi vill ha det.

Vi har ju fått endel utgifter som vi inte räknat med. Ett kök som håller på att lägga av. Kök som är så billigt att byta. Sedan har vi också en pandemi som gör att inkomsterna minskar. Därför har elen inte blivit gjord. Nu är det mörkt ute på morgonen. Snart är det mörkt ute på eftermiddagen. Det skulle vara skönt att se när man låser och låser upp dörren.

Fast finns inte pengarna så gör de inte. Då får det vänta och vi får klara oss. Jag är tacksam för att vi har tak över huvudet. Jag är tacksam för att vi har mat på bordet. Jag är tacksam för att vi inte har covid-19. Jag är tacksam för allt som vi har i livet. Även utmaningarna. För utmaningarna får oss att växa och bli starkare.

Nu är utemöblerna inne och jag är tacksam. Tacksam för att vi kan använda vårt förråd även utan el. Det är slutbesiktat och kommunen har godkänt bygget. Så det får användas. Det är jag tacksam för. Det är mycket jag är tacksam för i livet. Bästa maken är en av sakerna som jag är tacksam för. Nu när vi inte träffar några andra så har vi varandra. Det är jag tacksam för.

Snart är det några steg till framåt. Ibland är det två steg bak. Som ekonomin är just nu. Men vi går lite framåt ändå. Det går bara lite långsammare just nu.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Steka kyckling

För fem år sedan bodde min äldsta son på annan ort och gick på gymnasiet. Han bodde själv. Han bodde på ett vanligt boende med en vanlig hyresvärd. Han cyklade till skolan. I alla väder, för han kan inte åka kollektivt. Han skötte alla delar i sitt boende. Han tvättade. Han städade och så klart lagade sina egna mat.

Då jag bodde ganska långt bort så var det inte så enkelt att åka till honom när han behövde hjälp. Det hända att jag fick åka dit akut för att det var en situation. Men oftast så löste vi det genom att han ringde mig.

Samtalen var med en viss frekvens och vi löste oftast det som skulle lösas. För fem år sedan ringde han med i oktober. Han ringde för att han hade köpt kyckling. Han visste att man inte kan hantera kyckling hur som helst men var inte säker på alla delar. Då behöver han vägledning.

Jag vet att min son behöver tydlighet. Jag har blivit väldigt tydlig genom åren. I alla situationer för alla människor. Så även denna gången för min son. Jag börjar att berätta ingående hur han ska göra. Jag säger att han kan använda handskar när han rör kycklingen. Och jag gissar att han inte har handskar hemma så då ska han tänka på att tvätta händerna efteråt.

Jag fortsätter med att han inte ska använda samma skärbräda till andra saker. Den måste tvättas emellan. Jag fortsätter med den ena saken efter den andra. Rätt som det är hör jag något konstigt. Jag frågar vad som sker. Får inget svar. Vilket inte är ovanligt om han behöver tänka. Jag väntar en stund.

Frågar igen och då svarar han, -Jag blev så uttråkad av allt du sa och bara skakade på huvudet åt dig. För jag tänkte hur dum du är som inte fattar att jag redan kan det där. När jag hade skakat huvudet lite för länge så svimmade jag.

Det konstiga ljudet var när han rasade ihop på golvet. Han svimmade av att jag berättade för tydligt om vad som gällde. Han ringde inte ens för att fråga om det. Han ringde och frågade hur gör jag med kycklingen? För mamma blev det alla delar. Han frågade hur tillagar jag kycklingen?

Ja, vad ska jag säga. Jag kan inte annat än att skratta åt det och tycka att han är underbar. Jag lär mig hela tiden från min son. Vi har haft en hel del diskussioner kring valet i USA. Då har jag lärt mig massor vill jag lova.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Uppoffringar

Vilka uppoffringar skulle du göra för dina mål? Om du bestämt dig för en sak, vad är det värt? Vad är du beredd att betala för pris? Och priset, beror det på vad målet är? Om någon skulle säga till dig kl 20.00, imorgon kl 04.00 går planet till drömsemestern för två veckor. Skulle du vara redo på flygplatsen kl 02.00? Packad väska, giltigt pass och allt annat du behöver? Svaret är antagligen, ja.

