Hur mycket kan jag skriva

Äldsta sonen skriver jag om mycket. Han har mycket plats i vår familj. Som igår så säger minstingen att han kan handla åt honom. Vi vill i rådande tid inte åka för många gånger till affären. Då vill vi passa på när vi behöver något. Äldsta sonen är med oss i hela familjen, alltid. Även när han inte är det fysiskt.

Frågan är hur mycket jag kan skriva. Det är ganska stora händelser som varit i hans liv, men som finns i boken. Frågan är om jag också ska skriva om det här fast på ett annat sätt? Några saker har redan blivit skrivna om, så jag kanske redan har bestämt mig.

Anledningen till att jag vill skriva om sonen är att jag hoppas att det kan hjälpa andra. Att andra kan ha större förståelse för att vi är olika. En sak man behöver tänka på är tydlighet. Jag ringer min son varje dag och väcker honom. (Han hör inte larmet. Eller det gör han, i sömnen och stänger av det.)

Samtal som kan följa när jag ringer för att väcka honom: Är du vaken nu? Då blir alltid svaret: Japp. För många så betyder det att perfekt, då stiger han upp nu. Det han svarade på var om han var vaken. Och det är han. Han pratar ju med mig. Om jag ställer den frågan och får ett ja. Då behövs en följdfråga: Tror du att du kommer upp nu? Med svaret nästan alltid: Nej inte riktigt.

För sonen är det ofta svart eller vitt. Är du vaken? Ja, är enda svaret som går att ge. Annars skulle han inte kunna prata med mig. Det betyder inte att han stiger upp. Jag hör väldigt tydligt på honom om han kommer att komma upp eller inte. Det gör inte maken (än). Ibland får maken ringa. Väldigt sällan, för jag brukar gå iväg oavsett vad jag gör för att ringa sonen. Men vid tillfällen (som när jag låg nedsövd för operation) när jag inte kan då ringer maken.

För även om det krävs tydlig kommunikation av den som pratar med sonen. Så har inte han alltid tydlig tillbaka. Eller snarare han svara på dina frågor och då är det bäst att du förstår rätt, utifrån dina frågor. Detta är maken expert på. Det han inte är expert på än. Det är att höra på sonen hur trött han är. När han är trött så hjälper det inte med rätt frågor. Då är det rätt agerande som gäller. Ring igen, oavsett vad svaret är. Sonen vill heller inte vara till besvär så han försöker mer än han klarar. Bara när maken ringer. Vilket då slutar i att han sover så gott (fast alldeles för länge).

Små förändringar – Stora avgrunder

Saker som vi inte tänker på kan vara massiva för en med autism. Nu har det varit distansundervisning ett tag för bägge sönerna. Minstingen tycker att det funkar men att det är ganska tråkigt. För man träffar inte kompisarna. Äldsta sonen tycker inte det funkar så bra. Men inte för att det är tråkigt. Utan för att det är så många moment som han nu är osäker på.

När äldsta sonen ska besvara frågan så blir detta svaret: Det har fungerat sämre än normalt. Antagligen så fungerar det så bra som det kan under omständigheterna. I teorin skulle det kunna fungera bättre. Vi skulle kunna få tydligare besked om uppgifterna. Detta ska vi göra när vi ses på Zoom. Detta ska ni göra enskilt efter Zoom. Vi skulle kunna få tydligare besked om när vi ses på Zoom.

Den sista meningen refererar till idag och imorgon. Det är skärtorsdag och långfredag. Det är inte självklart vad som gäller. För mig är det ganska sjävklart. Sonen går en vuxenutbildning som inte har lov som skolungdomar. Då gäller arbetstider. Vi jobbar på skärtorsdagen men är ledig långfredagen generellt. Då gäller det också sonens skola. Men för honom är det inte så, för du kan arbeta på röda dagar. Det beror på vilket yrke du har.

Han vet också att vi (alla andra utom honom) har begränsningar i förståelsen kring anpassningar. Därför så säger ha att i teorin skulle det kunna bli bättre men han tror inte på att vi klarar av det.

Man skulle kunna tror att köra på video skulle vara det ultimata för honom. Att slippa gå ut från lägenheten. Att slippa köra någonstans. Att inte riskera att träffa någon. Alla moment som tröttar ut honom i vardagslivet skulle ju försvinna. Alla delar med oförutsedda händelser ute i sociala situationer är borta. Fast det är inte så.

