Månad: september 2022

Publicerat

När man inte hinner med

Jag har inte hunnit med trädgården som jag gjort tidigare. Inget konstigt för jag har fått prioritera jobb och sedan vila. Nu ska allt snart vinterförvaras eller eller höstas och gullas lite med. I helgen så hade jag vila som prio men gick runt i trädgården och altanen och kollade in vad som behövdes göras.

Eftersom jag inte hinner med så mycket som jag vill, eller borde är väl mer rätt sagt, så tar jag ett steg i taget. Planera är ett steg. Vissa saker är gjorda som att mattorna är inne. Jag har en plats för oliverna. Jag funderar på om jag ska strunta i att ta upp dahliaknölarna och bara ställa in krukorna. Det går framåt.

Något som jag inte bestämt mig om är citrusträden. För citronen har fått spunk eller bara alldeles för mycket gödning och har massor av knoppar nu. Den har aldrig haft så många knoppar samtidigt. Nu har den typ på varje gren. Alltså det är hur många som helst. Kan jag vinterförvarar den då? Eller borde jag ställa in den ljust i värmen? För att sedan pensla varje blomma?’

Det här inte ens en bråkdel av alla knoppar.

Någon som vågar ge mig tips på hur jag ska göra. Då jag och maken gjorde en utflykt i helgen så blev det inget besök i favoritbutiken. Annars hade jag kunnat fråga där. Det blev vila istället för butik. Hur som helst, detta är ett steg som jag inte bestämt än.

När jag höll på att bara njuta av trädgården och alla mina växter och gick med mina planer så upptäckte jag något annat mycket roligt. Först knopparna på citronen och sedan oliver på olivträden. Inte bara några stycken utan mängder. Jag visste att det har varit massor av knoppar. Jag visste att det behövdes två olika olivträd för att det ska kunna bli frukt. Det lilla trädet hade enbart några stycken blommor. Vilket gjorde att jag trodde att det inte kommer bli något.

Visst är de fina mina oliver.

Det jag inte har koll på är hur länge de måste mogna? Citroner tar flera år? Hur är det med oliver? Oavsett så är jag mycket glad för mina oliver. Vad jag ska göra med dem vet jag inte heller. Men glad är jag. Jag är heller inte så ledsen över att jag inte hinner. Vilan är viktigare och växterna verkar ju klara sig bra utan mig. Jag är glad att jag får njuta av mina växter. Jag är glad att även om jag inte hinner allt så hinner jag lite. Att njuta är lika viktigt som allt annat.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Morgonstund har guld i mun

Jag vet inte vem som kommit på det uttrycket. Kanske någon som insåg att det var svårt för många att komma upp på morgonen och på det sättet göra det lättare att komma upp. Jag kan inte påstå att det gör det lättare för mig. Jag har inte guld i mun när jag stiger upp strax efter fyra på morgonen.

Det som ger mig glädje och fyller mig med lugn är däremot att äta frukost med tända ljus och känna hur dagen gryr. Jag har hittat ett sätt för hur det ska bli lättare att komma upp. När jag vaknar så stiger jag upp på en gång. Jag vaknar jag ju ofta tidigt och istället för att ligga kvar och vila så stiger jag upp.

Sedan cyklar jag och hämtar bilen. Kollar att allt finns. Kollar olja, spolarvätska och om sängkläder till båren finns. Sedan tar jag med mig jobbtelefonen och bilen hem. För att då göra frukost. Sedan kan jag vara hemma tills en körning kommer. Vilket oftast är vid 06.00 eller strax innan. Då behöver jag inte stressa med att allt finns och fungerar med bilen.

Frukost i lugn och ro med tända ljus.
Älskar tystnaden och ljusens svaga fladder.

Det har blivit min morgonrutin som gör det lättare. En annan sak är att man slutar så tidigt. Det gör det också lättare, att kunna se fram emot att få vila på eftermiddagen. Jag älskar hösten. Jag älskar ljusen man kan tända. Jag älskar regnovädren (när man är inne eller rätt klädd och vet att man kan gå in i värmen senare). Jag älskar färgerna på alla träden. Jag älskar till och med att hösta i trädgården. Jag har börjat lite men inget stort. Det blir inget höstande idag. Idag är det jobb och lugn start.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Ibland har man fel utan att veta om det

Oftast är det väldigt skönt att inte veta om att man har fel. När man är lyckligt ovetande om vad som gått fel. Denna gången ville jag veta. Denna gången hade jag väldigt fel och visste inte om det.

