När jag började med att anlägga trädgård så fanns ingen plan. Eller planen var att göra en rabatt. En rabatt så att jag kunde plantera min fina hortensia som jag fått. Den som var som lila i färgen. Den lever men inga knoppar på den ännu. Men då ”min” expert inte trodde den skulle överleva vintern så är jag glad bara av att den lever. Nöjd så långt.
Sedan har ju allt gått väldigt fort. Min terapi fanns i trädgården. Jag har gjort både det ena och andra där. Flera platser för blommor. Både i krukor, badkar och fler traditionella rabatter. Lite japanska variant med flera olika områden i trädgården. Att man går från det ena stället till det andra.
Från att det skulle vara en (asfaltera hela tomten) rabatt för min hortensia så har det blivit stora stenar och annat som har plats hos oss. Maken har byggt en altan åt minstingen som också har växter och grönt både runt och på sig. Det blir mer och mer. Samt jag flyttar och ändrar bland de platser jag redan har gjort.
Det är roligt att se hur allt växer ihop men ändå harmoniserar. En sak som inte växte ihop var min japanska lönn. Jag ville ha som ett hav av stenar. Både för att använda alla stenar som grävts upp när rabatterna gjorts. Men också för att insekter ska ha någonstans att bo. Spindlar tycker om det, minst sagt. Jag tycker inte om (hatar är ett starkt ord men så är det) spindlar. Det är verkligen en jobbig process att flytta en stenhög. Det är nu gjort. En gång till.
Det blev mest en rakt stenmur. Som inte var en mur utan bara en stenfåra. Inget bra. Nu har jag flyttat ut lite och fyllt på med sten. Nu känns det som att jag har kommit någonstans. Nu är det mer som om stenarna forsar fram och stannar upp som i en damm. Jag vet inte men jag tycker om det mer nu än innan.
Jag vet inte vad som kommer hända med trädgården i framtiden. Det jag vet är att jag trivs väldigt bra i den nu. Jag ändrar lite här och var och är nöjd med att jag har en trädgård att vara i. Jag har beställt en magnolia till nästa år. Så förändringar kommer. Fråga är snarare hur många och när. Inte om. Från att vara en lantflicka uppvuxen på landet med asfalt i blodet så har det blivit folk av mig med.
Mamma har alltid skrattat åt att jag inte älskar insekter och andra kryp eller äckliga saker. Då jag är uppvuxen med allt det. Jag blev född i en storstadskropp som nu har blivit lite lantlig. Inte fullfjädrad lantis men en bit på väg, eller i alla fall en trädgårdsmästare som måste ta livet av sniglar. Trots att jag inte älskar dem. Mamma är glad och lycklig över att lantisprocessen är påbörjad.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon