Månad: februari 2021

Publicerat

Hur olika vi är

Igår hjälpte jag äldsta sonen. Han är autistisk. Det vet ni sedan länge. Han vill just nu göra mer än vad han klarar av. Därför var jag hos honom igår för att hjälpa honom. De flesta mammor får hjälpa sina barn (oftast söner) med att städa. Eller tvätta. Eller något med hushållet. Klart hjälper man sin barn oavsett vad det är. Minstingen passade på att diska åt oss igår. Hela helgens disk. För att han ska lära sig tills han flyttar hemifrån. Det är bra. För vi har diskmaskin och det är inte så troligt att han har det i sin första lägenhet.

Äldsta sonen har diskmaskin. Så ingen diskhjälp behövs. Men heller ingen annan hushållssyssla oftast. Det har hänt att jag tvättat åt honom. Men det är färre än mina fingrar på en hand. Då har det varit för att det krånglat med tvättstugan. Inte för att han inte orkar tvätta. Jag har aldrig städat åt honom. Jag har hjälpt honom avgöra vad som ska prioriteras men inte städat. Jag har inte bytt sängkläder. I hushållet så är det att handla som han behöver hjälp med. Men att laga maten, det gör han helt själv.

Vad behövde han då hjälp med. I något av alla inlägg som jag har skrivit om honom så skrev jag en gång vad han trodde att människor önskade att han inte hade för diagnoser. Han frågade en gång om vad jag tror att människor tror om honom. Med en följd fråga. Vilken av mina diagnoser tror du att de tror att jag inte skulle vilja ha? Om jag kunde välja bort någon. Hans diagnoser är ett gäng men de stora är, autism, asperger inom autismen, ADD samt dyslexi. Vilken tror du han skulle vilja välja bort?

Han tror att andra tror autismen. Att han lättare skulle kunna vara med människor och ha ett annat liv. Han trivs med sig själv. Han vet vilka svårigheter han har beroende av autismen. Dock vet han också vilka styrkor han har beroende av autismen. Dessa vill han inte vara utan. Autism, är fel. Däremot så kunde han tänka sig att prova en dag utan autism. För att ha större förståelse till andra. Men absolut inte mer än en dag.

Dyslexin är rätt svar. Han är grav dyslektiker och med autism så är det ingen bra kombo. Han kan tänka fort. Han kan processa fort. Men han kan inte läsa fort. Knappt långsamt. Han lyssnar hellre in informationen. Vilket har hjälpt honom till en fantastisk bra engelska, i uttal. Men skrift, det går väldigt knaggligt. Både att läsa och skriva. Ibland så behöver man skriva. Han tror att hans autism hade kunnat briljera mera om han inte varit dyslektiker.

Och ja, det finns massor av hjälpmedel. Men om du är autistisk så fungerar nästan inga av hjälpmedlen. De bara förstör. Till exempel om du har talsyntes, han hör bara felen. Han kan inte ta in informationen för han hör felen. Pauserna mellan de upplästa orden. Eller den lite felaktiga uttalet. Det går inte. Eller om en inläsningspenna stavar något fel eller inte uppfattar hans ord rätt så är fokuset där istället för de övriga som är rätt. Han får klara sig själv eller ha en person som hjälper.

Det är nu jag kommer in. Han har startat en rollspelsgrupp. Han är den som gör berättelsen till spelet. Han behöver göra ett antal rollfigurer. Han behöver göra en värld. Detta är väldigt omfattande så allt måste skrivas ner. Både för honom men också för spelarna. Han har gjort massor själv men allt skrivandet tar väldigt lång tid för honom. Därför skulle jag hjälpa igår. Vilket jag gjorde i fyra timmar. Sedan orkade inte jag mer. Men vi har bokat en ny tid.

Dessa fyra timmar var jättespännande. Att bara få lyssna till allt han har satt ihop. WOW! Nu vill jag vara med att spela. (Vilket jag absolut inte fick.) Det var väldigt bra jobb han gjort. Fantasin är det inget fel på. Allt detta görs på engelska. Så jag fick också träna mina engelska stavning. Då inte på de vanliga orden, utan de gamla eller konstiga orden som vi inte använder så mycket idag. De utspelar sig i fantasy, med alver, vättar och druider. Samt en massa annat så klart.