Igår skrev jag om hur maken överlevde fredagen utan några som helst problem. Jag skrev också att vi haft största delen åtskilda. Vi är ju nästan tillsammans dygnet runt och trivs bra med det. Det blir extra långt när vi inte är det. Att vi då inte äter lunch ihop gör det lite extra jobbigt. I fredags åt maken lunch ensam. Det var det det hände.

Något som är bra när vi inte äter ihop är att han kan äta sådant som han tycker om som jag mest tolererar. Han tycker om pulvermos. Jag vet, det är helt oförståeligt att han tycker om det. Han kan dessutom bli sugen på det. Medan jag bara vill ha riktigt mos eller så äter jag något annat. Självklart ska det vara korv till det kulinariska pulvermoset. Det kan vara med bröd också. Då lägger han moset på korven i brödet. Med riktigt mos och massor av räksallad så är det okej. Inte mer.

För att återgå till vad som hände i fredags så började maken att må dåligt när han åt sin fina lunch på pulvermos och korv. Han började må lite illa. Hade jag varit hemma så hade jag fått frågan om det även gällde mig. Om jag någon gång skulle svara ja (har aldrig hänt) så är vi matförgiftade och kommer dö. Nu kunde han inte fråga mig.

När han började gå igenom vad han stoppat isig för att se vart han blivit förgiftad så inser han att han hade piffat moset med muskotnöt. (Precis som att det skulle bli bättre med det.) När han insett det så tror han att han ska dö. Han hade haft mycket muskotnöt i. Han googlar och får bekräftat vad han redan visste. Muskotnöt är giftigt och så klart dödligt i stora doser.

Där slutade han läsa och började att dö av andnöd och alla andra symptom, vilka det nu är, som kommer av förgiftning av muskotnöt. Han svimmar säkert lite vi köksbordet också. Allt detta berättar han för mig efter att han läste min blogg igår. Jag skrattar tills jag gråter. Självklart ska han gå och dö när jag inte är med.

Efter ett tag så tog han sig samman och bestämde sig för att inte dö när han var ensam. Han överlevde ju så bra att han glömde att berätta det för mig. Jag är fortfarande väldigt tacksam för att han lever men också för att han dog lite och berättade det för mig.

Det var dagens början. Sedan blev det pannkakor till frukost. Utflykt med lunch. Lite pyssel hemma. Sedan en lika god middag som i fredags. Denna gången grillad ryggbiff med pommes och gröna bönor. En mycket bra dag med många bra inslag. Maken avslutade middagen med att säga just hur bra dagen varit. Alltså även för honom inte bara mig. När han sagt det så la han till: Nu kommer jag ramla ner för trappan och slut ut alla tänder.

Maken är en duktig kock.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Alla tänder är kvar och han lever

I går skrev jag om att jag inte orkade mer och att jag önskade livet ur maken. Riktigt så är det ju inte som ni alla kanske förstår. Om det skulle vara några tveksamheter kring detta så förtydligar jag nu att jag vill väldigt gärna att maken ska leva och få behålla sina tänder och alla andra kroppsdelar också för den delen.

Det jag önskade var att maken ska pigga upp mig genom att HAN TROR att han ska dö eller slå ut alla tänder. Eftersom han gör det så ofta. Jag kan avslöja att han dog inte en enda gång igår och alla tänder är kvar. Han trodde inte ens det skulle hända någon gång. Vem vet vad som sker idag. Idag ska han snickra och det innebär hantering av elverktyg. Då finns risken att han tror att en lem faller av eller något annat.

Igår sågs vi inte så mycket så han kunde inte glädja mig ens med att vara i livet. Han var på jobb på sitt håll och jag på mitt. Igår hade jag behövt, om inte glädjen, så kärleken. Igår sköljde saknaden över mig att mamma inte är i livet. Jag vet inte vad som är hönan och vad som är ägget? Om saknaden av mamma gör att jag bli låg av allt depp i världen eller om jag saknar mamma mera över att allt är så eländigt i världen?

Igår när jag körde så kom det våg efter våg med sorg. Tur i oturen så var det inte många körningar. Jag har haft någon sådan fredag innan, där det inte varit så mycket jobb. Jag tror inte sorgen varit mindre med mera jobb. För det kom vågar och sköljde över mig även med kunder i bilen.