Vi gör uppoffringar hela tiden. Om vi säger ja till något så innebär det automatiskt att vi måste säga nej till något annat. Vi kan inte klona eller duplicera oss själva. Vi kan bara göra en sak i taget. Vi har alla tjugofyra timmar på ett dygn. Och det vi hinner på dem timmarna är det vi säger ja till. Det vi inte hinner säger vi nej till.

Vad är då målet värt? Är det värt att smitta någon annan. Som läget är nu måste vi alla göra uppoffringar. Och jag är beredd att betala priset än så länge. När det gäller mamma så försöker jag hitta lösningar utanför boxen för att verkligen nå målet. Att få besöka mamma. Då blir priset ett annat. Att jag behöver tänka på att inte göra något annat utanför familjen.

Jag är van att jobba med mål. Jag är väl medveten om att allt har ett pris. Frågan är om man alltid är villig att betala. Det känns nu som att många inte är villiga att betala priset. Kan det bero på att man känner att man inte får något för ”pengarna”? Trots att smittan nu har spridet sig så mycket att alla känner några som har eller har haft smittan.

Uppoffringen är att vi ska vara isolerade just nu. För att slippa sitta i karantän. Tänk om vi hamnar i läget att vi inte får gå ut!? Att vi måste ha tillstånd för att få köpa mat. Eller gå ut med soporna. Det har något land haft, en gång per dag med ett intyg har man fått gå till affären. Något annat land har haft att man får gå ut vid en viss tidpunkt. Barnen har inte fått gå ut alls.

Om vi inte är beredda att betala nu. Då kommer priset att bli så mycket högre. Vi kommer att få uppleva döden närmre och vi kommer att berövas vår frihet. Vi kommer bli av med våra jobb och ingenting kommer någonsin bli som förr. I dagsläget kommer vi att känna igen det från förr. Det kommer aldrig bli likadant men i alla fall liknande.

Vilka uppoffringar är du beredd på att göra?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Livsnödvändigt

Det kom vi fram till mamma och jag. Att det är livsnödvändigt att hon får besök. Hon är isolerad för att hon legat inlagd. Hon har tagit två test som visat att hon inte har covid. Idag ska hon ta ett test till. Om det också visar negativt så får hon vistas med dem andra.

Jag var med henne på fikat igår. Hon blev väldigt glad för sällskapet till fikan. För hon få ju inte träffa någon. Knappt personalen heller. Så glad blev hon när jag kom. Igår var sista antibiotikan så nu ska hon vara frisk. Och det verkar hon vara. Hon är pigg och vaken och med i samtalet.

Jag stannade till middagen för att hålla henne sällskap. Det finns inget värre än att äta själv. Inte när det inte är självvalt. Allt var bra fram tills att hon inte fick maten i tid. Personalen ska ta hand om många. Och kanske det är många som måste få maten på rummet. Om det är fallet så tar det längre tid att få ut maten än om alla är samlade i matsalen.

Hur som helst så blev hon enligt henne själv -Nu är jag mest förbannad. Det var svaret på om hon var helt nöjd. För hon hade inte fått i sig några mängder av maten. Som tur var så kom personalen väldigt fort för att hjälpa med kvällsrutinerna så hon fick lägga sig.

Det är tufft nu. Vad är rätt och fel? Är det livsnödvändigt att besöka mamma? Jag skulle säga att om inte det så i alla fall livsavgörande. Att inte ha några som helst besök gör en sjuk. Vi bestämde att vi ska fortsätta att ses. Allt för att det ska bli lite lättare. Sedan får jag hålla mig extra undan för att kunna göra dessa besök.

Vi får helt enkelt tänka en gång till på varje sak som inte ska göras hemma. Är det livsnödvändigt att gå utanför huset? Eller i alla fall livsavgörande. Om svaret är ja, på det så gå ut. Om det är nej, stanna hemma. Vi behöver mat och mediciner. Det är livsnödvändigt. Men det kan också vara livsavgörande att få besök. Då måste vi tänka extra noga kring det besöket och det vi gör innan. Sjävklart är det livsavgörande att gå till arbetet.

