Månad: oktober 2021

Publicerat

Tiden går fort när man har roligt

Det är väl så man säger? Tiden går fort när man gör någonting skulle jag vilja påstå. När man bara väntar på något då går tiden väldigt långsamt. Som att vänta på tomten, det är en jobbig väntan. Idag firar jag och maken bröllopsdag. Kristallbröllop. Jag skulle vilja påstå att tiden går fort när man har roligt, passar väldigt bra idag.

Maken och jag har varit gifta i femton år. Det är dessutom hans födelsedag. Eftersom vi båda har varit gifta innan så valde vi att förlova oss på min födelsedag och gifta oss på hans. Dagen idag är bådas dag men mest hans. För utan honom så skulle vi inte finnas. på femton år så har vi hunnit med väldigt mycket. Både roliga och mindre roliga saker. Allt har vi gjort tillsammans.

Det mesta icke-roliga har varit sådant som vi fått kämpa med tillsammans. Som när vi hamnade i en finanskris och vi inte hade några pengar. Vi löste det tillsammans. Eller som när jag fick bröstcancer, vi kämpade tillsammans. Precis som med allt roligt vi har gjort tillsammans. Alla resor, renoverat hus, ett arbete, allt tillsammans.

Vi har bråkat, även om det inte är ofta, så har det hänt. Vi säger ofta till varandra att det är när jag inte vill ha en kram som jag behöver den mest. När det då väl kommer till den stunden när vi behöver det mest, ja, då kan vi inte neka kramen. Och allt blir väl igen. Om jag ska vara ärlig så är det oftast jag som tjurar och tycker att jag har rätt. Men mamma varnade maken. Bland de första gångerna de sågs så sa mamma: nu har du fått något att bita i. Fast det är jag som bits mest. Maken kramas mest, även när jag inte vill.

Som tur är så händer det inte så ofta. Den mesta av tiden så är vi väldigt överens och kärleksfulla. Ett tydligt exempel på det är när jag skojade om vad mamma sagt om maken: Att så snygg är han inte. Minstingen trodde det var nyligen mormor sagt det. Men det var för över femton år sedan innan vi var gifta. Vi håller på likadant idag som för femton år sedan, jag sa hur snygg han var hela tiden, och gör än. Vi ställer upp för varandra och vi ser till att ta hand om varandra. Maken lyckas lite bättre än mig.

Det är tur att jag alltid är lite bättre på presenterna än maken. Han är fantastisk men han behöver exakta önskelistor på vad jag skulle vilja ha. Så jag får idag en Nittsjö Luvnisse i bröllopsdagspresent. En som jag själv har införskaffat så att jag verkligen får en jag vill ha. Maken däremot har inte en aning om vad han får. Han får både bröllopsdagspresent och födelsedagspresent. Jag hoppas han tycker om båda. Imorgon får ni veta vad. Han har inte fått dem än. Han vet inte ens om att han ska få några alls. Grattis på kristalldagen till oss och Grattis maken till ytterligare ett år.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Lite tics och udda grejer

Maken har lite tics. När han somnar framför TV:n i soffan så sover han inte. Han vilar bara ögonen. Eller luras lite för att se om jag är vaken. Eller sträcker på nacken (att han nästan bryter den varje gång berättar jag inte för honom). För sover det gör han inte. Han har många roliga egenheter för sig. Det kanske vi alla har. Jag fnissar mest åt maken för som sagt, sover, det gör han inte. Han snarkar inte så jag har väl inte helt säkra bevis heller.

Jag kan inte äta borta utan att skicka bild till maken på det jag äter. Jag gör det för att jag tycker det är roligt att han vet vad jag äter. Roligare med en bild än text. Då får han också gissa lite vad det är. Han vill att jag skickar bild för att då får han äta tillsammans med mig OCH han vet att jag äter. Annars oroar han sig att jag inte får i mig tillräckligt med mat.

Den absolut sötaste är när Kalle Anka hälsar på. Det gör han ofta. Väldigt kortvarigt men som sagt ofta. Nu har det börjat på mornarna. Han hör något och måste fram till fönstret för att se vad det är. Surikaten. Än så långe är han lite hemlig och håller sig en bit från fönstret. Nu har han kommit så långt att han han vet att det är mopeder som låter. Om han är på fel ställe i huset hinner han inte till sovrummet där det är bästa spaningsplatsen. Antagligen så möts några stycken i vår korsning för sällskap till skolan. Kalle kommer och hälsar på för att de som väntar in övriga, bara står och varvar.

