Det är slutsatsen som forskarna tar angående alkohol och graviditet. Och inte bara under graviditeten utan även innan du blir gravid.
Nu när alla har sådant fokus på gemensamt ansvar med viruset som har drabbat världen så borde vi också tänka på det virus alkohol utgör för barnen och även då de icke existerande barnen. Att alkohol ger skador i samhället på massor av olika sätt, det har vi vetat länge. Vi har också vetat att alkohol skadar fostret och även innan barnet produceras väldigt länge.
Varför blundar vi då? Varför blundar vi åt att det räcker med EN öl för mannen EN vecka INNAN tillfället att skaffa barn för att förändra kvaliteten på spermierna? Det har varit känd fakta sedan tidigt 1900-tal. Varför blundar vi åt att FAS, Fatalt alkohol syndrom, drabbar 0,2 procent (vilket är en uppskattning som alla är överens om att det är alldeles för lite) från en liten mängd alkohol. Det finns ingen säker mängd alkohol som är säker mängd. Varför blundar vi åt att om det öppnar ett nytt Systembolag på en ort så ökar spädbarnsdödligheten?
Jag skulle vilja påstå att alkoholnormen spelar in. Att vi vill inte se alla skador för det drabbar inte mig. Fast så är det inte. Alkoholskadorna drabbar oss alla! Du vet bara inte hur. FAS kostar samhället 14 miljarder beräknat på 0,2 procent, som vi vet är för lite. Jag trodde inte jag skulle få bröstcancer men det fick jag. Med stor sannolikhet från alkohol. Vilket har drabbat samhället (dig) genom kostnader och mig och min familj genom lidande.
Om vi alla skulle hjälpas åt så skulle vi kunna minska skadorna från alkohol i samhället. Om vi bortser från alla pengar som skulle sparas och bara ser på alla friska barn som skulle få komma till världen. Vore det inte värt det? Att avstå från alkohol när ni bestämt er för att försöka skaffa barn och då undvika alkoholskador.
Läs gärna rapporten som heter Alkohol, graviditet och spädbarns hälsa: Ett gemensamt ansvar. Den är skriven på ett sätt så att alla ska kunna förstå. Den finns också på engelska. Om du har lättare att titta på en föreläsning så finns det alternativet också. Kolla in denna länken. Du måste ha flash installerat.
ALKOHOL, GRAVIDITET OCH SPÄDBARNS HÄLSA: ETT GEMENSAMT ANSVAR
Nu börjar det bli det enda som någon lyfter fram, Covid-19. Nu har de börjat ge besöksförbud på äldreboenden i vissa regioner. De förespråkar att alla kommuner ska göra det. Det kommer bli en jobbig tid framöver, och då tänker jag på mamma.
Mamma kan inte prata i telefon. Några ord går men det mesta av våra samtal är med minspel och hjälp med vad hon försöker säga. Det är svårt på telefon. För att kunna prata med mamma på video skulle jag behöva flörta med någon i personalen så jag kan ringa deras privata telefon och de hjälper mamma. På något sätt behöver det lösa sig så att vi får ses.
Samtidigt som det är väldigt jobbigt så är det ändå skönt att det tas på allvar. Vore inte så kul att vara i samma läge som Italien, där hela landet är satt i karantän.
Nu får vi alla hjälpas åt att följa riktlinjerna och försöka skydda varandra från viruset och be för att det blir kortvarigt. Önskar er en fin natts sömn!
Nu är vi hemkomna från mamma. Maken följde också med. Han tog med sig sitt arbete och satt hos mamma och arbetade. Det blev inga kramar och inget röra vid mamma. Till hennes förtret. Hon vill gärna att jag hjälper henne när jag är där, istället för personalen. Så blev det inte idag.
På dörren stod det att man inte var välkommen om man var förkyld. Annars var det inga restriktioner. På bilprovningen i Sävsjö så fanns tydliga instruktioner om att hålla dig borta om du varit i högriskområde eller var sjuk. De talade också om hur du undvek smittspridning. Föredömligt.
Det regnar (och blåser) väldigt mycket i Sävsjö idag.Undvik smittspridning.
Än så länge är besökare välkomna till mamma. Vi pratade om hur det var förra året när magsjukan härjade. Då sattes hela äldreboendet i karantän och besökare var inte välkomna. I fyra veckor. Då höll hon på att dö tråkdöden. Det är redan tradigt med att vara sjuk som mamma är. Hon kan inte göra sig helt förstådd. Hon kan inte förflytta sig själv. I princip så är hon där hon är tills någon flyttar på henne.
