Månad: april 2021

Publicerat

Valborgsmässoafton

Kungen fyller sjuttiofem år. Det är värt att fira. Tyvärr kommer många ungdomar att fira med att dricka alkohol för första gången. Idag är den vanligaste dagen för debut. Även om det är en annan tid vi lever i så tror jag inte att det har ändrats. Vi är i behov av att träffas. Vi är i behov av att få bekräftelse. Att ta sin första fylla ger både socialt umgänge och bekräftelse.

När de vuxna runt omkring säger att det är inte så farligt om vi träffas. Bara det är ute. Det är inte så farligt bara… Vi har haft några som velat ha en loppis som är ute. Då man går mellan olika stationer. Det har blivit annonserat om det på sociala medier. Någon har reagerat på detta och anmält det till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen har naturligtvis reagerat och kontaktat den som skulle arrangera det.

Det blir ingen loppis. Oavsett hur den genomförs så blir det en allmän sammankomst. Det får inte vara mer än åtta personer vid hela tillfället oavsett om man går utomhus i mindre grupper. Jag trodde det var något alla förstått men så är det inte. Det är lika med tipspromenader. Det är max 8 som gäller.

Loppisen blir inställd. Nu är det som det händer. Det som jag tycker är konstigt. För mig är det inte konstigt att någon reagerat och uppmärksammat på det. För att ta reda på är detta inom restriktionerna. Det konstiga är hur upprörda vuxna blir på att någon har gjort det. Att man har anmält det. Inte att någon skulle göra fel utan att någon gjort rätt.

Det är utlägg om hur viktigt det är att vi måste få träffas. Särskilt nu. Det är utlägg om hur vi kan gå tillbaka till andra världskriget och angiveriet som var då. Det är så osmakligt att jag inte kan beskriva det ens. Att jämföra med angivarna från andra världskriget. Det är detta som då visar hur tydligt det är att vuxna tycker att ungdomarna ska prova alkohol. För vi behöver det.

Vuxna som själva gjorde det och tycker att de har inte tagit skada. Vuxna som själva törstar efter att få umgås och tycker att ungdomarna ska få göra det. Jag blir bara trött. Jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas vi alla kan fira kungens födelsedag utan att öka spridningen av Covid-19. Jag hoppas vi alla kan tänka ett steg längre utan att anklaga varandra för en massa.

Jag är tacksam för att jag och min familj försöker så gott vi kan. Jag är tacksam att man får vara tjugo på begravningar och inte åtta. Jag är tacksam för att minstingen ska fira att han har fyllt år tillsammans med sin familj och inte ha en stor fest. Vi kan om vi bara tänker ett steg till.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Bli lämnad

Att bli lämnad är svårt. Det är svårt även att lämna i vissa fall. Mamma lämnade oss nu men vi kommer ses igen även om det dröjer många år. Mamma ville inte lämna oss och det var svårt för oss alla. Men man kan bli lämnad på andra sätt.

Mamma blev lämnad i sitt liv. Hennes man, min pappa, lämnade henne när hon vari fyrtioårs åldern. Han lämnade också oss. Eftersom jag har haft den bästa mamman så dröjde det många år innan jag förstod att han också lämnad oss barn. Det var en svår tid för mamma. Jag är bara några år äldre än mamma när det hände. Jag har svårt att förstå hur hon kunde hantera det.

De hade varit gifta i många år, nästan 25 år. De hade fått fyra barn under den tiden. De hade överlevt sitt första barns dödsfall. En tragisk olycka när han var ett och ett halvt år. De klarade det tillsammans. De reste mycket tillsammans. De flyttade runt mycket. Allt tillsammans. De hade hundar och var mycket på hundutställningar. Allt tillsammans. Med oss på släp eller med barnvakt. Men de var tillsammans.