Nu kommer en massa andra saker som han inte vet om. Hans lägenhet kommer att synas på videon? Måste han synas på videon? Hur kommer han att se ut på videon? Måste han ställa frågor? Kommer alla att höra honom hela tiden? Vad händer om inte tekniken fungerar? Kommer någon att tro att han gjorde det med flit? Det var mycket genomgång innan för att kunna vara med. Självklart med övertejpad kamera, när han visste att han inte behövde synas.

Nu är detta en anpassad utbildning för människor med autism eller aspergers. Vilket innebär att skolan ändå har en del koll. Så när beslutet kom så blev utbildningen inställd resten av veckan för att starta digitalt veckan efter. För en som inte har så stor koll kan det verka som att det är för att skolan inte vet hur de ska göra. Och det är lång omställningstid för att kunna köra digitalt. Visst så kan det vara, men det var absolut nödvändigt för att sonen skulle hänga med i förändringen.

Allt som händer i vårt samhälle nu gör att sonen har svårt att veta vad som gäller. Vissa saker som är små för oss är avgrundsdjupa för honom. Sakerna som är avgrundsdjupa för oss behöver nödvändigtvis inte vara mindre avgrundsdjupa för honom. Vi vet aldrig vad någon annan känner eller upplever. Vi kan tro att vi vet. Fast vi kan aldrig vara säkra.

Mat är livet

I vår familj så älskar vi mat. Mat i alla dess former, konstiga och mindre konstiga. För oss är mat viktigt. Det har kommit fram i mina tidigare inlägg. Att samlas kring mat är något som är värdefullt. I många kulturer så tror jag att maten är något som binder oss samman. Bara för att vi älskar mat så betyder inte det att vi inte tycker om snabbmat. För det gör vi också.

All mat är bra mat. All mat är god mat eller mindre god mat. Vi använder oss aldrig av äcklig mat. Med det sagt så finns det ett ställe som jag gärna undviker. Ett ställe som jag verkligen inte uppskattar maten på. Det stället är McDonalds. Jag har svårt att förstå att det är så populärt. Även om man har barn. Mina barn har aldrig haft det som favorit.

En fördel med McDonalds är att maten smakar lika vart du än är i världen. Det är bra om man har en autistisk son. Bara att kunna ha McDonalds som alternativ om man ska äta ute är bra. Man säger till äldsta sonen om du inte gillar maten på denna restaurangen så går vi till McDonalds och köper åt dig sedan. Vilket har lett till att han har alltid provat. Och vi har Aldrig behövt nyttja kortet med McDonalds för att sonen inte ryckte om maten på första stället.

Det är dock två saker på deras meny som jag faktiskt gillar. Det är deras milkshake samt ÄPPELPAJEN. Äppelpajen är magiskt god. För många, många år sedan bytte de ut milkshaken. Så den är odrickbar nu. Minstingen och jag sitter och pratar om hur han följer med en kompis ibland just till McDonalds. Kompisen tycker det är väldigt gott och minstingen tycker att det är tråkigt om de inte ska äta tillsammans. Och jag beklagar mig för hans skull men påpekar att han kan ju i alla fall ta en äppelpaj.

Mamma den är ändrad. Den smakar inget gott längre. AHHHH, men hur länge sedan är det. Nu kommer det ju inte finnas någonting som jag kan beställa om jag skulle bli tvungen. Vi googlar lite och inser att det är två år sedan de bytte recept. Jag lugnar ner mig lite och får stilla mig i att om jag inte ätit där på två år (och antagligen några år till) så är det ingen fara för mig.

Däremot så kommer det nu att experimenteras här hemma för att se om jag kan få till en god äppelpaj som man friterar. Vi får se hur det går.

Tar inget ansvar

Vad händer när skolan säger att de inte tar ansvar för äldsta sonen på skoltid? För det var vad vi fick till oss. Att han var DUM I HUVUDET och att de inte tog ansvar för honom. Det skrev jag om i Skolans idioter. Vad händer om arbetsgivaren inte tar ansvar för den som är anställd på arbetstid?

När detta sker går han andra terminen i sexan. Det vi gjorde var att vi höll sonen hemma från skolan. Självklart svar för mig. Jag hade heller inte gått till jobbet om min arbetsgivare inte tog ansvar för mig på arbetstid.

Vi har ju skolplikt i Sverige. Om jag håller min son hemma så måste jag på något sätt agera. För att inte få problem från annat håll. Vi ringde Skolverket och frågade hur vi skulle göra i detta läget. Det blev ett kort svar: Anmäl skolan till Skolinspektionen. Det gjorde vi.

