Kategori: Autism

Som tur är så är vi det. Olika. Även personer med autism är olika. Det går inte att sätta en dekal på som säger då är jag så här. Vi kan inte behandla alla lika. Det måste vi acceptera. Sedan måste vi behandla alla med respekt. Det är nog där det svåra kommer in.

Oavsett vem vi är, med vilka diagnoser eller inte, så vill vi alla ha kärlek. Vi vill ha samhörighet och gemenskap. För vissa är det svårare än för andra. Det är skillnaden. Inte att man inte vill ha alls. Det kan vara rädsla inblandat. Det kan vara mycket, men kärlek, det vill vi alla ha.

Är det inte konstigt att när barnen är små så finns vuxna med hela tiden? Men när de är unga vuxna så avtar hjälpen från vuxna. Varför? För att barnen ska lära sig bli vuxna, säger du då. Ja, i vissa fall kanske det fungerar. Men i andra inte. Jag vill till exempel att min minsting ska höra av sig om han är ute med kompisar. Jag vill att han ska meddela när han är hemma även om jag inte är vaken. Man kan var med fast inte på samma sätt.

När du är autistisk så lär du dig på ett annat sätt. Du behöver mer hjälp och hjälpen kan inte ske innan det händer. Så en ung vuxen med autism som vill träffa någon att dela sitt liv med, måste få hjälp då. Inte när han är barn. Varför försvinner vi vuxna när barnen är unga vuxna? Hade det inte varit bättre för alla om vi fanns kvar som vuxna?

Jag är fortfarande barn ibland. Jag ber mamma om hjälp än. Jag får inte den hjälpen jag vill ha idag. Men fram till mamma blev sjuk så fick jag det. Nu hjälper vi varandra mera. Jag har ändå passerat en ålder så jag borde kunna klara mig själv. Men vi kan inte allt för att vi är vuxna. Vi behöver hjälp. Ändå så är vi dåliga på att ge varandra hjälpen. Framför allt till våra unga vuxna. De borde veta bättre än att bete sig på fel sätt. Eller? Jag kanske har fel.

Jag kanske bara är trött och har en hjärna som tappat tålamodet. Jag öskar att alla blir behandlade med respekt. Jag önskar att alla kan få hjälp efter de förutsättningar de har. Av vem som helst. Om mamma eller pappa inte finns, så önskar jag att det finns andra vuxna som kan gå in och hjälpa.

Att hitta kärleken är svårt. Det är så många saker som måste passa. Och att då vara autistisk och inte veta att du måste gå igenom en massa svårigheter och avvisande, det är tufft. Utan hjälp skulle det vara omöjligt. Det är också därför många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte hittar kärleken.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Då är det alltid något. Annars kommer inget samtal. Det kom ett samtal när han var i skolan. Det är äldsta sonen jag pratar om. Jag var och tittade på spis. Jag fick ett sms. Jag fick två sms. Sedan kom samtalet. Då svarar jag. Vad jag än gör så måste jag svara när äldsta sonen ringer. Jag ber om ursäkt, säger att det är min son och svarar. En viskande röst frågar om jag har läst sms:en. Mitt svar är nej. Sonen: Läs sms:en. Jag är på skolan och kan inte prata i telefon. Jag: Ska jag svara på sms eller ringa? Sonen viskande aggressivt: SMS.

Anledningen till att jag frågar om jag ändå ska ringa är för att han är grav dyslektiker. Det är lättare på telefon. Så här löd våra sms:

Äldsta sonen ringer bara när det är något. Han var uppenbarligen stressad. Både i samtalet men också att han ringde med en gång efter att jag inte svarade på sms:en. Något var fel. Jag vet inte vad. Men fel var det. Jag kan heller inte fråga vad som är fel. Jag lämnar butiken och spisarna. Ett stort problem är hans bil. Om jag skulle hämta honom och inte bilen så kanske han inte kommit till skolan idag. För han skulle bli stressad över hur vi löser det med bilen.