Mamma började längta hem till byn. Antagligen gjorde inte pappa det. Vi flyttade hem igen. Bodde ovanför mormor och morfar. Vi började skolan och pappa var hemma på helgerna. Pappa hade ju jobbet i Göteborg. En dag kom inte pappa hem på helgen. Mamma sa att han skulle jobba. Nästa helg kom han inte heller hem. Då skulle han vara med på en hundutställning för att döma hundar. Det fortsatte så. I sex veckor. Pappa kom inte hem.

Problemet nu är att mamma visste inte vart pappa var. Pappa jobbade inte över. Eller mamma visste inte om han gjorde det för hon fick inte tag i honom. Vad som helst hade kunnat hänt. Det fanns inga mobiltelefoner på denna tiden. Den oron över att inte veta och samtidigt försöka hålla oss barn utan oro. Jag fattade ingenting. Min bror vet jag inte. Men min syster som är ett antal år äldre än mig, hon förstod att något var fel. Sex veckor är lång tid.

Till slut kom helgen när mamma visste vart han skulle vara. Han skulle vara hunddomare kommande helg. Mamma visste också vem han skulle döma tillsammans med. Så mamma ringer henne. Hon ringer henne och ber henne meddelande hennes make när de ses på hundutställningen att han ska ringa sin fru. Mamma förklara att hon inte vet vart han är och därför ber henne. Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det samtalet måste ha varit.

Att ringa en hunddomare som man enbart är bekant med och tala om för henne att jag vet inte vart min man är men när du ser honom kan du be honom ringa mig. Det gick inte så lång stund efter det samtalet så ringde pappa. Pappa ringde så snabbt för det var hos henne han var. Han hade helt enkelt flyttat till en annan kvinna utan att göra sig besväret att tala om det för sin fru. Som han dessutom hade tre barn med.

Att bli lämnad så är oförlåtligt. Det går inte att förlåta. Jag förstår inte hur mamma kunde fortsätta efter det. Men det gjorde hon och hon sa inte ett ont ord om pappa till oss. Utan hon berättade bara att pappa kommer inte komma hem mer. Min kommentar spontant var tydligen: Vad skönt då slipper vi se honom på soffan. Jag var så liten att detta kommer jag inte ihåg. Mamma har berättat det för mig i vuxen ålder. Däremot kommer jag tydligt ihåg hur pappa låg på soffan i köket varje helg han var hemma.

Mamma fortsatte och hon var lämnade ensam med oss. När mamma frågade hur de skulle göra med oss så var pappas svar: Du kan behålla dem. Jag vill inte ha dem. Och mamma sa inget till oss. Aldrig ett ont ord. Först när jag var vuxen så fick jag reda på vad som hänt egentligen. Pappas historia är inte densamma kan jag avslöja.

Pappas historia går däremot inte ihop med det som jag själv kommer ihåg. Som samtalet när mamma ringer och ber pappa att vi ska få komma och hälsa på. För två av oss barn vill fortfarande träffa honom. Då förstod jag inte men senare har jag ju gjort det. Pappa ville inte träffa oss. Min äldre syster ville inte träffa honom. Men jag och min bror ville det. Pappas historia går inte ihop med min. Den går absolut inte ihop med mammas.

Jag visste först i vuxen ålder hur mamma blev lämnad. Jag förstod att det måste varit en jobbig resa. Men jag kommer aldrig förstå hur jobbig. Det jag vet är att det är jobbigt att bli lämnad. Även när den andra egentligen inte vill lämna. Jag är tacksam för att mamma var stark. Den händelsen har också gett mig lärdomar om hur man är som människa. Hur mamma alltid har stått upp för oss i alla lägen. Även när vi ville träffa vår pappa men han inte ville träffa oss. Då såg hon till att vi fick det. Tack mamma för att du var du!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Dödens påverkan

Igår var det mycket tårar. Sorgen tog över dagen. Och jag är helt utmattad. Jag var med äldsta sonen hos tandläkaren. Jag kunde hålla tårarna under den tiden. Äldsta sonen och jag byter tandläkare. Den han har varit hos har fått honom att byta för många gånger. Så nu ringde jag runt och kollade om det fanns någon som kunde tänka sig att ta emot honom och försöka att ge honom en tandläkare.