En anmälan tar några dagar innan det kommer till skolans kännedom att det har gjorts en. När skolan fått det till sig, då kom det ett samtal (väldigt upprört sådant). Specialpedagogen (eller specialagent som vi kallar henne) ringde och talade om att om det var krig vi ville ha så var det KRIG vi skulle få! Varpå jag svarar att vi hade inget alternativ än att göra anmälan då de inte tar ansvar för sonen på skoltid. Hon är så upprörd så jag ser framför mig hur spottloskorna flyger när hon pratar: Men han är ju välkommen till skolan. Det är ju ni som inte låter honom komma hit!

När jag tänker tillbaka på allt som min son fått vara med om så känns det ibland som jag bara har drömt det. Hur kan vuxna människor som jobbar som pedagoger säga det ena och inte förstå vad konsekvensen är på andra sidan. Jag frågade om hon gått till jobbet om hennes arbetsgivare inte tog ansvar för henne när hon var på jobbet? Nya spottloskor: Klart jag inte skulle. Men det är ju inte samma sak.

Tyvärr är inte allt en dröm. Det har hänt på riktigt. Och händer fortfarande på skolor runt om i Sverige. När skolan förstod att vi inte skulle låta sonen gå till skolan utan att de tog ansvar för honom, eller dra tillbaka anmälan, så började det hända saker.

Han blev erbjuden en egen lärare för hemundervisning. Fast självklart kunde vi inte vara hemma hos oss. (För det hade varit ett förslag från oss tidigare. Klart de inte kan göra något som vi tyckte.) Anledningen till det är att ingen, INGEN, är bekväm med att jobba hemma hos någon. (Stora ord med tanke på att det finns massor av människor som jobbar hemma hos någon, ett exempel är personliga assistenter.) Platsen där undervisningen skulle ske blev på Musikskolan. Det var en lärare som inte jobbade som det just för tillfället, som skulle undervisa sonen. En helt ny person utan relation till varken sonen eller skolan.

Då var det sex veckor kvar i skolan. Han hade varning i alla ämnen. Han skulle inte bli godkänd enligt skolan. Detta för att han var dum i huvudet. Efter tre veckor så hade äldsta sonen och läraren hämtat in hela sexans kursplan. Sonen var godkänd i alla ämnen. De resterande veckorna så läste de Robinson Cruse. Den läraren var en av de ljusglimtar som finns i skolans värld. Men han jobbade ju heller inte som det då. Hur som helst, han förstod. Och han lyfte sonen. Han förstod också att det var inte läge att säga till skolan att de var klara på tre veckor. Då blev det högläsning av en bok som kunde intressera båda i följande tre veckor.

Eftersom skolan gjorde dessa ändringar och därmed tog ansvar för sonen på skoltid så fick de inga anmärkningar från Skolinspektionen. I överlämningen till sjuan så blev det samma visa igen. Han kan ingenting. Han är inkompetent vad gäller matematik. Han är en bråkstake. Han måste gå i särklass för han är underbegåvad. Och så blev det. Sonen fick börja i särklass i sjuan. Men det är en annan historia för en annan dag.

En sak är säker, min son är inte dum i huvudet! Att jag är ett pain in the a… Det är en helt annan sak.

Skolans idioter

Jag säger inte att alla är idioter i skolan. Det jag säger är att de finns. Tyvärr lite för många. De är så många så att de som är bra har ingen möjlighet att komma fram. Det blir bara vissa ljusglimtar som tränger igenom det massiva mörkret då och då.

Äldsta sonen har råkat ut för de flesta idioterna. Idioterna kan också sköta sitt jobb och till och med hyfsat bra. Förutsatt att det inte är något barn som är utanför mallen. Minstingen har också råkat ut för idioterna på skolan. Han ingår ändå nästan i mallen, det som är utanför är hans dyslexi. Det får bli en egen berättelse för ett annat tillfälle. Dessa idioterna som det handlar om är dagsaktuella.

Äldsta sonen fick diagnosen autism när han gick i sexan. Innan dess hade han aspergers (som idag är i autismspektrat) och ADD. Dessa diagnoser fick han genom skolpsykologerna. Skolan hävdade alltid att vi och sonen var problemet. De behövde inte ändra på något men vi behövde det. Om vi bara såg till att få ordning på sonen så skulle allt fungera på skolan. Att vi berättade att vi inte hade några problem hemma och hade ordning på sonen, var inget som de lyssnade till.

