Månad: april 2021

Mormor har alltid varit väldigt engagerad i äldsta barnbarnets bollintresse. Det upptäcktes tidigt att han hade intresse för bollar. Mormor gav honom en boll innan han kunde gå. Den var mjuk och han älskade den där bollen. När nästa barnbarn sedan kom några år senare så tyckte mormor att han också skulle få en sådan älskad boll. Det skriver jag om i ett annat inlägg. Vill ni läsa mer så gör ni det i boken om mormor/barnbarnen.

Denna boll gjorde att mormor verkligen ville vara med i hans bollresa kan man säga. Vilket hon varit. Äldsta barnbarnet utövade en massa olika sporter. De flesta med någon form av boll. Han har ett fantastisk bollsinne. Till slut valde han att bara spela handboll. Idag är han så duktig att han är elithandbollspelare. En duktig sådan. För att komma dit så är den en massa år av träning och matcher. Mormor har varit med på nästan alla matcher skulle jag säga.

Mormor har också blivit medbjuden på handbollsresor. Innan han var elitspelare. Då när han gick i skolan och spelade en massa för att ta sig dit. Det har varit matcher i ett antal andra länder i världen. Mormor har varit med i Kroatien och andra ställen. Det har alltid gått bra. Kan man säga.

Jag berättade om när mormor sprang i inlägget om Livet. Det gjorde hon i Prag på en av dessa resor. Mormor sprang aldrig. Både för att hon varit rökare men mest för att hon hade aldrig bråttom. Mormor sprang helt enkelt inte. Tills hon kom till Prag. Mormor och barnbarnets mamma var iväg på tur i Prag. Killarna skulle ha match samma dag och hade uppvärmning innan match. Och annat som behövs men där inte mamma och mormor behövs.

De passar på att sightsinga lite. Mamman har full koll på hur och när de behöver åka för att inte missa matchen. Nu är det så att det uppstår oklara problem kring avgången av spårvagnen. Spårvagnen som åker förbi hållplatsen till matchen. Den enda spårvagnen. Den sista för att inte missa matchen. Den håller mamman och mormor på att missa. Som sagt oklara omständigheter.

Mamman börjar springa efter spårvagnen och ropar till mormor att hon också måste springa. Mamman hinner ikapp och ombord. Det går inte lika bra för mormor. Hon springer fast ändå inte. Någonstans hittar hon den sista kraften för att springa lite mer (kan inte påstå fortare) för att komma ifatt också. Mormor är ombord.

Konstigt nog så överlevde hon springturen. Mamman till barnbarnet var inte helt säker men eftersom så avtag flåsandet och den normala färgen kom åter i ansiktet. Hon skulle överleva och de skulle komma i tid till matchen.

Så viktig var barnbarnets bollintresse för mormor. Så viktigt att hon sprang och nästan dog på kuppen. Jag vet inte om de vann matchen. Det kommer jag inte ihåg. Jag kommer däremot berättelsen från mamman när hon med stor inlevelse berättade om den gången mormor sprang.

Nu ska vi försöka sova lite. För mamma (mormor) mår inte så bra. Hög feber ikväll som nu har lagt sig.

Ta hand om dig. Så hörs vi imorgon. Oklart när då jag är hos mormor.

Det är det bästa sättet att förklara det som inte går att förklara. Att herrens vägar är outgrundliga. Det är inte meningen att vi ska veta allt. Om vi bara litar på att det blir väl så tar oss vägen dit. Mamma är piggare.

Mamma är alltså piggare. Hon är inte pigg. Vi ska fortfarande finnas hos mamma och vara vid hennes sida. Nytt beslut tas om några dagar. Men för nu så är mamma piggare. Mamma kan fortfarande inte prata så mycket och det är väl det som är skillnaden. Så mycket. Mamma kan prata. Även om det inte är så mycket så kommer några ord. Om man jämför med för några dagar sedan när det var svårt att avgöra om hon förstod.

Nu har vi alla hunnit med att ha några roliga stunder tillsammans. Vi är mest som vanligt. Även om det är en jobbig situation så försöker vi. Även mamma. Kanske också därför hon mår bättre. För att vi har funnits där hela tiden. Det är kanske inte dags än, är vad vi signalerar. Vi vet inte. Och vi ska inte veta. Det är så det är i livet. Ingen ska veta.