Kunde inte låta bli att kasta mig fram för att ta en bild.

Han smyger fram till fönstret och sätter sig på kanten så långt ut det går för att få bra span på marodörerna som bara låter. De låter ju helt i onödan också. De är ganska synkade mopedisterna för det är inte så många varvningar innan de är iväg. Det är tillräckligt många för att makens tics ska sätta igång.

Jag kan inte baka utan att göra allt i en särskild ordning. Eller laga mat. Jag måste diska medan jag håller på. Jag står inte ut med att se världens diskberg. Allt tar säkert lite längre tid för mig mot om jag bara hade gjort och diskat efteråt. Jag vill också försöka tänka ut vad jag ska använda, för att vara så effektiv i diskandet som möjligt. Ändå så tycker jag om att baka och laga mat väldigt mycket.

När jag lagar mat så smakar jag nästan aldrig på maten. Jag tycker inte om att smaka. Jag vet att jag är udda på det men för mig känns det jättekonstigt att smaka på maten. jag luktar på maten för att veta att det är rätt smak. När maten väl serveras så vill jag gärna äta. Bara inte smaka innan. Maken däremot får komma ibland för att smaka att jag har luktat rätt.

En annan sak jag inte gör är att bädda sängen. Jag tror att alla kvalster frodas då. Så jag lägger bort täcket och kuddarna från sängen när jag stiger upp. Maken bara struntar i allt. Han är nog mest glad att han inte behöver bädda. När sängen inte är varm längre så kan jag bädda. Men då är jag ofta långt borta från sängen så det blir det inte alls.

Vad har du för tics? Eller udda grej som du gör?

Publicerat

Blommorna flyttade

Igår så fick blommorna äntligen flytta in på stenläggningen. Jag har ingen aning om fogsanden har gått ner tillräckligt. Jag sopade och tyckte det såg bra ut. Det blir fortfarande en del hål men inte så att det forsar längre. Jag tog ett beslut och det blev att blommorna fick flytta in bland stenarna.

Snart kommer en bänk och gör sällskap.

Gräsmattan har blivit lite ledsen att ha en plastmatta på sig. Den repar sig nog ganska snart. Det är en stenhög till höger vid husväggen som inte ska vara kvar egentligen. Jag tar bara ett steg i taget. Det känns så himla bra att det går framåt. Jag är också nöjd med hur det blir. Bättre och bättre hela tiden.

Vi hade två minus igår kl 09.00 men hallonen var goda ändå. De som är kvar på busken nu kommer nog inte att bli klara. Inte utan värme och sol. Fast nu ska det bli lite varmare, jag håller tummarna. Det finns många kart kvar på busken.

Ett hallon som har fått lite färg. Många vita kvar.

Jag är mycket nöjd med att jag valde olika storlekar på stenarna. Trots att det var en del kapande och mer jobb så blir det trots allt mer levande. Det är stora i mitten som blir som en romb. Syns lite extra tydligt när jag sopat bort den blöta fogsanden. Visst syns det tydligt med att det är olika stenstorlekar? Jag tycker det blev väldigt bra.

En lövhög har lagt sig tillrätta i Magnolians hörn.

Eftersom de väger apmycket så får vi se om det nu sätter sig under krukorna. Eller krukan. Det är nog störst risk under den stora malen. Den väger så mycket att man blir två centimeter kortare av att försöka flytta den. Om det sätter sig så är det värsta som kan hända att vi måste flytta på krukan och lägga om stenen där under. Jag ber för att det inte ska hända alltså.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

På tal om klimatångest

Jag behöver ju inte de där Nittsjö tomtarna. Ändå så är det på väg tretton stycken hem till mig i detta nu. TRETTON stycken. Det är ganska löjligt när man tänker efter. Ändå är jag så glad. Glad för att samlingen kommer bli så komplett den kan bli.

Vad är det som gör att vi rättfärdigar att just jaget är den som har rätt att missbruka eller felbruka klimatet eller annat men ingen annan? Som mina tomtar. Hur rättfärdigar jag att jag har rätt att köpa de där tomtarna? Varför ska jag få konsumera saker jag inte behöver om jag egentligen tycker att andra borde låta bli.

