Jag vet när det går och inte går. Jag vet också när jag ska ta striden och när jag inte ska det. När senapen förstör allt så tar jag inte striden. Äldsta sonen måste ha det på ett visst sätt. Det kommer alltid att vara så. Sedan att han har lärt sig en massa har inte ändrat honom i grunden.
Han behöver struktur och lika av allt. Då mår han bäst. Sedan försöker han (klarar det många gånger) att anpassa sig efter omständigheterna. När han gör det så tar det väldigt mycket energi från honom. Han måste verkligen tänka på vad han ska göra och säga, när han inte är i sin bekvämlighetszon.
Egentligen ingen skillnad från någon annan. När vi börjar ett nytt jobb så tar det mer kraft från vem som helst än när man varit på samma arbete i tjugo år. Skillnaden är i att vi kan applicera vårt nybörjaretillfälle på flera olika situationer. Det kan inte äldsta sonen. varje situation utanför vad som alltid görs måste analysera och tänkas igenom. Då går det mycket energi på det.
När vi då i helgen hade besök och han skulle vara med, då var det en massa nya situationer som aldrig har inträffat tidigare. Han anpassar sig och försöker att hänga med i snabba ändringar. Det börjar med att lillebror är i sin lägenhet och donar längre än vad någon trodde. Storebror anpassar sig.
Förändringarna fortsätter. Precis som det är när man har besök. Inget är fast exakt vad som ska ske. När det då skulle ätas korv med bröd på kvällen så går det inte längre. Vi har fel senap och han tar den och äter en korv med bröd med FEL senap. Han försöker anpassa sig ännu en gång. Men det håller inte.
Han behöver åka hem. Han vet sina begränsningar och både maken och jag såg att nu var gränsen nådd. Jag skjutsar hem honom. Vi pratar lite om allt som hänt och hur det kunde ha gjorts. Men hem var tvunget nu. Inga diskussioner om det. Han går in och ringer en dryg timma senare.
Han frågar hur länge till vi ska umgås. Det var flera timmar kvar och jag sa direkt att vi hämtar honom för att fortsätta att vara tillsammans. Då har han slagit huvudet i väggarna fram tills dess. Och det finns inget annat att göra än att låta honom komma förbi spärren själv. Hur mycket man än vill ta smärtan och ångesten så går det inte. Om han inte hade gjort det så hade det blivit en härdsmälta som hade gått ut över allt och alla och kanske förstört framtida besök.
Senapen var gränsen för vad han kunde klara denna gången. Vi kom fram till att det hade varit enkelt löst med att ordna rätt senap för att han skulle slippa den motgången. Vi kunde både åka och köpa eller hämta hos honom.
Vi tappade en dryg timma mot att förstöra för all framtid. Sedan fick vi flera timmar till som var väldigt bra. Han är ändå fantastisk som tagit sig så långt att han kan komma tillbaka när gränsen är nådd. För x antal år sedan hade det inte skett. Gränsen hade nåtts, härdsmältan hade kommit och besöket hade avslutats. Nu kom gränsen, avbrott gjorde en stund för att sedan komma tillbaka och fortsätta besöket.
Hur ont det än gör så är jag så stolt över min son med vad han kan göra. Det han gör är omöjligt. Jag skulle inte klara av att bestiga K2, det är vad han gör varje gång.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.