Eftersom det var första gången hos den nya så var jag med. Det gick väldigt bra. Pedagogisk och väldigt genomtänkt vad som sas. Hon vill träffa honom igen för att verkligen ha koll på hans tänder. Något som kan vara bra att veta är att om man är autistisk så finns möjlighet till tandvårdshjälp. Så mycket att man kan få det i sitt hem till viss del. Fantastiskt bra. Mina tänder var det bra med också. Men jag behöver inte komma tillbaka förrän om ett år. Hoppas jag.

Jag var rödgråten när jag kom dit. Jag höll tårarna för stunden. Jag fortsatte gråta efteråt. Hela vägen till blomsterbutiken. Där vi skulle välja blommor till kistan. Det var tungt. Allt som ska tänkas ut och igenom. Men mamma kommer inte vara med. Det blir skogstema, med hennes älskade rosor och orkidéer. Hennes sambo kommer hugga granris från granar som mamma har planterat. Jag kommer inte orka den dagen.

Tårarna fortsatte och idag är jag totalt utmattad. Kroppen protesterar högljutt. Jag har ont på ställen som jag inte visste jag kunde ha ont på. Men jag sov nu på morgonen. Så kanske att kroppen fick lite återhämtning och det blir bättre under dagen. Jag vet inte. Jag vet ingeting just nu. Världen har gått under men den snurrar på som vanligt. För mig är det så.

För äldsta sonen så är det helt annorlunda. Han är ledsen är mormor gått bort men jorden har inte gått under. Han vet dock inte hur han ska agera. Han vet inte hur det är lämpligt att agera. Han frågar om saker för att han vet inte hur man gör nu. Till exempel så visste han inte om det var lämpligt att ha ett möte med psykologen två dagar innan mammas begravning. Vad tycker ni? Mitt svar var att det är mycket lämpligt. Inte för att han pratar om döden. Men kanske han kommer prata om hur han är i denna stund. Och att han kan få reda på att det är okej.

Döden för äldsta sonen är något helt naturligt. Vi kommer alla att dö. Även om han blir ledsen. Döden för mig är också naturlig men denna gången när evigheten tog slut så är det helt förgörande för mig. Det är inte så, jag vet. Men det känns så just nu. Och döden är det enda som är helt rättvist. Vi kommer alla dö. Det som inte är rättvist är hur och när.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon

Publicerat

Sorgens år

Sorgen. Jag börjar förstå innebörden av sorgen. Ett sorgeår är vanligt inom olika religioner. Jag förstår nu. Jag förstod innan också men jag känner innebörden nu. Man behöver ett år där alla händelser hinner passera. Som när sorgen grep tag i mig på gudstjänsten. För mamma sjöng aldrig med i psalmerna. Hon låtsades inte ens. Hon öppnade inte psalmboken. Hon satt bara tyst och lyssnade. Rak i ryggen. Stolt, utan den minsta skam att inte sjunga med. Den sorgen av att veta att mamma nu är tyst för alltid.

Snart kommer sommaren. Första sommaren utan mamma. Ingen hjälp med trädgården. Ingen att visa bilderna för. Ingen mamma som kommer och ser på skapelsen. För det var vår plan. Att i år så skulle mamma orka åka hit för att se min skapelse som hon uppmuntrat. Rabatterna som hon log över när hon fick se mina bilder. De gånger hon log för att hennes dotter kunde bli en trädgårdsmästare. I början var hennes dotter skeptisk men inte hon. Trots alla växter som dött genom åren av min hand. Hon trodde på mig. I sommar skulle hon se skapelsen.

Sedan kommer hösten med allt som det innebär. Plocka svamp. Jag försökte förra året. Det gick så där. Som tur är så har jag en vän (jag har faktiskt en vän), som var med mig så jag faktiskt hittade lite svamp. Svamp som mamma och jag åt i stuvning med smörstekt rostmacka. Hemma hos henne. Vi njöt båda. Eller alla blåbär som blev plockade och mamma fick pajer och muffins av. Eller kräftorna. Kräftkalasen som inte kommer att ätas. Det kommer en höst och inget av detta kommer delas med mamma denna gången.