Jag skrev och han dikterade. Vi hjälptes åt ibland med orden. Men han frågade mig också vilken riktning han tyckte var bäst att gå. Det var väldigt kul. Allt detta inom hur det skulle kunna vara med vem som helst som är dyslektiker. Nu är ju han inte bara dyslektiker. Han är även autistisk. Jag satt i hans stol vid hans dator för att kunna skriva i hans dokument. Så långt så bra. Efter ett tag så påpekar sonen för mig: Du rör stolen. När du rör stolen i sidled så går armstöden in i skrivbordet. Jag gillar inte det.

Nu ska tilläggas att jag nuddade knappt bordet. Jag rörde mig minmalt. Det var snarare att jag ändrade lite sittställning och då rörde sig stolen. Detta gjorde att han inte kunde fokusera på uppgiften. Han såg bara hur jag eventuellt skulle skava armstödet. Jag sänkte stolen så jag inte kunde röra bordet. Sämre ställning att jobba i men bättre för sonen.

Sedan flyttade jag på tangentbordet. För att komma åt bättre. Det var en stund senare. För att jag då satt sämre. Då kom det: Förstörde du mitt tangentbord nu? Nej, det tror jag inte. Men detta var tvunget att kollas. Jag hade flyttat det utan att lyfta upp det helt från bordet. Utan puttade det rätt snarare. SÅ kan man inte göra. Det är gummi under tangentbordet som kan gå sönder då. Du måste lyfta upp det om du ska ändra position.

Alla dessa små saker som inte vi vanliga kan förstå hur mycket tankekraft det upptar. Det blev bättre för stunden när han sagt till mig. Vi fortsatte vårt arbete. Han bjöd mig på dricka under tiden. Han hämtade åt mig och serverade. Allt flöt på. Men när vi var färdiga så kom nästa. Inte att han sa något till mig men jag såg det.

Alla inställningar som jag ändrat som jag inte ens tänkt på. Tangentbordet och sänkta stolen hade jag koll på. Men sedan var det ryggen på stolen. Stolens läge. Var musmattan låg. Vart musen var på mattan. Alla dessa små saker som måste vara på plats för att han ska kunna tänka på annat. Vilket han gör fantastiska bra om bara förutsättningarna är rätt.

Hans värld är underbar. Med gruvor och träsk. Slott och kojor samt makalösa kreationer i kläder. Eller vad säger du om en klänning som är har ett lång släp som flyter fram som på en blodfärgad dimma. Den engelska meningen är bättre men den kommer jag inte ihåg med hans ord. Och om jag skulle uppge den ordagrannt fel så skulle jag få skäll. Eller inte skäll, men tillsägelse att jag har ljugit för det var fel.

Så kan hjälpen se ut till min äldsta son. Jag hoppas att vi snart kommer på ett yrke där han kan få leva ut hela sin fulla potential. Där han inte hämmas av att stolen kan skava. Utan att han kan påpeka det för att kunna fortsätta. För till mig kan han det. Till sin underbara högstadiementor skulle han kunna det. Utanför familjen så är det inte många som han kan det med. En dag så är vi där det går. Det är bara så, det finns inga andra alternativ. Frågan är bara hur vägen dit ser ut?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Långsam start

Utan sovmorgon får det bli långsam start. För sömnen är ungefär densamma oavsett när. Idag blev det en lång morgon. Det började med te på sängen. Inge frukost på sängen än (hoppas jag). Jag har varit utan min frukost på sängen nu i sju veckor. Det är lång tid, att vara utan kök. För jag kan inte gnälla över att jag inte fått frukosten serverad på sju veckor. Inte när jag fått den serverade i femton år innan. Varje dag.

Men jag saknar min frukost på sängen. Det är oerhört behagligt att starta dagen så. Att kunna förbereda kroppen på att snart behöver du stiga upp. Särskilt under tiden som min sömn har varit för kort under natten. Då vill kroppen ännu mindre stiga upp. Och att då få göra det lite långsamt har hjälpt. Idag har vi haft en sådan dag. Både maken och jag. Fast med te och kaffe utan frukosten till.

