Igår träffade jag mamma. Jag hade inte tänkt att träffa mamma. Inte ens på social distansering utomhus. Jag har ont i halsen. Det har idag börjat gå upp i öronen. Jag vill inte att mamma ska få något sk*t så därför skulle jag inte träffa henne.
Men så ringde hennes sambo och berättade att de på boendet hade tittat på digitala lösningar. Jag kunde ringa dit och se om det var möjligt att få komma med på listan.
De har en Ipad på boendet. På den har de nu ringt några anhöriga och det har varit mycket positivt. Så klart vill mamma vara med på den listan och så blev det. Nu kommer vi till svårigheten. En Ipad kan bara ringa samma märke. Nu funderar den aktivitetsansvarig på om hon ska ta med sin privata androidenhet för att alla ska kunna träffas via video med sina anhöriga.
De är helt fantastiska på mammas boende. (Nästan alla, chefen ger jag inte mycket för.) De försöker allt de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Nu kommer det bli mamma som ringer oss istället för tvärtom. Och då är det bäst att vi svarar.
Det var skönt att få se mamma igår. Jag kunde också visa upp vad vi håller på med här hemma. Jag berättade om busken som jag hoppas har liv eftersom hon säger att jag börjar bli duktig på blommor nu. Då skrattade hon åt mig och sa att den kommer att överleva. Hoppet finns hos mig och mamma.