Igår tittade vi på Kommisarie Lewis. Mordgåtor som blir lösta på löpande band. Det är ganska avkopplande att se på. Mest för att man inte behöver vara så engagerad utan bara kan följa med utan massa tankar på annat.
Igår handlade det om en ung tjej och kille. De bodde tillsammans med fyra andra ungdomar och studerade på Oxford University. Anledningen till att jag inte kan få det ur huvudet är för att den unga killen var autistisk och den unga tjejen förstod honom.
Han var ett geni på att rita och hade ett exceptionellt minne. Tjejen var väldigt påhittig och älskades av alla. Killen tyckte dock alla (utom tjejen) var underlig. De hade svårt med honom. Fast han bara var rak med vad han sa. Han var inte elak. Han gjorde egentligen inga fel. Men han var inte omtyckt.
Precis så här är det för äldsta sonen. Nu när jag letat efter kort till minstingens studentplakat så har jag kollat massor av kort. Bland annat på äldsta sonens första födelsedagskalas med de från förskolan. Han var 3 år och bjöd alla. Två kom. Jag har sådan sorg över att alla inte är godkända i vårt samhälle. Vissa blir bortsorterade bara för att de inte passar in i mallen.
Jag har själv blivit bortsorterad. Många gånger. Jag har aldrig vetat varför. Då är jag ändå ganska duktig i sociala sammanhang. Tänk då att inte vara det. Att inte förstå när något är fel enligt alla normer. Även om man frågar vad som blev fel så blir svaret alltid, ingenting. Fast vänskapen är slut.
När äldsta sonen gick i sexan så hade han två vänner. De blev vänner i samband med att han började fyran i samma klass. Jag försökte som mamma att vara med och styra vänskapen. Jag var i kontakt med föräldrarna för att de skulle veta vad som kunde ske. Och det gick ganska bra. Det hända att reglerna inte följdes och sonen fick frispel. Varje gång så redde vi ut det tillsammans. Det var heller inte överdrivet många gånger.
Igår i serien så var det (så klart) den unga tjejen som blev mördad. Hon blev det för att hon skulle avslöja brottslingar. Det tragiska i berättelsen är att nu var den unga killen utan någon som förstod honom och kunde umgås med honom. Han insåg också att nu var han ensam. Det värker i hela mig.
Precis så här är det för äldsta sonen. När han gick i sexan så försvann vännerna. Och många år senare fick jag reda på varför. En av dem hade sagt: Om jag vetat hurdan du var, så hade jag aldrig blivit din vän!
Även om han inte förstår hur han påverkar andra med sina ord eller handlingar. Så betyder inte det att han inte har några känslor. När han gick i sexan och var elva år så bestämde han sig för att han ska inte skaffa några nya vänner. För att han är inte värd det. För ingen tycker om honom när de väl förstår hur han är. Och den värken ville han aldrig känna igen.
Vad svarar man på det? Han har än idag inga nya vänner. Han har heller inget förtroende till samhället eller oss människor som lever i den parallella världen till honom.
Detta snurrar i mitt huvud. Allt för att jag såg på Kommisarie Lewis. Ett program som handlar om mord, men som satte spiken på huvudet vad gäller hur olika vi uppfattas och accepteras av varandra.