Kategori: Autism

Igår var en nästan ledig dag. Den innehöll mest att njuta av livet. Efter en stunds arbete så hjälpte jag äldsta sonen en stund. Han hade möte med ytterligare en ny person på kommunen.

Det är ganska spännande hur många nya det är som dyker upp på resans väg. I slutet på mötet så frågade sonen varför vi hade mötet. Det var två personer med från kommunen och ingen visste riktigt vad de skulle svara. Då sa jag att mötet var för deras skull inte sonens. Just för att de inte träffat honom innan ville de ha bättre koll på honom. Då svarade en av dem, att det stämde. De vill träffa så många som möjligt personligen för att det är lättare att fortsätta efter man haft en fysisk träff.

På det svarade sonen snabbt, att det vet han inte om det är sant. För honom var detta bara ett stort problem. Jag var med av flera anledningar. Den första för att han aldrig varit i lokalerna som vi kom till. Den andra för att han inte visste hur man skulle göra när man kom dit. Det fanns inget väntrum. Det var en hall med dörr till ett demensboende, en dörr till myndighetskontoret samt et konferensrum. Allt direkt innanför ytterdörrarna. Det var i en hall mer än ett väntrum. Väldigt otydligt vad som gällde.

Han hade mått mycket bättre av ett telefonsamtal än ett brev med en kallelse för ett möte. I ett samtal hade han kunnat få svar på alla saker som skulle kunna vara problem. Men ja, även att han aldrig träffat personen eller personerna är också ett problem. Fast ett större problem är att brevet kallade till ett möte undertecknat av en person. Ingenstans stod det att det skulle vara två personer med på mötet.

Vi pratade lite om hans svårigheter och jag förtydligade hur svårt det kan vara för en person utan diagnoser att förstå när det går galet. Just för att jag var bara med och han skötte allt själv. Men om jag inte varit med så hade väntrumsdelen varit ett stort problem. Jag måste säga att jag är tveksam till om exemplet hjälpte för att öka förståelsen. Mötet är över och sonen överlevde, även om det inte gav honom något. Förhoppningsvis gav det dem något.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Äldsta sonen renoverar sitt kök. Jag kan inte alltid vara med. Ibland så är det bara jag och sonen och ibland är det han och hans pappa. Ibland är vi alla tre och ibland ännu fler. Det är just när jag inte är med som det blir lite svårt för sonen. Han litar inte alltid på vad som sker när han inte kan konfirmera med mig.

Då kan det bli så att man får köra videosamtal. Som igår när han höll på ensam på kvällen och monterade lådor. Vi har redan monterat tillsammans tidigare. Men alla lådor är inte exakt likadana. Nu hade han ett som var större men också med en sådan hemlig innerlåda.

Första gången vi höll på så var det till hans högskåp med utdragbara lådor bakom en dörr. Första problemet var att när vi köpte köket så skulle man öppna dörren rakt ut och alla lådor följde med. Nu visade det sig att det var en dörr som man viker upp som vanligt och man drog ut varje låda för sig. Detta var inte ett långt smalt skåp utan ett lite bredare. Då behövdes jag för att förklara skillnaden och varför säljaren inte tänkt på detta.

Nästa problem var hur lådorna skulle placeras. Vilken höjd de skulle sättas. Det var ett dividerande fram och tillbaka för att nyttja skåpet så bra som möjligt. Då menar jag inte att man gör en uppskattning och håller upp en låda och tycker att det blir nog bra. Det är exakt placering som gäller med olika mått på olika varor så att allt kan få plats. Det gjorde vi tillsammans.

Nu gjorde han alltså helt ensam och var tvungen att få bekräftat att lådorna var rätt monterade samt på rätt höjd. Videosamtal är väldigt bra då. Han fick veta att allt var rätt och att han kunde sätta sista hemlig lådan på det stället han hade tänkt. Och att han hade rätt i att övriga lådor inte har en front. Den sätter vi dit sist eftersom det är själva luckan. Egentligen hade han aldrig behövt prata med mig. Bara det att om han inte skulle få det bekräftat så skulle han inte kunna fortsätta. Det kunde han nu.

Så många utmaningar vi haft med detta kök. Det är tur han är insiktsfull och kan förstå (vilket han då inte ska kunna enligt experterna), för annars hade det varit ett kök som aldrig blivit klart. Han har fått hänga med i så många ändringar och nu börjar vi se ett slut. Tack och lov, det säger vi alla.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vad händer om man råkar ut för olika saker, som en bilolycka? Det är tack och lov inte så ofta man råkar ut för en bilolycka. Det är väl också anledningen till att man inte vet hur man reagerar om man råkar ut för en. Att förbereda någon med autism är närmast omöjligt att göra. Igår var det en bilolycka. Sonen var inte i bilen som krockade. Han satt i samma bil som mig som kom strax efter.

Något upprörande först, tre bilar åkte förbi utan att stanna. Hur kan man göra det? För det första så ska man stanna enligt lag vid en olycka. Det var mycket tydligt att ingen hade stannat och att olyckan precis hänt. Jag och sonen stannar, han stannar i bilen. Jag har kört upp på en större trottoar för att inte vara i vägen för någon. Jag går till bilen som står mitt i vägen och helt demolerad för att kolla läget.