Jag löser att jag får med mig en förare till. Inte maken utan någon annan. Detta är ju under arbetstid så lite svårare då. Efter exakt en timma så är jag på plats. Ingen son. Nya sms:

Som ni förstår så är inte allt riktigt i detta läget. Vi väntar och efter en stund så kommer han. Han visar vilket håll han har bilen och vi möts vi hans bil. Föraren som är med för att få hem sonens bil frågar: Är det något jag ska tänka på? Sonens svar (blixtsnabbt): Inget förutom att mamma inte kan läsa mina sms. Väldigt roligt med tanke på att det var om bilen föraren frågade. Vilket äldsta sonen visste men var arg på mig.

Nu när ni läst våra sms så förstår ni ju hur fel jag haft. Ni såg ju direkt att frågan var om sonen skulle skicka sms till mig en halvtimma innan eller en timma innan jag skulle hämta honom. Inte efter en halvtimma eller timma då.

Vi fram till att det inte var så konstigt att jag kom efter en timma. Han kunde förstå att jag plockat upp hans stress. Och då tolkat att jag skulle komma om en timma. Han var då också stressad över att maken var med. Att maken inte kunde vänta på att han blev klar. Så han pratade med läraren som förstod och gav honom en uppgift till imorgon (läs idag). Vi kom fram till att det var bra att han fick öva på att ta det samtalet med läraren. Allt som allt så löste det sig. Sonen kom hem, om än lite tidigt. Bilen kom hem. Och ingenting hade hänt. Anledningen var att han var trött. Han hade känt sig yr på vägen dit och ville inte köra hem.

Hade detta varit för tio år sedan (i en annan situation, han hade inte körkort då). Vi låtsas lite, då hade han aldrig kunnat hantera situationen. Han hade låst sig och behövt hjälp av någon som varit med honom. Nu löste han allt själv. Ensam på skolan. Han är en hjälte. Då sa han i bilen när jag berömde honom att det var inte så svårt. För han var helt trygg med att jag skulle lösa det och han skulle inte behöva åka buss hem.

För vissa är det lätt att åka buss. För andra är det förknippat med döden. Och det vill jag ju inte. Buss fanns inte ens i mina tankar. Bara hur löser vi detta, både att få hem honom OCH bilen. Cykel vet jag att man kan få ta med på bussen om det finns plats. Tror inte att de skulle tillåta en bil.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När du är med andra människor hur gör du då? Är du den som tänker dig för? Den som nästan aldrig pratar? Är du den som är osäker när du är i nya sällskap? Eller är du den som pratar hela tiden? Är du den som styr samtalet? Är du den som tar plats i rummet? Det finns fler alternativ. Sedan är allt också beroende på hur du mår och vilken energi du har.

Jag är nog ofta den som tar plats i rummet. Jag pratar gärna. Jag kan också gärna styra samtalet. Då är frågan hur är mitt bemötande mot andra? Jag träffar så klart på andra som inte gärna tar palts och pratar. Inkluderar jag då i samtalet eller kör jag på? Om jag skulle bli avbruten, hur gör jag då? Hur gör du?

En sak som jag har lärt mig tillsammans med min äldsta son är att det är väldigt oförskämt att avbryta någon. Äldsta sonen har ofta behövt få säga något på en gång för annars glömmer han vad det var han skulle säga. Det har vi jobbat på och nu väntar han. Han frågar också gärna nu för tiden, var du klar? Och så säger han vad han skulle säga. Det enda sättet för att komma dit är att öva.

När man övar på det så är inte det bästa sättet att snäsa av någon när man avbryter. Det bästa sättet är att säga, varsågod, du får säga vad du skulle för att du glömmer men jag var inte färdig. Efter ett tag så kan man säga, Vänta, jag är inte färdig ännu. Och han lärde sig att fortsätta tänka på sin tanke och kom ihåg vad han skulle säga. Nu blir det i diskussioner aldrig några problem. Han kan också avbryta någon gång och inse med att då säga, oj, jag trodde du var klar. Förlåt. Sedan väntar han.

Detta förutsätter att han är i en trygg miljö. Äldsta sonen tar också gärna plats i rummet. Han leder gärna samtalet och pratar gärna. Allt förutsatt att han är trygg i sällskapet. Annars är han helt tvärtom. Han lyssnar, säger ingenting. Svara på tilltal men väldigt kort. När träffen är slut så går han igenom allt en gång till. Han frågar hur han borde ha agerat och vad de andra då hade sagt eller hur de hade reagerat. Han behöver lära sig. För att en grupp med människor är en helt nu värld för honom. Den går inte relatera till någon tidigare situation med andra människor.

