Även när jag jobbar så älskar jag värmen

Tyvärr ska inte värmen hålla i sig till helgen. Jag njuter dock väldigt mycket nu trots att jag jobbar. Man kan tycka att det bara är air-condition som gäller när man kör taxi. Riktigt så enkelt är det inte. Jag får njuta av värmen för fullt.

Jag sitter i bilen med ac. Det stämmer. Men jag hjälper också alla passagerarna av och på. När man tar in och ut en rullstol så öppnar man hela bakänden. Då väller värmen in. Eller ännu bättre, man öppnar där bak och tar in rullstolen och passagerare, samtidigt som man öppnar sidodörren och tar in andra passagerare där. Då finns det knappt några väggar kvar som stoppar värmen.

Bilen är alltså väldigt varm. Det är väldigt varmt att hjälpa till i långbyxor, heltäckande skor och strumpor. Jag har kortärmad skjorta men det hjälper föga. Jag klagar inte. Jag vill hellre ha långbyxor än kjol eller kortbyxor. Man sätter ofta ner ett knä i backen för att komma åt att fästa eller spänna fast något. Det skulle inte var trevligt i bara ben.

Jag har haft lite, lite regn men jag tänker att det är nog jobbigare att jobba när det regnar mycket än är väldigt varmt. Dock så måste man tänka till lite när det är varmt och man hämtar flera. Bilen måste stå på för att de som väntar inte ska få värmeslag. Eller vänta tills alla är på plats och få in alla samtidigt.

Jag trivs verkligen med att köra taxi. Att jag kan göra det när det fungerar för mig. Jag trivs väldigt bra med att det är varmt ute. Jag hoppas att allt heller i sig ett tag till. Både med att jag kan jobba som jag vill och att jag trivs samt värmen. Det sista vet jag redan att det inte kommer hålla, önska kan man alltid.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Lagring

Allt behöver lagras. Allt behöver en plats. Vårt förråd börjar ta form(makens del) och där lagras verktyg och lite annat smått och gott. Jag använder det mest på vintern för mina växter som inte tål vintern. Nu när makens del snart är sorterad så kan jag få komma dit och fixa ”min” del. Som är allt annat än verktyg. Krukor, slangar, snöskyfflar, möbler, virke, ja allt som inte är verktyg. För jag är lite duktigare på att organisera. Men maken kan inte att jag organiserar verktygen, då kommer han aldrig hitta.

Allt behöver sin plats. Det blir så mycket lättare då. Det är inte bara saker som måste finnas en plats för. Allt digitalt måste också ha en plats. Jag tar en del bilder (läs gör många). Dessa bilder behöver en plats. Tidigare så gjorde jag så att jag flyttade över till en hårddisk som vi har här hemma. Men så sa maken att det är bättre att spara i molnet.

Att spara det på en plats som inte är hos oss är jättesmart. Jag kommer åt bilderna på vilken enhet jag än är. Jag vara på datorn, ipaden eller telefonen. Till och med klockan ser jag bilderna i om jag vill. Det finns inte så stor anledning till det, fast jag kan. Alla andra finns det syfte med.

Det som inte är så smart är att det kostar pengar. Inget konstigt men ska finnas med i beräkningen. Jag betalar nio kronor varje månad för att komma åt två gigabyte via molnet. När man tar en massa bilder så blir det inte så mycket med två gigabyte. Nu är min plats i molnet full. Nästa steg är tjugonio kronor i månaden. Där går min gräns. Jag är inte villig att betala tjugo kronor mer för att ha mer plats för alla mina bilder.

Nu är bara svårigheten att jag blivit bekväm och har inte kommit till skott och sparat ner mina bilder på hårddisken som vi har. Så länge jag inte gör det så kommer jag inte åt de bilder jag tagit nu. När jag då sitter på datorn och vill ha med en bild i bloggen till exempel så går inte det enkelt.

Jag måste skicka bilderna på telefonen via mejl för att kunna spara ner de på datorn och sedan använda, vart det nu är jag vill ha en bild. Jag kan inte skicka via sms eller airdrop för det är fullt i molnet. Allt behöver sin plats. Allt har sin tid. Så när tiden är inne kommer jag ordna ny plats åt mina gamla bilder så det finns rum för mina nya i molnet.

Hur lagrar du dina digitala saker?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Ibland tappar jag det

Ibland så undrar jag om det finns någon som skojar med mig eller om det helt håller på att gå åt skogen. Då inser jag att hela mänskligheten håller på att ta död på den enda platsen vi har att leva på och då är svaret ja, det håller på att gå åt skogen.