Kvällen slutade bättre än vad dagen var. Om man inte räknar med att maken överlevde. För det var ju väldigt bra under dagen. Då blev jag som vanligt bortskämd på kvällen. Han gjorde helstekt filé, råstekt potatis och purjolök med champinjonsås. Gjord på färsk svamp. Det var himmelsk gott.

Idag önskar jag att maken ska få bygga utan att dö eller göra sig illa. Idag hoppas och önskar jag oss alla en riktigt fin dag. Jag kommer nog hänga med sorgen lite till. Det går bra. Minnena finns kvar och jag får njuta av att sorgen påminner mig om alla goda sådana också.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Jag orkar inte riktigt mer

Jag måste ta ledigt. Det är allt som bara snurrar på. Jag orkar inte bry mig snart. Då har det gått för långt och jag måste göra något. Kanske det är att jag jobbat hela sommaren. Inte varje dag, men ingen semester med flera veckors ledigt. Kanske det är valet som gjort mig matt över hur mänskligheten försvunnit.

Fast jag hoppas att den inte har det. Jag hoppas att det bara är känslan över att den försvunnit. Med den retoriken som varit senaste åren med upptrappning det sista så är det kanske inte konstigt att jag är matt. Vi har ingen våldsökning som det påståtts under kampanjerna. Det är inte värre bland utrikesfödda som kom hit i flyktingvågen. Det enda som stämmer är att det är fler dödsskjutningar. Ingen jätteökning. Dessa dödsskjutningar är inte heller mer bland utrikesfödda. Det är bland kriminella oavsett ursprung.

Det är inte så stor risk att du eller jag ska bli drabbade av en dödskjutning. Det kommer heller inte hjälpa att öka straffen. Eller döpa om Kriminalvården till Straffverket. Det kommer inte hjälpa att sänka straffåldern. Allt detta finns det bevis för. Enklast är väl att se på USA där både dödstraff och livstidsstraff som kan bli multiplicerade till det oändliga och de får många hundra år i fängelse. Ändå är fängelserna fulla i USA. Om det skulle minska brotten med höga straff skulle inga brott begås i USA. Så är det inte.

Nu spårade jag ur. Det är så mycket som gör att jag inte orkar mer. Jag måste få bort allt ur huvudet. Jag vet bara inte hur just nu. För är det inte det ena, så är det, det andra. Elen skenar. Livsmedelspriserna stiger markant. Inflationen har inte varit så hög sedan början på 90-talet. Jag har upplevt det ena och det andra men just nu så vill jag och orkar inte mer.

Jag kanske måste åka till min favoritbutik i helgen och se om jag kan hitta lite ork. För det är vad jag behöver göra, hitta ork. Det finns inte att jag ger upp. Jag behöver bara hitta rätt väg för att ta mig tillbaka till verkligheten som är bra. Det värsta var igår när jag insåg att adventsbelysningen inte kanske kommer att sättas upp. Om vi aldrig har tänt lamporna så är det inte så mycket mening med det. Särskilt inte när det inte är led-lampor.

För du som känner mig vet att om något gör mig glad så är det julen. Hur ska jag överleva utan att få jul? Jag får hitta alternativ. Allt julpynt och några få ljusstakar som glimrar, skulle kunna vara en lösning. Julgran utan ljus? Hm, vet inte. Färre lampor?

Jag kommer tillbaka. Även om det låter som jag inte gör det. Snart helg och jag ska ta tillvara på varje minut. Något som skulle kunna pigga upp mig är om maken skulle dö på något sätt. Det är länge sedan han slagit ut alla tänderna, det skulle också duga. Eller så får jag nöja mig med att han skämmer bort mig. Som igår när han var ute och plockade blåbär och gav mig på glassen med lite grädde på.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon, jag lovar.

Publicerat

Kommer vi överleva?

Det svaret är med stor sannolikhet ja. Dock kommer vi nog behöva ändra och prioritera annat. Jag tänker på elen. Vi har ganska liten elförbrukning och ändå så kändes det förra vintern. Nu är det bara september och det var kännbart på augustis förbrukning som kommit nu.