De var påstridiga om att vi var problemet, så till den grad att till slut krävde de att vi sökte till BUP. För det var något fel på ungen. Mitt svar blev att vi behöver inte söka till BUP. Vi vet hur vi ska hantera situationerna hemma för att det inte ska bli några problem. Nehe, det vet ni inte alls, blev svaret. Då meddelade jag att om ni vill ha hjälp från BUP så ger jag mitt medgivande till att skolan söker hjälp där. Vi kommer inte att söka hjälp för vi behöver ingen.

Så blev det. Skolan ansökte till BUP om hjälp enbart för att få bekräftat att det var sonen som var problemet. Detta var när han gick i sexan första terminen. Vi fick komma in väldigt fort till BUP. Gick nog bara några veckor innan vi blev kallade till träff på BUP. Vi som blev kallade var föräldrar, maken samt rektor, specialpedagog samt handledare från skolan. Inte äldsta sonen.

Vi kommer till mötet. Där är psykolog, läkare samt kurator på plats från BUP. Vi är alltså nio personer som ska diskutera äldsta sonen. Eller som skolan skulle uttrycka det, problemet.

Kuratorn hälsar alla välkomna. Vi har en presentationsrunda. Sedan berättar hon varför vi alla har samlats på detta möte. Att skolan behöver hjälp. Hon gör tydligt för alla i rummet att ingen på BUP har ännu träffat sonen. Det de har gjort, eftersom skolan akut behöver hjälp, är att de har gått igenom alla skolpsykologers journalanteckningar. Vilket har blivit ganska många genom åren. Ännu en gång förtydligar hon att ingen på BUP har träffat sonen, ännu.

Sedan säger hon: Jag förstår att ni har problem på skolan. För denna pojk är smartare än alla oss samlade här inne i detta rum. Och jag vill påtala igen för er att detta har vi kommit fram till utan att ha träffat honom.

Mötet fortsatte och BUP berättade det ena och det andra. Hur mycket skolan behövde förändra för att få det att funka för sonen. Att de skulle börja lyssna på oss föräldrar som uppenbarligen visste hur man gjorde för att ha en bra miljö för sonen.

Ingen från skolan sa någonting. De svarade på tilltal och när de fick chansen försökte de säga hur mycket bra de gjort och att sonen var problemet. Varje gång fick de mothugg från BUP. Inte oss. Det var första och sista gången som skolan hade någon kontakt med BUP.

Vi hade dock mycket kontakt med BUP efter detta. Vi och mest sonen har fått hjälp av BUP. Inte så mycket i hur han ska agera utan mer självkänsla att det är inte fel på honom utan på skolan.

Tyvärr så kommer alla idioterna finnas kvar hos sonen för alltid. Det är för stora saker som har hänt. Bland annat så slutade skolans ansökning till BUP med att de talade om för oss att sonen är DUM I HUVUDET och de tar inte ansvar för honom på skolan. Men det är en annan historia för en annan gång.

Det värker i mitt hjärta

Än i dag så lider jag med min äldsta son som inte blev bjuden på födelsedagskalasen i klassen. Alla tyckte det var så jobbigt att han kom så de slutade bjuda honom.

Det som gör mig arg är att det finns föräldrar som tycker det är lämpligt att barnet som fyller år har med sig inbjudningskort till alla i klassen utom en. Min son. Även om man är autistisk så har man känslor. Det var inte lätt att förklara för honom varför han inte var välkommen men alla andra var det.

Inte en enda gång blev jag inbjuden som förälder att vara med för att kunna hjälpa sonen att hantera situationer som kom upp. Inte en enda gång kom någon förälder och pratar mig med mig om hur man skulle kunna lösa problemet. Inte en enda gång tänkte någon förälder på någon annan än sitt egna barn.

Skolan fick införa ett förbud mot att om inte alla blev bjudna, så fick man inte dela ut inbjudningar i klassen. Vilket är helt absurt. Då hade det ändå varit det uppe på ett antal samtal initierat av mig både enskilt med föräldrar och på föräldramöten. Ingen kunde se någon lösning förutom att inbjudningar fick inte lämnas på skolan.

Så klart var det inte många som kom när han bjöd in till sina kalas heller. Fast han bjöd hela klassen. I en av hans klasser som han gått i så var det en kille som också hade svårigheter. Han gick i särskild klass men som ibland var integrerad med sonens. Han blev bjuden (så klart) av sonen på ett av hans kalas. Och även hans föräldrar blev bjudna om de skulle känna sig tryggare med det. När de kom så berättade hans pappa att det var första gången som han hade blivit bjuden på ett kalas.