Jag tycker att det är vansinne att beställa från Wish eller andra Kina-butiker och frakta det produkt för produkt med flyg till Sverige. Istället för att frakta en massa produkter på samma båt till Sverige. Det tar längre tid ja, men det är bättre för klimatet. Om vi då låter en distributör ta hit produkterna i stora mängder och sedan säljer i Sverige så anser jag att det är bättre än att handla direkt från Kina.

Vad är det som gör mitt köp bättre? Är det för att det är producerat i Sverige som gör det? Jag har fortfarande en tillverkningspåverkan på klimatet. Jag har en fraktpåverkan på klimatet. Om jag skulle köpa keramiktomtar från Kina och ta hit till Sverige vore det sämre än att köpa från Sverige. Borde vara det, om inte annat så är frakten värre. Men om jag inte behöver den där tomten, varför ska jag då köpa den över huvudtaget?

Jag gissar att de allra flesta sakerna som köps på Wish och andra sidor som kommer direkt från Kina är saker som ingen egentligen behöver. Då är köpet från Kina lika onödigt som mitt i Sverige. Fast det skulle ju kunna vara så att det faktiskt är en väldigt bra sak som behövs. Varför tycker jag ändå att mitt köp av tomtarna är bättre än att direktimportera från Kina?

Vad är det som rättfärdigar oss? Varför har jag rätt att köpa mattor till altanen även om det är av återbruket material? Leveransen av mattorna kom på lastbil direkt hem till mig. Vad ger mig rätten att säga att jag får ta emot paket. Det är alla andra som inte gör tillräckligt för klimatet, inte jag, jag gör så gott jag kan (eller?) Är det överlevnadsinstinkt? Nej, för då skulle ingen handla något alls, utom mat och tak över huvudet samt kläder. Bara saker som hjälper oss i överlevnad. Ändå så är det ett paket på väg till mig med en massa tomtar. Och jag längtar till att få ställa upp dem.

Klimatångesten som är alla andras fel, eller hur var det nu? Vad köper du som du egentligen inte behöver?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Samlare med klimatångest

Att vara en samlare fungerar väldigt bra även om man har klimatångest. Jag är en samlare. Jag har klimatångest. Det finns dock vissa svårigheter med att vara samlare med klimatångest. Att samla innebär oftast en kostnad för klimatet. För plånboken innebär det alltid en kostnad. Det är bara frågan om hur mycket det tär på plånboken.

Mamma samlade på snögubbar. Hon tänkte på klimatet men hade ingen ångest. Jag hjälpte mamma att samla på snögubbar efter hon blivit sjuk. Och jag hade klimatångest. Mammas snögubbar har aldrig orsakat någon ångest över hål i ozonlagret. Bara hålen i plånboken. Jag älskar att ge bort saker om det är rätt sak och det är till någon annan då har jag aldrig problem med kostnaden.

Mitt samlande är på Nittsjö Luvnissar och Luvlisor. Det började med en som hade ganska många som jag såg och tyckte att det där vill jag ha. Bara en massa av samma sort i olika varianter. Jag började samla innan min klimatångest. Då var allt enkelt. Jag har fått några i present. De gissar jag är nyinköp. Det är två som jag fått i present. Övriga 35 st har jag köpt begagnat. Jag har totalt 37 st tomtar från Nittsjö keramik. Två stycken är dubletter.

Problemet med att köpa allt begagnat är att man har en bevakning på Tradera. Så ser man en tomte innan pyntet är uppe och så slår man till. Vinner budet och får hem en tomte. När man sedan tar fram julpyntet så ser man att man hade ju redan den där tomten. I den sorten. Förra året så sålde jag tio tomtar som var dubletter. Jag har alltså två kvar som är dubbla. De är fina och behöver inte vara på samma plats, så det är lugnt.

Om man har börjat få klimatångest så är det dumt att köpa en massa dubletter som man sedan säljer. Så nu mer har jag ett bildarkiv med alla mina olika varianter. Det har jag haft några år nu. För att inte köpa någon jag redan har. Om man då inte vill köpa nytt för att det finns så många ute i begagnat marknaden, då är det smart att inte köpa trippel av allt för att kompensera för att man köper begagnat istället för nytt. Ergo bildarkiv.

Problemet är att jag då inte hittat någon tomte på ett tag (år). De nya som kommer ut varje år är sällan de säljs begagnat. Om de gör det så är de oftast dyrare än att köpa nya. Då låter jag bli. Men som sagt det är så sällan så det spelar ingen roll. Om man är en samlare så vill man ju fylla på samlingen. När det då dessutom blir två nya tomtar varje år så hamnar man ganska långt efter.