Vi har börjat ändra vårt beteende. Duschar kortare. Inga lampor tända om vi inte är i rummet. Ingen belysning utomhus. Förutom några ledlampor på altanen mot gatan. Mest för att det ska se ut som att någon faktiskt bor här. Vilket känns lite tveksamt mot grannarna. Jag tänder inte ens när jag rör mig i rummen. Det går dock maken. Hans mörkerseende är inte riktigt som mitt. (Eller så är jag bara snålare).

Vi började i augusti någon gång. Tror ni det gjort något på förbrukningen? Inte direkt. 10 kWh har det minskat på en månad. Jag hoppas att det beror på att vi redan hade liten förbrukning eller att det varit ljusare och inte behövt så mycket lampor tidigare heller. Att binda sig nu är ju inte något alternativ. Så det är bara att härda ut. Även när man betalar nästan 2,50 kr/kWh. Vi har alltså sparat 25 kr i förbrukningskostnad förra månaden. Fast om vi jämför med vad vi skulle betalat förra året så är det en vinst.

Igår sa de på radion att EU inte skulle ge efter för Putins påtryckningar med att släppa på sanktionerna. Vilket gör elen så dyr. Om Putin fortsatt sälja gas till Europa så hade vi inte blivit drabbade av dessa elpriser. Så länge jag har råd att betala och kan prioritera bort annat så gör jag det för att slippa gynna Ryssland. Och kanske få slut på kriget på så sätt.

De sa också på radion att nu spelar det inte så stor roll om du har bundet eller rörligt avtal. Solidariskt så måste vi alla tänka på att spara el. Vi som har rörligt kanske gör det för plånboken först och snabbare. Men de andra med fast borde också göra det, men då för att elen inte ska ta slut. Även om du alltså inte behöver tänka på att du inte har råd så behöver alla tänka på att el faktiskt ska finnas.

Alla sjukhus, äldreboende och andra viktiga ställen som faktiskt måste ha el för att ingen ska dö. Det är dessa vi alla måste tänka på. Det finns tydligen i ett krisscenario att strömmen måste stängas av några timmar varje dygn. Det hoppas jag vi slipper. Mest av allt hoppas jag att inga fler liv ska mistas i kriget startat av Putin.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Dagen firades med Kintsugi

Mamma hade fnissat gott åt oss när vi satt där, minstingen och jag. Minstingens fina vas gick sönder i korsdraget och vi kom fram till att Kintsugi vore det bästa att laga den med. En japansk lagningsteknik som framhäver skadorna istället för att försöka dölja desamma.

Lådan med lagningskitet Kintsugi.

Jag kan avslöja att det var ganska svårt. Det var epoxilim som man skulle pensla med guldpulver när limmer fortfarande var klibbigt. Jag kan avslöja att väldigt mycket var klibbigt ett tag. I beskrivningen stod det att man skulle ha handskar många gånger. Vilket stämde mycket bra. Vi gjorde av med många handskar. Många fler än vad som var med i paketet.

Mycket lim blev det.

Jag var smart nog att också ha underlägg till arbetet. För limmet blev som sagt lite här och var. På bilden syns minstingens vas. Som blev riktigt bra när det var klart. Den hade ju dessutom guldstrimmor i sig innan. Min ena blev också bra. Den andra mindre bra. Det är ganska enkelt om man bara ska laga lite grann. Men är det många bitar så är det svårt att få limmet snyggt applicerat. Särskilt när det ska vara fint på utsida och insida. Är det bara ena sidan blir det mycket lättare.

Inte så snygg. Men hel.
Mycket snyggare och jag kommer att använda den.

Vasen var det viktiga. Jag kommer nog att göra det igen om något går sönder. Vi hade jättemysigt tillsammans. Nu när minstingen inte bor hemma längre så var det speciellt att få vara men honom och prata minnen om mormor och mycket annat. Som att tålamod är inte minstingens största egenskap.

Självklart åt vi god mat och mamma var med i allt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

80 år

Den 13 september 1942 föddes mamma. Idag skulle det varit hennes 80-åriga födelsedag. Idag är en tung dag för mamma finns inte här att fira. Om mamma varit i livet och frisk så hade hon velat fira det rejält. Viktigaste ingrediensen var människor. Mamma älskade att vara med sin familj och nära vänner.

