Det är svårt att ha rutiner när allt är oförutsägbart. Äldsta sonen har inte kunnat gå och handla. Han har försökt många gånger men det går inte. Det är svårt för honom för att inget är som det brukar.
Det började med att han fick reda på att toalettpappret tog slut i affären. Han blev lugnad att det kommer komma in nytt. När han fått reda på detta så börjar tankarna kring allt annat som kan ändras. För om det bunkras toapapper så borde folk också tänka på att bunkra mat. Det har inte hänt så mycket här hemma. Mycket pasta är slut men det finns.
Jag fick åka och handla i slutet på förra veckan. När vi kommit fram till den lösningen så kunde han slappna av lite. Då behövde han inte tänka ut vad han behövde ha koll på för att handla. Men problemet om det han behöver finns var fortfarande ett problem.
Allt som han ville ha fanns, nästan. Utom ”hans” toapapper. Eller allt toapapper var slut utom ett få antal rullar som de antagligen fått in akut. Vi köpte det toapappret i samma mängd rullar som han brukar köpa. Vi kommer hem och levererar och säger att allt fanns och han slappnar av ännu mer. Tills vi säger utom toapapper.
Äldsta sonen behövde toapapper. Han köper inte för att det behövs om två veckor. När han köper så är det uträknat hur många dagar som är kvar innan en ny rulle behövs. Han ser dem vi köpt och klämmer på paketen och säger att det kan gå. Oron finns kvar. Nu måste det provas innan det är säkert att slappna av.
Igår fanns affärens egna märke igen. Så nu hoppas jag på att det fylls på i veckan. Jag gissar att jag kommer få nytt toalettpapper från sonen och sonen kommer vilja ha nytt från butiken.
Jag hoppas att vi får en mer förutsägbar tid snart. Även om det är i karantän eller vad än som beslutas. Bara mer förutsägbar så att vi kan anpassa oss efter regler och vet vad som gäller. Då blir livet lättare igen.