Författare: Josefin

Publicerat

Vad hände Minstingen?

Ja, Skolans idioter är många. De har även drabbat minstingen som jag skrivit om innan. Han går Teknikprogrammet. Vi visste från början att det skulle komma att krävas mycket plugg för honom. Men det fanns inget annat han ville gå.

Redan i årskurs ett så kom svårigheterna. Vi satt på möten med skolan som absolut tyckte att detta skulle han fixa, om han bara fick lite hjälp. Han var inte ensam om att behöva hjälpen. De hade massor av bra planer för att det skulle ordna sig. Jag ställde ändå frågan: Tror ni att detta kommer att fungera? Det är dumt att slänga bort en massa år som inte kommer att ge något. Men nejdå, det kommer han att lösa. Med hjälp från oss på skolan.

Det som var svårt var mest matten. Alla andra ämnen var inget problem. Men det var matten som var mest av, och som gör Teknikprogrammet till just det. Han klarade matten i ettan. Inte för att han fick speciellt mycket hjälp från skolan. Mer envishet skulle jag säga.

Tvåan kom. Det svåraste året av tre år. Vi hade dialog omgående kring matten. Skolan hade skulle minsann finnas och hjälpa. Inför höstlovet så hade vi ett möte där rektorn var med. När han ställde frågan till minstingen om han gör läxorna, och svaret blir nej. Då tappade rektorn allt intresse för att hjälpa sonen. Han såg honom som en latmask som bara var där för att jag tvingat honom. Mötet fortsätter och jag måste avbryta för att ställa en följdfråga till minstingen. Varför gör du inte läxorna? Och det gäller ju matten. För alla andra ämnena gör du läxorna i. Svaret var: För att jag klarar inte av det. Och jag har ingen som kan hjälpa mig hemma.

Hur svårt är det att ställa en följdfråga? Svårt, tydligen. Men då kunde han minsann se till att minstingen skulle få lovskola på påsklovet. PÅSKLOVET! Detta var på hösten före höstlovet. Så två lov skulle försvinna. Jag påpekade det, men oj, ja, fast vi har ingen som kan ha lovskola innan. F*** O**! Så trött jag blir. Men sa jag, det måste ju finnas andra som inte klarar detta och som behöver hjälp. Vill inte de ha lovskola också? Och, men, fast, kanske, det är ju svårt. För alla andra har ju slutat och bytt till annat program.

Påsklovet kom. Minstingen hade fått en timma extra i veckan att sitta i pluggrummet. Men där är det också andra som är samtidigt. Och när du behöver hjälp hela tiden så funkar inte det. Vi hade höga förhoppningar på lovet. Tre halvdagar. Det är lovskolan. Tror ni man hinner i kapp med avancerad matte och fysik på TRE HALVdagar? Svaret är NEJ.

Men det är fortfarande inga problem enligt skolan. Vi kan ju alltid förlänga studietiden. Då får han ett år till på sig. Han kan välja bort matte och fysik i trean och läsa tvåans då. Okej, vi fortsätter att traggla. Det finns en plan. Sommarlovet börjar närma sig.

Ingen hör av sig. Sommarlovet kommer och jag hör av mig för att kolla om det blir någon lovskola på sommaren? Och då när? Grejen är att minstingen har nu fyllt 18 år. Jag får inte längre någon information. Tyvärr så har inte heller sonen fått någon info.

Svaret är: Nej, det blir ingen lovskola. Det finns inget syfte med det. Han kommer ändå inte klara det. Så slutbetyg är satt. För att läsa upp så får han nu lösa det själv. Vi kommer inte hjälpa från skolan mer.

Psykbryt från mig. Hemma. Jag besvarade inte ens det mejlet med dessa svar. Utan nu letade jag upp en privatlärare. En fantastisk sådan. Han bor inte på samma ort som oss. Vi, jag och privatläraren, hade uppdrag i Junis tillsammans på sommaren och efter en tid förstod jag att han var lärare i matte och fysik. Yes! Han vill jättegärna hjälpa minstingen. Han älskar verkligen att få jobba med att lära ut.

Perfekt. Digitala träffar tre gånger i veckan från september fram till februari. Den 6 mars så var provet som behövde klaras för att bli godkänd. Då var alla delar för hela tvåan i ett enda prov.

Studie- och yrkesvägledaren på skolan hade meddelat minstingen när han började trean att du kan visst få hjälp från skolan. Det är fel att vi släpper dig. Han fick fortsatt en timma i veckan med att träffa en lärare ensam. Efter några gånger så meddelar sonen att han inte blir hjälp av den hjälpen. Starkt gjort av min (alldeles ibland) för snälla son. Som alltid vill att alla ska må bra och att han inte är till besvär. Han meddelar också att mamma hittat en lärare som hjälper mig. Som jag verkligen får hjälp av. Trots att han meddelar det till SYV så fortsätter han med sina träffar en gång i veckan på skolan. Fast det då är bortslösad tid.

Nu måste vi hitta på något för att tacka minstingens fantastiska Tutor. För den 6 mars kom och passerade. Han blev GODKÄND! Underbart! Minstingen är så nöjd över att få visa att han kunde visst. Hans mamma är nog än mer nöjd.

Vi har haft mycket samtal här hemma om hur vi agerat i detta med tanke på vår erfarenhet från skolan med tanke på äldsta sonen. Minstingen har också massor av erfarenhet kring sin äldre bror och skolan. De har ju så klart gått på samma skola. Minstingen har sett hur hans bror har blivit behandlad. Han som vill alla väl och nästan aldrig uttrycker något dumt eller elakt om någon. Säger (om ände försiktigare ord än mig) hur illa det är ställt i skolan för vissa barn.

HAN HAR KLARAT MATTEN! HAN HAR KLARAT MATTEN! S*** O* T***!

Publicerat

Städat

Nu har vi städat. Gipsdamm är hemskt. Nu har vi ett rum kvar. Det ska bli nya fönster där imorgon. Och det kommer ju bli lika hemskt där. Sedan ska skräphögen bort. Det blir lite skräp vid fönsterbyte. Mer än man kan tro. Utöver alla fönster som blir över också.

Mycket skräp blir det. Allt detta har varit runt våra gamla fönster.

Minstingen har varit snäll och hjälp till idag. Tur han hade lång lunch så han hann hjälpa till. De var tre stycken som bar in fönstrena. Tydligen ganska tunga. Jag kan ju skylla på att jag inte får lyfta tungt ännu. Eller jag kanske inte kan det när det gått en dryg månad sedan operationen. Men det är kallt ute. Jag måste sätta på mig så mycket kläder för att komma ut.

Hade varit svårt att få in med en persons kraft.

Jag är helt slut. Tvättstugan börjar bli full men den finns det ingen ork för i nuläget. Imorgon kanske jag kommer orka att putsa fönstrena. Men det kanske inte behövs? Eller vad tycker ni?

Är det dammigt?
Publicerat

Stort hål i väggen

Nu är snart alla sex fönsterna på plats i kök- och matplatsdelen. Ska bli skönt att få städa bort dammet på riktigt. Efter tre dagar med att det bytts fönster i ”samma” rum.

Kallt är det också. Förutom dammigt.

Byte har även skett på toaletten. Där är det klart. Nu är bara kontoret kvar för denna omgången. Sedan är det en massa fix som måste göras kring bytet. Mest med ytterväggen som gjorts ny. Där ska panel på och sedan målas. Det är för kallt att måla än så länge. Husrenoveringen fortgår trots Covid-19.

Publicerat

Skolans idioter

Jag säger inte att alla är idioter i skolan. Det jag säger är att de finns. Tyvärr lite för många. De är så många så att de som är bra har ingen möjlighet att komma fram. Det blir bara vissa ljusglimtar som tränger igenom det massiva mörkret då och då.