Nästa ingrediens på en bra tillställning är mat. Mamma ville alltid ha god mat när vi sågs. Spelade ingen roll om det var många eller om det bara var vi. Mat fanns alltid med. Även om någon kom och knackade på dörren mitt i maten så fanns det alltid plats för en till. Maten var den sammanbindande ingrediensen för mamma. Vilket stämmer, mat gör att människor pratar med varandra. Även om man inte förstår varandra.

Vilket mamma visste av egen erfarenhet sedan hon jobbade på flykting förläggningen hemma. Fest där alla bidrog med olika maträtter och så fanns gemenskapen där. Att finnas för andra var mamma fantastisk på, att inte kunna fira mamma idag för allt hon gjorde känns tungt i hjärtat.

Jag ska fira med god mat och minnas mamma. Jag ska också berätta för henne om allt kul som hänt och allt dumt med för den delen. Jag ska berätta om valet så hon kan förfasas lika mycket som mig. När det är gjort så ska vi bara ha roliga samtal. Samtal om hur jag ska gå på 20-tals party med bror och hans sambo. Vilka kläder jag skulle kunna ha då. Jag ska minnas och tänka på nya minnen.

Dagen då mamma fyller 80 ska vara en dag med gemenskap, god mat och skapa fina minnen. Grattis på födelsedagen mamma!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Vilken valvaka

Det var en tuff kväll. Jag hade inte haft någon plan på att följa valvakan för att jag inte orkar med det mentalt. Sedan blev det så i alla fall. När vi började titta så hade Sverigedemokraterna 25 procent. Vilket var det jag gissade på att de skulle få i slutresultat. Det var tufft.

Sedan kom fler röster och det ändrade sig eftersom. Det låg med väldigt jämnt resultat mellan blocken. Där röd-gröna ledde med mycket liten marginal. Jag vet inte vad jag ska tycka. Det är mycket färre röster som gått till gräns mot vad jag gissade. Färre röster som hoppat av från den ena till andra sidan. Rösterna har snarare varit emellan partierna inne i blocken.

Jag trodde att många blå röstare skulle byta till Centern. Vilket inte blev fallet. De verkar istället ha valt Socialdemokraterna. Fast det kanske beror på sådana som mig. Jag hade inte jag kunde rösta på i år. Vilket slutade med att det blev olika för de olika valen. Jag hörde på radio att det gått upp från sex procent till knappt en tredje del som röstar olika i de olika valen.

Det var en rysare igår. Det är tyvärr fortfarande en rysare. För resultatet har inte gjort någon tydlig markering för hur mänskligheten tänker.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

9/11

Idag är det elfte september. 9/11 som de säger i USA. Där börjar de med månaden först och sedan dagens datum. Vi gör tvärtom. Då det var tvillingtornen som blev nerplöjda så är det för mig en dag som blivit 9/11. En sorglig dag då jag kommer ihåg precis vad jag gjorde när tornen föll.

Idag är det en ödesdiger dag som jag gissar att jag också kommer att komma ihåg på samma sätt vad jag gjorde. Jag är rädd för vad resultat kommer bli. För alltid så kommer jag antagligen att minnas att jag började dagen i Halland med att avsluta ett förbundsstyrelse-möte innan jag begav mig hemåt för att lyssna på spekulationerna på radion hem. För att köpa middag åt äldsta sonen och sedan följa valets rösträkning.

Som tur är så har jag haft en fin helg med många skratt som kan kompensera klumpen i magen. Tyvärr så åker jag nog ensam hem, då ressällskapet inte ska till samma ort efter som den befann sig på före. Fördelen med det är att jag kan vrida på musik på hög volym för att slippa tanken kring dagens resultat som komma skall. Denna ödesdigra dag.

Musik och tänka på det som varit under helgen. Hålla kvar de positiva tankarna som finns så länge det går. Jag lever på hoppet, musiken och goda minnen. Min helg på västkusten har varit fin. Mycket god mat. Våffla (Jag avslöjar inte att det var två)vid havet. Perfekt väder med lagom varmt och fin himmel som härliga vyer.

Jag ska hålla ut hela dagen innan hoppet överger mig. Jag ska hålla ut hela dagen innan jag ger upp. Jag ska hålla ut hela dagen innan jag tappar tron om mänskligheten. Våfflor, utsikt, minnen och musik. Om det inte går vägen så ska jag bygga upp hoppet igen precis som det gjordes efter 9/11.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.