Kanske det inte är så konstigt att vår planet håller på att dö när det finns människor som tycker det är rimligt att smörja sig med olja och tro att man har solskydd. Om du nu tror att jag skojar så gör jag inte det. Det finns nu något som heter naturlig solkräm. Vilket är olivolja, kokosolja samt hallonfröolja. Det är nu jag tappar det. Hur kan någon vuxen människa tro att det är ett solskydd att smeta in sig i olja?

Olja leder värme bra. Olja är perfekt att steka i. Om olja skulle vara bra för något så är det att skynda på cancern. Du kommer ju att bränna dig mycket fortare. Vilket är lika med att skynda på cancern. Hudcancer har ökat med 59 procent de senaste tio åren. Vad tänker man med när man försöker sprida att det finns en naturlig ”solkräm” som är olja?

Falu kommun har spridit detta nonsen vidare. Falu kommun med medarbetare som borde vara vuxna och ha koll på vad som är vad. Fast om världen ändå ska dö så kan vi väl dö tillsammans med en snygg solbränna som som luktar grillat.

Som jag sa, ibland tappar jag det. Jag ska försöka samla mig och hoppas på att fler läser artikeln som avfärdar idén med naturlig ”solkräm”. https://www.expressen.se/nyheter/hudlakare-varnar-for-naturlig-solkram/

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har glömt visa makens trappa

Trappan är vår men maken har byggt den. Jag ville helst gjuta igen alltihopa men så enkelt ska det inte vara. Något som är bra med det är ju att betong inte är speciellt klimatsmart. Anledningen till att det inte skulle gå att gjuta är att det är ett elskåp till hela huset som måste gå att öppna. Svårt om man gjuter igen trefjärdedelar.

Nu är det en trappa i trä. Som ska oljas svart när det torkat i sex veckor. Helst längre. Jag är mycket nöjd. Vi hade en plan på att använde en trappa vi hade som är galvad. Den var dock för hög så det gick inte. Maken köpte galvade vagnstycken så nu är den rätt. Nu är hela trappan lös så man får lyfta bort den och sedan en lucka i trallen så kan man öppna skåpet.

Förstora trappan som är helt galvad.
Vagnstyckena som maken fixade.
Färdiga trappan.

Anledningen till att vi har en trappa före annat som skulle bli färdigt är för att jag sa till maken att jag skulle göra den. Det ville inte maken. Han ville göra den. Nu har vi en trappa. Jag är nöjd att jag slipper gå runt huset eller tomten för att kunna vattna blommorna eller komma dit. Maken har inte varit lika begeistrad som mig över denna trappa. Nu när den finns så är han det mer än mig.

Rätt som det är så kan han försvinna. Då har han gått ut och satt sig på baksidan i blomsterprakten en stund. För det är ju så enkelt att komma dit nu när vi har en trappa. Det är roligt att vi båda uppskattar den. Maken har varit mycket duktig och jag är mycket nöjd. Nu kan han få fortsätta med sina andra projekt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Mamma hjälper mig just nu

Det har varit tuffa dagar. Jag blir påmind hela tiden om varför jag är sjukskriven. Helst skulle jag vilja glömma det och bara vara frisk. Men så är det inte. Att jobba med att köra serviceresor är ganska tufft. För kroppen. Man behöver vara stark för att rulla upp och av rullstolar. Man behöver vara vig och flexibel för att komma åt överallt.

Det är ett krävande jobb för kroppen. Det känns och jag påminns om att jag kan inte prestera fullt ut. Jag trivs ändå väldigt bra. Jag uppskattar när det är ansträngande för kroppen. Jag tycker om att det är ansträngande för huvudet också. Det som är bäst är alla man hjälper och alla glada miner när man kommer.

Jag har redan hunnit träffa flera gånger och när de inser att vi träffats innan så blir man glad. Glad för att man gjort ett gott intryck och de uppskattar en som person. Glad för att man genom att bara skjutsa på en person gjort så mycket. Ännu gladare när avslutet blir: jag hoppas vi ses snart igen.

Det är tufft även för huvudet. För att man ska komma ihåg många olika saker. Allt finns att dubbelkolla i telefonen, men jag är van att ha det i huvudet. Vilket gör det tufft. Det är tufft för att jag påminns mycket om mamma. Jag påminns om att mamma hade behövt min hjälp.

