Kanske några fler saker i livet men efter min cancer så har jag lärt mig att det får bli som det blir. Jag kan ha tänkt ut massor av saker som sedan inte blir gjorda.
Nu för tiden så har jag inte så långa listor på saker att göra. Som i förrgår slängdes dahlian. Igår var planen att rengöra krukan. Jag kan bara göra så mycket jag orkar. Hade det varit innan cancern när jag kunde sova, hade jag haft långa listor som jag också gjort. Nu är listan kortare och ibland så blir det inget gjort på listan.
Igår blev ingen kruka rengjord. Det som blev gjort var att gå hem tidigt från jobbet för att sätta mig still med en febrig kropp. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen. Jag kan fortfarande bli frustrerad över faktumet men blir inte stressad längre. För listan är kortare. Tack och lov lär man så länge man lever.
Tack vare bästa svägerskan så fick jag reda på att en av min dahlior var sjuk. Hon hade en ny knöl med misstänkt sjuka och rådfrågade mig. Jag som aldrig hört talas om bakterien svarade så klart det men också att det såg ut som min. Utan henne så hade jag nog grubblat lite till. För jag funderade på vad som kunde vara fel med den.
Knippebakteriosen på min stackars dahlia.
Enda skillnaden, var att min knöl var från förra året. Tack och lov i kruka. För tydligen så måste knöl och ALL jord brännas. Naturligtvis var det en av min allra finaste dahlior förra året. Tack och lov hade favoritbutiken flera. Nu har jag en ny som jag hoppas är smittfri och kommer ge lika mycket glädje som den gamla förra året.
Maken hjälpte mig att bli av med den gamla. Det var ett projekt. Först för att det var från en av de största krukorna. Säkert på 60 liter. Två stycken som behövde lyfta och få över i säck för att slänga på brännbart. För det andra så trodde maken att han skulle bli sjuk om han råkade nudda jorden eller fick något på sig. När påsen då går sönder lite och det sippra ut jord, då lämnat maken mig.
Jag får ta bort jorden och han springer och hämtar en större och kraftigare soppåse. Allt för att all smitta ska hålla sig borta från mina andra knölar (honom). Jag gullar ju inte så mycket med mina dahlior men självklart så tar jag hand om dem som är sjuka. Tyvärr så gick den inte bota men den behöver inte smitta andra.
Hoppas jag. Igår var jag hos tandläkaren, igen. Jag har varit så många gånger med samma tand att jag inte håller räkningen. Jag har beklagat mig här i bloggen tidigare med. Men nu tror jag faktiskt att det är sista gången… …nästa gång.
Igår hade jag hoppats på att det var sista gången. Men så har jag känt tanden under denna månad. Den har alltså inte gjort ont, men ibland har jag känt den. För att vara på den säkra siden så togs den provisoriska lagningen bort. En ny rengöring av hela roten och på med en ny.
Inga bakterier kom in när det rengjordes. Gummiduk fastspänd över halva ansiktet.
Tydligen kan man få ont i nerven efter att man haft ont länge. Och länge har det varit. Flera år är det som jag hållt på med den här tanden. Så även om jag känner tanden nästa gång så ska vi stänga igen för gott. För då kan det vara fantom smärtor. Tanden bara tror att jag har ont, fast jag inte har det.
Om det inte blir mer än att jag känner den vid lite olika tillfällen så gör inte det mig något. Jag hade kunnat stänga igen igår. Men det ville inte tandläkaren. Hon hade kollat med expert på sådant här, som rekommenderade en sista gång med rengöring. Jag gör som jag blir tillsagd. (I alla fall i detta läget.)
Först tänkte jag att det bara var att lägga ut bilder från festen. Men när jag tittar på bilderna så är det alltid med människor som inte vet att jag bloggar. Jag måste alltså fråga om lov för att lägga ut bilderna. Vissa vet att jag bloggar och har också godkänt att de kommer i bloggen emellanåt.
Maken vet att han ibland måste var med.Dansen pågår och vi har hur kul som helst. Svårt att säga vem som är vem utom mig, för jag har höghatten.
Dessa bilder är nog det som det får stanna vid från festen. Dansbilden tycker jag visar hur kul vi hade. Och på mig och maken hur fina alla var. För det var inte bara vi som gått in för temat. Alla hade på ett eller annat sätt gått in för temat. Det var jättekul att alla hade gjort något, oavsett vilken musikstil man valde. Maken och jag valde Goth.