Sedan kommer vintern. Vintern med snögubbesäsongen. Den som fick starta när det låg snö länge på marken. Då kunde snögubbarna komma fram. Inte tomtarna. De är välkomna till första advent som tidigast. Snögubbarna fanns möjlighet att få tjuvstarta med. Julgranen kunde man absolut inte tjuvstarta med. Den kommer in den 23 december. Denna vintern så kommer inget av detta vara tillsammans med mamma.

Sedan kommer våren. Då är vi tillbaka på ruta ett. När jag ska möta våren ensam igen. Då har vi inte ens gått in på alla födelsedagar eller högtider med mat som ska ätas. Påsken med god mat. Julen med god mat. Födelsedagar med god mat. Eller räkorna bara för att det fanns fina räkor för bra pris. Det tar minst ett år för att inse hur mycket som har gått förlorat. Alla tillfällen som man inte längre kan dela.

Men saknaden kommer inte ta slut där. Saknaden kommer för alltid att bestå. Den kommer att skölja över mig när jag inte är förberedd. Det vet jag redan nu. Jag har upplevt sorg. Både av att människor har lämnat jordelivet men också för att människor lämnat mitt liv. Jag har upplevt sorg från skilsmässa. Jag har upplevt sorg över sjukdom. Men inget är som denna sorg.

Min mamma fanns alltid där. Hon var aldrig påträngande. Hon visste att om det var något så skulle vi alltid tala om det. Jag är glad att jag fanns för mamma när hon behövde det även om hon inte bad om det. För det skulle hon aldrig göra. Men hon skulle heller aldrig låtsas som att allt är bra om det inte var det. Svaret på hur mår du idag de senaste tre åren var nästan alltid: Sk*t. För det var det. Det var lite mindre av den varan när hon hade besök. Jag är glad för att jag fick ge tillbaka när hon fanns. När möjligheten var där. För nu finns hon inte längre. Sorgens år har bara börjat.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Kriget kommer

Under äldsta sonens skolgång så har det varit så många möten med skolan att jag kan inte räkna dem. Det har alltid varit eller i alla fall slutat med vi mot dem. Och då har jag ändå försökt att det ska vara vi med dem.

Nu har vi kommit till det läget att ingenting fungerar. Vi har haft möte efter möte. Allt är sonens fel. Han blir arg utan orsak. Sonen förstör för dem andra barnen. De andra barnen är aldrig orsaken till att han blir arg. Han är så stor nu så han borde veta bättre. Alltid sonen, sonen, sonen…

Vi har på det sista mötet med skolan fått reda på att de inte kan ta ansvar för äldsta sonen och övriga under skoltid. Detta för att han alltid gör fel och alltid blir arg utan anledning. Och då han blir arg så blir han hotfull, aggressiv och våldsam. Så de kan faktiskt inte ta ansvar för honom längre.

Allt detta utspelar sig med specialpedagogen och pedagogen samt mig. Jag sitter på en sidan av bordet. Bordet är flera ihopsatta bord. Fyra stycken för att vara exakt. Så det ska vara riktigt stort mellanrum mellan oss.

Pedagogen skjuter över ett papper till mitten av bordet. Hon och specialpedagogen står upp på andra sidan där jag sitter ner.

Jag sträcker mig över bordet och tar pappret. Samtidigt i dessa rörelser så talar pedagogen om att det pappret är de inte kan ta ansvar för honom under skoltid. Och inte bara honom utan alla andra. Både elever och pedagoger. För att han är ju så våldsam.