Igår kom också hennes älskade hund (äckel) på besök. Han var även på besök i förrgår. Igår var han dock mycket lugnare än gången innan. Då flög han upp i sängen och skulle slicka henne i ansiktet. Vilket hon inte tycker om, så hela ansiktet ändrade form. Han åkte bort fort. När han lugnat ner sig lite och kollat igenom rummet så gjorde vi ett nytt försök med honom i sängen.

Då är han som en lång mask bredvid henne. Det är en tax. Så han kan bli lång om han vill. När han tror att jag inte ser så ålar han sig uppåt, en tass i taget. Smyger liksom liggandes framåt. Sneglar på mig samtidigt. Jag säger nej. Håller upp fingret och han stannar. Med tassen kvar i luften. Sedan lite mer fram. Och lite till. Varje gång säger jag nej. Sedan inser han att närmre än så här blir det inte. Då sträcker han ut tungan så långt han kan. För att slicka mamma i ansiktet.

Allt i slowmotion. Mycket, mycket långsamt. För då syns han inte, eller han tror det. Fast han syntes väldigt tydligt. Han fick tillsägelser hela tiden för jag visste naturligtvis omgående vad han skulle försöka sig på när han sträckte ut sig som en mask vid sidan om mamma. Som förutspått började åltassandet framåt. Han blev stoppad men han gav inte upp. Tungan sträckte sig en lång stund för att det kanske kunde gå om jag bara blinkade. Vilket jag inte gjorde. Till slut gav han upp och hoppade ner.

Idag bli det en annorlunda dag. Då jag ska sova över hos mamma till imorgon. Idag kommer jag alltså vara hemma hela dagen. Jag ska försöka att vila i mitt eget huvud. Vi får se hur det går. Det jag vet är att vägarna är outgrundliga.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är vad som behandlats de senaste dagarna. Livet. Livet som vi väljer att leva. Livet som vi måste leva. Livet som ibland överraskar en. Livets alla plan. Orättvisorna, karma och annat som hör livet till. Vad hinner vi med på ett liv? Det livet som är genomsnittet, tänker jag på då.

Mycket förväntas av oss. Vi bör skaffa familj. Vi borde bo i hus. Vi borde en massa saker som ofta följer en standard. Reglerna som vi gemensamt har satt, normerna. Normerna är att du har jobb, hus, barn och familj. Du firar jul på ett visst sätt. Du råkar ut för vissa saker och du har tur med vissa saker. Förväntningarna är det som styr oss. I många fall. Inte alla så klart.

De fall som inte styrs av förväntningar får utstå en massa saker. Som att jag är gift med en ickenykterist. Det kan vissa nykterister tycka är konstigt. Också för att jag är ganska hård i mina omdömen kring giftet som alkohol är. Maken får stå ut med alla de kritiska debatterna kring alkohol. Kanske det fungerar för att han håller med om att det är ett gift, men väljer ändå att ta det. Jag vet inte. Men det finns andra saker som bryter mot normerna, dessutom mycket mer.

Att välja att inte skaffa barn. Det är en sådan sak. Då måste du stå ut med en massa från samhället kring normen att man har barn och familj. Se på Let´s dance och Suzanne Axell. Jag vet inte hur många rubriker jag sett nu för att hon är med där, om hennes val att vara barnfri. Jag visste inte ens att hon inte hade barn. Jag hade inte tänkt tanken på att definiera henne som person för att hon har barn eller inte.

Vi har pratat om livet och alla resor som gjorts. Jag menar fysiska resor. Mammas resor innan vi fanns. När vi fanns och var med och när vi fanns och inte fick vara med. Brorsan tog upp om den gången mamma var jagad av öststatspolis till gränsen vid dåvarande Tjeckoslovakien. Mamma körde för fort och ladorna hann inte med. Spelade ingen roll att det var många som jagade. Det gick inte fortare för dem ändå.

Eller den gången som storasyster lurade med lillebror till hoppet i slalombacken första gången han stod på ett par skidor. Det händer så mycket saker i livet. Den gången kom det en gran i vägen för min bror. Men han lever än. Eller alla gånger vi körde blå blixten uppe i grusgropen. Det är preskriberat. Men om det inte är det så berättar jag inte att vi alla var under 13 år och blå blixten var mammas Fiat Uno. Som fick smeknamnet Blå blixten för att mamma hade blyfot och bilen var blå.