Som tur är, så är maten (oftast) till mammas belåtenhet. Mat är och har alltid varit väldigt viktigt för mamma och oss i familjen. Det är det vi har samlats kring. Vi åt alltid middag tillsammans oavsett vad som skulle göras. Sedan fick vi vara med kompisar eller göra våra aktiviteter. Övriga måltider har det varit hipp som happ med, men inte middagen. Den var helig, det var då vi gick igenom dagens händelser.
Idag blev det spenatsoppa med ägghalvor till lunch för mamma. Äppelkaka och vaniljsås till efterrätt. Då fick jag gärna hacka lite ägg och blanda med smör, för att ha i soppan. Tyvärr blev det ingen gräslök, för det hade hon själv haft i hemma. Och till det rostad macka med mycket smör. Det blir extra lyxigt när hon får mycket smör. Personalen har inte riktigt lärt sig det (än). Fast som sagt maten är väldigt god och lagas på plats på boendet. Så ingen av oss klagar på det, inte heller mamma. Och att hon blir extra glad när man är på besök och gör det som hon vill ha det, det får vara bonusen.
Maken och jag har alltid varit uttrycksfulla i vår kärlek. Vi har sagt roliga saker och gjort teckenspråk till varandra som ingen annan förstått, eller kanske kunnat gissa men inte vetat exakt.
I början sa främst min familj men också andra i vår närhet att det där kommer att avta ju längre tiden går. För vår del så har det inte avtagit, mer förändrats. Vi har fortfarande Okejajlavu som vi kör med. Den kommer för alltid att bestå. Vi har andra saker som också består som att vi säger hur snygga vi tycker att den andra är. Sedan har vi börjat med nya saker för man förändras. Sånt är livet.
Att vi säger Okejajlavu beror på minstingen. När de var små mina älskade barn så rörde de allt. Allt skulle lyftas på och inspekteras. Eller öppnas och se vad som fanns i. Även när vi gick och handlade. Maken hade tröttnat på detta och säger till dessa bägge herrar, som är ca fem och sju år gamla: Nu ska vi gå in och handla. Kan ni ha händerna utmed sidorna och inte röra någonting. Förstår ni? Inte röra någonting i butiken. Varpå minstingen svarar: Okejajlavu! Äldsta sonen bryter ut i ett sådant hjärtligt skratt och vi har också svårt att hålla oss. Sedan säger äldsta sonen: Du sa att du älskar honom, ha, ha. Och på den vägen är det. Så gulligt att vi bara har fortsatt med det.
Kära mamma tröttnade på mig och min kärlek en gång när vi var där för att äta middag. Vi höll på att laga maten tillsammans. Jag berättar hur snygg jag tycker han är. Vi pratar om ditten och datten och med jämna mellanrum så säger jag till honom hur fin han är. Rätt som det är så säger mamma med lite fräs i rösten: SÅ snygg är han inte!
Att vi har tröttat ut vår omgivning ibland gör inte så mycket, eftersom vi inte har tröttnat. Det är det viktigaste, att vår kärlek består och att vi vill fortsätta visa den oavsett vem som är med oss.
Självklart så har vi våra kontroverser också. För maken går det över fort, för mig så hänger det kvar lite längre. Som tur är bråkar vi inte så ofta. Jag tror på att ett förhållande ska vara både ock men med mera kärlek än bråk. Det är inte bra att hålla inne känslor. Och vi alla har fler känslor än kärlek. Som tur är övervinner kärleken mycket.
När det kommer nära så börjar det bli svårt. Vi har fler och fler fall av Covid-19. Nu är det bekräftade fall på personer som INTE varit utomlands och blivit smittade där. Det betyder att smittspridningen har bara börjat. Jag har velat fram och tillbaka med att besöka mamma. Vågar jag riska? Kan jag ha mött någon som är sjuk?
Jag har bestämt mig för att åka till mamma imorgon. För om jag inte åker så förstör det för mamma än mer. Jag får låta bli att vara nära. Bara finnas och ge sällskap. Förra vecka så var jag och äldsta sonen och hälsade på. Det var mycket uppskattat. Framförallt när sonen berättade att han träffade henne oftare än han träffade mig. Vilket ligger lite sanning i. Även om vi pratar varje dag på telefon så ses vi inte så ofta.