Nu är vi vid vägs ände. Vi har verkligen försökt allt från familjens sida. Vi har kommit med förslag på hur saker och ting kan lösas. Vi har haft att han kan ha eget rum. Han hade telefon med sig till skolan, för att kunna ringa mig och få hjälp. Vi har haft egen resursperson. Det enda som inte är provat är att jag skulle varit med sonen på skoltid. Eller att skolan kom hem till oss och undervisade honom. Både dessa har blivit rejekterade från skolan. Det kan verkligen inte göras på det sättet. Vid ett tillfälle uttryckte de till och med att han kan ju inte få sin vilja igenom. Och det skulle han få om han fick hemundervisning.

På mötet där pappret skjuts över till mig och jag får veta hur våldsam min son är får jag också veta att han är också DUM i HUVUDET. Deras exakta ord. Han kommer inte klara målen för att han är så dum. Han kommer aldrig klara skolan.

Jag frågar lugnt om det var allt de ville få sagt på detta mötet? Jag reser mig upp och börjar lämna rummet. Där står två ufon kvar och undrar varför jag inte blev arg. Mycket nöjda över att jag inte blivit det. De hade ju gjort allt de kunde för att vara i överläge. Med mycket bordsyta och mig sittande.

När jag kommer hem så ringer jag till skolverket och frågar hur ska jag göra nu? För jag kan inte låta min son gå till skolan om de inte tar ansvar för hans säkerhet. Skolverket håller med mig. Vi kommer fram till att det enda jag kan göra är att anmäla skolan till skolinspektionen. För vi har skolplikt i Sverige. Jag måste alltså se till att sonen går till skolan. Men i detta läget är det uteslutet. Och därför måste jag anmäla skolan till skolinspektionen. Det är enda sättet som jag kan hålla min son hemma och ändå följa skolplikten.

Det tar inte lång stund efter att anmälan har kommit till deras kännedom som specialpedagogen ringer.

  • Jag hörde att ni har anmält oss till Skolinspektionen.
  • Ja, det stämmer.
  • Jaha, är det krig nu, eller?

Ett långt samtal följer på dessa fraser. Specialpedagogen blir argare och argare. Jag hör hur spotten flyger omkring henne när hon stötter ur sina meningar. Jag håller mig lugn och förklarar att vi måste anmäla för att kunna hålla sonen hemma. Hon säger då att de aldrig hävdat att han inte får komma till skolan. De tar bara inte ansvar för honom. I hennes värld var det två helt olika saker. I min värld är det en och samma sak. Samtalet fortsätter i samma oförstående från hennes sida till vårt agerande. Hur dumma vi är som anmält dem. Det är ju vi (sonen) som gör fel. Det är vi som ska ändra oss inte dem. Jag frågar lugnt om hon hade gått till jobbet om hennes arbetsgivare inte tagit ansvar för hennes säkerhet under arbetstid? Ännu mer irriterat och fler loskor – Självklart kan hon inte gå till jobbet om hennes arbetsgivare hon tog ansvar. Vilken dum fråga. Och jag säger att – Men det är ju så med min son. Skolan är hans arbetsgivare som inte tar ansvar för hans säkerhet. Då kan han inte gå till skolan. Nu är hon så arg att jag inte vet vad längre. Och hon väser fram – Är det krig ni vill ha så är det krig ni ska få.

Jag hoppas att ingen ska behöva ha ett sådant här samtal med skolan. Tyvärr så händer det fortfarande idag. Kanske inte ordagrant men innebörden av det.

Historien slutar ganska bra trots allt. Sonen blir erbjuden hemundervisning. För att kunna ta ansvar för hans säkerhet. Självklart kan undervisningen inte ske hemma hos oss. För det finns ingen pedagog i hela världen som skulle känna sig bekväm med att jobba hemma hos oss. Grejen är att sonen har inget problem med att vara någon annanstans. Det är bara den utvägen som jag har vetat kommer fungera. Han skulle vara i en trygg miljö utan andra barn som är oberäkneliga. Skolan har trott att han är lat och inte vill gå till skolan. Det skolan erbjuder som hemundervisning är att sonen har en egen pedagog som är med honom hela dagen i lokaler på musikskolan. Pedagogen är en som inte varit på hans skola tidigare. Han har aldrig varit i konflikt med sonen. Han har ingen koll på situationen utan är nollställd inför att jobba med honom.