Det händer så mycket i livet som vi faktisk många gånger glömmer bort. Särskilt det som var bra glömmer vi. Det sämre finns med oss genom hela livet. Som då och då idisslas. Våra liv har varit mycket bra. Mest bra. Vi har haft mycket kul tillsammans och ensamma. Som när mamma sprang. Mycket roligt. Det är ett eget kapitel i boken om mormor. Så det får jag skriva om en annan gång.

Det har också varit mycket jobbigt i våra liv. Min bröstcancer är en sådan del av livet som inte varit rolig. Jag är glad för mina erfarenheter och lärdomar. Jag önskar bara att jag kunde lärt mig det på annat sätt. Den delen var nog lika jobbig för mamma som för mig. Kanske jobbigare med maktlösheten. I alla fall väldigt jobbig även om det var olika. Eller som att jag har två storebröder men bara en är i livet.

Den delen kan man nog inte förstå om man inte varit med om det. Min storebror var ett och halvt år när han dog. Dagen före mamma fyllde tjugo år. Det var en massa lärdomar på den vägen. Jag finns idag, vilket inte är säkert om livet inte varit jobbigt för mamma. Man kan inte säga att jag är ett mirakel för mamma har haft sin beskärda del med mig. Hon har fått hjälpa till i skolan med en massa fighter. Hon har alltid varit på min sida oavsett vad jag gjort. Som Petter sjunger i ”Mamma sa till mig”, det har jag skrivit om tidigare. Det kan du läsa om här, josefinsdagbok.se/mamma-sa-till-mig/

Nu är det jag (vi) som är med mamma i alla andetag. Livet lever vi varje dag. Vi dör en gång. Döden är det enda som är självklart med livet. Ingenting annat vet vi om vad som ska hända. Hur många val vi kommer göra eller hur mycket vi kommer behöva utstå eller uppleva. Vi vet bara en sak som med all säkerhet kommer att finnas i livet och det är döden. En gång, vi vet inte när eller hur, bara att det händer en gång. Att kunna avsluta med nära och kära utan smärta är en bra del av livet.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det har blivit mycket tid hos mamma. Och idag har jag inte mer tid för inlägg än igår. Men jag vill berätta om vår fina tid som det blir på något konstigt sätt. Det händer inte så mycket. I förrgår så blev vi ditringda. Vi kommer alla dit för att vara nära. Alla är, jag och mina syskon och mammas sambo. Igår så mådde faktiskt mamma lite bättre. Säkert för att vi alla varit där och klappat och pratat och bara varit sedan i förrgår.

Igår var mamma uppe i stolen en stund. Inte när jag var där. Det var när mina syskon var där. Jag kom dit efter mitt läkarbesök. Då var väl klockan halvtolv och mamma var tillbaka i sängen igen. Som hon också var resten av dagen. Mamma var mer vaken igår. Det var skönt. Även om vi inte pratade med varandra så såg hon att vi var där.

Vi blir nästan lika ompysslade som mamma av personalen. För att vi ska kunna vara hos mamma hela tiden så får vi äta där. Ja, vi får allt vi behöver. Vilket inte är så mycket mer än mat så länge vi är hos mamma. En säng är inställd för att kunna sova hos mamma. Vi har lånat in en extra fåtölj. Det viktigaste är att vi kan vara nära. Sedan finns inte så mycket vi kan hitta på mer än att prata med varandra och mamma (mest utan svar). Vi kan titta på TV.

Vi hann med en hel del på TV. Även om mamma sov det mesta så försökte vi ha på sådant som mamma kan hänga med på. Tillräckligt långsamt men åndå med en handling. ”Mord och inga visor” är lagom för att hänga med och lite nostalgiskt samtidigt. Brorsan sitter och jobbar lite till höger på bild. Sedan fick han en eftermiddagslur också. Jag väckte honom men även mamma när jag gick ut ur rummet. Vilket inte var meningen. Jag gick ut för att inte väcka någon av dem. Mamma var mycket mer med igår. Vilket var skönt naturligtvis.

Det är inte så mycket mat som hon får i sig. Eller snarare ingen mat. Även om det blev en halv kopp med buljong. Varm dryck går det mer under i detta fallet. Det spelar ingen roll för mamma tyckte buljongen var god. Mamma har inte ont någonstans. Så det är ju bra. Vi bara håller sällskap och ser till att hon har det bra helt enkelt.

Ta hand om dig. Du är lika viktig som alla andra. Imorgon hörs vi igen.

Idag finns ingen tid för att blogga. Det är eget läkarbesök och sedan direkt till mamma. Igår blev vi inringda så syster och bror kom igår. Mamma orkar inte längre.