Min klimatångest har nu fått sig en rejäl törn. Jag gav en önskelista till maken till vår bröllopsdag på en tomte (eller fem stycken). Helst vill jag ha tretton stycken tomtar. Så många finns på Nittsjö keramik som jag inte har i samlingen. På Nittsjö finns det totalt 34 tomtar i sortimentet. För inte nog med att de tillför varje år. Det försvinner också.

När jag gett listan till maken så inser jag att jag vill inte önska mig en (fem) tomtar i present. Jag vill köpa allihopa själv till mig i en julklapp och bara ta hand om mig själv-present. För frakten är 89 kr om du köper en tomte eller om du köper alla 34 som finns i sortimentet.

Jag har snart 50 tomtar i min samling. Jag slog till och klimatångesten sköt i höjden. Jag har köpt alla nya. Jag kommer ändå ha koll på Tradera för det kanske kommer ut någon äldre modell jag inte har eller kan få tag på annat sätt. Det jag stillade min klimatångest med är att det blir enbart en frakt på alla tomtar. På Tradera är det sällan samma säljare som har flera tomtar som jag kan köpa. Nu blir det att paket med tretton tomtar. Tänk så mycket koldioxidutsläpp som sparas i frakt.

Jag säger bingo bingo bingo nu när du tänker att det är en massa extra utsläpp på att producera nytt istället för att köpa begagnat. Jag är väldigt glad ändå för min samling. Jag har dessutom sålt av flera saker som finns därhemma så jag kan med gott samvete ta hem något annat. För kommer något in som inte funnits innan i hemmet så ska något annat flytta därifrån. Jag får ETT paket (bingo, bingo bingo, jag hör inte att du säger att det är tretton i paketet) och både EN kaffemal, TVÅ lampor och ETT vitrinskåp flyttar hemifrån. Ett paket mot både möbler och lampor om totalt fyra. Det är bra.

Jag är en samlare med gott samvete för klimatet. Jag är en samlare som försöker ha väldigt gott samvete för plånboken. Det går mindre bra. Plånboken är väldigt ledsen just nu. Det måste jag försöka kompensera på något sätt. Även om jag sålt mer än ett paket så är det inte nära på vad som kommer in mot vad som går ut.

Denna är en av tomtarna som jag försökt att vinna i flera år.

Kolla gärna in min samling på nittsjokeramik.se. Snart har jag alltså alla som säljs där och några till… Luvnissen med hästen har jag i flera år försökt att få högsta budet. Jag har aldrig lyckats. Den har alltid blivit dyrare än att köpa den ny. Mycket dyrare. Då har jag tänkt att nästa gång. Nu har jag köpt den ny. Jag är mycket glad för det. Klimatångesten är stillad med frakten mot nytt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Jag låter ingen trycka ner mig

Jag kan bli ledsen precis som alla andra, men jag tillåter ingen att säga till mig vad jag ska tycka, tänka eller göra. Det tror jag är ett arv från mamma. Lika stort genetisk som från miljön. Mamma tillät heller ingen att kliva på henne för att försöka förminska henne.

Om mamma lät någon att kliva på henne var det för att lyfta upp den andra personen. Men aldrig att någon kunde göra ner mamma. Jag är likadan. Verkligen. Jag har så många gånger i mitt liv sett till att jag har stått upp för mig själv och alltid vågat ta obekväma beslut. Beslut som varit det enda rätta även om det blivit sämre för mig. Men jag har varit rakryggad och stolt över mig själv. Inget annat spelar någon roll. Du ska må bra, det är det viktiga.

När man flyger så säger de alltid att sätt på dig själv syrgasmasken först, hjälp sedan andra. För om du svimmar så kan du inte hjälpa någon annan. Men om du sätter en mask på en som svimmat av så över lever den. Och så är det. Du behöver stå upp för dig själv för att faktiskt vara till nytta för någon annan.

Lilla Fridolf är en seriefigur där anledningen till att den är populär är för att den har en viss sanningen i sig. Det finns igenkänning. Lilla Fridolf har en stor och bastant fru som heter Selma. Lilla Fridolf har inte så mycket att sätta emot. Selma bestämmer allt. Det är heller inte bra. Selma är säkerligen stolt och glad över sig själv men att trycka ner andra för att vara det är inte vägen. Du behöver stå upp för dig själv just utan att trycka ner andra. Det är då det blir bra. Sätt på dig masken först och hjälp sedan andra. För om du inte lever så är du inte till nytta för någon.