Om någon någon gång träffat mig så vet alla att jag inte är tjock. Jag har gått upp i vikt men jag är ändå långt ifrån att vara tjock. Men tydligen så är jag det i mc-klädernas värld. Som jag skrev, jag har gått upp i vikt. Jag kommer inte knäppa mina gamla mc-byxor. Jag får på dem och jag kan dra åt med kardborren men inte få upp dragkedjan hela vägen.
Jag skulle gärna köpa ett par större byxor. Men nu till att jag är tjock. Tydligen hade jag största storleken i det märket som jag har. Jag kan alltså inte köpa en större storlek där. Jag har inte så mycket att välja på för jag behöver också långa ben. När jag köper kläder så får jag ofta gå upp i storlek för att få rätt längd. I vanliga kläder så är jag alltså för smal för att vara så lång.
Nu är det tvärtom, jag är för tjock för att vara så lång. Jag har letat och letat. Det finns ett antal märken som faktiskt har långa ben. Som jag i teorin skulle kunna ha. Men som alltså inte finns i mitt midjemått. Om jag ska översätta det så är största storleken ungefär 42 i vanliga kläder. Är det rimligt? Ska jag känna mig tjock?
Ett par mc-byxor ska vara hårda. De ska skydda om man skulle ramla. Jag vill inte dra på mig ett par byxor som jag precis kan knäppa och var stel. Jag vill vara bekväm och kunna röra mig. Jag skulle alltid kunna köpa herrmodeller. Men då blir det låg midja och fel i grenen. Det är inte behagligt. Det är viktigt att ha kontrollen på mc:n med benen. Då ska de sitta skönt. Några tips? Jag har kollat med handlare och ingen har kunnat hjälpa mig.
Storebror har blivit äldre. Nu är han 50 år och det har vi firat i helgen. Vi började med att knappt komma fram. Men sedan blev det precis så bra som var tanken. Det var mat och tal men framför allt ett dundrande partaj.
Han fick en tavla av mig som present. Jag kom på att han aldrig har fått något av mig som jag målat. Jag ville ge något personligt, vilket blev lite klurande. När vi var små så läste vi mycket Kalle Anka. Han läste det mer än mig. (Kanske han läste för att slippa sin jobbiga lillasyster.)
Han lyssnade också mycket på The Cure. Så mycket att när jag åkte på språkresa till England så var jag tvungen att komma hem med ett album med senaste skivan. Så klart misslyckades jag med uppdraget. Jag ringde hem och frågade varför skivan bara kostade 1 pund när den skulle kosta 10 pund.
Naturligtvis så ruttnade han på mig och talade om att det vara bara gå tillbaka och byta SINGELN mot ALBUMET. Han ville inte bara ha en låt. Han ville ha alla låtar. Till slut så lyckades jag och kom hem med albumet Wish med The Cure,
Min present till 50-åringen.
Temat på festen Goth, grunge och elctric och med tanke på hans bakgrund med the Cure, så var de en stor del av firandet. Svartrockare var brorsan fullt ut i tonåren. Det var svart rock, örhängen och musikstil som passade till. Musiken på partajet var bara i detta tema med mycket Cure. Inte bara the Cure men allt inom samma genre. Det var ett mycket lyckat partaj. Det var fullt ös på dansgolvet och om det blir det mer en annan dag.
Festen var superkul och mer kommer. Och det får bli en annan dag. Det kan jag avslöja kort idag förutom att festen var slut efter 3 på morgonen, är att det är inte smidigt att gå på toaletten med strumpbyxor OCH korsett.
Ibland händer saker som man inte kan förutse. Ibland får man lösa saker efter det händer. Ibland händer det att man får ändra sina planer. Igår var en sådan dag.
Vi skulle ut och resa. Jag och äldsta sonen hade kommit fram till att det var bättre att han var hemma och höll ställningarna för att det kunde bli lite många oväntade saker för honom. Idag är det vänlig dags för brorsans 50- års kalajs.
Många människor. Dessutom mängder av sådana som han aldrig träffat förut. I en lokal han aldrig varit i innan. På annan ort så han måste sova borta. Han kan inte varva ner vid datorn. Många parametrar som gjorde att det är bra om han stannar hemma.