Äldsta sonen har råkat ut för de flesta idioterna. Idioterna kan också sköta sitt jobb och till och med hyfsat bra. Förutsatt att det inte är något barn som är utanför mallen. Minstingen har också råkat ut för idioterna på skolan. Han ingår ändå nästan i mallen, det som är utanför är hans dyslexi. Det får bli en egen berättelse för ett annat tillfälle. Dessa idioterna som det handlar om är dagsaktuella.

Äldsta sonen fick diagnosen autism när han gick i sexan. Innan dess hade han aspergers (som idag är i autismspektrat) och ADD. Dessa diagnoser fick han genom skolpsykologerna. Skolan hävdade alltid att vi och sonen var problemet. De behövde inte ändra på något men vi behövde det. Om vi bara såg till att få ordning på sonen så skulle allt fungera på skolan. Att vi berättade att vi inte hade några problem hemma och hade ordning på sonen, var inget som de lyssnade till.

De var påstridiga om att vi var problemet, så till den grad att till slut krävde de att vi sökte till BUP. För det var något fel på ungen. Mitt svar blev att vi behöver inte söka till BUP. Vi vet hur vi ska hantera situationerna hemma för att det inte ska bli några problem. Nehe, det vet ni inte alls, blev svaret. Då meddelade jag att om ni vill ha hjälp från BUP så ger jag mitt medgivande till att skolan söker hjälp där. Vi kommer inte att söka hjälp för vi behöver ingen.

Så blev det. Skolan ansökte till BUP om hjälp enbart för att få bekräftat att det var sonen som var problemet. Detta var när han gick i sexan första terminen. Vi fick komma in väldigt fort till BUP. Gick nog bara några veckor innan vi blev kallade till träff på BUP. Vi som blev kallade var föräldrar, maken samt rektor, specialpedagog samt handledare från skolan. Inte äldsta sonen.

Vi kommer till mötet. Där är psykolog, läkare samt kurator på plats från BUP. Vi är alltså nio personer som ska diskutera äldsta sonen. Eller som skolan skulle uttrycka det, problemet.

Kuratorn hälsar alla välkomna. Vi har en presentationsrunda. Sedan berättar hon varför vi alla har samlats på detta möte. Att skolan behöver hjälp. Hon gör tydligt för alla i rummet att ingen på BUP har ännu träffat sonen. Det de har gjort, eftersom skolan akut behöver hjälp, är att de har gått igenom alla skolpsykologers journalanteckningar. Vilket har blivit ganska många genom åren. Ännu en gång förtydligar hon att ingen på BUP har träffat sonen, ännu.

Sedan säger hon: Jag förstår att ni har problem på skolan. För denna pojk är smartare än alla oss samlade här inne i detta rum. Och jag vill påtala igen för er att detta har vi kommit fram till utan att ha träffat honom.

Mötet fortsatte och BUP berättade det ena och det andra. Hur mycket skolan behövde förändra för att få det att funka för sonen. Att de skulle börja lyssna på oss föräldrar som uppenbarligen visste hur man gjorde för att ha en bra miljö för sonen.

Ingen från skolan sa någonting. De svarade på tilltal och när de fick chansen försökte de säga hur mycket bra de gjort och att sonen var problemet. Varje gång fick de mothugg från BUP. Inte oss. Det var första och sista gången som skolan hade någon kontakt med BUP.

Vi hade dock mycket kontakt med BUP efter detta. Vi och mest sonen har fått hjälp av BUP. Inte så mycket i hur han ska agera utan mer självkänsla att det är inte fel på honom utan på skolan.

Tyvärr så kommer alla idioterna finnas kvar hos sonen för alltid. Det är för stora saker som har hänt. Bland annat så slutade skolans ansökning till BUP med att de talade om för oss att sonen är DUM I HUVUDET och de tar inte ansvar för honom på skolan. Men det är en annan historia för en annan gång.

Publicerat

Gipsdamm

När jag kom hem hade maken fixat det mesta i städning. Hantverkaren vi har städar också väldigt bra. Men det blir mycket damm som sagt när man sågar i gips.

