Jag har insett att jag kanske aldrig kommer att komma tillbaka till min forna ork. När jag blev sjukskriven så var det svåraste att förstå att jag inte kunde göra som jag brukade.
Det började med att jag fick influensan. Jag har inte haft influensan ever innan. Sedan började jag att få svimningsanfall. Vaknade på nätterna av att jag hade kramp i benen. Blev sjuk igen. Här någonstans börjar jag inse att det är nog inte av en slump som det händer. Inser att allt är biverkningar på Tamoxifenen. Nedsatt immunförsvar, kunde inte träffa någon utan att bli sjuk. Blodtrycksfall, kunde inte resa mig upp, stå eller gå mer än några meter utan att få blodtrycksfall med risk för att svimma. Kramp, blev värre och värre och värst efter att jag tränat. Minnesförlust, svårt att kunna hjälpa sin autistiska son med vad som ska göras när man glömmer. Synrubbningar, egentligen bara läskigt, tills man inser att det kan vara bestående och i värsta fall att man blir blind. Ont i huvudet, något som går att överleva. Det som dock har varit värst av alla biverkningar är att jag inte sover som jag ska.
Jag kunde inte somna fast jag var jättetrött. När jag väl somnat så vaknade jag efter ett par timmar och kunde inte sova mer. Kunde inte sova på dagen heller. Alla biverkningar kombinerat gjorde livet till att inte vara så mycket mer än att försöka fungera fysiskt under dagen. Pricken över i blev när jag fick blod i urinen. Då kom jag överens med onkologen att det bästa vore nog att avbryta behandlingen och chansa på att ingen ny cancer ska komma.
Nu har det snart gått ett år sedan jag avbröt. Idag har jag blivit av med nästan alla biverkningar. Det som kvarstår är att jag sover dåligt. Som så klart påverkar annat också. Det har blivit bättre. Nu händer det att jag sover 6 timmar på en natt. Det händer också att jag sover två timmar så det finns att jobba på. Och det gör jag. Allt testas för att se hur jag kan få till sömnen. Mitt mål är att orka hela vägen.