Det är inte lätt. Det ska inte vara lätt. För om det vore lätt så hade känslan efteråt inte varit lika bra. Vad finns det för något i ditt liv som du behövt eller behöver stå upp för? Jag har slutat på ett jobb för att chefen betedde sig som ett praktarsle. Det kan vara lätt att sluta på ett jobb så man slipper konflikten. Jag slutade jobbet och svarade chefen när han (självklart en han med härskartekniker) frågade varför jag sa upp mig. Han ville gärna ha mig kvar och det var det som var problemet och han trodde han kunde bestämma över mig. Mitt svar var: för att du är en sk*tstövel (utan bipljud) och jag har ingen respekt för dig.

Jag står också upp för andra saker som inte är så stora eller livsomvälvande som att jag älskar julen och startar gärna tidigt. En hel del tycker som mig men en stor del tycker jag är galen. Som min äldsta son. Han fick mig att lova att jag aldrig fick spela julmusik i bilen med rutorna nere eller att någon hörde när det var september. Han skulle önska att jag enbart spelade julmusik i december men det kan jag inte lova. Han behöver alltså inte sitta i bilen för att det är ett problem att julmusik spelas i min bil i september. Jag har lovat att inte spela alls i september och att inte ha några rutor nere i oktober.

Det finns många saker som jag inte ger mig på. Kanske lite för många saker. För jag är envis också. Precis som mamma,

Har du något som du känner dig glad och stolt över att du faktiskt sagt ifrån och varit lite obekväm?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Nu är det som att Covid och pandemin aldrig funnits

Det känns så om inte annat. Det känns som att ingen kommer ihåg att en pandemi har varit i snart två år. Som inte är över än. Alla som inte är vaccinerade ska agera som restriktionerna var för alla före den 29 september. Alla som har vaccinerat sig ska ändå tänka på avstånd och alltid, ALLTID, stanna hemma vid symtom.

Nu känns det som att ingen kommer ihåg. Eller är det kanske det som är problemet, att alla kommer ihåg och måste nu ta igen förlorad tid? Jag vet inte vad det är, det känns som att ingen bryr sig längre. Jag tänker på alla som har förlorat någon i viruset. Jag tänker på alla som själva var mycket sjuka. Jag tänker på alla som upplevt det nära, hur är det för alla dessa nu? Eller vill alla ta igen förlorad tid?

Jag träffar mer människor nu, svårt att sköta fastigheter utan att träffa någon. Jag tar fortfarande ingen i hand. Jag försöker att se till att hålla avstånd. Jag går inte hem till någon som är sjuk. Jag går inte TILL någon om JAG är sjuk. Frågan är hur gör alla andra? Visar alla samma respekt för varandra? Tänker alla på att man måste tvätta händerna?

Jag förstår att människor vill ut och resa. Jag förstår att människor vill mötas och kramas igen. Jag förstår allt om att vi är flockdjur och behöver sällskap. Idag läste jag att det varit en bekräftad med covid på en statsträff på något viktigt möte. Man kan ju hoppas att alla varit vaccinerade. Men ändå är någon sjuk och kommer till ett viktigt möte mellan länder. Stefan Löfven har sagt att ingen tog i hand. Det är väl bra, fast personen som var sjuk skulle ju inte ens ha varit där. Eller?

Har inte alla som har viktiga poster eller jobb extra stort krav på sig att faktiskt vara vaccinerad och veta om i fall man är sjuk eller inte? Kanske man inte har några symptom. Det kan ju faktiskt hända. Om vi då räknar med att Mattias Karlsson nyligen var tidningen och var allvarligt sjuk i Covid för att han inte HUNNIT vaccinera sig så blir man lite fundersam. Hur många tänker så?

Om man tänker så, hur blir det då om man blir sjuk? Är det inte bättre att bli lite sjuk kontrollerat än att bli väldigt sjuk av viruset och då under svåra former. Inlagd och lång rehabilitering efter det. Då räknar jag inte ens riskerna det innebär med smittan som sprids via personen som blir sjuk på sitt viktiga jobb att man inte har tid att vaccinera sig.