Utan arbete inga pengar. Inga pengar ingen mat eller mediciner. Eller tak över huvudet. Då är frågan hur ska vi tänka kring att vi ska avstå frisörbesöket? Eller massagen? I min bransch skönhet så kan vi träffas digitalt och ändå kunna jobba. Det blir extra jobb med att skicka ut prover innan den digitala träffen, men det går. Det är svårt att massera någon digitalt. Det är svårt att klippa håret digitalt.

Hur ska vi tänka då? Rekommendationen är att vi ska hålla ner antalet besök om vi inte kan genomföra vårt arbete på annat sätt. Men i rekommendationen för privata så är det att vi ska inte gå utanför dörren om det inte är livsnödvändigt. Det är svårt tycker jag. För det är kan ju vara livsavgörande för massören eller frisören att de inte få några kunder.

Och till er som tror att det bara är rekommendationer så gå och klipp dig. Så kan jag säga att du har fel, rekommendationerna är inte frivilliga. De ska följas. Och om du inte följer dem så kan det leda till straff. Det är alltså inte frivilligt. Vi ska följa dessa rekommendationer som Folkhälsomyndigheten ger. Det är tolkningarna som jag upplever svåra. Var är livsnödvändigt? Kan ses som en lätt fråga men inte för mig.

Vad tycker du?

Ta hand om dig, så hörs vi imorgon igen.

Publicerat

Att ha någon att förbli ung med

Jag har lyckan att ha någon att bli gammal med. Någon som lyfter mig och hjälper mig. Jag hittade inte rätt med en gång men när jag väl gav mig chansen att göra det så blev det verkligen rätt. Vi är som skapta i samma form och samtidigt inte.

Vi är väldigt lika. Vi behöver vår egentid. Vi behöver få utrymme att vara oss själva. Vi är ganska individualistiska kan man säga. Vi tycker inte om lagsporter. Vi tycker om att kunna tävla för oss själva. Att kunna lita helt och hållet på sin egna prestation för att ta sig till målet. Det kan var en styrka och en svaghet. Men vi är lika i det avseendet.

Vi är också väldigt olika ibland. Jag är mer nyfiken på att prova nya saker. Vi tänker båda väldigt snabbt men ofta på olika områden. Jag kan vara väldigt snabb i tanken kring inredning medan maken kanske vurmar för Makitavertyg mer. Jag har lätt för att se hur saker och ting blir visuellt medan maken har lättare med språket.

Alla delar som vi är lika och olika på gör oss väldigt kompatibla med varandra. Där den ena tappar, tar den andre vid. Där båda lyfter så lyfter vi högre tillsammans. Vi kommer hålla livet ut. I nöd men också i lust. Vi har upplevt nöd. Vi är på väg att uppleva nöd ännu en gång i vårt liv tillsammans. Och vi kommer att ta oss igenom, runt eller över det tillsammans.

Det viktigaste är tillsammans. Vi busar mycket. (Mest jag, jag vet.) Och det kanske det är det viktigaste ändå. Att busa tillsammans. Inte att ha någon att bli gammal tillsammans med utan att ha någon att förbli ung tillsammans med. Då har vi hittat rätt. Vi njuter av att bara vara, busa, glädjas och vara sorgsna tillsammans.

Om vi inte passar oss så kanske vi inte bara förblir unga. Vi kanske blir barnsliga. Med tanke på avhållsamheten av att träffa andra människor kanske vi tappar konceptet och alla sociala normer och blir barn tillsammans. Om jag måste välja mellan att bli gammal med någon eller att bli ett barn med någon så väljer jag det senare. Det låter roligare.

Ta hand om dig. En dag till. Jag lovar vi orkar en dag till. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Så är vi där igen…

Hoppet får sig en törn. Vi går in i hårdare restriktioner. Vi är ganska många län nu som inte ska umgås med andra än sin familj. Inte ens det egentligen, bara dem du bor med. Och man bor inte alltid med sin familj.

Igår var det dags för vårt län att få restriktionerna som tar ännu hårdare. Vi ska helst inte gå utanför huset. Då är det som bäst. Nu fungera det inte så. Vi måste gå utanför huset. Men för vad?