Jag frågar maken om han har torkat köksbordet och gjort rent kring matplatsen. Om vi kan äta middag där eller inte? Maken svarar att det behövs inte, för det har inte kommit något damm dit. Jag ber honom att gå fram och dra med fingret på bordet. Han drar med fingrarna och säger: Det är inget…

Bara lite damm på bordet.

…Det är bara ett tunt lager damm på.

Maken åkte och handlade. Jag dammsög och torkade vid matplatsen. Sedan tog jag en lång dusch. Så skönt efter att man jobbat fysiskt att få duscha. Efter det middag och nu är det soffläge innan läggdags.

Det ska bli skönt när byggarbetsplatsen är borta. Vi har plockat fram micron och ställt i källaren. För att, mest hantverkaren, ska kunna värma sin lunch. Men också för oss när allt i köket är täckt i gipsdamm, då är man inte så sugen på att börja laga mat i det.

Publicerat

Så kom då dagen

Imorgon var planen att jag skulle åka till mamma och hälsa på. Vi håller ju på och byta fönster hemma. Det blir en hel del städandet efter att det sågas i gips i varje rum i huset. Äldsta sonen behöver extra hjälp nu när inget är som det borde. Och imorgon skulle jag åka för då är det nästan en vecka sedan jag var hos mamma. Jag har försökt att åka minst en gång i veckan. Ibland har det blivit två. Allt var planerat och schemat funkade med allt som behövde göras.

Idag kom beskedet att det är besöksförbud på äldreboendena i hela Sverige. Jag håller på att beskära busken som vi planterade på andra sidan huset i söndags. Maken kommer utspringandes och ger mig beskedet. Snabba beslut. Från när gäller beslutet? Det står inte. Jag sätter maken på att kolla om han kan hitta något. Jag plockar ihop det jag håller på med. Jag söker själv på när det gäller ifrån. Inget besked och förutsätter att då är det omgående det gäller.

Jag ringer mamma för att meddela att det blir inget besök av mig imorgon. Då kommer maken in och säger: Det gäller ifrån imorgon onsdag. Jag frågar mamma: Vill du jag ska sätta mig i bilen och komma nu? Svar JA!

Och så blev det. Jag kom dit mitt i fikat och då blev det fika på mammas rum eftersom inga besökare är tillåtna i de allmänna utrymmena. Syskonen passade på att få vara med på video en stund tillsammans med mamma. Det tyckte hon var mysigt. Hon berättade för personalen när det var dags för middag att hon pratat med oss alla.

Syster, mamma och bror. Jag håller telefonen åt mamma och har kramp i armen 😅

Som vanligt blev det ett: Vi ses om inte jorden har gått under tills nästa gång. (Frågan är bara hur länge det dröjer tills nästa gång denna gången.)

Publicerat

Det värker i mitt hjärta

Än i dag så lider jag med min äldsta son som inte blev bjuden på födelsedagskalasen i klassen. Alla tyckte det var så jobbigt att han kom så de slutade bjuda honom.

Det som gör mig arg är att det finns föräldrar som tycker det är lämpligt att barnet som fyller år har med sig inbjudningskort till alla i klassen utom en. Min son. Även om man är autistisk så har man känslor. Det var inte lätt att förklara för honom varför han inte var välkommen men alla andra var det.

Inte en enda gång blev jag inbjuden som förälder att vara med för att kunna hjälpa sonen att hantera situationer som kom upp. Inte en enda gång kom någon förälder och pratar mig med mig om hur man skulle kunna lösa problemet. Inte en enda gång tänkte någon förälder på någon annan än sitt egna barn.

Skolan fick införa ett förbud mot att om inte alla blev bjudna, så fick man inte dela ut inbjudningar i klassen. Vilket är helt absurt. Då hade det ändå varit det uppe på ett antal samtal initierat av mig både enskilt med föräldrar och på föräldramöten. Ingen kunde se någon lösning förutom att inbjudningar fick inte lämnas på skolan.