Jag börjar tröttna på denna pandemi ni. Om någon undrar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Det börjar ordna upp sig

Förrådet är nu helt isolerat. Det finns ingen öppning ovanför längre. Vilket innebär att vi kan ställa in ett element som ska se till att det inte går under 10 grader. Minst 5 grader. Jag har inte bestämt mig än. Maken är inte så involverad i temperaturen i förrådet. Det viktigaste för honom är att det går att låsa. För då kan hans verktyg förvaras där. Vilket då är helt klart nu. Hans verktyg går att låsa in. Han är nöjd.

Jag hade helst velat förvara vår dynor till altanmöblerna i förrådet. I dynboxen. Det är inte möjligt i ett kallförråd. Enligt alla experter så behövs det vara rumstemperatur för förvaring av tyger. Och jag håller med. Även om jag har 10 grader så blir det för lite för att det ska vara tillräckligt för att det inte ska bli påväxt på tyget. Det är inte rimligt att ha över 20 grader i ett förråd där nästan allt kan förvaras kallt. Dessutom så måste mina växter vara kallt. Max 10 grader gärna lägre men inte under fem grader.

Därför så får det bli att dynorna förvaras inomhus. Där vi ändå har det i rumstemperatur. Nu till det lite krångliga. Jag måste sortera ut allt som ska ut för att ha plats för dynorna inne. Dynor tar stor plats, om ni inte visste det innan. I pannrummet, som bara har en liten fjärrvärmecentralen och inge oljepanna längre, så vore det perfekt för dynor. Men där är det fullt. Av julpynt. Som skulle kunna flytta ut.

I det andra förrådet på andra sidan källaren så är det också fullt. Av saker som minstingen skulle kunna behöva när han flyttar hemifrån. Av saker från vårt kontor. Av mitt lager på produkter (vilket är väldigt lite nu mot förr). Av tavlor och annat från dödsbon och egna. Allt har bara tryckts in i ett virrvarr.

Verktygen har inte fått plats i något förråd alls. De har varit utspridda i hallen (mest där), i träningsrummet samt i badrummet på entréplan. Så att alla verktygen flyttar ut gör inte blivande gäster så glada som mig. Jag blir glad att få tillbaka allt utrymme som verktygen har tagit. Men det är ingen nytta för blivande gäster.

Vårt gästrum.

Om vi skulle få gäster nu så skulle de få det trångt att dela säng med alla dynor och inte minst hängmattan. De skulle ha en ny och skön madrass men som sagt lite trångt kanske det skulle upplevas. Om vi väntar lite med att få hem gäster så löser det sig snart också. Att förrådet får alla hyllor på plats, så allt som ska ut kan flytta ut. Då kan jag få in dynorna i något av förråden i källaren. Om inte annat så ska ju allt julpynt snart fram. Då finns det plats i pannrummet.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Det går inte förstå

Det går bara inte. Även om jag förstår det, så gör jag det inte. Igår var sorgen och saknade stor efter mamma. Att inte kunna ringa mamma och berätta vad som hänt. Att mamma inte kunde säga vad skönt att det löste sig. Att tappa mammas örhänge gjorde att sorgen blev jobbig, igen. Jag tappade en del av mamma, igen.

Mamma och jag var väldigt lika. Jag ärvde en massa genetiskt men också från miljön. Jag ärvde inte hennes intelligens, den hoppade över en genration. En del har jag men det mesta behöll hon. Det jag fick från mamma genetiskt var hennes längd, hennes händer och hennes fötter. Jag fick det blonda håret. Antagligen det grå också. Vi har likadana örsnibbar, samma ansiktsform. Jag fick hennes drakklor. (Starka naglar som knappt går av när man klipper dem.)

Jag fick INTE hennes krulliga hår. Jag har bara krulligt när det är långt. Jag fick inte hennes gröna ögon. Jag har blå ögon.

Jag fick också en del dåliga saker, som huvudvärk, urinvägsinfektioner, gallblåseinflammation och gallsten. Allt som mamma led av från och till som jag också gjort. Bröstcancer är inte från mamma och ingen annan i släkten heller. Helt ensam om den, vilket är positivt. Skönt också att jag har två söner som inte kan ärva min dåliga gen.

Från miljön så har jag också en massa från mamma. Inte så konstigt eftersom mamma blev ensam med oss precis när jag börjat skolan. Lång tid att göra avtryck på. Mammas envishet har jag lika mycket som henne. Hon behöll allt och jag apade efter. Jag har stor empati precis som mamma. Hennes var nog större. Hennes öga för detaljer har jag också ärvt. Att se alla och ändå inte försvinna.

