Igår blev det inte en enda snögubbe, nötknäppare, tomte eller gran som rördes. Varje dag så vill jag mer än jag fixar. Varje dag inser jag att hjärnan stannar innan hissen har åkt hela vägen upp.
Så även igår. Vi hade ett julbord bokat på kvällen. Det som vi gör varje år med äldsta och minsta. Jag insåg tidigt att om jag skulle bli klar som person till vår utegång OCH orka kvällen så behövde jag ta det lugnt på dagen.
Därför blev det inget julpyntande som jag önskade. Men så är det på julafton med, tomten kommer inte med allt man önskar.
Julbordet var mycket trevligt. Sedan att jag glömde ta bilder som jag brukar är väl tecken på att jag gjorde rätt som vilade på dagen. Jag glömde min ring (inte den billigaste i samlingen), när jag varit på damernas.
Som tur var hittade maken den. I min väska. För tydligen fungerade hjärnan tillräckligt att jag visste jag skulle glömma den. Och om jag lagt den på handfatet (som jag brukar) så hade den varit kvar där. Eller ja, hos någon annan eller inlämnad i receptionen.
Det sista hoppas man ändå på mänskligheten att de skulle göra. Jag skulle gjort det. Nog om min hjärna. Ringen blev hittad och vårt julbord var lyckat. Äldsta sonen har nog detta som favorit i helhet och minstingen åt den godaste ostkakan, alla ställen inkluderade. Vår egna ostkaka räknas inte. Våra betyg är alltid bara mot andra kommersiella julbord. Igår var nog sällskapet det bästa för mig. Familjen som visade varandra uppskattning och uppmuntring och hjälpsamma.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.