När vi sedan åkte iväg igår så gick allt bra. Minstingen hade slutat tidigare. Mammas sambo hade jobbat undan så han kunde med. Kl 13.00 kommer vi iväg precis som planerat. Bilen är fullpackad med både presenter och utstyrslar till festen.
Nu kommer turen. När vi åkt en halvtimma så börjar bilen gå dåligt. Lampor börja lysa och servon lägger av. Minstingen mekar på lastbilar så han hoppar ut och kollar. Tur att äldsta sonen inte var med och att en mekaniker fanns med.
Vi har då stannat precis utanför en fordonsutbildning. Vilket var ännu mer tur. In på skolan och låna lite verktyg och minstingen får bekräftat sina misstankar. Generatorn har antagligen lagt av. Jag har redan börjat på att fixa bärgare och pratar med försäkringsbolaget. Vi kan också ta hyrbil och och åka vidare. Eller inte.
För jo, du kan hyra bil på orten. Men nej, du kan inte få den en fredag eftermiddag. Men på måndag går det bra. Det visar sig att på adressen fanns ingen Avis biluthyrning. Det fanns en postlåda och en Meca-butik. Men om vi bara tog oss till grannorten 20-25 minuter bort med bil så kunde vi få hyra en bil fredag eftermiddag.
Jag frågade hur han tänkte att vi skulle ta oss dit med en trasig bil? Han föreslog buss. Jag svarade att han kommer inte få hyra ut någon bil till oss. Han menade att vi hade inte så mycket val för de var enda biluthyrarna på orten vi var i. Jag svarade att de inte var på orten heller. Det finns andra lösningar.
Det slutade med att istället för att kunna åka vidare smidigt så fick det bli lite mer lösning. Efter lite samtal med bärgaren så fick jag lära mig att vi visst kan få med fyra personer och fullt med packning med bärgaren. För vi sitter helt enkelt kvar i bilen på flaket.
upplastning av bil på flaket.
Så blev det. Två åkte i hytten med bärgaren och två bak på flaket. Hela vägen tillbaka till minstingens jobb. Då tog vi en annan bil, packade om och startade igen. Tre timmar senare än planerat. Ytterligare 1,5 timma senare än om vi tagit hyrbil. Men tur i oturen så hade vi startat tidigt och var ändå framme för att kunna ha lite familjetid innan läggdags. Äldsta sonen är lyckligt ovetande om vad han hade kunnat få stå ut.
Idag är det fest och vad som helst kan hända. Men vi löser det, inga problem.
Att ungdomar skjuter en i huvudet för att man får en tillsägelse är helt overkligt. Tyvärr händer det i Sverige idag. Det är det enda våldet som ökar i Sverige, dödsskjutningarna. Jag är också en person som säger ifrån mot orättvisor. Om jag skulle hamna i en liknande situation så skulle jag antagligen agera utan att tänka. Om vi slutar våga säga stopp så kommer det bara bli värre.
Det hände nästan ingenting igår. Förutom att allt höll på att blåsa bort. Annars hände nästan ingenting. Jag gullade med mina dahlior. Med gullande så kollade jag in alla för att se om de växt. Jag lutar mig fram jättenära och skrämmer slag på dem, för jag är så närgången. Flåsar litegrann och tycker de är dåliga som inte växer. De som växer får lite beröm.
Men inte så mycket. Trots att de faktiskt växer på bra. Jag har dåligt tålamod. Minstingen påtalade att jag hade långt kvar med mitt gullande. Han tycker jag ska gulla mer. Som min kära svägerska som tar bort all jord och förvara i pappåsar inför vintern. Jag tar krukan och ställer in den. Nu har jag tagit fram krukorna och planterat i små krukor de som är delade.
Svägerskan har gjort så mysigt och fint för alla knölar. De har fått lite jord och en påse runt för att sedan ligga i fönstret. (Mina krukor skulle ta sönder fönsterbrädan). Sedan planteras de i krukor för att sedan bli ännu större krukor. Sedan flyttar de ut. Faktiskt att mina fått gödning när de börjat gro. Och det kan jag garantera att svägerskans får också, säkert lite lyxigare sort än vad mina får.
Mina får en chans på gullandet. Om de inte blir glada för att de fått komma in i värmen så kommer de aldrig igen få komma in i huset. Då blir det ut direkt i majvädret. Som de alltid tidigare fått göra.