Hur skulle det då bli om han fick ett väldigt snäsigt bemötande om han gjorde något som inte passar in? Hur bemöter du dina medmänniskor? Tillåter du dig att ditt dåliga humör eller dåliga dag att gå ut över andra? Om du kommer hem från jobbet och är slut, märker familjen det på ditt bemötande? För att vi ska må bra behöver vi hjälpas åt. Äldsta sonen vet direkt om något inte stämmer med mig. Även om jag bemöter honom fint så känner han att det är något. Inte alltid vad. Då frågar han, är du arg? Är du trött? Om det är nej, på båda så måste jag säga vad det är. Så även om du tror att du har ett bra bemötande så är det inte bara orden du behöver tänka på. Kroppsspråk och uttal och tonläge är lika viktigt. Och det är då mitt kroppsspråk som avslöjar mig för sonen. Tonen har jag lärt mig att ha rätt. Och rätt ord och uttal.

Om han skulle få ett bemötande av någon med rätt ord och uttal men fel kroppsspråk som inte är familj, då skulle han inte fråga. Du vet inte vem du har framför dig alltid. Vi måste alltid tänka på hur vi är och agerar. I allt. Det är inte alltid du möter min son. Och då är det lättare. För han känner och märker den minsta lilla förändring som andra aldrig märker. Du kan alltså hålla masken med ditt kroppsspråk för nästan alla. Men inte min son. Vilket har varit en bra övning för mig. Jag är duktig på det tycker jag. Men jag är också ärlig när någon frågar hur jag mår. Jag är inte den som säger att allt är bra om det inte är det.

Långt inlägg som kan kännas oviktigt. Men det är det inte. Jag hoppas du tänker på hur du bemöter andra människor. Tänk också på att det kanske inte är rätt läge att betunga en annan person med din bekymmer. Ibland måste du lyssna på deras behov. Kanske är det att du är tyst. Där har jag fortfarande lite kvar att jobba på.

Ta hand om dig så hörs vi imorgon igen.

För ett år sedan hände många saker samtidigt för oss. Allt på samma dag till och med. Det började med att jag var ute med bilen. Ljuset fungerade inte. Vi har automatiskt ljus och den ska sköta allt. Vi ska också få felmeddelande, men det var det inget. Än.

Om man tittade på lyktorna så såg allt bra ut. Det lös som det skulle. Men inte när man körde. Vi bokade en tid på verkstad för att se vad problemet kunde vara. Då ringer äldsta sonen. Han har inget internet. Och det är illa. Han kan inte göra någonting om han inte har tillgång till internet. Så nu felsöker vi både på bilen och på internet.

Först hittar maken att det är en lång spricka på höger framlykta. Med hål rakt igenom. Det syns bara i vissa vinklar. Strax efter hittar jag vad som är problemet hos äldsta sonen. Det var elektrikern som gjorde något i hela huset. Det var inte förannonserat för det skulle gå så fort. Och nu var allt klart. Skönt sonen har tillgång till sin dator med internet igen.

Ringa verkstaden för att avboka felsökstiden. Ringa polis och försäkringsbolaget istället. Polisen för att det måste varit någon som sparkat in. Det fanns inga andra märken någonstans. Dessutom kräver försäkringsbolaget det om man inte är orsaken själv eller det är en parkeringsskada.

Nytt samtal från äldsta sonen. Nu har strömmen gått i hela lägenheten. Mitt svar blir, utan att kolla med någon, att avvakta. Det pågår arbete i huset så det kanske dök upp något oväntat som de behövde bryta strömmen för. Nu är stressnivån hög hos sonen. Först inget när sedan ingen ström. Allt utan förvarning. Och ingen tid när det är löst.

När strömmen kommer tillbaka så är det katastrof. Nytt samtal från sonen. DATORN fungerar inte. Han hade testat allt men den var död. Maken få rycka ut för att se om han kan lösa det. Men nej, det kunde han inte. Datorn är död och det går inte att väcka den till liv. Maken tar med sig datorn för att lämna in den. Innan maken har hunnit ut till bilen från sonen så har jag ett nytt samtal från densamme. Samtalet:

Sonen -Han svarade inte på mina frågor. Hur lång tid är jag utan dator? Jag -Svårt att svara på, för vi vet ju inte vad som är felet. (Vilket maken svarat redan). Sonen -Detta är en LIVSFÖRGÖRANDE katastrof. Hade jag inte bott i Sverige så hade jag stämt sk**en ur dem! De skulle få en hög nota för sveda och värk.

Datorn lämnas in. Det är moderkortet som gått sönder. Kanske för att strömmen bröts men då bara för att det var dåligt från början. Det kommer ta tre dagar innan han får sin dator. Kostnad 750 kronor. För arbete, felsökning och kortet. Inte så farligt alltså. Det farliga är att han är utan datorn i tre dagar.

För att han ska överleva så är vi där och hjälper honom med teknik. En bärbar dator får ersätta gamingdatorn. Enbart för överlevnad, för så illa är det. Då börjar nästa problem. Han har ett jättestort skrivbord. Men den bärbara behöver stå så att han sitter som han brukar. Den går inte ställa någon annanstans. Då kommer frågorna.

Sonen -Vart ska jag ställa skärmen? Det är inte bara att flytta på det som han snart ska använda igen. Sonen -Kan den stå där? Jag -ja. Sonen -Vart ska jag göra av tangentbordet? Som just nu ligger i sängen. Trots hans stora skrivbord. Jag -Du kan lägga den bakom den bärbara datorn på skrivbordet. Sonen -Det fungerar. Vart ska jag göra av musplattan? (som är elektrisk med ljus runt). Jag -Den kan du lägga bakom skärmen till din gamingdator. Sonen -Hm, eller så använder jag den. För jag har ett usb-uttag från min hub. Jag -Det blir bra.

Det är inte lätt att vara autistisk när allt ändras. För oss kanske inte så mycket men för honom dramatisk. Livsförgörande för att vara exakt.

Bilen löste sig efter några veckor. Det behövde beställas och godkännas och jag vet inte allt. En ny framlykta kostade 21900 kr. Jag är glad att vi har försäkring. För när vi åkt med bilen i två veckor med trasig lykta så kan jag säga att hela systemet i bilen fick krupp. Det var fel på allt. Som tur var det kortslutning från allt vatten som kommit in. Men det blev ändå extra kostnader för att det inte åtgärdades med en gång.

Ta hand om dig. Idag blir en bra dag.

Det kommer ta lång tid innan det nya blir det vanliga. I alla fall om det är någon med autism som ska förändras. Denna pandemin kommer förändra mycket. Det är redan förändrat men en del kommer att vara förändrat för alltid. En del kommer att återgå till hur det var förut.

Det kommer ta lång tid innan äldsta sonen kan förstå och lita på att nu är det nya det vanliga. Jag har handlat åt honom ganska länge nu. Inte alltid men nästan alltid. Nu har vi börjat hitta en rutin för hur vi gör när jag handlar. Jag vet nästan också alltid inköpslistan innan den kommer.

Inköpslistan kommer på mejl. Den är skriven med hur varorna kommer i butiken. Jag behöver alltså aldrig gå tillbaka om jag skulle titta på listan vara för vara. Vilket är gulligt att det står så. Men det är inte för min skull. Det är en självklarhet för honom.

Det nya vanliga har börjat få en rutin. Just handlingen kommer att gå tillbaka till att han handlar själv. Det gör det extra svårt att få rutin kring. Han vet att detta är inte det nya vanliga. Det är bara nytt och kommer alltid vara nytt.

När då en av tvättmsakinerna går sönder i hans tvättstuga så förstörs allt. Han planerar efter att han har två maskiner. Han kan tvätta dubbelt så mycket på samma tid som med en maskin. För mig så hade det inte varit något stort problem. Jag har tvättat hälften första gången och nästa hade jag bokat dubbel tid.