Jag hoppas att alla följer Folkhälsomyndighetens råd med att tvätta händerna och viktigast, Stanna hemma om du är sjuk! Jag är inte sjuk, därför åker jag till mamma. Jag är däremot väldigt tacksam att jag valde att avstå resan till Dublin. Samtidigt som jag är väldigt ledsen över att jag missade resan till Dublin. Men det får det vara värt att veta att jag inte fört hem någon smitta från utlandet och därmed riskera att smitta andra (kanske mest mamma).
Maken sa ja, som ni redan vet. Det var inget vackert friande från någon av oss. Vi kom helt enkelt fram till att vi ville gifta oss. Det var det naturliga att göra. Det vi la tid på var att bestämma hur och när.
Min fina make tränade väldigt mycket på den tiden (lite för mycket). Vi tränar än i dag och njuter av det. Dock inte med samma frekvens. Det vi hade gemensamt var att vi tyckte om att cykla. Jag cyklade dock inte på lika avancerad landsvägscykel som maken gjorde. Maken styrketränade mer och jag körde mer konditionspass. Vi kom fram till att vi ville ha ett träningsmål i samband med vår förlovning.
Efter en månad ungefär så bestämmer vi att vi ska cykla upp för en alptopp. Maken följde Tour de france och han tyckte att Alpe d’Huez skulle vara en spännande etapp att cykla uppför. Den har en snittlutning på 13,9 procent. I snitt! Alltså väldigt mycket brantare där det är backe. I serpentinkurvorna är det en piece of cake. I Sverige har vi en del branta backar. Men ingen som vi kunde träna i för att cykla i alperna. Den längsta branta backen vi har i Sverige ligger i Höga Kusten. Den är ”bara” 2500 meter. Långt ifrån vad vi skulle cykla uppför.
Vi tränade så gott vi kunde. Vi köpte landsvägscyklar med kolfibergafflar. Vi skaffade även träningsrullar för att kunna träna inomhus, då vintern närmade sig. Vi ställde upp framdäcket för att simulera uppförsbacke. De tuffaste inställningarna på både cykel och rulle för att träna så hårt som möjligt. Vi cyklade i stort sett varje dag. Fram till det var dags. När våren kom så var det utomhus som gällde och de branta backar vi hittade tog vi om igen och om igen.
Vi hade bestämt att på min 30-års dag skulle vi cykla uppför toppen och förlova oss där upp. Maken hade en del krav på den här turen. Vi fick inte sätta ner foten på hela cykelturen uppför. Vi skulle ta backen i ett svep. Om vi satte ner foten så fick vi börja om från början. Backen är drygt en och en halv mil. En och en halv MIL, uppför! Nedfärden spelade inget någon roll. Då fick vi pausa hur mycket som helst.
Alla sa till oss att vi skulle skaffa ett annat drevpaket för att kunna växla ner till lägre växlar. Maken och jag fattade aldrig poängen med det. Klart vi skulle klara det med standard (i Sverige, ja) dreven. Träningen här hemma så skulle jag nästan vilja kunna växla upp mer. Vi såg helt enkelt inte behovet.
Snyggingen och jag.
Den 8 juni 2006 var det dags. Vi hade bott i Nice några dagar för att acklimatisera oss. Sedan hyrde vi (den minsta bilen i världshistorien) och packade in våra cyklar och oss och åkte till bergsbyn nedanför Alpe d’Huez. Vi sov där en natt och startade tidigt på morgonen den 8 juni. Trots uppvärmning och cykling innan backen så var det som att cykla in i en vägg. Det sa bara smack och från högsta växel blev det lägsta växeln omgående.
Vi tragglade på, vi hjälptes åt att ta täten och ju högre upp vi kom desto längre var kurvorna. Jag gjorde allt jag kunde för att hämta andan i kurvorna utan att stanna. Så klart. När vi passerat den näst sista kurvan innan toppen så är jag totalt utmattad. Maken ligger kanske hundra meter framför mig. Och det spelar ingen roll hur fin den utsikten var, jag var helt borta. Jag är så slut, jag lutar mig åt sidan (UTAN att stanna) och kräks lite fint. Om det nu är möjligt att göra fint.
