Att bli lämnad är svårt. Det är svårt även att lämna i vissa fall. Mamma lämnade oss nu men vi kommer ses igen även om det dröjer många år. Mamma ville inte lämna oss och det var svårt för oss alla. Men man kan bli lämnad på andra sätt.
Mamma blev lämnad i sitt liv. Hennes man, min pappa, lämnade henne när hon vari fyrtioårs åldern. Han lämnade också oss. Eftersom jag har haft den bästa mamman så dröjde det många år innan jag förstod att han också lämnad oss barn. Det var en svår tid för mamma. Jag är bara några år äldre än mamma när det hände. Jag har svårt att förstå hur hon kunde hantera det.
De hade varit gifta i många år, nästan 25 år. De hade fått fyra barn under den tiden. De hade överlevt sitt första barns dödsfall. En tragisk olycka när han var ett och ett halvt år. De klarade det tillsammans. De reste mycket tillsammans. De flyttade runt mycket. Allt tillsammans. De hade hundar och var mycket på hundutställningar. Allt tillsammans. Med oss på släp eller med barnvakt. Men de var tillsammans.
Mamma började längta hem till byn. Antagligen gjorde inte pappa det. Vi flyttade hem igen. Bodde ovanför mormor och morfar. Vi började skolan och pappa var hemma på helgerna. Pappa hade ju jobbet i Göteborg. En dag kom inte pappa hem på helgen. Mamma sa att han skulle jobba. Nästa helg kom han inte heller hem. Då skulle han vara med på en hundutställning för att döma hundar. Det fortsatte så. I sex veckor. Pappa kom inte hem.
Problemet nu är att mamma visste inte vart pappa var. Pappa jobbade inte över. Eller mamma visste inte om han gjorde det för hon fick inte tag i honom. Vad som helst hade kunnat hänt. Det fanns inga mobiltelefoner på denna tiden. Den oron över att inte veta och samtidigt försöka hålla oss barn utan oro. Jag fattade ingenting. Min bror vet jag inte. Men min syster som är ett antal år äldre än mig, hon förstod att något var fel. Sex veckor är lång tid.
Till slut kom helgen när mamma visste vart han skulle vara. Han skulle vara hunddomare kommande helg. Mamma visste också vem han skulle döma tillsammans med. Så mamma ringer henne. Hon ringer henne och ber henne meddelande hennes make när de ses på hundutställningen att han ska ringa sin fru. Mamma förklara att hon inte vet vart han är och därför ber henne. Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det samtalet måste ha varit.
Att ringa en hunddomare som man enbart är bekant med och tala om för henne att jag vet inte vart min man är men när du ser honom kan du be honom ringa mig. Det gick inte så lång stund efter det samtalet så ringde pappa. Pappa ringde så snabbt för det var hos henne han var. Han hade helt enkelt flyttat till en annan kvinna utan att göra sig besväret att tala om det för sin fru. Som han dessutom hade tre barn med.
Att bli lämnad så är oförlåtligt. Det går inte att förlåta. Jag förstår inte hur mamma kunde fortsätta efter det. Men det gjorde hon och hon sa inte ett ont ord om pappa till oss. Utan hon berättade bara att pappa kommer inte komma hem mer. Min kommentar spontant var tydligen: Vad skönt då slipper vi se honom på soffan. Jag var så liten att detta kommer jag inte ihåg. Mamma har berättat det för mig i vuxen ålder. Däremot kommer jag tydligt ihåg hur pappa låg på soffan i köket varje helg han var hemma.
Mamma fortsatte och hon var lämnade ensam med oss. När mamma frågade hur de skulle göra med oss så var pappas svar: Du kan behålla dem. Jag vill inte ha dem. Och mamma sa inget till oss. Aldrig ett ont ord. Först när jag var vuxen så fick jag reda på vad som hänt egentligen. Pappas historia är inte densamma kan jag avslöja.
Pappas historia går däremot inte ihop med det som jag själv kommer ihåg. Som samtalet när mamma ringer och ber pappa att vi ska få komma och hälsa på. För två av oss barn vill fortfarande träffa honom. Då förstod jag inte men senare har jag ju gjort det. Pappa ville inte träffa oss. Min äldre syster ville inte träffa honom. Men jag och min bror ville det. Pappas historia går inte ihop med min. Den går absolut inte ihop med mammas.
Jag visste först i vuxen ålder hur mamma blev lämnad. Jag förstod att det måste varit en jobbig resa. Men jag kommer aldrig förstå hur jobbig. Det jag vet är att det är jobbigt att bli lämnad. Även när den andra egentligen inte vill lämna. Jag är tacksam för att mamma var stark. Den händelsen har också gett mig lärdomar om hur man är som människa. Hur mamma alltid har stått upp för oss i alla lägen. Även när vi ville träffa vår pappa men han inte ville träffa oss. Då såg hon till att vi fick det. Tack mamma för att du var du!
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.