Man brukar säga att släkten är värst. Det kan ibland stämma och då mest för att man inte kan välja sin släkt. Mestadels tycker jag inte det stämmer. För när man är släkt så kan man ta lite mer än vad man kan från vänner. Det tror jag ökar sammanhållningen snarare än att minska den.
Jag har haft vänner i mitt liv som jag idag ifrågasätter hur jag kunde ha dem som vänner. Vänner som bara funnits när det gått bra för mig. När det varit tufft i livet så har dessa vänner inte funnits där.
När jag fick diagnosen bröstcancer så visste jag redan vilka vänner som jag kunde lita på. Men det är ett sådant tillfälle som man annars lär sig vilka som var vänner eller inte. Jag visste som sagt redan då vilka som var mina vänner på riktigt. Att ha en vän som man vet finns där även om man kanske inte hörts så ofta. Och när man väl hörs är det som att man pratade igår. Bara lite mer att ta igen. Då är det på riktigt.
Med släkten så är det mer inbyggt. Där förväntas man att finnas även om man varit dumma mot varandra innan. I mitt liv så är släkten inte värst (, just nu). Släkten får däremot ta det värsta från mig. För att vänner kanske inte stannar kvar men det gör släkten.
Och när släkten är värst då är fördelen att man finns ändå kvar. Det går inte bryta släktbandet. Bara kontakten. Med vänner så kan du bryta allt. Det har inte hänt ofta i mitt liv men det har hänt. Nu är jag i ett stadie där jag vet vad jag har och är nöjd med det.
Tack till mina vänner som finns (och ibland får stå ut med mig) i mitt liv. Och tack till släkten. Vi har det kul för det mesta även när vi gnabbas med varandra.