Då vänder maken för att komma och peppa mig. Han vänder och tänker, att cykla de där hundra meterna rätt uppför gör jag så gärna för att peppa min blivande fästmö. Jag blir vansinnig! Jag hittar de sista krafterna som behövs för att vi ska ta oss till toppen. Om han klarar av att cykla extra för att hämta mig så ska vi banne mig klara det på vårt första försök. Väl upp på toppen så frågar jag maken fint, hade du verkligen tyckt att vi skulle göra om det om vi slutat där nästan på toppen. Självklart så tyckte han det. Extra skönt att jag hittade krafterna och tog mig upp.
Nyförlovad på toppen.
Vi bytte ringar med varandra och njöt av att klarat vårat mål. Vi hade fint väder. På vägen ner så stannade vi många gånger och tog in vad vi gjort samt utsikten. Det vi såg på vägen upp var asfalt och varandras bakdelar. Vilket också är fin utsikt men Frankrikes alper slår det, lite grann i alla fall. Om vi skulle göra det idag så hade vi haft andra drev på cyklarna. Vi hade också övat på någon alptopp innan vi gett oss på slutmålet. Fast det behöver vi inte för vi klarade målet med fel drev, fel träning men med rätt inställning. Det vi var fast övertygade klarade vi trots alla fel. Ge aldrig upp!
De flesta av oss lever i en verklighet som innebär att vi gör saker på automatik. Vi vaknar på morgonen, kliver upp ur sängen. Vi gör våra bestyr utan att lägga en tanke på det vi gör. Vi behöver inte tänka på att öppna munnen för att stoppa in tandborsten, det går på automatik.
För min äldsta son går inte allt på automatik. Han behöver tänka ut alla steg som ska göras. Och alla steg måste följas. För om stegen inte följs behöver han lägga ny tankeenergi på att reda ut vad nästa steg blir. Det går åt massor av energi att gå igenom en dag där ingenting följs. Jag skulle kunna jämföra det med att resa. Om vi ska åka någonstans så är det egentligen inte så fysiskt påfrestande men vi är ofta väldigt trötta efter en resa. Och det beror på all tankekraft som vi behövt lägga på att reda ut det som vi inte är vana med. Mycket på automatik men som ändå påverkas oss. Så har min äldsta son det alltid, men jag skulle gissa att det är upphöjt till tusen.
När då dagen kommer och toalettpappret som han brukar köpa inte finns längre har vi ett problem. Ett problem som skulle kräva så mycket energi att han lärt sig att be om hjälp. Oftast från mig som i detta fallet. Innan han ringer mig så har det gått några gånger i butiken och pappret inte finns. Då läggs tankarna på hur mycket papper har jag hemma? Hur länge klarar jag mig? Varför kommer inget nytt papper in? Som några exempel. Medan jag bara hade gått och frågat någon av personalen i butiken och fått reda på vad jag behöver veta. Inte med äldsta sonen.
Till slut så står han där och måste ha papper för det finns inte tillräckligt hemma, då ringer han mig och frågar, hur gör jag nu? Mitt toalettpapper finns inte och har inte funnits sedan det datumet? Trots att jag är van med min son och vet mycket av vad som ska hända, så glömmer även jag. För vi använde likadant toalettpapper. Jag visste att det utgått och inte skulle komma igen. Jag hade också valt ett annat papper från ett annat märke. Jag hade dock inte meddelat sonen, fast jag visste att problemet skulle komma. För att det ska fungera för sonen så måste alla dessa parametrar ges. Gärna varför det utgått. Vilket jag inte kan besvara, men jag kan gissa (måste dock säga tydligt att jag gissar). Nu har även sonen nytt toalettpapper.
Vi alla är olika. Vi har alla olika förutsättningar. Det vi jobbar med i vår familj är att alltid göra vi vårt bästa oavsett var vi är i våra förutsättningarna.
Igår fick maken sms från takläggaren. Hur går det med taket? Vi har ju läckage i vår nya (inte färdiga) carport. Maken ringde och kollade vad de tyckte. En del steg bestämdes. Igår hade maken tänkt att ringa igen för att kolla nästa steg. Innan det så får han sms med frågan hur det går. Maken blev så uppspelt att han var tvungen att komma in och berätta att de hörde av sig till honom. Han var på väg ut för att handla. Han går iväg igen för att handla. Det går knappt tio minuter så kommer en lika uppspelt make in ännu en gång. Denna gången för att han har pratat med takläggaren och de ska komma imorgon (läs idag), för att lägga om sedumen. De har tittat på bilderna och vill nu lägga under mattor som transporterar mer vatten än den matta som redan ligger idag.