Allt detta görs för att vi anmälde till skolinspektionen. Och i och med dessa förändringar så blir det ingen erinran från skolinspektionen på skolan. Utan de har klarat sitt uppdrag som skola.

När detta sker har han varit hemma ganska många veckor. Det är tre månader kvar på terminen. Terminen som är den sista på den skolan. Han slutar sexan.

De har då vid sista mötet sagt att han är dum i huvudet och han kommer inte klara några mål tills han slutar. För att han kan ingenting. De gick ju så långt och menade att han kommer aldrig klara någon skolgång. Kanske om han gick i särskola men antagligen inte ens då. För så dum är han.

När sonen började med sin hemundervisning på musikskolan låg han så långt efter. Han hade egentligen inte gått i skolan på hela sexan. Man kan säga att han behövde ta ett helt år på tre månader. Även om skolan inte hade rätt i att han är dum så var det en uppförsbacke att klara ett år på tre månader.

Varje dag var han i skolan. Ingen dag ringde skolan och påtalade att något hänt och det var hans fel. När det är sex veckor kvar så har jag ett samtal med sonens pedagog för hemundervisningen. Jag har haft flera innan, alla för att jag har hört av mig. Jag visste att de jobbat hårt men också att de haft tid för högläsning ur olika böcker. Bara för att det är kul. Inget som ingick i undervisningen. Jag har vid dessa samtal fått reda på hur duktig han är. Hur rolig han är och att pedagogen är så tacksam för att fått möjlgheten att lära känna honom. Så när samtalet kommer från skolan och det är sex veckor kvar på terminen så är jag inte så orolig över vad som ska komma. Jag tror inte att något har hänt. Men det har det. Det som har hänt är att sonen är klar med alla ämnen. Han har alltså fixat alla målen och skulle i praktiken kunna sluta sexan då. Vi kommer fram till att det skulle nog inte vara så bra. Inte för sonen utan för att skolan säkert skulle hitta något fel någonstans och inte godkänna det. Därför så läser sonen och pedagogen Robinson Cruse, resten av tiden. I sex veckor går han till skolan för att lyssna på när hans pedagog läser högt ur en skönlitterär bok. Detta utan skolans vetskap.

Det skolan vet är att han klarade målen innan han slutade. Ändå gör de överräcknignen till högstadiet med att han är dum och inte kan någonting. Så när han börjar sjuan börjar han i särskola för underpresterande barn. Men det är ett helt annat kapitel.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Tacksägelsegudstjänst

Idag för mamma. Idag är det gudstjänst för mamma. För att påminna oss om hennes liv. Vi talar om att hon alltid kommer att finnas med oss. Idag blir det en dag enbart för mamma.

Gud vi tänder ett ljus och minns vad mamma har betytt för oss.
Vi vilar i vissheten att ingen kan falla ur ditt minne,
Och att vår egen död inte ändrar på detta.
Hjälp oss att leva i tilliten att vare sig vi lever eller dör, 
så har vi vårt hem och vår förankring i dig.
Gud, ljusen får också påminna oss om det stycke livsväg 
som vi fått dela. 
Tack för vad mamma fick ge och ta emot.
Var med hennes närmaste i deras sorg.
Amen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Kan man köpa kärlek?

Svaret är enkelt. Ändå så försöker man hela tiden. Jag har köpt en mangel. Även om den inte ger kärlek så ger den värme. Det är en varmmangel. När vi bodde i lägenhet så kom mamma ibland och lånade mangeln. Hon hade aldrig någon egen. Hon strök det som hon ville mangla. Lika med torktumlare. Hon hade inge torktumlare så hon lånade när duntäckena behövde tvättas.

Jag önskade mig en mangel när jag fyllde trettio. Jag fick ingen mangel då. Inte heller när jag fyllde fyrtio. Då hade jag redan fixat en begagnad själv. Jag älskar att lägga mig i manglade lakan. Nu har jag uppgraderat mig med en varmmangel. Självklart begagnad. Den fungerade fint och jag kommer att använda den lika mycket som min kallmangel.

Min nya varmmangel.

Nu är frågan om den första ska få vara kvar i hemmet eller om den ska säljas? Jag har redan lagt ut den och flera som är intresserade. Men eftersom jag fortfarande har två så använde jag båda när jag tvättat så mycket lakan. Därav frågan. Men hur ofta tvättar man sex uppsättningar lakan vid samma tillfälle? Inte så ofta. Jag brukar ha två uppsättningar som inte är riktigt samma tillfälle. Minstingen och vi byter inte i sängen på samma dag. Vi städar på fredagar och han på måndagar. Dessutom så bor han inte hemma här hela tiden. Då är det bara en uppsättning.

Svaret blir att jag ska sälja kallmangeln. Det finns inte utrymme för att ha två. Och om det skulle vara kärlek jag köpt så skulle det bara bli problem med svartsjuka dem emellan. Lättare att bara ha en på så många olika nivåer.

Att stå och stryka som mamma gjorde finns inte på min karta. Mamma strök det mesta. Lakanen skulle dras. Det fick vi hjälpa till med. Fördelen med en mangel är att man inte behöver någon som hjälper till att dra. Jag kan göra det själv. Det är bra. Att vara själv är inte lika bra. Äldsta sonen tycker det är sorgligt att det nu inte finns någon i livet som kommer få träffa sina barnbarns barn. Han har inga mor- eller farföräldrar i livet.

Men andetagen liver vidare och alla minnen finns i mitt hjärta.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Tänker för mycket

Jag vet inte. Det är hela tiden. Jag vet inte. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte hur jag ska tänka. Jag vet inte hur jag ska kunna sova. Jag vet inte…

Det kommer ändra sig. Sorgen kommer att klinga av. Saknaden kommer nog aldrig göra det, men sorgen kommer det. Jag tänker mycket. Jag tänker på det som varit bra men även det som inte var bra. Jag tänker för mycket. Då är det skönt att ha något att göra. Något som sysselsätter tankarna. Jag har massor att göra hela tiden. Det är inget problem för mig att ha något att sysselsätta mig med.

Problemet är vilan. Att jag behöver få vila. Nu är det svårt att vila utan att sova. För jag tänker hela tiden. Även om jag tänker på bra saker så får jag inte vila. Om man sover i genomsnitt fyra timmar (som varit mindre under de senaste månaderna) så måste man vila. Jag behöver vila på dagen och natten. Att vara vaken och vila ger inte samma effekt som att sova och vila.

Igår laddade jag ner en massa olika spel. Jag har inte spelat på flera år. För att inte varva upp hjärnan med skärmtid i onödan. Men nu tänkte jag att jag kan ha den för att sluta tänka. Jag får se om teori fungerar. Kanske att jag också blir så trött av det att jag kan stänga av hjärnan. Idag ska det städas. Jag behöver ordna inför årsmötet i äldsta sonens bostadsrättsföreningen. Som är den 7 och 8 maj. Mammas begravning är den 7 maj.

Idag får vi se hur det blir med vilan. Det kommer att spelas och vi får se om det hjälper. Våran kåpa blev fin hur som helst.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon

Publicerat

Plåtslagaren kom

Igår avslutade jag med att plåtslagaren kom. Vilket han gjorde och det känns som en evighet sedan. Eller som att det var dimma när han var här. Vi har saknat en kåpa till fläkten. För att fläkten blev inte rakt under själva utsuget. Antingen hade vi fått sätta en vinkel ut från den kåpan som ingick. Eller göra en ny kåpa. Vi valde det senare.

Nu är det en kåpa som är bredare och täcker utsuget och är centrerad över fläkten. Att sätt en vinkel vet jag inte om det varit möjligt. För böjen är så liten. Nu är det en stor helt enkelt. Vad jag ska hitta på med den kåpan som är över vet jag inte. Det jag vet är att jag inte har några hantverkare som kommer idag.