Frukosten blev där nere som vanligt. Dock i lite större kaos än innan. Minstingen har kommit hem igen. Så nu har vi inte hans rum (kök) att tillgå längre. Så klart har jag hellre honom här än att jag kan använda hans rum. Fast det är knappt två veckor som han velat komma hem och det inte har varit så möjligt. Han har varit välkommen men han har avstått för han har sett att det inte varit så bra. (Kanske också att han inte varit så sugen på all färdigmat som stått på menyn.)

Vårt ”kök”.

Försök att laga mat i det köket. Ingen bänkyta. Ingen aning om varit grejerna är. Minstingen ville experimentera lite och kom ut och efterfrågade vissa köksredskap. Visst, har jag det. Du får gärna låna… om du hittar den. Just det, ni har ju inget kök! Vi har ett kök men det är inte i bruk. Än. Kylen används nu för mjölken till teet. Men den ska ut igen och kopplas in med vatten. Elen behöver ändras så först nästa vecka någon gång kan den användas fullt ut.

Idag ska vi antagligen få till en spishäll. Jag hoppas och håller tummarna. Kanske att den inte blir fogad. Men det borde gå att använda den ändå. Tills imorgon eller en dag till, innan fogen är på plats. Fläkt saknas också. Ett steg i taget. Och idag blev det långsam morgon både för mig och maken. Maken behöver den nog mer än mig just nu. Han börjar bli sliten av allt hantverkande. Och på det inte ha ett kök där man kan få riktig mat.

Solen har börjat skina på oss. Efter att det började grått. Vi har haft strålande solsken i flera dagar. Och det är så skönt med ljuset. På snön. Som knarrar så härligt på promenaderna. Jag hoppas du också har en fin dag. Som passar dina behov och det är du som bestämmer takten.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

När jag är arg

Jag skulle behöva skriva något om det som händer just nu. För jag är arg. Jag är arg på att ingen tänker längre än näsan räcker. Jag är arg på att ens egna instressen går före alla andras hälsa. Jag är arg för att ingen, ingen bryr sig om barnen. Jag pratar om den pågående pandemin som tydligt visar på alkoholens skadeverkningar.

Och då menar jag inte skadeverkningarna som kommer om ett antal år i form av skrumplever. För den skadeverkningen har nog alla koll på. Men alla tror också att det bara är stora mängder som kan ge skrumplever. Med andra ord personerna som sitter på parkbänken. Och det gör ju inte du så du kan inte få skrumplever. Så fel du har.

Det är ett problem. Ett större problem med alkohol är att det ger cancer. Det har varit känt sedan 60-talet. Det har varit väldigt känt och bekräftat från 80-talet. Men ändå så vet få om i Sverige att alkohol är den andra största orsaken till cancer. Tobak är nummer ett på att ge dig cancer. Färre röker idag. Alla vet om att risken finns. Men alkohol vet ingen om och mängden vi dricker består. Och mängden är egentligen oviktig. För även en liten mängd alkohol ger skadorna. Det finns ingen säker gräns. Vi är ett av länderna i världen med en röd konsumtion. Alltså en så hög konsumtion så industrin har inte fler vuxna som kan dricka alkohol. Då är nästa steg barnen.

Det är ett problem! Nu blir jag arg. Jag är arg för det andra med. Men då tänker jag att är man idiot som dricker så är det ett vuxet val. Jag lever med en idiot. Han väljer att dricka alkohol. Och det är dumt på många sätt av mig att tänka så. För alla misshandelsfall som inte behöver utredas nu när krogarna är stängda sparar samhället 250 000 kr. Varje fall. Även personen som råkade bli lite för full just den gången. Som aldrig slagit någon innan. Men denna gången slog armen ut och polisen kom till platsen. 250 000 kr! Klart jag blir arg över dessa vuxna val som alla känner att de har rätt till. Alla de valen som jag får betala. Alla valen som barnen får betala.