Anledningen till att det börjat värka i mitt hjärta är att jag nyligen träffade en grabb som gick i trean. Vi pratade om hans fritid och kom in på hur bra hans mamma är. Jag säger att jag är glad för hans skull att han har det så bra. Då svarar han att fast i skolan är det sk.t. Vi fortsätter att prata om det. Det visar sig vara en liknande situation som äldsta sonen haft när han gick i trean.

Jag blir så ledsen att vi inte kommit längre. När jag har föreläst om sonens situation och hur det är att leva med autism, så får jag ofta kommentarer från lärare idag. Kommentarer om att så där är du ju inte längre. Det är så länge sedan din son gick i skolan. Mitt svar är bull…t. Det är likadant fortfarande. Om du har ett barn som inte passar i skolans mall så blir du behandlad därefter.

Min son var jobbig. Han var jobbig för att han kunde inte anpassa sig till deras värld. Han var jobbig för att ingen förstod att när han bara sa nej, betydde det vänta. Vänta jag måste hinna med att ta in situationen och kunna bearbeta den. Ingen väntade. Allt som allt så ledde det till att han blev orättvist behandlad och mobbad. Tyvärr mest av de vuxna i skolans värld.

Mitt hjärta värker för alla barn som har det tufft där ingen stannar och väntar. Väntar på att kunna finnas och visa omtanke.

I väntans tider

Det är mycket som det väntas på nu. Det är olika hur vi uppfattar väntan. Att vara gravid och vänta på sitt barn är en härlig och lång väntan. Att vänta på att Covid-19 ska lägga sig är en ansträngande och lååååång väntan. Att vänta på att snön smälter och att det ska bli lite varmare ute är en tråkig och lång väntan.

Allting är relativt. När man pratar med någon som har autism kan det vara svårt att veta skillnaden på orden. Att säga att man HATAR något är inte samma som att säga att man avskyr något. Den skillnaden förstår äldsta sonen. Men han använder gärna hatar. Också gärna med versaler. Det finns alltså inget som är värre än det han hatar. Fast om man pratar om det än stund så avskyr han det egentligen och inte hatar.

Att kunna förstå när det är för starka uttryck som används kan var svårt. Dessutom om man är känslostyrd. Då tar känslorna över och det kan leda till katastrof. Om man är medveten om problematiken kring hur vi använder språket så brukar det ofta lösa sig.

Äldsta sonen och jag har så många gånger sagt samma sak fast med olika ord. Och då ligger det på mig att få till mina ord så de passar hans språkbruk. Det kan ta sin tid men det behöver redas ut. För annars ligger det kvar och tar plats hos sonens energi. För er som är duktiga på multitasking så förstår inte ni problemet. För er som gärna gör en sak i taget. Och om det inte går skriver upp vad som är nästa steg för att kunna gå vidare. Ni förstår att om du har något som du arbetar med i huvudet så blir det svårt att göra något annat.

Självklart jobbar vi också på att vi, jag och äldsta sonen, ska förstå varandras språkbruk. Och ibland så säger han själv, jag tror vi säger samma sak nu fast på olika sätt. Vad tror du mamma?

Att vänta är alltså också olika beroende hur vi är som personer. Att vänta på något kul är alltid lättare för alla. Då är frågan, vad är kul? Och för vem? Vi har alla att jobba på. Om vi alla gjorde EN sak varje dag som inte är för oss själva. (Kanske att bara ge med sig och hålla med personen du pratar med.) Då vore nog världen en lite bättre plats för oss alla.

Klockan ska ändras

Idag har vi påbörjat arbetet med att ändra klockan. På söndag tappar vi en timma. Men det är nästan lika stort problem åt andra hållet. Denna timman är så knasigt att vi håller på och flyttar två gånger om året. Mest för äldsta sonen.

Jag vet att det är i allmänhet svårt för oss och djur att ställa om sig att ändra tiden. Det tar i genomsnitt en vecka för att kroppen ska vänja sig vid att andra tider gäller.

För äldsta sonen tar det lite längre tid. Idag har vi påbörjat processen om att förändringen kommer på söndag. Nu kommer dessa dagarna fram att vara störda för honom. Sedan blir det extra störning på söndag när det verkligen inträffar. Att fungera i ett samhälle där allt ändras när du har svårt med ändringar är inte att föredra.