Även om vi har fått frågan om elektrikern kan dyka upp denna veckan eller nästa. Vilket vi sagt ja till. Men de kommer ringa innan så idag kommer ingen. Kanske ett samtal och någon kommer imorgon.

Igår tvättade jag hela dagen. Det var ganska mycket tvätt från mamma. Det var mycket tvätt från mig. Jag är inte klar med den ännu. Idag ska jag också tvätta hela dagen. Men inte min tvätt. Sonen behöver hjälp för han måste prioritera att ta hand om sig. Livet snurrar på. Vilket det ska men det känns märkligt. Mamma var en så viktigt del i mitt liv. Även om vi inte hade kontakt varje dag innan hon blev sjuk. Hon fanns alltid där när det behövdes.

Idag kan jag inte visa henne bilden på hur det gått med mina lökar jag planterade. Jag köpte lite roliga sorter varav en som jag inte visste vad det var alls. Det var bara gröna blad som stack upp. Men de är så fina. Som jag inte kan visa mamma. Jag kan inte berätta att luftlöken har tagit sig på alla tre planteringsställena. Och livet snurrar på för så fungerar det.

Min fina lök som jag inte visste vad det var.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Saknaden är enorm

Igår planterade jag resten av mammas blommor. Mammas blommor som flyttat hit. Jag kommer behöva köpa lite kant och annat för att det ska bli klart. Men blommorna är nere i jorden.

Den saknaden när blommorna kom ner. Insikten om att jag inte kommer kunna berätta om hur det gick med planteringen. Att mamma ska godkänna arbetet och säga att det blir bra. Att alla kommer klara sig. Som alunrötterna i skuggan. Kommer det gå bra? Mamma hade sagt det.

Några hamnade under stenen. En klematis på hörnet vid ”spaljén”.

Antagligen sitter de alldeles för tätt. Några alunrötter hamnade i rabatten som bara fortsätter efter altanen. Där ska det inte vara någon rabatt ännu. Jag behöver antagligen flytta hortensian också därifrån. Den hamnade i jorden sporadiskt förra året. När jag handlade åt mamma så råkade lite följa med hem också.

Jag pratade med en fin vän igår. Han planterar på balkongen och har både klematis och kaprifol ute året runt i kruka. Eftersom han har dem på balkongen. Då frågade jag honom vad han trodde om att sätta en av mammas i kruka här hos mig. Han sa att det kommer gå bra och frågade om läge och annat. Tipsade om att den bör stå vid en vägg. Vi kom fram till att det ska gå.

Sä här blev det. Zoomar man in så ser man den lilla klematisen.

Jag kommer få pyssla lite med den varje höst. Med isolering och så. Men det får det vara värt. Jag tror det kommer bli jättefint med mammas klematis där. Varje gång jag kommer hem så möte mamma mig. Mammas tilltufsade gräs hamnade i skuggan vid badkaret. Vi får se om de hämtar sig. Jag får skaffa gödsel. Det har jag inte gjort i år, gödslat.

Mammas gärs till höger som sticker fram.

Jag planterade också om mammas blomma som hon hade inne. Den fick hon för tre år sedan av Centerkvinnorna. Den har överlevt. Mest kanske pågrund av personalen. Men jag har också vattnat. Men framför allt har jag lindat upp rankorna. Många gånger. Mamma har sagt att den inte behövt planters om. Jag har sagt att den behövt. Nu är det gjort. Antagligen så kommer mamma ha rätt och den överlever inte. Nu har den blivit lindad på en av alla mina skrotsaker. Den har gått om utrymme att bli lindad mera.

Mammas blomma.

Jag planterade också om blommor från min vän som gått bort. Nu blir det vila från det ett tag. I helgen ska jag flytta (igen). Nu kom plåtslagaren så jag har inte riktigt tid mer.

Vi hörs imorgon. Ta hand om dig.