Det är barnen jag blir mest arg över att ingen bryr sig om. För om personen som slängde ut armen har barn. Då kommer det bli en utredning kring det. Då kommer den andra parten att så klart så på sin partners sida och säga att det har aldrig hänt innan. Det här är inget ni behöver göra något med. Och då stannar det där. Barnen får aldrig reda på något. Om fallet är att det är enda gången så håller jag med om att det borde stanna där. Men hur ofta är det så?

Då kommer vi till skadeverkningarna som nu sker inom hemmets fyra väggar. Krogfyllan har upphört i princip. Krogfyllan som alla hävdar inte påverkar smittspridningen utan det är på andra ställen. (Jag blir så trött.) Polisen har alltså inget att göra vid krogarna på helgerna längre. Det är bra. Men vad händer hemma. Om du läser Bris rapporter så förstår du att det händer hemma istället. Bris hade fyrtio procent mer samtal från barn som var i hem där väld och fylla pågick under julhelgerna. 40 procent! MER!

Vanliga Svenssons som inte fick gå ut på krogen stannade hemma och drack istället. Där frustrationen gick ut över barnen. Frustrationen att vara isolerad eller vad det nu kan vara i pandemins tecken. Dessa barnen ringer inte polisen. Så polisen får inget att göra. Ett annat tecken på att våldet sker i hemmet mer nu är att samtalen till kvinnofridslinjerna på vissa orter har gått ner. Jag har inga bevis på varför men man kan ju tänkas sig att det är, för nu finns aldrig ett obevakat tillfälle. Alla är hela tiden tillsammans.

Någon gång så behöver jag skriva om detta. På riktigt. För det gör mig så arg. Att ingen bryr sig. Allt fler vuxna tycker att det inte är något problem att dricka och barnen är med. Som på midsommar eller julafton. Det är oftast i skolan som barnmisshandel upptäcks. Och det är alldeles för få som upptäcks där. Vi behöver bli bättre på det med. Men om barnen inte går i skolan. Då upptäcks ju ingen! Och alldeles för många barn får hjälp för i tonåren. Så jo, det är ett stort problem att barnen inte får gå i skolan. Om vi inte börjar öppna ögonen och ser barnen med bekymmer hemma tidigare.

Jag är arg för jag vet att fler bryr sig men förstår inte. Eller orkar inte. Eller kan inte. Nu har bara luften gått ur mig. Så jag är ARG. Arg på så mycket. Idioter som tycker att vi slösar pengar på att EU har lagt fram ett förslag på att ha varningstexter på alkohol. OCH innehållsförteckning. Men det har inte idioterna läst som står i samma artikel. De har läst att det ska på varningstext. Och säger: Varför ska vi ödla pengar på varningstexter. Det gör ju ingen nytta. Alla dricker ändå. Se på hur det gick för tobaken. Folk röker ändå. Men innehållsförteckning det behövs inte. Bara varningen.

Idioter! Förslaget är att det ska finnas innehållsförteckning på alkoholen. Anledningen till att industrin inte vill ha dit det är för att de vill inte visa skiten som finns i. Vin är inte bara rent pressade druvor som fått jäsa. Det är en massa tillsatser i vin. Och inte bara trevliga sådana. Till nästa punkt varför de är idioter. Varningstexten har hjälpt för att minska tobakens skadeverkningar. Det är färre som röker.

Jag orkar inte. Hur många är det som bara bryr sig om sig själv? Hur många är det som bara bryr sig om sin egen plånbok. Och då tänker ja ginte på alla de miljarder som ett fåtal stora alkoholindustriägare. För alla alkoholmärken i världen ägs av fem eller sex ägare. Det är inte bara dem jag tänker på. Jag tänker också på alla dem som inte vill vara med och betala notan som det faktiskt kostar att alkohol förtärs. Dig. Du som inte vill ha höga skatter på alkohol. För din plånbok blir tunnare då.

Jag är bara arg. Och en dag kanske jag kan få till ett vettig inlägg om hur skadeverkningarna påverkar oss alla. Och vad som är det rimliga att göra. En dag kanske jag inte är så arg att jag kan få till det. Nu är jag bara arg och frustrerad.

