Äldsta sonen berättade några av felen jag gjort när han och hans bror var små. Jag vet att jag gjort många fel. Det gör alla föräldrar. Det är likafullt svårt att ta det när man får det till sig.
Enligt sonen så, ett, en kärnfamilj är den bästa. Jag håller med om det. Klart att alla mår bäst av att man är en familj och inte delad i flera. När jag gifte mig första gången gjorde jag det för resten av mitt liv. Ibland blir det inte som man tror. I detta fallet så hade det inte varit det bästa att vara kvar i giftermålet. Det kunde vi enas om med förutsättningarna som var. Det blir också en balansgång att berätta om för ens barn. Man vill sina barn det absolut bästa. Det innefattar inte att berätta om sådant som gick väldigt fel i ens förhållande.
Två, Om man då måste skiljas så bör barnen bo lika mycket hos båda föräldrarna. Annars tar barnen skada. Även här håller jag med sonen men, det finns alltid ett men. Med det som fanns att jobba på i detta fallet så var det inte möjligt. För att kunna lämna så var jag tvungen att också lämna mina barn. Jag blev en helgmamma. Om jag inte blivit det så vet jag inte vad som hänt. Det jag med säkerhet vet är att det hade inte blivit bra, varken för mig, mina barn eller min exmake. Här är vi inte lika överens men sonen kommer fram till att han får lita på mig då jag inte vill berätta allt för honom.
Tre, Båda föräldrarna får inte tala illa om varandra inför barnen. Det är något jag har kämpat med. När de var små så var jag jätteduktig. Tyvärr så blev det svårare desto äldre de blev. Jag har inte fört det på tal men jag har inte heller sagt emot om de har öppnat för det. Jag har också varit för ärlig med vad jag tyckt i dessa fall. Det jag däremot gjorde väldigt bra var att komma fram till att aldrig blanda in barnen i våra tillkortakommanden. En gång hände det och aldrig igen. Barnen var inte med när det hände. De användes som hot oss emellan. Då kom vi överens om att det fick aldrig mer hända.
Det var en sak till som jag inte kommer ihåg nu. Det jag kommer ihåg var dessa fel jag gjort. Som alltid, det är felen på provet man kommer ihåg. Inte det man kunde. Att göra tre fel av fyra känns inte bra som ni kan förstå. Två av dem hade jag gjort igen. Det tredje hade jag gjort bättre.
Något man ska ha med sig är allt som sägs blir registrerat. När det gäller min äldsta son så registrerar han och kommer ihåg ungefär 1000 gånger mer än alla andra. Han har också mer frågor som kanske ett annat barn som inte är autistisk inte ställer eller säger till sina föräldrar.
Det man ska lära sig är att erkänna att man gjort fel och kunna be om ursäkt. Jag bad om ursäkt och erkände mina fel och brister. Vi var ändå överens om mina beslut och vad kosekvenserna var. Det är svårt att inte räcka till.