Så klart var det inte många som kom när han bjöd in till sina kalas heller. Fast han bjöd hela klassen. I en av hans klasser som han gått i så var det en kille som också hade svårigheter. Han gick i särskild klass men som ibland var integrerad med sonens. Han blev bjuden (så klart) av sonen på ett av hans kalas. Och även hans föräldrar blev bjudna om de skulle känna sig tryggare med det. När de kom så berättade hans pappa att det var första gången som han hade blivit bjuden på ett kalas.

Anledningen till att det börjat värka i mitt hjärta är att jag nyligen träffade en grabb som gick i trean. Vi pratade om hans fritid och kom in på hur bra hans mamma är. Jag säger att jag är glad för hans skull att han har det så bra. Då svarar han att fast i skolan är det sk.t. Vi fortsätter att prata om det. Det visar sig vara en liknande situation som äldsta sonen haft när han gick i trean.

Jag blir så ledsen att vi inte kommit längre. När jag har föreläst om sonens situation och hur det är att leva med autism, så får jag ofta kommentarer från lärare idag. Kommentarer om att så där är du ju inte längre. Det är så länge sedan din son gick i skolan. Mitt svar är bull…t. Det är likadant fortfarande. Om du har ett barn som inte passar i skolans mall så blir du behandlad därefter.

Min son var jobbig. Han var jobbig för att han kunde inte anpassa sig till deras värld. Han var jobbig för att ingen förstod att när han bara sa nej, betydde det vänta. Vänta jag måste hinna med att ta in situationen och kunna bearbeta den. Ingen väntade. Allt som allt så ledde det till att han blev orättvist behandlad och mobbad. Tyvärr mest av de vuxna i skolans värld.

Mitt hjärta värker för alla barn som har det tufft där ingen stannar och väntar. Väntar på att kunna finnas och visa omtanke.

Publicerat

Boken om Mormor, 5

Mormor var jätteduktig på att laga mat. Det var många kreationer i köket som ingen annan gjorde. En av hennes favoritefterrätter är citronpaj. Idag är det inte så ovanligt med citronpaj. Men när jag var liten så var det inte vanligt. Dessutom så är mormors citronpaj extra sur.

Ibland så kan det gå fel även om man inte gör sådant som är ovanligt. En gång så lyckades mormor med bedriften att bränna vid gröna ärtor. Det ska till ganska lång tid på spisen för att koka bort allt vatten för att sedan lyckas bränna ärtorna. Detta lyckades mormor med.

Mormor är alltid exakt på tiden och har aldrig någon stress. Om gästerna skulle komma när klockan slår hel. Då gick mormor in i duschen kvart i. Det kan vara orsaken till dessa brända ärtor. Tidsoptimisten hos mormor. Men de brända ärtorna får hon höra om även idag, fast hon inte lagar mat längre.

Jag gissar att hon lärde sig att bränna saker av sin mamma. Hennes mamma brände massor av mat. Och hennes pappa kunde inte ens koka tevatten. Om han var ensam hemma så ringde han efter oss barn för att få hjälp med det. Som tur är så har mormor inte bränt så mycket mer än ärtorna. Därför extra kul att påminna henne om enkelheten i att koka ärtor.

Publicerat

Musiken

När jag blev sjuk så fanns ingen ork kvar i kroppen. I huvudet fanns all ork kvar. Det var ingen bra kombo. Att inte orka det som jag visste att jag egentligen orkade. Frustrationen var stor.

För att kunna leva så har jag lyssnat mycket på musik. Jag har alltid lyssnat på musik men inte som under dessa två åren. Igår satt vi och pratade om vårt hus och hur mycket vi har gjort med det. Minstingen sa att jag tror aldrig ni kommer flytta härifrån. Trots att det är så stort. Här skulle det kunna bo en stor familj. Nu har vi ju kontor hemma som tar upp plats, men ändå, vi kan bo fler här än vi gör.