Det finns personer som vet hur man ska göra vid en olycka. Jag som först på plats kollar läget med en av de som krockat. En gående säger att hon ringer 112, en annan kollar den andra bilen. Vi är kvar tills räddningstjänst och ambulans kommer. Allt blir avstängt och vi får redogöra för vad som hänt. När allt är genomgånget får vi tillåtelse att lämna platsen.

Tillbaka till sonen som suttit i bilen. Det var flera saker som han tänkt på när jag hjälpte till. Men det viktigaste var väl om han skulle få ett fripass på att inte behöva stanna vid en olycka? Då det är lag på att stanna (om ingen annan gjort det) så är svaret att nej, han skulle inte ha förmildrande omständigheter att inte stanna.

Vid ett sådant besked så måste man gå igenom alla alternativ för hur han skulle kunna agera som fungerar för honom. Alla alternativ inkluderar att han måste stanna. Inget inkluderar att han måste gå ur bilen. Första är att han skulle kunna stanna och ringa 112. Berätta om att en olycka inträffat och berätta om sin autism. Då skulle han kunna bli ombedd att redogöra för vad som hänt.

Vi kom fram till att oavsett så måste han stanna och när polis eller räddningstjänst var på plats så skulle han kunna redogöra för vad som hänt och sedan lämna. Allt detta i denna situation som var denna gången. Ett tillfälle där gående kom strax efter oss och också kollade läget. Eftersom han redan stannat för att ha koll på läget så hade han behövt stanna till räddningstjänst var på plats. Och om han sett själva olycka så hade han också behövt säga det till 112 så att någon kommit till honom i bilen.

Äldsta sonen har han lättare att förstå vid en faktiskt händelse. Inte för att man ska uppskatta en olycka men denna gången gick allt bra och sonen fick lära sig hur han ska göra om han är själv.

Han fick också lära sig att det var okej för oss att stå på trottoaren. Utöver det så gjorde vi flera lagbrott när vi åkte därifrån. Som att åka ut över ett övergångsställe. Allt gick vi igenom noggrant och varför det var okej. Vi stod så att avspärrningarna gjort att enda platsen vi kunde åka iväg var via övergångsstället. Det var fler små saker som inte är tillåtet men som var det nu.

Alla sådana saker är jätteviktiga för honom att veta. Han kan reglerna och lagarna men hur man agerar när lagar och regler inte går att följa vet han inte. Nu vet han att man kan följa lagen även om man bryter den. Jag är så glad för allt som jag lär mig med min son. För utan honom hade jag inte behövt vara eftertänksam och noggrann.

Som maken sa, stackars kvinna som är alldeles mörbultad idag, Inte så roligt att börja nya året så. Som sonen sa, kvinnan som är mörbultad börjar sitt nya år väldigt bra, i livet. Gott Nytt År!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag brukar alltid förvarna äldsta sonen om precis det, att jag kan vara borta men maken är hemma. Om vi båda är borta så har han ALLTID fått informationen om det. Ibland flera gånger. För att maken tror att det inte är gjort så han kolla om äldsta sonen fått informationen. Det skulle faktiskt kunna hända att maken kollar med min son fast han vet att jag berätta. För att maken är paranoid och tror att ingenting går som det borde. Då även informations-byten.

Som sagt jag brukar meddela det när jag åker men maken är hemma, men inte denna gången. Det är liksom inte riktigt lika viktigt att jag meddelar det (tror jag) eftersom back-upen är hemma. Hans kontaktväg när något hänt är att han ringer mig, sedan maken och sist sin pappa. Om han har specifika ärenden så brukar han ringa direkt till den som det berör, med vissa undantag. Han ringer alltid mig eller sin pappa när han vill oss något. Men ibland ringer han mig istället för maken fast han vill maken något. Inte helt lätt att förklara men maken är alltså den första back-upen om något händer.

Självklart så hände något denna gången när jag inte meddelat sonen att vi inte är hemma. Vi brukar lösa det mesta på telefon men det gick inte denna gången. Denna gången hade han åkt hemifrån utan nyckel hem till oss. Och han behövde nyckel hem till oss för att hämta dricka. Just när maken skjutsar mig till tåget så kommer han hem till oss och ingen är hemma.

Nu börjar de stora bekymren. Han ringer mig och jag sitter i tyst vagn. Jag går iväg och smsar maken samtidigt att han kanske kan ringa sonen och kolla läget. Innan jag öär hela vägen ute i lite vestibulen på tåget så ringer sonen igen. Jag svara eftersom jag då hunnit ut och kan svara. Maken smsar att det är upptaget. Jag måste svar maken att det är med mig han pratar, samtidigt som jag försöker höra vad sonen säger på ett väldigt högljutt tåg.

Sonen frågar om jag är hemma. Nej, jag är på väg till Stockholm och är på tåget MEN maken är hemma. Det finns ingen bil hemma, så nej det är han inte. Så klart. Det hade jag ju kunnat räkna ut att han visste att ingen var hemma då han frågade den frågan. Men jag var trött och lite långsam. Ett förtydligande, maken skjutsade mig till tåget och är snart hemma och kommer vara det hela helgen. TILLS han hämtar mig vid tåget på söndag.