Igår var det mycket som gick genom huvudet om hur lika vi var. Samtidigt så var vi väldigt olika. Mamma pratade aldrig om sådant som var jobbigt för henne. Inte med mig i alla fall. Jag är väldigt öppen om sådant som är tufft för mig med andra. Kanske mamma var det med andra också men inte med oss barn. Kanske minst med mig som var minstingen.

Mamma gnällde aldrig. Hon kunde vara arg och säga ifrån men inte gnälla. Inte till någon, kanske sin sambo. Jag gnäller mera. Tydligen väldigt mycket när jag kör bil, om ni frågar mina barn. (Ingen kan köra bil utom jag.) Jag blir också arg och se till att göra något åt det. Samma som mamma.

Om man skulle få reda på något från mamma så var man tvungen att fråga. Mamma skulle inte berätta att hon hade ont i huvudet eller urinvägsinfektion om man inte frågade. Jag kunde se på mamma men hon gnällde aldrig. Hon var alltid ärlig vid en fråga. Hon försökte inte slingra sig, utan svarade utan omsvep.

Det går inte få in att jag kommer aldrig mer ha ett samtal med mamma. Jag kommer aldrig få hjälp med något av alla mina bekymmer av mamma igen. Det är jag som får ta över den rollen nu. Att finnas för mina barn, när de behöver mig. Mamma finns nu genom oss men inte hos oss. Det går inte in. Igår var en sådan dag där jag inte ville förstå.

En annan sak som vi inte var lika på är bakningen. Mamma bakade inte. Efterrätter räknas inte, för det gjorde hon. Men bullar, det gjorde hon aldrig. Det fanns en sak hon bakade, Tuppkaka. Bra var den också. Jag bakar desto mer. Allt möjligt och gärna sådant jag inte gjort innan. Även inom mat, vilket mamma också gjorde. Testade gärna nya saker. Hon kunde få inspiration från recept men hon följde dem sällan. Jag är likadan. Det är dock svårare att inte följa recept i bakning än i matlagning. Jag börjar bli bättre på det får jag ändå säga.

Igår blev det en mjuk-seg kaka. Jag vet inte vad den heter men den blev god. Jag ville få användning för min goda aroniasylt. Vilket jag fick även om det antagligen blivit bättre med marmelad eller fast sylt. Kakan blev god och med vispad grädde blev det väldigt gott. (Det jobbiga, mamma hade tyckt om den.) Faktiskt så stelnade sylten till lite när kakan var helt kall. Får se idag hur den är på fikat. Den kommer att bakas fler gånger och eventuellt med fast sylt nästa gång. Jag kanske ska prova att göra syltkakor med lite knäckigt havretäcke. Att experimentera är väldigt kul och utmanande, precis som mamma.

Mjuk seg kaka med kardemumma och aroniasylt. Fortfarande lite ljummen.

Idag blir den en dag med förberedelser. Jag ska ordna lite seminarier. Något som är lite svårare just nu men som jag är väldigt duktig på annars. Det är spännande och utmanade. Jag ser fram emot när det är klart. Jag ser fram emot att det blir väldigt bra så att jag kan njuta av att gjort något bra. Det ser jag fram emot. Att göra det bra.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Vissa dagar är mindre roliga än andra

Dagen började sisådär. Jag har fått dille på att förvara allt i glasburkar. Allt vad gäller mat i köket. Mjöl, socker, frön, müsli, ströbröd, te, allt egentligen som är torrvaror. Eller sylten som är köpt i tub är också i glasburk. Det går åt en del glasburkar. Jag tycker inte om att en massa nytt ska produceras, vilket innebär att jag har en del gamla burkar. Som är köpta på second hand av något slag.

Jag har i vårt kök sett till att det är en linoleum-matta. För att klinker är kallt att gå på men också hårt och allt som landar där går sönder. (Sedan att jag har stenskiva till köksbänk låter vi vara osagt). Igår så lyckades jag med konststycket att tappa (självklart) glaslocket till en av mina typ antika burkar och landa på golvet. I en miljard bitar. Lite överdrivet men många bitar. Hur lätt är det på en skala att hitta ett nytt lock? Svaret är -100 000 på en skala 1-10.

Om jag tappat locket i stenskivan så hade jag inte varit lika bitter. Nu gled locket ur fingrarna i slowmotion när jag skulle lägga på det på burken. I slowmotion. Jag hinner till och med att stoppa fallet mot fronten på bänken samt med foten. Det går så långsamt samt stoppet med foten gör att jag är inte ens orolig. Jag hinner tänka vad skönt att jag inte har klinker. Krasch!