Jag påminns om att mamma inte behöver min hjälp mer. Jag påminns om att mamma är inte här mer. Sedan påminns jag om att mamma är nära hela tiden. Jag påminns om att mamma hade sagt att jag kan vad som helst om jag bara försöker. Jag påminns om att mamma sa att vi utsetts inte för mer än vi kan hantera. Jag har det tufft men mamma är med och hjälper.

Mest är jag glad även när det är tufft. Mest är jag glad för att jag kan prestera. Mest är jag glad att jag kan hjälpa. Mest är jag glad för att även idag är en bra dag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Allt vi har i livet

Jag är så tacksam för allt som vi faktiskt har i livet, även om jag har klimatångest för att vår jord håller på att dö. Om vi gör rätt så kommer den överleva, eller hur? Under dessa dagar som jag har kört taxi så blir jag bara mer och mer tacksam för det som faktiskt är bra. Jag bort i ett land där alla har rätt till ett fungerande liv. Jag bor i ett land där alla har rätt till vård. Jag bor i ett fantastisk vackert land.

Det är så många saker som är helt otroligt som vi tar för givet. Som att vi har färdtjänst. Som att vi har fri vård. Som att vi har sjukpenning. Som att vi har föräldrapenning. Som att vi har möjlighet att ha ett arbete oavsett kön.

Jag träffade en kvinna som hade levt många år i livet. Hon hade varit gift nästa lika många. En kvinna som uppskattade att jobba blandat med kvinnor och män. En kvinna som har arbetat hela sitt liv förutom för att skaffa lite barn. På den tiden fanns inte föräldrapenning för båda. Men hon är så glad för den förändringen. Insikten om att vi har det så bra och inte alltid uppskattar det.

Allt är inte perfekt (jorden håller på att dö), vi behöver påminna oss om allt som faktiskt är bra. Vi behöver tänka på det och se till att göra vad vi kan för att göra det som inte är så bra till det bättre.

Jag gillar att möta en massa härliga personligheter. Jag gillar att kunna vara till hjälp och få någons dag att fungera. Jag gillar att se olika delar av länet. Jag gillar att upptäcka nya saker. Jag gillar att när jag är på en ort så ska jag vara kvar där tills jag har en körning. (Inte köra med tom bil sparar på miljön, att samköra ännu bättre.) Jag gillar att vi kär på HVO som inte är det värsta man kan köra på.

Något annat jag gillar är att kolla in ortsnamn. Det kan vara roliga namn? Det kan vara tankar kring hur man uttalar namnet? Hur man kom på det? Vem som kom på det? Som till exempel Tröskillatorp. Det passar på alla frågor som jag skrev innan.

Förutom roligt så undrar man kring uttalet? Är det Trösk-illa-torp? Är det Trös-killa-torp? Är det Trö-skilla-torp. Torp är alltid fast uttal. Varför heter det Tröskillatorp. Var det någon som tröskade illa? Jag tror inte det.

Allt vi har i livet behöver vi uppskatta mer. Påminn dig om det som du har som är bra. Om du inte kan göra det själv, hitta någon som gör det åt dig. Om du inte kan hitta någon kan jag tipsa om att skaffa Taxiförarlegitimation och köra serviceresor, då kommer du få massor av pepp från alla kunder du kör.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Roliga saker i livet (för mig åtminstone)

En rolig sak som jag såg i Visby var en skottkärra med odling i. Den hade en skylt som talade om att man gärna fick visa runt i Visby. Rulla runt den och ställa den vart som helst. Om den stod utanför dig så fick du gärna vattna och ta hand om den. Jag gissar att man då också fick ta av persiljan och det andra ätbara. Syftet är att öka stadsodlingarna. Min klimatångest slog en saltomortal av glädje då jag såg den.

Tänk om alla odla i en skottkärra eller en balkonglåda eller vad man nu får plats med. Då skulle vi nog klara av detta. Anledningen till att vi har vårt sedumtak är för klimatet. Inte för att vi ska beundra det och se hur fint det är. Det är för bina och andra insekters skull. Allt i trädgården är också av den anledningen men då också för att vi ska njuta av det vackra. Dock så är det alltid i tanken om humlor och bin tycker om växterna eller ej. Spindlarna tycker jag fortfarande kan flytta från vårt hus och tomt.

Bra initiativ av Region Gotland!
Det finns persilja, dill och rosmarin som kryddor där bakom.