(Min idiot som jag lever med har aldrig misshandlat någon. Men han utsätter ju sig ändå för skadeverkningen. Skadorna på sin egen kropp. Det vill jag föra till protokollet. Han dricker heller aldrig när barn är med. Min idiot hävdar också att han inte borde få hjälp från sjukvården om han har skador på kroppen som uppkommit av alkohol. Dock så tror jag att det senare inte skulle bli så. När man väl står där med skadorna. Man kan ju hoppas och tro att han då i alla fall väljer att avstå fortsatt skada genom att sluta dricka giftet. Jag själv hade valt att sluta dricka giftet. Men fick ändå bröstcancer. Som är en av de vanligaste cancerformerna från alkohol. Jag har tagit emot hjälpen från sjukvården. Och det bästa sättet att ge åter nu är att aldrig dricka igen.)

Ta hand om dig. Och se alla andra och hjälp till att ta hand om där du kan. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Samtal med mamma

Mamma och jag har haft ganska länge nu att vi pratas vid varje dag. Jag har ringt till boendet som fått gå med telefonen till mamma och vi har pratat. Ofta ganska länge. Eftersom mamma inte kan ringa själv så har vi gjort så på automatik. Ringt personalen som överräckt telefonen. Problemet är att de telefonerna är också deras larmtelefoner. Alltså den det ringer i om någon boende larmar efter dem.

Så kunde vi ju inte ha det. Därför har mamma nu en egen telefon. Och när någon ringer så går personalen in till mamma och ringer upp den som ringt. Och hon kan prata hur länge hon vill. Våra samtal är ofta en halvtimma. Det är mest jag som pratar men mamma kan flika in någon gång eller svara ja och nej. Ibland inte det heller. De bästa stunderna är när jag får henne till att skratta.

Telefonen som hon har en en sådan som är för seniorer. Den har stora knappar och är enkel att hantera. Det går att sms:a och mms:a på den. Vi har inte provat det ännu men vi skulle kunna skicka bilder till henne som då personalen får öppna och visa henne. Det blir liksom lite lättare att ha kontakt med denna nya telefonen. En annan sak på den här telefonen är att det finns ett trygghetslarm.

Det är en knapp på baksidan av telefonen. Den kan man ställa in att den ringer upp någon. Man kan lägga in fem personer. Då skickar den ett sms till alla när larmet trycks på. Sedan ringer den upp första personen på listan. Om den inte svara så tar den nästa och så vidare. Vi trodde från början att det var ett nummer det gällde och vi bestämde att det blev bra med mitt nummer. I bruksanvisning står det att man ska vara försiktig med att uppge nummer i larmet.

Mamma har lärt sig den där knappen. Vilket är roligt för då ringer mamma mig. Även om det ibland blir fem gånger på en dag. Det har varit många gånger nu när det varit isolering på alla boende. Sedan att mamma ringer ibland för att hon har larmat personalen och de inte har kommit, det är en annan sak. Eller att hon har ringt mig för att hon har tappat skon. Eller för att hon…

Det gör inget för det händer att hon ringer för att bara få prata lite. Eller lyssna blir det ju. Det verkar som att personalen har märkt att mamma blivit lugnare. För varje gång jag har kommit så har telefonen varit inom räckhåll för mamma. Som i onsdags när hon satt i dagrummet när jag kom. Då hade hon telefonen i knät. (Självklart så hämtade jag inte henne i dagrummet, det gjorde personalen.) Flera gånger så har jag bara haft sällskap med mamma tills maten, eller det hon är otålig på, har kommit.

När sms:et från mamma kommer så vet jag att snart ringer det. Då frågar jag om det är mig eller personalen hon vill ha tag i? Ofta är det personalen. Men hon nöjer sig med att få mig som sällskap. Även om det hänt att vi fått lägga på och jag har ringt personalen. Som under isoleringen har haft fullt upp. Det är klart att det tar längre tid att gå till allas rum med mat än att samla alla personer på samma ställe där maten är. Sedan all skyddsutrustning på det. Som när mamma var misstänkt med Covid. Då var det särskild personal. Men också skyddskläder som var tvungna att bytas mellan varje person. Det tog tid. Och mamma blev frustrerad.