Idag var det tidig morgon för maken. För mig var det sen natt. När han stiger upp så lyckas jag äntligen somna. Medveten om att maken har playdate på gång så kan jag somna tryggt.
Ljungs Sedum Entreprenad AB
Så ännu en gång kommer då de fantastiska takläggarna från Ljungs sedum entreprenad AB. De kommer på eget initiativ för att säkerställa att taket blir och förblir tätt. Fantastisk service, kan verkligen rekommendera detta företag. Allt detta ingår i kostnaden som vi har lagt på taket. Vi ska bygga ett lågt takt åt vår stora släpkärra som vi tänker lägga med sedum. Så klart har maken rett ut allt det med takläggarna idag. De vet allt som behöver vetas om vår renovering. Maken har haft så kul med sin kompisar på playdaten idag.
Vårt fina sedumtak. Lite rutigt, då det är upplockat och tillbakalagt igen.
Nu har vi ett nytt lager på vårt tak. Nu är alla säkra på att det kommer vara tätt. Eller snarare att vattnet flyttas mer ifrån taket och inte trycks över kanterna och in där det inte ska vara. Maken kan nu fortsätta med arbetet på att klä in förrådet. Jag ser fram emot att ha ett förråd igen. För nu förvaras allt här inne. Bland annat så har vi verktygsförvaring på toaletten (och i hallen och i källaren och i pannrummet…), det ska bli skönt att kunna nyttja sitt hus på sättet som det är tänkt igen.
Glad make, glad fru. Trots extra dåligt med sömn så är jag glad, för maken är glad.
Eftersom vi arbetar på ett sätt som de flesta andra inte gör så har vi mycket tid hemma. Ännu mer sedan jag blev sjukskriven. För mig är det lyx att kunna äta hemma. Jag har dessutom en feeder till make så äta får jag.
Maken är väldigt omtänksam och även en orolig själ. Så om jag inte skulle vara hemma vill han gärna få bilder på maten jag äter. Mest för att då vet han att jag äter men också för att få bli lite avundsjuk på att han inte får äta det också. För han är inte bara en feeder, han äter väldigt gärna själv också.
Som när jag var på Kasai och åt brunch utan maken. Då fick han denna.
Att kunna äta lyxigt hemma och även enkelt är något vi har blivit duktiga på. Även om vi båda tycker om att laga mat så är det skönt när det är enkelt. Som igår när vi åt hemgjorda hamburgare med stekt lök och stekt ägg på till lunch. Lyxigt.
Hamburgare med lök och ägg.
Eller Ännu lyxigare med en våffla med löjrom, creme fraiche och rödlök till middag. Våfflan är rest från helgens lyx. Vi slänger väldigt lite mat i vår familj nu för tiden.
Våffla med löjrom.
Nu ska det bli indiskt till lunch. Doftar underbart!
Idag skulle pappa ha blivit 81 år gammal. Pappa blev aldrig 71 år gammal. Han gick bort i lungcancer i januari 2010. Tiden går så fort. Tio år!
Om du tänker tio år fram i tiden så känns det som att det är evigheter fram. Det är inte ens lönt att planera så långt fram i tiden. Men om du tänker åt andra hållet så är det bara ett ögonblick sedan. Julen 2009 var sista julen som vi hade med min pappa. Vi var samlade hela (nästan) familjen. Det var första gången som pappa fick fira jul tillsammans med alla sina barnbarn samlade. Pappa fick aldrig fira jul med alla sin barn vid ett tillfälle.
Denna julen kommer jag ihåg väldigt tydligt. Sådana där små saker som jag inte ens kommer ihåg från senaste julen. Jag kommer ihåg vilka möbler och hur de var placerade. Vem som satt vart och sådana saker. Inte allt så klart men väldigt mycket. Det kanske hjälper till att vi firade julen här hemma. Fast jag är inte säker. Anledningen till att vi var här, var att pappa var så sjuk att det var inte rimligt att försöka ta julen till honom. Det var lättare att ta honom till julen med hemsjukvård och allt.
Min pappa och jag var inte överens om mycket. Jag hade kommit till stadiet att han var min pappa och fick leva med det. Men den julen kommer ändå att finnas med mig med mycket glädje. Vi fick ett fint avslut och jag tror vi alla som var med kan vårda det minnet med ömhet.