Sedan skulle vi slänga lite skräp på tippen. Som vårt gamla balkongräcke som nu är borta. Ruttet och dant. Det tillsammans med emballaget från dörren samt annat från stenläggningen. Allt skulle köras bort. Det gick bra. Vi vara klara innan regnet kom, konstigt nog. En bra sak under dagen.

När vi var klara med skärpet såg jag en knopp på min klematis som jag trodde var död. Som helt plötsligt dök upp efter några månaders död. Det har bara varit en liten slingrande stjälk som gått uppåt lite försiktigt. Nu är det en knopp på. Vilket var kul först, sedan inser man att det är nästan mitten på oktober. Det ska inte finnas några knoppar nu. Då satte klimatångesten in i full kraft.

Lilla knoppen på den ”döda” klematisen.

Efter det så var det en stunds paus. Ganska lång sådan. Lunchen kom. Maken gjorde maten så fanns inget att klaga på. (Mer än att den var masugnsvarm och den brände sönder hela munnen.) Allt var frid och fröjd. Dagen fortsatte med arbete. Jag hade inte så mycket ork till det så dagen blev inte så lång på arbetet som den skulle. Bra att jag kan gå hem när jag inte kan jobba mer för att hjärnan inte hänger med. Dåligt när man inte känner sig tillräcklig.

Jag försökte att inte vara på dåligt humör. Jag vill påstå att det gick väldigt bra. Jag fick vila, mat, värme och kärlek. Kvällen blev faktiskt fin. Maken och jag såg på Murders in the building. Lite knasig men helt okej att stänga av hjärnan framför. Tända ljus, filt och maken fjäskade med en kaka till mig. Inget tjurig alls, DÅ.

Nu kommer vi till avslutning på dagen. Det är nu allt bara raserar och tjurigheten tar över. Eller tystnaden borde jag säga. Vi ska gå och lägga oss. Vi har gjort kvällsrutinen och det enda som kvarstår är att klä av sig. Som alla andra kvällar står jag på våran 3 gånger 4 meter ryamatta. Vi har haft den i måååååååånga år. Mer än 12 år. När jag tar av mig sista plagget över huvudet så fastnar MAMMAS örhänge och flyger iväg. Plupp och alltihopa. Ner i mattan.

Nu ska tilläggas att för ett antal år sedan tappade jag ett litet örhänge när jag tog ut det ur smyckeskåpet och skulle använda det. Lite mindre än det jag nu tappade MEN, ploppen satt på örhänget. Inte två delar för sig utan två delar tillsammans. Vi hittade aldrig det. Vi gav upp för det var svalt av mattan. Det var heller inget viktigt örhänge. Det var ett billigt med en liten sten i som jag bara hade ensamt i övre delen av örat. Det har varit borta i flera år.

Igår letade vi tillsammans i en och halv timma. Under den tiden så hittade vi pluppen i guld OCH det borttappade helt oviktiga örhänget som varit borta i flera år. Förstår ni hur många gånger den mattan har varit dammsugad under dessa åren? Inte nog med det, vi har dessutom ett antal gånger haft städare här med special-dammsugare som verkligen rengör mattan. Ändå så kom det igår fram. Ungefär på den platsen där jag trodde det landade för flera år sedan.

Jag gav upp efter en och en halv timmas tröstlöst letande i en långhårig (dammig) ryamatta. Jag kände igenom mattan kvadratcentimeter för kvadratcentimeter med händerna. På området som den borde landat. Inget örhänge. Många upptrasslade matttofsar var det enda som jag lyckades med.Maken fortsatte i tjugo minuter till. Skam den som ger sig. Han HITTADE det!

Från att ha haft en väldigt o-rolig dag så blev det ett väldigt lyckligt avslut. Mammas örhänge som hon hade varje dag som natt hittades. Jag kommer fortsätta att ha henne nära. Att det inte var sista gången ett av örhängena tappades, det vet jag. Nu är jag bara glad att maken fortsatte att leta i natten. Fast att det blivit ny dag i det tröstlösa letandet. Det hittades ungefär där det borde ha hamnat. Helt makalöst vad en matta kan svälja mycket.

Idag blir det en väldigt rolig dag. Även om saker går sönder, för örhängena är på och jag är lycklig. Jag ska dessutom strunta i fogsanden och baka istället. Det blir jag också glad av.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.