Hur gör ni när ni lever med någon? Kompromissar ni? Har ni särskilda system och platser för saker och ting? Tar ni för givet att en sak har sin plats om du har börjat lägga den någonstans eller måste du påtala att en sak har en plats? Minstingen frågade härom dagen om det inte är jobbigt att vara två istället för att vara ensam?
Jag förstår frågan. Det är också en viktig fråga som leder till andra frågor jag inledde med. Hur gör man för att fungera i tvåsamhet? Maken och jag gör nästan allt tillsammans. Vilket föranledde frågan. Vi skulle välja film. Och efter att levt med oss i snart sexton år så vet han vad vi gör och inte. Det är ju lättare att välja film själv än att vara två. Eller, är det?
Ibland är det ganska skönt att inte behöva välja. Att bara följa med. Om det är så för båda parter så är det ingen som blir ”överkörd”. Alltså att det bara är en som alltid bestämmer. Maken och jag bestämmer nog lika mycket men inte alltid om samma saker. Vissa saker bryr jag mig mindre om och vice versa.
Sedan får man också lära sig att förstå varandra. Att veta när det inte går eller när man kan pusha. Jag har lärt mig att förstå maken och han mig. Vi vet när det är läge för en kram eller när det är läge för att prata. Grejen som kanske gör det lite ovanligt är att vi spenderar nästan all tid tillsammans. Vi jobbar ihop, vi tränar ihop, vi lever ihop, ja, vi gör allt ihop. Och vi trivs med det. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Jag kan äta frukost vid bordet. Men att få den i serverad på sängen och maken som sällskap är så mycket bättre. Där kompromissar maken med mig. Han vill äta vid köksbordet. Jag kompromissar med maken med att han oftast väljer film. Eller snarare min kompromiss är att jag oftast väljer filmer som jag vet att han vill se. För det är inte lika viktigt för mig. Film har alltid varit viktigt för maken. Jag ser även på skräckfilm, fast det blir inte jätte många på ett år. Jag tycker att det är jobbigt med skräckisar, men för kärleken så blir det några stycken.
Det är också viktigt att ge egentid. När maken och jag träffades så var vi båda i stort behov av egentid. Vi lovade varandra att vi skulle få åka iväg ensamma om vi behövde, för att få egentid. Det har hänt att vi har åkt iväg ensamma. Men aldrig för egentid. Det har varit för att vi har varit tvungna. Antingen att jobbet har behövt en resa eller att jobb har hållt kvar en från att resa. Egentiden har vi tillsammans. Konstigt men så är det. Jag har aldrig känt mig så hel som när jag är tillsammans med maken.
Sedan finns det ju en del saker som man fortfarande behöver jobba på. Även efter sexton år tillsammans. Nycklar är en sådan grej. Maken är paranoid. Han låser alltid ytterdörren. Jag har aldrig nycklar med mig när jag går. Så låser han dörren under tiden jag är ute. Ja, ni förstår. Vi jobbar på detta. Eller jag, jobbar på det. Jag lär mig att alltid ta med mig nycklar när jag går utanför dörren. Maken däremot har patent på att alltid ha nycklarna. Och då tänker jag på bilnyckeln.
Hemnycklar har vi egna. Så de kan han ha i sin ficka. Men bilnyckel har vi en som vi samsas om. Vi har en extra men den är extra. Den är om något händer med den andra. Så därför har vi alltid bilnyckeln hängande innanför dörren. (Precis så som rekommendationerna lyder, NOT.) Om vi skulle ha inbrott här så är inte det så stort problem för bilnyckel är nästan aldrig där den ska vara. Om jag skulle få för mig att åka iväg på något ensam så är det ett evigt letande efter bilnyckeln. För ni ska inte tro att maken alltid vet vart den är. Den finns i någon ficka någonstans. Frågan är bara VILKEN ficka?
Jag letar gärna efter nyckeln. Jag får frukost på sängen. Det är kompromisserna som gör att tvåsamheten fungerar. Jag skulle heller aldrig velat vara utan kompromisserna. För utan dem så skulle jag vara ensam. Men om jag skulle välja mellan dålig tvåsamhet och ensamhet, då är valet lätt. Ensamhet. Jag trivs i mitt egna sällskap.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon igen.