Igår ringde mamma för att hon vill ringa. Igår pratade (jag) vi i tre kvart lite drygt. Det har som sagt blivit en rutin för mig och mamma att pratas vid varje dag. Då det mesta kretsar kring kök här hemma så är det det jag pratar om mycket. Så nu frågar hon till och med hur det går. Vilket är skönt för då kan man påverka minnet att hon kommer ihåg. Bara man upprepar det tillräckligt många gånger. Det har gått så långt att hon kanske till och med kan tänka sig en utflykt till sommaren för att se köket. Vilket är ännu roligare. För det är flera år sedan hon lämnade för utflykter.

Vi har också prata handbolls-VM. Handboll är hennes stora grej då hennes äldsta barnbarn spelar på elitnivå. Hon har följt honom genom hela hans uppväxt. Det slutade först när hon blev sjuk. Nu följer hon handbollen genom oss som berättar om det. VM tyckte hon var kul att höra om. Och jag som inte kan benämningar och annat har blivit rättad ett antal gånger. För det minnet finns. Minnet om handbollen har hon kvar. Vi följer också barnbarnet på klubbens instagram. Matcherna spelas ofta när hon lagt sig. Men instagram verkar hon vara nöjd med.

Idag ska vi prata kök igen. Idag ska bänkskiva komma. Vilket vi båda ser fram emot att se om det blir så eller inte.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Många besök av Kalle

Haddock och hans svordomar har hållit sig borta sedan sist. Men Kalle Anka är här titt som tätt. Häromkvällen var han här ganska länge. Maken byggde i köket och jag gjorde något annat. Antagligen satt jag bara och vilade eller pratade i telefon. Hur som helst maken byggde. Det som skulle göras denna gången var en skyddsskiva för spishällen.

Spishällen kommer ju ligga synlig underifrån. Alltså inne i översta lådan. Den kommer inte gå ner under i själva lådan. Bara vara synlig om du tittar in. Och därför måste den skyddas. Säg att du skulle ha redskap i den lådan. Då finns risken att något fastnar när man öppnar och stänger lådan. Det får alltså inte ske och därför behövs en extra skiva som skydd.

Detta är inget som kommer med. De som tillverkar skåpen vet ju inte om det ska vara häll eller hel spis. De som tillverkar hällen vet inte i vilken typ av skåp som den ska sättas. Alltså får man göra den själv. Vilket maken gjorde häromkvällen. Och Kalle var med nästan hela tiden.

När maken kommer in arg som ett bi och låter som Kalle Anka för att han INTE har sågat av sig benet. Då blir man lite fundersam. Han går alltså och låter som Kalle för att han har benet kvar. Kalle var också med länge så jag ville inte fråga varför han var arg över att ha benet KVAR. Det fortsatte. Och han sprang in och ut. För Kalle fick ju heller inte till det på millimetern. Så han var tvungen att ta till sänksågen igen för att ta bort en halv millimiter. Det brukar Kalle komma på besök för. Att det behöver tas en millimeter till. Så det förstod jag.

När maken var klar och Kalle hade lämnat oss så frågade jag varför han var så arg över att ha alla ben i behåll. Det var för tidigt. Kalle kom tillbaka. Kalle: Hur är det möjligt att jag kan såga vad som helst och varken ben eller armar har försvunnit? Men när jag ska kontrollmäta med måttbandet så åker det in och klämmer fingret så det amputeras! Hur är det möjligt? Ett måttband! Klämmer! Fingret! Men armar och ben är intakta trots allt sågandet!

Ser ni amputationen? En (liten) blodblåsa. (Så liten att den var svår att få på bild.)

Han fick alltså en blodblåsa på fingret av måttbandet. Och Kalle var med oss nästan hela kvällen. Så kan det gå när maken kommer in och är arg för att han INTE har sågat av sig benet.

