Åh, så skönt. Mammas hosta har lugnat sig. Hon är inte isolerad längre. Nu kan oron avta lite för att hon eventuellt har lunginflammation. För det skulle ingen av oss orka nu. Att äntligen få börja ses igen och då inte kunna. Men så är det inte. Idag ska vi ses.
Igår var jag ute och plockade svamp med en fin vän. Vi hittade inte så mycket men vi hade lika kul tillsammans för det. Jag frågade mamma om hon skulle vilja ha en kantarellmacka till fika när jag kommer. Och det var ett tydligt ja. Att hon ville. Jag ska försöka komma ihåg att ta med mig kaffe också. Så att hon får påtår. För den är det lite svagt med just nu. Påtåren alltså.
Antagligen beror det på att köket inte kan räkna så bra. För innan när det var tillåtet med besök så fanns det alltid påtår för alla som ville. Sedan kom besöksförbudet och då tyckte köket att de kunde brygga mindre kaffe. Eftersom inga gäster var välkomna. Problemet i den matematiken är bara att det aldrig kom speciellt många besökare. Så kaffet beräknat med besökare räcker lagom till dem som bor där.
Vi får se om de i köket kan vänja sig vid att besöksförbudet är över och att alla kan få så mycket kaffe de vill ha. Särskilt kaffelisan till mamma jag har. Hon har alltid druckit väldigt mycket kaffe. I alla fall så länge jag vet och kommer ihåg. Hon har kunnat dricka precis innan hon går och lägger sig och somna ändå. Sedan startade hon morgonen med kaffe (och en cigarett). När hon tagit ett par baljor så kunde en rostad macka få göra sällskap med ytterligare en kopp och ett glas juice.
Kaffet kvarstår. Mackan och juicen likaså. Mycket annat har ändrats. Idag blir det en kantarellmacka vilket det vara oftare förr när hon plockade själv. Det är härligt att ha dessa stunder tillsammans. Nu för tiden träffas vi väldigt ofta. Innan när mamma var frisk så träffades vi inte lika ofta.
Kanske för att vi bodde lite för nära varandra. Vi tog oss inte tiden att boka med varandra. För vi kunde ju när som helst. Nu är jag glad att vi bor så nära varandra att det tar mig fyrtio minuter att åka till mamma. Även om jag ibland behöver trixa för att ta mig dit. Det är det värt att få den tiden nu. Ibland skrattar vi. Ibland gråter vi. Ibland fnyser vi. Ibland är vi bara tysta. Det viktiga är att vi är tillsammans. Idag blir det nog skratt och kärleken till mat.
Kärleken till mat har jag från mamma. Hon har även lärt mig att man inte behöver recept. Hon har lärt mig massor av bra saker. En sådan är att lukta, smaka och klämma på maten innan man hänvisar den till soptunnan. För datumstämpel är inte det som säger när det ska i soporna. Det är jag mycket tacksam för att jag har fått från mamma. Om jag inte haft det och i kombinationen med klimatångesten som jag fått, det hade inte varit någon höjdare.
Mamma sa till mig, jag minns det mamma sa…
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.