En annan helt annan rolig sak skedde igår. Jag tycket det var mycket roligt. Maken, inte lika mycket. Jag har ju börjat köra taxi. Taxin jag gör är bara serviceresor, vilket innebär att jag hanterar rullstolar, rullatorer och andra hjälpmedel som kunderna har. Jag hanterar och trappklättrare och bår. Igår körde jag en bil med bår. Den är alltid med oavsett om man hämtar kund som behöver det eller inte. Trappklättraren är i en egen bil som på samma sätt alltid är med i bilen.

Igår fick jag min första körning med just bår. Jag frågade maken om han kunde vara mig behjälplig och ligga på båren när jag lastade i och ur honom ur taxin. Han svarade glatt ja. Han skulle bara byta om. Självklart måste man ha långbyxor när man åker bår, inte shorts. Han blev dock inte lika glad när jag säger till honom att jag måste spänna fast honom. Utöver hans hypokondri så är han även klaustrofobisk.

Han höll på att dö. Jag sa att jag måste få öva med en som kan tala om för mig att det är obehagligt eller inte. JAAAA, det är obehagligt. Du får INTE spänna fast mig. Till slut lyckades jag övertala honom. Han fick se hur den fungerade utan honom på först och sedan fick han sitta med ryggstödet helt uppfällt på båren. (Han nästan föll framåt så rakt upp var ryggen.) Sedan kommer nästa bekymmer, hur ska jag få in honom i bilen när han sitter upp? Han kommer ju inte få plats. Han kommer slå i huvudet i taket!

Svettdropparna trängde fram i pannan. Han hade sådan ångest och han satt kvar för att hjälpa sin fru. (Även om han lät mycket när han gjorde det). Efteråt när vi var klara så var han så glad så. Han kollade när jag tog fram och bäddade båren och ser att jag nästan står upp i bilen. Då inser han att det var ingen risk alls att han skulle slå i huvudet när jag skjutsade in honom. Även om han betvivlade mina bedyrande ord när jag gjorde det.

Han var helt svett och jag fick ett långt gott skratt och dessutom övning. Som han sa, om jag lyckas få in båren med honom på kommer jag nog lösa det med vem som helst. Inte så mycket för tyngden, mer längden och mest paniken. Körningen? Den gick strålande. En nöjd kund kom hem och jag var nöjd för att första bårkörningen var avklarad.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag är inte kompis med alla

Att vara kompis med alla är inte så lätt. En del vill vara kompis med mig men jag är inte så intresserad. Myggor tycker om mig väldigt mycket men jag är inte lika förtjust tillbaka. Spindlar tycker kanske inte om mig så mycket men de vill gärna vara där jag är. Jag vill inte vara där spindlar är.

Vi bor i hus med källare. Vi har spindlar. Frågar du mig så är det väldigt många i källaren. Om du frågar maken så tycker han inte att det är så många. Frågar du mig så är de också jätteSTORA, frågar du maken så är de flesta normalstora. Då jag inte är så förtjust i spindlar och tycker att de kan bo någon annanstans så har jag gjort efterforskningar hur man kan slippa dessa små (kräk) liv.

Lavendel, det är bra tydligen. Om du har lavendel i rabatterna runt huset så kommer inte spindlarna vilja bo där. Spindlar väljer hellre ett lavendelfritt hus och tomt. Jag tänkte att lavendel blir det. Nu har jag planterat i rabatten och i krukor runt om blanda annat på altanen.

Jag kan hälsa att det är en himla tur att lavendel är fint och luktar gott. För någon nytta mot spindlar är de då INTE. Vi har fler spindlar än någonsin. De spinner nät i fönstren. Nu stora sådana. De spinner på stolarna, bordet och typ överallt där det kan finns ett lite hål för ett nät. Det värsta?

Lavendeln på altanen.

Om du tittar nära på bilden så ser du att spindlar tycker väldigt mycket om lavendel. Om du tittar nära så ser du spindelnät mellan blommorna. Massor. Så om du gör efterforskningar på att slippa spindlar så kan jag tala om att du behöver inte köpa lavendel. För lavendel verkar snarare locka till sig dem små krypen. Skippa lavendel om det är spindlar du vill bli av med.

Spindlar tycker inte om lavendel, my a**!

Eller hur, inget spindelnät alls på lavendeln! Jag har ingen plan på att bli vän med alla. Även om jag tycker att man borde första vara vän med alla så går min gräns vid spindlar. Tycker till och med om myggor mera. Fast jag tänker inte försöka bli vän med dessa heller.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Inte mycket kvar

Jag kan inte påstå att jag är snäll mot mina växter. I år har jag börjat ge växtnäring så det blir bättre. Jag har dock en del att jobba på. Jag har inte vattnat på länge. Igår när jag gick ut så såg jag att Annabelle tippade med sina snart stora blomkronor. Jag insåg att jag var nu tvungen att vattna. Fram med vattenslangen.