Räkorna blev väldigt lyckade igår. Mamma mumsade i sig två stora räkmackor och ett gäng bara räkor. Sedan blev det kaffe och choklad efteråt. En nöjd mamma gick till sängs. Glada nyheter dessutom. Isoleringen är hävd på boendet. Nu är alla som blivit sjuka friska och de får se tillsammans i matsalen och dagrummen igen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

När det går dåligt

Det ska man helst inte berätta om. När det går bra får man prata om. Men inte för bra. Det ska vara lagom. Du kan gärna berätta om det går dåligt för någon annan. Men inte om det går bra för någon annan. Men absolut inte till personen det gäller direkt.

Det är så här samhällets normer är i Sverige. Det ska vara lagom. Ingen får vara bättre än någon annan. Om du frågar någon hur den mår så förväntar du dig ett bra. Kanske lite om hur fint eller dåligt vädret är men inte mer. Om du skulle svara att du mår dåligt så blir det en jobbig situation för den som frågat.

Så när det går dåligt så ska du inte säga något. Du ska bita ihop och ta hand om det själv. Fast det är inte bättre när det går bra. Då ska du heller inte prata om det. Då får du fira för dig själv. Och om det gäller pengar så får du absolut inte visa att du har dem. Inte om du har fixat pengarna själv. Och om du har ärvt dem så är inte det bra heller. För då har ju någon annan varit duktig och inte du. Då är det okej för den i familjen tidigare att har varit duktig. Men inte du som jag känner. Du har bara ärvt pengarna.

Det får aldrig vara riktigt bra eller dåligt i Sverige. Du ska hantera mycket själv av det som händer dig. För saker händer oss alla. Saker som är jobbiga och saker som är bra. Du ska bara inte dela det med andra. När äldsta sonen gick första på högstadiet så sa han att han ville flytta till USA. Han som är autistisk och inte tycker om min positivitet. Han ville flytta till USA för att där är alla mer positiva. Där är man tillåten att ha och visa framgång. Dit ville han flytta. För han behövde massor av framgång för att fungera i samhället.

Tyvärr har han rätt fortfarande. Dessa normer är oerhört starka krafter att vi inte får ha eller visa framgång. Eller att vi har eller går ingen något jobbigt. Allt ska vara lagom.

Jag har en jobbig tid i mitt liv just nu. En tid som är frustrerande emellanåt. Men jag har också glada stunder. När framgångar finns. Jag skriver av mig en del här. Men jag försöker alltid att tänka positivt. Det blir så mycket lättare då. Ibland går inte det. Då väntar jag och sedan tar jag nya tag. För frisk ska jag bli.

Idag ska jag njuta av att äta (skala) räkor tillsammans med mamma.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Färska räkor…

Mamma köpte ofta färska räkor när jag var liten. Eller yngre. För liten har jag aldrig varit. Alltså väldigt ofta om man jämför med hur andra hade det. Det var inte bara färska räkor som var lyxigt hemma hos oss. All mat var lyxig och på något sätt sådant som andra aldrig åt. Räkorna var en sådan. Och som sagt ganska ofta. Det var heller aldrig bestämt att vi skulle ha det utan det blev bara.

Kanske för att det råkade vara bra pris just den dagen mamma åkte till fiskbilen. Eftersom mamma bott på västkusten så har fisken alltid köpts i fiskbilen. Eller i Feskekörka. Så när man kom hem från skolan så fick man veta att det blev räkor. Vilket alla uppskattade. Till räkorna (som måste vara färska, annars köpte inte mamma räkor) ska det vara rätt tillbehör. Det behövs citron, dill, majonäs, ägg och bergis. Det kunde vara barkis eller franskbröd. Ibland till och med baguette. Men oftast bergis.

Det fanns alltid så man kunde äta hur mycket man ville. Det blev ofta över till en frukostmacka till mamma. De överblivna rörde ingen. Kanske för att det ofta var skolvecka och man inte satte sig och skalade räkor innan man gick till skolbussen. De var till mamma. Alltid. Vi åt alla på olika sätt. Mamma skalade räkor och la på mackan, när den var full med räkor så åt hon. Mammas sambo åt räkorna eftersom han skalade dem. Det blev väldigt lite räkor på hans macka på det sättet. Och jag skalade alla min räkor som jag ville ha. Så jag hade ett berg som jag la på mackorna. Flera mackor blev det alltid.

