Det är svårt. Att välja sig själv framför andra. Varför är jag viktigare än andra? Varför har jag rätten att välja mig själv? Det kan bli svåra frågor med svåra svar. Idag sa äldsta sonen till mig att vi var fundamentalt olika. Kraftfullt att använda fundamentalt.
Efter lite diskussioner så kom vi fram till att vi inte var så olika. Snarare mer lika än olika. En anledning till att vi var så olika är att jag då väljer andra istället för mig själv. När han ser behovet av att välja sig själv mer självklart. För honom är också allt väldigt enkelt. Svart eller vitt. Rätt eller fel.
För om han inte väljer sig själv så finns ingen nytta med något annat. Om jag inte väljer mig själv så kan heller inte han ha nytta av mig. Vilket han behöver för att ha ett fungerande liv. Det är väldigt enkelt. Om jag mår bra så mår han bra. Om jag mår bra så kan jag hjälpa andra. Varför ser vi andra det inte så enkelt? Varför lägger vi in känslor som säger att vi inte förtjänar att må bra?
Jag jobbar alltid på att jag förtjänar att må bra. Mycket beroende på min äldsta son. För att orka finnas för min familj så måste jag just det, Orka. Det gör man om man mår bra.
De senaste månaderna har jag jobbat 25 procent. Jag har egentligen inte ork till det. Jag vill dock inte vara en belastning för alla andra. Jag vill kunna själv. För att orka jobba dessa procent, med de krav som finns så har jag gjort prioriteringar. Det jag har prioriterat är att finnas för andra och att jobba. Det som har prioriterats bort är träningen och sociala tillfällen.
Nu är det ändrat. Från att ha haft en maxpuls på 197 och dramatiskt sänkt den så måste jag prioritera träningen igen. Från och med nu kommer det att innebära träning på betald arbetstid om det behövs. Jag vägrar att ta bort de 25 procenten. Jag är envis efter mamma. Även när man är envis åt fel håll, precis som mamma.