Det blev inget vattnat i helgen. Jag visste att det behövdes. Jag visst också att en del var tvunget att rensas bort. Ändå börjar jag att vattna utan att ta fram andra verktyg. Precis som jag brukar göra. Går runt och sliter med händerna. En klematis hade några döda grenar genom hela. Dessa bara slet jag bort. Ingen sekatör eller annat gullande. Bara händerna och vissa stammar blev fransiga av att jag slet av dem.

Inga blommor strök med. Alltid något.

Trots att jag är så osnäll så växer allt väldigt fint. Min fina Annabelle som nickade är snart i sin full prakt. Jag är så glad när jag går i trädgården. Jag åt hallon och vattnade och njöt av prakten. Inget gullande jag bara tar och tar, ger lite vatten och extrem lite växtnäring. Tur att växterna gullar med mig.

Min Annabelle, med stockrosor, dahlia, höstanemon, klematis, stäppsalvia och lite annat.

Växterna är snälla som blir vackra och frodas dock så hämna de ibland. Igår fick jag en sticka i tummen lika stor som hela tummen. Jag överdriver lite men den var väldigt stor. Så går det när man inte använder sekatören. Först så struntade jag i den. Men det gjorde för ont. Den var för stor och gick rakt in istället för snett. Den satt så hårt att jag var tvungen att gräva lite med en pincett. Självklart gick jag in och hämtade pincett och gick ut och fortsatte att vattna när jag grävde i min tumme.

Om det varit maken som fått denna sticka så hade han behövt amputera hela handen. Om inte hela handen så minst tummen. Och sedan hade han dött i blodförgiftning. Han amputerar så mycket delar på kroppen så han har snart inte några kroppsdelar kvar. Det var tur att det var jag som fick stickan i handen och inte maken. Han kanske behöver amputera armen idag. Han brände nämligen tummen igår när han hällde av pastan. Han har en blås så lite synd om honom är det.

Maken lever, växterna lever och jag försöker att gulla med både make och växter. Maken får både kramar och pussar, växterna får växtnäring. Mer gull än tidigare. Ett steg. Snart kanske jag också alltid använder sekatören när det behöver klippas något.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Att inte jobba ihop

Maken och jag är vana att alltid vara tillsammans. Att jobba ihop och att vara lediga ihop. Vi har gjort det mesta tillsammans. Det har hänt att vi gör saker isär. Det är inget konstigt med det. Det är ingen av oss som tänker att varför får inte jag följa med? När dessa sällsynta tillfällen sker. Aldrig så.

Vi har valt att jobba och leva ihop för att vi tycker om det. När jag då har börjat köra taxi så blir det lite jobbigt. (Mest för maken.) När jag kör taxi så kan jag inte prata i telefon när kunder är i bilen. Mellan kunder går bra, fast det vet ju aldrig maken när det är. Vilket innebär att när jag ringer på min lunchrast, eller kommer hem beroende på vart i länet jag är, så har maken en massa att berätta.

Igår så hade han ätit köttbullar till lunch. Innan jag hade min rast. Dessa köttbullar hade legat i kylskåpet en dryg vecka. När han steker köttbullarna så läser han på förpackningen att de måste förtäras inom FEM dygn. Han svalde nog några gånger innan han gjorde som hans fru lärt honom. Lukta på en, smaka lite grann och om allt verkar okej, så är det också det. Han åt upp köttbullarna. Hans fru blev mycket glad.

Dock var han ju tvungen att fråga om han skulle dö nu? För att han åt gamla köttbullar. Och om han inte skulle dö, om han skulle få diarré och kräkas? (och då dö!) Jag skrattar som alltid när han spinner på i sina hemska historier och svarar att han inte kommer att dö och att jag är stolt över att han åt upp de alldeles friska köttbullarna.

Nu får jag hoppas att jag har rätt. För jag kommer inte ihåg senast vi åt färdiga köttbullar. Jag gör egna och tycker inte att det är så mycket arbete om man bara planerar för det. Men nu när jag jobbar sjuttiofem procent så finns det inte mycket tid kvar. Maken kommer inte dö. Men vissa blommor kanske kommer göra det, för att jag inte har ork att gulla med dem.

I söndags hade jag tänkt att jag skulle tagit hand om växterna men dagen gick åt för återhämtning med bland annat glassätning. Det gäller att prioritera tiden när man ska orka hela vägen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.