Igår var döden nästan hos oss och hälsade på. Som vanligt var det maken som skulle dö. Men också några andra. Först var han rädd (faktiskt) för att andra skulle dö. Det var ett trasigt fönster på andra våningen i ett av trapphusen. Det skulle ta livet av alla som gick in eller ut i porten.
Det började på morgonen att jag fick veta att det låg glassplitter utanför porten. Jag tar reda på att det är det stora runda på andra våningen. Då vet jag att det är ett fast fönster som är trasigt. Då splittret ligger utomhus. För på insidan går det att lyfta bort hela innerfönstret (för att kunna putsa emellan, gissar jag). Det är dock fastskruvat så det är inte enkelt men det går att lyfta bort det.
Jag tar det lite lugnt och tänker att vi hinner avsluta vad vi håller på med (äta frukost) innan vi beger oss. Det tänkte inte maken. För nu skulle ju alla dö av nedfallande fönsterdelar. ALLA skulle dö. Han åker iväg omgående för att kolla till det. (Jag följer inte med!).
Han ringer och säger att detta är livsfarligt vi måste OMGÅENDE lösa detta. Jag kan inte lämna det så här. Jag måste skriva varningslappar. Jag säger att det måste du inte alls. Glasmästaren har inte tid nu men du kan ju åka dit och visa honom bilder. Så han kan bedöma hur lång tid det dröjer. Det gör han och han lyssnar inte på mig, utan skriver varningslappar. På insidan dörren och utsidan dörren.
Nu var alla varnade. Glasmästaren sa att vi får säkra upp det för att de kommer inte hinna på ett tag. Maken frågar om vi kan göra det? Svaret blev: Om du kan tejpa så kan du säkra. Maken ringer till mig igen och säger att jag måste vara med. Vi måste ju vara två som lyfter ut hela fönstret och tejper och sedan sätter tillbaka. Jag visste att så är det inte men jag säger bara, kom och hämta mig.
Jag kommer dit. Fönstret som är den fasta delen är mycket riktigt trasig. Det är splitter på utsidan. Vi ordnar allt som behövs. Som dammsugare för att få upp alt splitter på utsidan av det trasig glaset. Som då är två våningar upp och man måste stoppa ut armen med glaset som sträcker sig högt upp, nästan till armhålan för att nå ut till fönsterblecket.
Maken inser fort att han kommer inte kunna göra det. Trots att han sagt först att jag inte ska göra det för han har längre armar. Maken kommer nämligen dö av att halspulsådern blir avskuren om han gör det. Han stack ut halva armen sedan gav han upp. Jag tog dammsugaren och stack ut armen och fick upp glassplittret. Innan jag var färdig så hade JAG nu dött minst tjugo gånger.
Alla gånger av att min arm blivit avskuren och blodet sprutade överallt. Eftersom han inte dog av avskuren halspulsåder med blod överallt så kunde han ju hjälpa mig, tyckte jag. Men icke, jag hade förblött innan han hade hunnit ordna tryckförband. Jag hade en väldigt kissnödig make bredvid när splittret togs bort, kan jag säga.
Sedan skulle det ju tejpas. Även där behövde armen stickas ut för att göra utsidan. Jag tejpade dubbelt. Allt för att det skulle bli så stabilt som möjligt. Även då hade jag en nervös make. Inte bara för mig längre utan också att han igen kom ihåg att glaset kan ju falla och någon dör av att glaset skär av halspulsåder på vägen ner.
När vi till slut kommer hem så är maken helt slut men också lugn. För även om det var jag som tejpade så var han med och mycket noga talade om vart och hur tejpningen skulle ske. Han kontrollerade också all tejp han kom åt utan att behöva stick ut armen. Mest på insidan alltså. Men han är lugn över att ingen kommer dö av fallande glas.
Nu behöver han inte vara rädd att någon ska dö förrän det är dags att glasmästaren åker dit och byter. Vilket antagligen dröjer lite längre eftersom maken meddelade att hela glaset gick att ta ut. Ena delen stämmer ju men det är inte den som är sönder. Jag får se till att dagen som det byts fönster, när det nu blir, så är maken bortrest. När han kommer hem så berättar jag att det är klart. Så behöver ingen dö den dagen heller.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Även maken.