Mamma, får jag besöka henne? Jag träffar henne så ofta att jag kan vara där på behörigt avstånd? Hon är dessutom i isolation tills hon har ytterligare ett negativt Covid-test. För hon kan ju ha fått det på sjukhuset. Ironin i det. Hon får alltså ta emot besök men inte träffa andra boenden.

Minstingen, får han byta boende? Han bor växelvis mellan sina föräldrar. Ska han bo hos oss nu tills restriktionerna är över? Eller kan han bo i sitt andra boende? Det är inte helt enkelt att svara på.

Vi får gå till arbetet. Men inte heller det är självklart. Vi ska jobba hemma, om det går. Arbetsgivaren ska försöka bidra till att minska riskerna kring spridning. Om besök behövs ska de göras med få i taget. Tjänsteresor SKA flyttas fram. Inte bör utan SKA inte göras nu.

En sak som vi inte kan låta bli, det är att handla. Och då tänker jag inte på julklappar även om jag älskar julen och att köpa julklappar. Jag tänker på mat. Vi måste på något sätt ordna mat. Och mediciner. Två saker som är livsnödvändiga. Men då är vi också på de två mest besökta plasterna och kanske största smittrisken. Eller?

Jag tycker detta är svårt. Om vi ska vara helt tydliga med reglerna så är de inte tydliga. Vi får göra saker som är livsnödvändiga. Jag kan ärligt säga att besöken hos mamma är livsnödvändiga för henne. Särskilt nu när hon inte får träffa någon på sitt boende. Kan jag hävda det?

Jag ska avvakta idag och låta det sjunka in lite. Så även om jag tänkt besöka mamma idag så avvaktar jag och ser hur jag fått ihop tankarna tills imorgon. Hur är det för dig? Är det glasklart vad som gäller? Försöker du att låta bli saker, eller lever du som vanligt?

Hoppet har fått sig en törn. En törn om att det kommer ta lite längre tid än vad jag hoppades. Men hoppet är det sista som överger en. Så än finns det kvar om en bättre tid. En bättre tid tillsammans med andra.

Ta hand om dig. Du är viktig! Tillsammans fixar vi detta om än på avstånd.

Publicerat

Hoppet, vi måste leva på hoppet

Utan hoppet så kommer vi aldrig att klara det. För att orka hålla ut och hålla i så måste vi leva på hoppet. Hoppet att det kommer att bli bra igen. Det kommer aldrig kunna bli som det var innan. Men det kan bli bra. Det kan bli bättre. Vi kan förbättra oss.

Jag lever på hoppet. Hoppet att mänskligheten ska tänka på andra än sig själva. Jag lever på hoppet att det kommer något bättre ur det här. Jag lever på hoppet att vi reser oss igen.

Mamma har rest sig igen. Hon kom hem från sjukhuset igår. Hon är nöjd, jag är nöjd, vi alla är nöjda att mamma är hemma igen. Ännu en gång har hon rest sig. Mamma är stark och tillsammans orkar vi. Jag fick berätta om allt som hänt sedan hon blev inlagd. Vilket var en hel del. Jag berättade bland annat om hur jag smälte choklad när jag kokade ägg för att spara tid. Det tyckte hon var roligt.

Chokladsmältning

Om man kokar ägg och behöver smälta choklad så är det väldigt behändigt. Använd en värmetålig form med handtag. Då ställer du formen på äggen med handtaget utanför kastrullen. Då behöver du inte hålla formen. Det smälter bra och inga ånga åker in då formen är rakt i grytan. Det var en härlig eftermiddag vi hade tillsammans. Och det viktigaste, hon drack kaffe och njöt igen.

Muffinens lämnades kvar på fatet. Men inte kaffet, det slank ner.

Mamma är hemma igen. Så skönt. Hon kunde prata mycket och orkade länge. Jag får åka tillbaka snart igen. För att verkligen bara kunna vara tillsammans med mamma igen. En helg är inte så lång tid men en helg där mamma ligger på sjukhus är en evighet. Idag blir det återhämtning för mig och så åker jag på besök imorgon igen.