Det ska vara smör, majonäs, ägg, räkor och dill. I den ordningen. Sedan avslutar man med pressad citron på. Det ska ätas långsamt utan stress. Ibland satt vi framför TV:n. Det var bara när vi åt räkor som vi åt framför TV.n. Annars var det alltid runt matbordet som vi samlades.

Maten var viktigt i vår familj. Vi skulle alltid vara hemma till middag utöver det så var vi fria att göra vad vi ville. Om vi var följde med kompis hem efter skolan var vi tvungna att ringa hem. Helst skulle vi komma hem och äta för att sedan åka iväg. Dock bodde vi målandet så den delen skippades ofta när man kommit på i skolan att man ville leka. Mamma klagade aldrig på det. Inte heller om det råkade följa med en kompis hem. Då var det en tallrik till på bordet och ingen diskussion. Jag har inget minne av att någon kompis kom just den dagen vi åt räkor. Nu när jag tänker på det så är det lustig att vi aldrig prickade in den middagen med tanke på hur ofta vi hade det.

Imorgon ska mamma få färska räkor och alla tillbehören till middag. Hon vet inte om det ännu. Precis som det var för mig när jag var (liten) yngre. Jag ska ha alla tillbehören och vi ska äta utan stress. Jag kommer få skala mycket och mamma kommer antagligen inte vänta på att mackan blir klar. Men hon ska få så många färska skalade räkor som hon vill. Det ska bli mitt nöje att skala åt henne. Jag hoppas det kan pigga upp henne lite. För nu är det eländigt att inte få träffa någon annan på dagarna än sina egna fyra väggar.

Ta hand om dig så hörs vi imorgon.

Publicerat

Snart…

Snart är det klart. Hoppas jag. Snart har vi ett kök. Nu saknas lister, bänkskiva, en del av elen, som taklamporna. Vitrinskåpet är inte på plats. För vi måste få in bänkskivan först. Vitrinskåpet står på bänkskivan. Vi saknar vitvarorna. Eller en del av vitvarorna. Vi har en ugn. Vilket är helt underbart. Det ska dit två ugnar till. Men det fick vi inte in i bilen. De kommer med kylskåpet.

Omelett till middag.

Igår blev det omelett till middag. Så härligt. Om vi haft ett kök så hade det blivit en stuvning till också. Men nu när allt är så omständigt så blev det bara omelett. Jag hade möjlighet att göra en skinkstuvning. Men att stå på minstingens rum och försöka skära skinka och vispa stuvning på låg bänk är ingen höjdare. Samt att vi jobbade sent med att försöka få allt klart. Igår justerade vi alla luckorna. Nu tror jag att det är linjärt allt.

Vi har några täckskivor som måste upp också. En vid vitrinen så det kan vi inte göra ännu. Men en ska vara till höger om ugnarna. Och den är lättare att få dit innan ugnarna är på plats. Det är fyra centimeter som skiljer mot väggen. Så det behöver vi pilla dit på något sätt. Alla socklar ska dit. Men rörmokaren har ju inte varit ännu. Han kommer när bänkskivan är inne. Och elektrikern kan inte komma och göra det sista förrän vitrinskåpet är på plats. Så nu är det liksom lite väntetider. Känns jättesegt. Vi får jobba med lite lister under tiden helt enkelt.

Maken fick ett anfall igår när jag sa att vi kunde limma fast socklarna som vi gjorde med täckskivorna till köksön. Jag trodde han fick en hjärnblödning. På fullaste allvar trodde han att jag tyckte vi skulle limma alla socklar. Vilket varit ett jättejobb men också dumt. Eftersom man kanske behöver komma in under till rören. Det tog honom nog trettio sekunder innan han förstod att jag skämtade. Jag skrattade gott och han andades djupt.

Men snart är det klart. Det ska bli så skönt. Samtidigt som det känns lite overkligt efter detta kaoset som varit nu i fem veckor. Kommer bli sex veckor innan det är klart. Eller längre om vi stöter på problem.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.