Ta hand om dig. Jag hoppas vi hörs längre imorgon

Helgen är slut. Helgen då Jesus dog för våra synder. Helgen då han återuppstod för hans far välkomnade honom hem. Jesus tog på sig alla våra synder. Och syndat det har jag denna helgen. Är jag då förlåten?

Mamma mår ju inte bra. Mamma är skör. Jag ber. Jag ber och jag svär. Jag svär och jag är arg. Jag har hopp och jag ber. Jag borde bara be. Jag borde bara ha förtröstan. Men så är det inte. Jag är arg på att livet är orättvist. Jag är arg på pandemin. Jag är arg på att livet är jobbigt.

Jag vet att jag inte har den rätten. Jag har inte rätten att vara arg för att livet är jobbigt. Det jag har är rätten att leva mitt liv på det bästa sättet jag kan. Jag har rätten att ta tillvara på livet på det enda sättet. Det rätta sättet. Genom att ha förtröstan och vara god. Inte arg. Jag har liv. Jag har ingen rätt att vara arg. Jag har kärlek. Jag har familj. Jag har mat. Jag har tak. Ändå är jag arg.

Arg över att jag inte kan göra någonting. Arg att jag har livet. Livet som är bra. Livet är orättvist. Jag har ett bra liv. Det har inte alla. Jag har världens bästa mamma. Mamma som aldrig skulle klaga. Inte om det gäller henne. Hon har alltid funnits där för mig och hjälpt mig när det behövts. Därför är jag arg. Arg för att nu kan inte jag hjälpa. Jag kan finnas men inte hjälpa.

Nu är helgen slut. Helgen då Jesus dog för våra synder. Även mina. Helgen har varit fin. Ändå är jag arg. Helgen har varit med mycket besök hos mamma. Helgen har varit lång men samtidigt alldeles för kort. Nu är den slut. Mina synder är förlåtna och jag ska göra vad jag kan för att förtjäna det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var det sol på förmiddagen. Det är mer sol än vad som lovades. Det lovades mulet hela dagen. I lördags lovades det sol hela dagen. Vilket det var. Det var en underbar dag på många sätt. Bland annat solen och nästan helt vindstilla. Igår var det sol på förmiddagen men blåst hela tiden. När vi åkte till mamma så var det ingen höjdare. Det var vinterkläder som gällde.

Innan vi åkte till mamma så ordnade jag vatten på mina vinterförvarade blommor. Några fick komma upp i solen också. Idag ska det ju snöa (kanske snöat under natten men jag har inte kollat ut.) Men blommorna jag har plockat upp borde klara snön. Palmen har jag inte plockat upp. Den kan också vara helt död. Det återstår att se.

När vi kom till mamma så var det snålblåst även där. Mamma mådde inte så bra igår. Magen behåller ingen mat. Utan allt åker rakt igenom. Hon var ändå vid gott mod. Syster underhöll med hennes son tillika barnbarnets handbollsmatch och jag rensade rabatter. Två saker som hon alltid haft koll på tidigare. Det var svårt för mamma att se hur min rensning blev från sängen. Hon fick se bilderna här under. Ser du skillnad?

Jag tror att alla knoppar klarade sig. Det som är borta är de gamla blomställningarna och de torra löven. Jag ser stor skillnad. Nu ser det inte ut som ett kråkbo utan en växt. Jag blev också glad över att se att den ena av klematisarna som jag planterade i höstas faktiskt har skott som kommer. Jag trodde inte den hade klarat sig men det hade den. Nu är det den tredje som är osäker. Kärleksörten kommer fint som syns på andra bilden. Höstfloxen vet jag inte hur det är med. Men den ska beskäras ner till marknivå på våren. Vilket jag nu har gjort. Den är till vänster om klematisen på andra bilden.

Det blev ett lyckat besök. Mamma fick blåbärssoppa och vi fick te och muffins och barnbarnet vann sin match med 33 mot 27. Jag kan säga att det var gott med varm dryck efter rensandet. Fast jag var i lä och hade vinterkläder med mössa och allt. Så var det gott. Vi tittade på tv tills det var läggdags. Vi hade en mysig stund tillsammans. Det gick bra utan solen också. I lördags var det sovstund utomhus i solen. I går var det tv-tittande ifrån sängen inomhus. Båda bra men olika. Vi njuter av det som går att njuta av helt enkelt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.