För hoppet det finns kvar. Idag blir en bra dag. En dag med distansering och hoppet om att allt ska bli bättre snart. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Hur länge orkar vi?

Det är nog den största frågan av alla just nu. Hur länge orkar vi? Människan är flockdjur. Vi behöver ha andra runt omkring oss för att må bra. En del behöver väldigt många och en del behöver färre. Nästan ingen mår bra av att vara helt ensam. Frågan är då hur länge vi orkar?

Att bara vara ensam är inte nyttigt. Även om man trivs med det. Man lär sig från andra och det är bra att bli utmanad i vad andra anser lämpligt och inte. Nu ska vi hålla oss för oss själva. Vi ska inte ha stora fester (eller små). Vi ska jobba hemifrån. Vi ska undvika att handla flera på en gång. Etcetera, etcetera…

Nu när vi har varit mer ensamma än tidigare så tänker jag mer på min äldsta son. Vi har inte många vänner. Vi har inte många tillställningar, stora eller små. Men vi har vänner och vi har familj. Äldsta sonen har egentligen bara haft sin familj. Det gör så ont när jag tänker på det. Och nu har det också blivit extra tydligt hur svårt det måste vara för honom.

Att inte ha vänner som man kan anförtro sig åt. Eller bara kunna vara löjlig tillsammans med. Att skratta eller gråta med någon som man vet förstår. Tänk att inte ha det! Du kanske också kan förstå sorgen i det nu? Nu när man inte ska umgås mer än nödvändigt med andra.

Jag är tacksam för min familj. Jag är tacksam för telefon och lösningarna digitalt. Men det kan aldrig ersätta den fysiska träffen. Att prata med mamma på telefon är lika med noll. Att sitta bredvid mamma i fåtöljen utan att säga något är hela världen. Tänk då att inte få det.

Det är så många aspekter i denna pandemin som ger ohälsa. För mig på många olika nivåer. Att inte kunna vara med familj eller vänner men också känna på hur det kan vara för äldsta sonen. Sorgen i allt. Sorgen i att jag dessutom inte är ensam. Denna gången hade jag gärna tagit smärtan ensam. Men det gör jag inte. Alla får uppleva pandemins framfart på ett eller annat sätt. Ohälsan kring den framfarten, den är obegripligt stor.

Det största problemet är nog, att ingen vet när det är över. Frågan är hur länge orkar vi?

Ta hand om dig. Håll ut! Håll i! Vi är starka tillsammans fast var för sig.

Publicerat

För mycket av det goda

Det blev lite mycket igår. Lite för mycket av det goda. Vi skulle ju haft besök. Och vi hade behövt besöket. För om vi haft besök så hade det nog inte blivit lite för mycket av det goda.

Vårt afternoon tea.

Det blev massor mer trots att vi kämpade själva. Scones är ju godast när man äter dem varma. De var supergoda tillsammans med clotted cream, marmelad och lemon curd. Jag trodde att clotted cream var lite för mycket vispad grädde. Vad fel jag haft. Igår blev det riktig och vispad vanlig grädde. Milsvid skillnad. Om ni ska göra scones. Ta er tiden och gör clotted cream några dagar innan. Så värt det.

Scones

Så klart var det fingersmörgåsar också. Det var med inlagda senapsfrön och äggsallad. Smaskigt värre. Det blev några äggsallad smörgåsar över. Maken ville gärna ha några extra till honom. För det skulle han lätt äta. NOT. Kan säga att vi lyckades inte någon av oss. Jag var den som åt mest. Min julbordsmage är påbörjad men inte fullt ut.

Fingersmörgåsarna.

Och som på alla afternoon teas så var det godsaker. Det var sverigekaka, chokladmuffins med hemgjord hasselnötskräm samt nöttoppar. Minstingen klarade inte av alla kakorna. Han kommer nog ta idag. För chokladmuffins är hans favorit av de som var på fatet. Och det orkade han ingen.

Kakorna

Det var en lyckad afternoon tea förutom att våra gäster inte var med och förhöjde stämningen. Att vi inte kunde gå igenom allt mellan himmel och jord. Det hade varit pricken över i. (Och vi hade inte haft så mycket i våra magar samt rester.)

Idag blir en lugn dag. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.