Jag fick reda på problemet och sa att jag löser det med maken. Men då var det försent. Sonen tyckte allt var fel och maken fick inte komma med dricka och han ville bara lägga på. Han talade om att han tyckte det var jobbigt och att han inte ville prata mer. När han var liten så kunde han inte få fram den informationen. Han bara lämnade eller var tyst. Om han stannade och var tyst och någon försökte fortsätta prata så blev det ofta ett utbrott. All information som inte är väntad blev för mycket på för kort tid. Han måste få tid att strukturera upp den och sedan kunna bearbeta problemet.

Självklart kollade maken om han kunde ringa sonen, vilket var osäkert. Men han provade och det visade sig att allt det som var jobbigt var att jag var på tåget. Att jag inte hörde riktigt och allt blev fel. Hade han vetat om att jag skulle var på tåget så hade han vetat vad som kunde ske. Men det visste han inte, för hans mamma hade inte sagt det denna gången.

Hur som helst så löste maken och sonen problemet. Ett antal timmar senare så kom sonen tillbaka och tog sin dricka när maken var hemma. Maken fick alltså inte åka hem till sonen. Sonen behövde bara återhämtning efter allt som blivit fel och sedan kunde han göra ett nytt försök med vetskapen om att maken fanns där om det skulle bli något knas igen.

Det är de små sakerna som kan ställa till det rejält. Saker som för en utan autism aldrig kan föreställa sig vara något problem någonsin. Men att mamma åker tåg utan att berättat det är ett problem för honom. Det är tur att vi alla är olika. Underbart faktiskt. Jag är lärt mig så mycket tack vare min äldsta son, vilket är helt fantastiskt.

Imorgon är jag hemma igen. Hoppas att det inte blir något knas då. Varken för sonen eller SJ. Framför allt för SJ AB. Jag vill gärna inte behöva läsa det baklänges på hemresan. Antigen så har jag jättemycket tur och allt går perfekt. Eller så är all tur borta. Jag köpte nämligen den sista biljetten på hela tåget. På ett tåg som går en timma senare än vad jag behövt för att det första var redan slutsålt. Jag vet inte om turen är förbrukad. Det får vi se imorgon.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vi river kök hos äldsta sonen. Köket är beställt och det kommer tidigare än vi trodde. Så vi är inte ute i för god tid. Det kommer nog bli ganska lagom i tid. Anledningen att vi skulle riva nu var för att kunna beställa bänkskivan i rätt mått. Framförallt hålet till diskhon. Det blev gjort igår.

Det var inte bara rivning på schemat. Utan allt annat med att tömma skåp och kök på grejer kom före att riva. Äldsta sonens pappa frågade häromdagen om han hade påbörjat något med att packa i köket. För mig är frågan konstig. För en person utan diagnoser så skulle det kanske varit rimligt. Men för min son med autism så är det helt orimligt att han skulle gjort något utan att någon påtalat det för honom. Eller inte bara påtalat, gett tydliga instruktioner om vad, hur OCH när.

För det är inte bara att flytta på något. Allt måste ha sin plats. Igår fick allt i köket en ny plats i hans enda rum samt några saker flyttade till förrådet (även vårt förråd fick lite). Det blev också en hel del slängt. För sonen äter inte saker som har lite kvar i förpackningen. Det får självklart inte ha utgånget datum. När det är för lite i så ändrar det tydligen smak, därför så försvann det från skåpen.

Det viktigaste är platsen. Vi fick tydliga förhållningsregler om att vi inte fick lägga något på hans skrivbord. Inte ens när vi är där och arbetar. Avlastningsytan för oss när vi är där och arbetar är köksbordet som har flyttat in i rummet. All annan yta ska vi undvika att lägga på. Annars måste vi fråga om lov. Allt måste ha sin plats. Köksbordet får då bli området som han inte har koll på. Ännu viktigare att allt annat är som det ska på alla annan yta.

Men det roligaste var nog ändå när jag hittade tandborstarna. Hans pappa sa för långe sedan att det kunde vara bra att spara på en gammal tandborste och diskborste. De kan han använda till att skrubba rent på ställen man har svårt att komma åt när man städar. Jag vet precis vad hans pappa menade. Det vet vår son också med ett undantag. Hans pappa sa inte att det räckte med en åt gången.

När jag skulle in i hans badrumsskåp för att komma åt och stänga av vattnet såg jag hans stash av tandborstar och diskborstar. Det är ju bara tre diskborstar men minst tjugo tandborstar. Nu är det så att sonen byter tandborste ofta men ändå, tjugo stycken till att skrubba rent i trånga skrymslen. Han har inte så många skrymslen i sin lägenhet. Det gäller att vara tydlig när man säger något, det var inte hans pappa den gången.

Idag ska vi fortsätta att jobba i köket. Rivningen blev klar igår. Idag ska vi börja göra allt grundarbete innan vi kan bygga nytt kök. Det kommer bli så fint när det är klart.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.