Maken och jag har påbörjat en bok. En bok om vår familj med fokus på äldsta sonen. Den är egentligen färdig men det är saker runt omkring som behöver fixas. Bland annat hur vi ska få ut den, både med marknadsföring men också i tryck.
Sonen har självklart blivit tillfrågad om vi har tillstånd att skriva om honom. Det har vi fått. Minstingen kommer ju också att finnas med på ett hörn. Precis som här på bloggen. Han har dock aldrig fått frågan. Det har vi däremot pratat om, att minstingen inte fått frågan men äldsta sonen har fått den.
Minstingen har också stor insikt och förståelse, både om sig själv men också om sin bror. Hans kommentar, ni behöver inte fråga mig för jag bryr mig inte. Men det gör min bror. Ja, svarar jag, men varför bryr han sig? Snabbt och klockrent kommer svaret, för att ni kommer återberätta det fel.
Och så är det. Jag kommer aldrig kunna återberätta med den exakthet som äldsta sonen behöver. När äldsta sonen gav mig, oss, tillåtelse att skriva om våra (och hans) upplevelser så var hans svar så här: Ja, du får skriva om mig. Jag vet att det kommer bli fel. Men det kommer antagligen göra mer nytta att berätta om det fel än att låta bli.
Jag är så tacksam och glad för allt vi upplever tillsammans. Jag lär mig så mycket hela tiden.