”Allt yngre intensivvårdas: Medelålders och 90-taliister”. Det var en av rubrikerna i Expressen igår. Nu har den brittiska mutationen tagit över som också drabbar allt yngre. Det började med att viruset gav sig på de som hade en underliggande sjukdom. Det gick vidare till att de som är sköra råkar mer illa ut. De som är äldre och nedsatta på något sätt. Nu är det fullt friska som råkar riktigt illa ut. För om du behandlas på IVA så är du illa ute.

Jag är medelålders. Ett tag till. Medelålders. Men det stannar inte där. De lägger till 90-talister. Då är du mellan 22 till 31 år. Jag förstår att restriktionerna förlängs. Jag förstår att vi måste hålla avstånd. För du vill inte ha sk.ten. Eller är det så att du är villig att chansa? Om jag bjuder dig på en godis och säger att tre stycken tar död på dig. Sju stycken gör dig jättesjuk och du kommer ha besvär många år framöver. Tio stycken kommer göra dig sjuk men inte så farligt, fast du kommer ha men länge, kanske år. Diarré, smak eller lukt bortfall. Kanske båda. Under flera år, kanske för alltid. Skulle du då ta en godis?
Det är åttio stycken som inte gör dig sjuk. Skulle du chansa? Jag chansar inte. Jag håller mig ifrån nödvändiga resor. Jag är glad och tacksam för att minstingen är så restriktiv som han är. Jag är glad och tacksam för att ingen av oss har fått det. Jag är glad och tacksam för att vaccin finns. Även om jag inte fått det så vet jag att det kommer. Det finns ett slut i tunneln. Jag skulle inte ta någon godis ur påsen.
Dessutom kanske det är fler biverkningar som vi inte vet om än. Långtidscovid som ord finns ju inte än egentligen. Då det gått för kort tid för att kunna analysera hur det är. Men det kommer. Det är alldeles för många som uppger problem för att det inte ska bli ett ord. Långtidscovid. Frågan är hur många godisar som faktiskt går att äta, sextio? Fyrtio gör dig sjuk, ger dig biverkningar eller du dör.
Orkar vi ett tag till? Jag hoppas det.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.