Det är tydligen uppsving på att ordna ett testamente nu. Jag kan förstå att det sker samtidigt som jag blir förundrad att det sker. Det är klart att när dödligheten blir mer påtaglig så tänker man på vad som händer sedan.
Jag och maken ordnade testamente ganska tidigt i vårt äktenskap. Kanske inte för att vi kändes oss så dödliga. Jag vet egentligen inte varför vi är så förnuftiga. För många andra verkar ju inte vara det förrän dödligheten dyker upp.
Jag har två barn. Maken har inga barn. Detta var den stora orsaken till att vi ville ha någon form av testamente. Vi är gifta men det täcker inte allt. Vilket andra också verkar ha förstått i dessa tider. Dock så täcker giftermålet väldigt mycket.
Som sagt vi har ett testamente. Där vi redogör för vad som ska hända om båda eller en av oss skulle lämna detta jordeliv. Nu kommer ju dilemmat. Vem hittar testamentet när det väl behövs? Vi har det men man ska också komma ihåg det.
Vi hade två vittnen, fina vänner, som intygade att vi var vi åt oss. De vet att vi har testamente om det skulle behövas. De vet inte vart vi har det. Vart ska man förvara det bäst?
Nu vet också ni att vi har ett om det kommer till det. Inte heller ni vet vart. Jag får hålla tummarna för om det behövs att det kommer fram. Nu när mina söner har blivit myndiga så är det dock inte lika viktigt längre. Jag vet att det klarar sig och har en fin framtid. Även om dödligheten har krupit sig nära.