Livet är inte alltid tipp topp. Vilket gör livets bra delar så mycket bättre. En sak som inte alltid är så bra med att köra serviceresor är att jag blir smärtsamt påmind om mammas sista besök på sjukhuset. Det var en vecka före påsk den 24 mars. Jag åkte till mamma som så många andra gånger. Denna gången hade jag också praktiska saker som behövde lösas utöver vanliga besöket.
Jag skulle laga lite kläder åt mamma. När man sitter i rullstol så blir ofta kläderna lyfthjälpen i att rätta till sittställningen. Vilket blivit märkbara hål i linningen på vissa byxor. Mina besök var ofta väldigt långa, även detta tillfälle var det. Så jag hann sy färdigt och hade vanlig mystid också.
Det var då jag insåg att mamma hade feber. Hon var lite mer loj än vanligt och rätt som det är så kommer det upp och mamma kräks på golvet, ja lite överallt. Det slutar inte och fortsätter med diarré. Detta under pågående pandemi och varken mamma eller jag hade fått lämna rummet. Bra om det varit smittsamt. För alla trodde alltid att allt var Covid. Även denna gången.
Mamma slutade aldrig att kräkas. Det kom galla och vi ringde efter en ambulans. Vilket självklart resulterade i att hon fick åka in. Något jag är väldigt tacksam för idag är att de bad mig att åka in också. Inte i ambulansen men möta upp henne på akuten. Jag frågade nervöst eftersom det var pandemi. Besökare var inte tillåtna på sjukhus och jag skulle ju ses som en besökare.
När det gällde mamma så gjorde de ett undantag. Då mamma inte kunde göra sig förstådd och hennes dåliga skick så ville de gärna att jag var med henne för hennes och deras skull.
Jag kom först till akuten. Mest för att de hade behövt hjälpa mamma på vägen inte för att jag körde för fort. Jag fick omgående möta upp henne väl på plats. Mamma och jag behövde ingen skyddsutrustning men all personal var som rymdmänniskor. Visir, skyddskläder, handskar, munskydd och säkert lite till som jag inte kommer ihåg nu.
Det jag kommer ihåg är hur dålig mamma var. Hur hon inte kunde behålla någonting och infarten i armen blev fel och det var blodbad runt mamma. Hon tittade på mig med tacksamhet i ögonen för att jag var där. Hon fick inte ens fram ja och nej för det fanns inga krafter alls.
Den sorgen över den stunden kan verkligen skölja över mig när jag är där på samma ställe och hämtar en kund. Sorgen över att mamma behövde vara så sjuk och veta om att hennes kropp inte orkade mycket mer. Jag kommer aldrig glömma den dagen.
Sorgen är där men jag är också oerhört tacksam för att jag fick vara med. Tänk om det varit så fyrkantigt att jag inte fått det och mamma hade behövt vara där själv. Tänk att förstå vad som sägs men inte kunna besvara alla frågor som kommer från personalen. Den utsattheten är jag så glad för att mamma slapp uppleva, för jag var med.
Jag kommer också komma ihåg de som leende jag lyckades locka ur henne mitt i allt elände. Som när infarten orsakade blodbadet och jag påpekade för mamma att vi alltid ska vara lite speciella. Som när jag hade dubbelsidig lunginflammation och läkaren skickade hem mig för att jag hade fel symptom. Eller när jag fick en blåsa på 10×10 cm på smalbenet när jag var gipsad upp till låret. Den som också blev avfärdad med att det kliar när man är gipsad.
Då kom det lite leende och jag visste att hon höll med om att vi allt är lite speciella. Något vi ofta skämtade om, för att vi kunde råka ut för både det ena och det andra. Jag skyller allt på mamma och har ärvt det av henne. Detta var snart två år sedan och det märks. För sorgen sköljer extra mycket nu.
Ta hand om dig. Vi vet inte vad som sker imorgon. Vi hörs då är planen.