Men inte för äldsta sonen. Dubbel tid är uteslutet. Reglerna säger att du bara får boka en tid. Att tvätta hälften är uteslutet för han behöver allt. Han ringer mamma och vi kommer fram till att det bästa är att han tvättar två maskiner på sin tid. Och jag tvättar två maskiner. Så är all tvätt tvättad.

Det skulle kunna vara så enkelt om han bara ringde direkt när problemet uppstod. Fast det gör han inte. Han grubblar först i en evighet om hur han ska lösa det. När han inte kan lösa det med grumling så ringer han. Då kan det vara försent för mig att lösa. När då dessutom min maskin var trasig så gick inget att lita på.

Lägg på listan att jag skulle åka bort också så har du en helt ohållbar situation för äldsta sonen. Ingeting fanns som han kunde lita på. Allt fick vara på paus tills jag kom hem igen. Jag kan i sådan lägen övertala honom till att ta hjälp från andra. Som maken till exempel. Han var hemma när jag var borta. Han kunde få åka och handla en gång då.

Det satt långt inne men till slut så kunde han gå med på att han gjorde det åt honom. För han vill vara som alla andra. Han vill inte vara till besvär. Han vill kunna åka och handla, tvätta och göra det han ska för att fungera i vårt samhälle. Men nu går inte det. Pandemin har förändrat allt och ändå är allt precis som vanligt.

Den ekvationen går inte ihop. 1+1 kan aldrig bli 3. Men just nu blir det tre. Och inget fungerar som det ska. Det nya vanliga kommer. Vi vet bara inte när. Alla väntar på det nya vanliga. Det är bara lättare för andra att kunna förstå och acceptera läget som råder just nu.

Idag ska vädret vara fint. Det hoppas jag blir det nya vanliga resten av sommaren. Om inte så accepterar jag det också. Ta hand om dig och njut. Glöm inte att njuta. Livet är så mycket mer än bara en pandemi. Även om det inte känns så ibland. Vi hörs imorgon.

Att ha rutiner är det bästa för alla. För någon som är autistisk så är det livsnödvändigt. Äldsta sonen är nu ledig från skolan. Utöver att det pågår en pandemi så rubbas nu rutinerna med ledighet. Mest för att vi i omgivningen nu också är lediga.

Förra veckan var han med sin pappa i sommarstugan. Det var inget särskilt som hände där. Men rutinerna var inte som vanligt. I fredags trodde han att han kunde få hjälp av mig. Men det var försent och vi var på väg till min bror. Ytterligare en sak som rubbades.

Igår så hjälpte jag honom med att köpa godis. Han handlade själv i fredags men kunde inte köpa godis. Vilket innebär att även helgen rubbades. Då du ska äta godis. Nu blev det framflyttat. Fast då rubbas ju hela veckan om det är godis nu istället.

Alla dessa små saker för oss är stora saker för honom. Vilket resulterade i att han kunde inte tvätta igår. Vilket var planerat. Sent igår kväll så ringde han och frågade om jag kunde göra det. Det var många timmars grubbel innan han ringde. Allt låser sig när det inte blir som det är tänkt.

Resultatet av det är att han tycker att han är värdelös som människa. Att han inte klarar av någonting. När jag tycker att han är fantastisk som hittar vägar för att lösa allt. Även om lösningen blir att ringa mig. För om han inte gjort det, då hade ingenting blivit gjort på hela veckan. Nu när han ringde mig och löste tvätten, så kommer han att kunna göra dagens uppgifter.

Att inte kunna anpassa sig är svårt. Tänk själv om du inte kunde ändra dig. Du planerar att gå ut på en långpromenad tillsammans med en vän idag. När ni ska gå så hällregnar det. Det de flesta skulle göra då är att ändra planen och gå senare eller inte alls. Och då göra något annat. Min son skulle gå promenaden i hällregnet. Mest troligt utan paraply och regnkläder. Man torkar ju när man kommer in.

Just nu har vi uppehåll men regnet ska komma. En vanlig svensk sommar. Juli är månaden på året som innehåller mest regn. Så det är som det ska än så länge. Får se om det blir blötare än vanligt. Ta på dig kläder efter väder så blir allt mycket lättare. Ha en skön dag!