Jag hoppas att detta är sista året som vi ändrar tiden. EU tog ju ett beslut på att detta skulle bli sista året. Tyvärr sa de att det var upp till varje land sedan om det vill ha sommar- eller normaltid. De insåg problematiken i det och tog tillbaka beslutet. Nu ligger det på remiss och jag antar att alla ska komma överens om vilken tid som ska gälla.

Vilken tid vill du ha, om du får välja? Sommartid eller normaltid? Vilka fördelar ser du med ditt val?

Inte bara mammas likheter

Man tar efter båda sina föräldrar. Även om du inte bor ihop med bägge så tar man efter vissa saker. Jag gissar att det i vissa fall är genetisk. Igår var äldsta sonen på sitt första möte med LSS Råd och Stöd. Psykologen frågade om han var lik mamma eller pappa? Svaret blev båda. Och tydligen så har han tagit efter oss båda på att han alltid ska ha rätt.

Och det stämmer jag har alltid rätt. Det har jag fått från min pappa. Jag är lik mamma också. Några av dessa berättar jag om här. Men att alltid ha rätt det är inte från mamma. Bara pappa. Han hade alltid rätt, även när han hade fel.

Det finns så många exempel. Som den gången när han berättade för alla att det heter Wienerbröd för att de kommer från Wien. Det spelade ingen roll vad vi än sa, det hette det på grund av att de kom från Wien. Fast att det heter Danish i resten av världen. De kommer från Wien. Till slut så slår maken upp och visar att wienerbröd kommer från Danmark, inte Österrike. Då säger pappa: Ja, wienerbrödet kommer från Danmark. Det är ju därför det heter Danish på engelska. Bara för att det heter Wienerbröd så betyder det ju inte att de kommer från Wien.

Han hade alltid rätt. Och då inte på ett bra sätt. Det är många gånger som barn som jag sagt att det är på ett visst sätt för det har min pappa sagt. Som sedan visat sig vara en lögn. Det är inte kul.

Jag vet om att jag har pappas likhet vad gäller att vara en besserwisser. Jag försöker dock att alltid vara säker på att jag faktiskt har rätt när jag vidhåller min position. Om jag är det minsta osäker så säger jag det. Men om jag inte vetat om likheten så är risken stor att jag blivit exakt som pappa. Tagit dumma strider för något som är helt oviktigt.

Sonen vet ju uppenbarligen om att han har likheter från sina föräldrar också. Därför är jag inte så orolig att han kommer att ha bara våra dåliga sidor utan att han kommer att utveckla goda egna sidor.

Att prioritera sig själv

Det är svårt. Att välja sig själv framför andra. Varför är jag viktigare än andra? Varför har jag rätten att välja mig själv? Det kan bli svåra frågor med svåra svar. Idag sa äldsta sonen till mig att vi var fundamentalt olika. Kraftfullt att använda fundamentalt.

Efter lite diskussioner så kom vi fram till att vi inte var så olika. Snarare mer lika än olika. En anledning till att vi var så olika är att jag då väljer andra istället för mig själv. När han ser behovet av att välja sig själv mer självklart. För honom är också allt väldigt enkelt. Svart eller vitt. Rätt eller fel.

För om han inte väljer sig själv så finns ingen nytta med något annat. Om jag inte väljer mig själv så kan heller inte han ha nytta av mig. Vilket han behöver för att ha ett fungerande liv. Det är väldigt enkelt. Om jag mår bra så mår han bra. Om jag mår bra så kan jag hjälpa andra. Varför ser vi andra det inte så enkelt? Varför lägger vi in känslor som säger att vi inte förtjänar att må bra?

Jag jobbar alltid på att jag förtjänar att må bra. Mycket beroende på min äldsta son. För att orka finnas för min familj så måste jag just det, Orka. Det gör man om man mår bra.

De senaste månaderna har jag jobbat 25 procent. Jag har egentligen inte ork till det. Jag vill dock inte vara en belastning för alla andra. Jag vill kunna själv. För att orka jobba dessa procent, med de krav som finns så har jag gjort prioriteringar. Det jag har prioriterat är att finnas för andra och att jobba. Det som har prioriterats bort är träningen och sociala tillfällen.

Nu är det ändrat. Från att ha haft en maxpuls på 197 och dramatiskt sänkt den så måste jag prioritera träningen igen. Från och med nu kommer det att innebära träning på betald arbetstid om det behövs. Jag vägrar att ta bort de 25 procenten. Jag är envis efter mamma. Även när man är envis åt fel håll, precis som mamma.