Han har så rätt min lilla minsting. Vi kan inte flytta härifrån av många anledningar, en är musiken. När jag lyssnar så har jag gärna högt ljud på. Så högt att det tar upp allt plats i kroppen men framförallt huvudet. Då tar den också upp plats för grannarna. Så högt. När jag fick cancerbeskedet hade jag ingen rädsla. Inga tvivel på att detta löser jag inte. Men när jag började behandling med Tamoxifen (Djävulens påfund), så försvann allt.

Jag kunde (och kan) inte sova. Att börja där så har du ett stort problem. Varje besök hos min läkare började med att vi har tre livsavgörande saker som behöver fungera för att vi ska fungera. Dessa tre är Mat, Sömn och Träning. Jag har tränat regelbundet sedan minstingen kom till världen. Jag har alltid ätit med sunt förnuft. Jag har unnat mig men tänkt på vad jag stoppar i min kropp. Jag har verkligen tagit sömnen på allvar. Jag har varit den tråkiga typen som gått hem från festen för att jag behöver min sömn.

Mitt sömnbehov låg på tio timmar per natt. Då mådde jag som bäst. Jag kan uppenbarligen överleva på mindre. Men jag har svårt att leva. Jag klarade mig på åtta och även mindre någon gång men då behövdes en helg där tio var möjligt. Att gå från det till kanske fyra timmar om jag hade tur. Det var tufft.

Att sedan lägga till att jag inte kunde gå någon meter utan att få svimningsanfall gjorde inte saken bättre. Jag har cyklat mycket som ni kanske förstått nu. Att då behöva sitta bredvid en vägg för att inte ramla av cykeln var tredje minut. Då är det ett problem. Att få kramp i benen lite då och då under dygnet är inte heller något som tillför något positivt. Absolut inte när det kommer på natten när du faktiskt har lyckats att somna. Den känslan!

Jag ändrade smaken. Så mycket av det jag tyckte om innan gillade jag inte längre. Jag åt mat. Viss mat var fortfarande god, men mycket hade ändrat smak. Allt som jag tidigare unnade mig var inget gott längre. Te, godis, sötsaker i allmänhet. Inget var gott.

Nu har jag täckt upp alla områden som enligt min läkare är livsavgörande för att fungera. Mat, sömn och träning. Inget av det var fungerande. Musiken blev räddningen. Att bara få bli uppslukad av musiken. Underbart!

Förra året efter jag slutade med djävulens påfund så kom träningen tillbaka. Jag satte på 2019 mest lyssande låtar på Spotify igår för första gången. Det var 85 procent låtar som jag tränar till. Jag blev så glad. Jag har haft ett fantastiskt förra år med en massa träning. Nu satsar jag på ett likadant 2020.

Publicerat

Nu är det igång

Fönstrena är nu på gång att bytas. Hantverkaren var omtänksam och skickade en fråga igår, söndag, om vi ville skjuta på det eller att vi började nu? Han var lite snuvig. Ingen feber, ingen hosta och inga nysningar. Vi sa att vi kör som ni kan förstå.

Detta ska bytas idag.

Det blir spännande med allt som är runtomkring. Vi har minstingen som pluggar hemifrån. Just idag har han sovmorgon till efter tio. Och att det kommer en hantverkare kl 07.30 som låter en massa är kanske inte det roligaste. Han sa igår att det inte gjorde så mycket. Han är mest glad att hans rum redan är gjort i höstas.

Dagen kommer gå åt till att försöka flytta runt på saker så att de kommer åt där de ska. Maken har också jobb att göra då ett av fönstrena ska bli ett mycket mindre fönster. Det innebär att han ska bygga en yttervägg.

Och det är igång. Där ska det göras en yttervägg.

Emellan allt flyttande ska jag försöka återhämta mig. Tar lite extra tid tror jag för att jag har urinvägsinfektion (igen). Det får bli en senare sak att lösa. Varför det återkommer. Det kanske hänger ihop med att jag tar ut mig. Vem vet? Idag är det fönsterbyte som gäller för hela slanten.