Mat

Jag älskar mat. Jag har tydligen alltid älskat mat. När jag var liten och det var dags för mat så sattes jag i en vändbar barnstol. Ni vet en sådan som kunde var hög för att vara intill matbordet. Eller låg med eget bord lagd på golvet. Och om man vände på den så var den en gunga.

En sådan blev jag satt i med det egna bordet. En bra bit från matbordet. Jag kunde nämligen själv. Envis som synden. Det var mat överallt. När jag var färdig så tog mamma hela stolen med mig i och satte hela paketet i duschen för avspolning.

Jag har inte riktigt samma bordskick idag. Snarare tvärtom. Jag tycker inte om att det smular eller blir klibbigt runt omkring. Varken på matbordet eller när jag tillreder maten.

Äldsta sonen var som mig i vuxen ålder när han började äta. Minstingen var som mig när jag var liten när han började äta. Äldsta sonen är antagligen inte lik mig. Han är bara som han är. När han började att äta så var det lite utmaningar.

Man börjar ju med smakportioner när man är cirka fyra månader. Gröten gick bra. Den man bara blandad med varmt vatten Nästa test var det lite potatis med smör. Det blir lite enstaka saker som man provar. Allt gick bra. Sedan kom barnmatsburkarna. Det gick inte. Det spelade ingen roll vilken maträtt så gick det inte.

Efter några try and error så förstod jag att han vill inte ha maten blandad. Potatisen ska vara för sig själv. Ingen sås. Smör gick bra att mosa det med. Grönsakerna för sig och köttet för sig. Aldrig sås på eller vid sidan av. Fisk gick också bra i början. Bara den var för sig själv.

Det innebar att jag slutade att ha salt i allt som kokades. För vi fick äta samma mat. Potatis, ris, pasta och grönsaker kokades utan salt. Kött tillreddes utan salt om det skulle bli gryta. Och när jag plockat bort lite kött så kom alla kryddor i. Än i dag så har jag inget salt i när jag kokar basen. I grytor står jag inte och plockar bort kött.

Om vi skulle iväg någonstans var det tre burkar som gällde. Ingen mat fick blandas. Då åt han inte. Om han fick mat på händerna så sträckte han bara upp dem i luften tills någon torkade av dem. Sedan åt han igen. Han ville helst inte äta själv för att det var risk för att det blev klibbigt. Om han spottade ut mat så behövde det torkas omgående. Men den maten som han inte tyckte om kom oftast inte ens in i munnen.

Han har ändå ätit det mesta. Bara på sitt sätt. När han blev lite äldre slutade han att äta fisk. Och frukt. Vilket tog ett tag för mig att förstå att det berodde på konsistens. Det är känslan i munnen som gör att han inte tycker om det. När man är liten är allt mosat. Han äter än idag inte fisk. Frukt är det mest omogna bananer som fungerar.

Minstingen däremot åt allt. Mycket, ofta och gärna. Han åt gärna själv. Man fick hjälpa honom mest för att det gick fortare att få i sig maten då. Han är nog lik mig. Han äter fortfarande allt och prova gärna nya saker. Han har också bättre bordskick idag. Även om han aldrig var lika hemsk som mig när han var liten.

När äldsta sonen bodde hemma så anpassade vi oss ganska mycket efter ”hans” mat. Jag har aldrig orkat laga en massa olika rätter. Så då har vi anpassat oss. Vi har provat nytt hela tiden med risken att äldsta sonen inte velat ha. Om han inte gillade det, då åt han lite och fick mer till kvällsmat.

När han flyttade hemifrån och började laga sin egna mat så kom domen. Han var inte alls pipplig med maten. Det var bara alla andra som inte gjorde god mat. Ha, ha han är ju underbar.

Sedan att han inte äter allt idag heller spelar inte så stor roll varken för mig eller honom. Huvudsaken är att han tycker om maten han lagar. Vi är en familj som tycker om mat helt enkelt. Fast alla tycker inte om all mat eller likadan mat.

Hjälpen

Idag var det bestämt att jag skulle hjälpa äldsta sonen med några saker. Via datorn till myndigheter. Så klart så tog jag med bullar till honom. Igår fick han vaniljhjärtan. Jag brukar fråga honom vad han tycker.

Idag blev svaret att vaniljhjärtat var lite för sött. Den var också lite för krispig. Annars var den ok. Okej, vill du ha fler om jag skulle göra igen? Ja, den var god. Men du kan ju prova att göra dessa ändringarna till nästa gång.

Som man frågar får man svar, brukar man säga. Med äldsta sonen stämmer det väldigt bra. Missförstå mig rätt. Jag uppskattar hans hjälp. Och jag håller med. De skulle kunna vara mindre söta och några minuter mindre i ugnen. Jag bara älskar att han är så specifik.

Vi redde ut en hel del andra saker också. Men som vanligt lämnade jag honom utan att han fått svar på en massa annat. Som till exempel: Varför ses det inte som sexism att en heterosexuell person inte attraheras av det egna könet? Det är ju diskriminering av massor av människor!

Förutom långa samtal och hjälp så har jag bakat som ni vet. Jag har gjort kardemummabullar, dinner rolls samt butterkaka med äpple och mandelmassa. Mest för att jag hade äpple och mandelmassa hemma.

Dinner rolls.
Mycket vaniljkräm måste det vara. En liten form fick sonen.

Nu har vi fikat både vaniljhjärtan, bullar och butterkaka idag. Imorgon blir det dinner rolls till frukost. Det är också väldigt gott till soppa eller grytor av olika slag. Vi åt dock kycklingwraps idag, så det passade inte så bra med ytterligare bröd till.

Imorgon har jag ingeting på agendan. What? Hur ska jag klara det? Jag får fundera ut något helt enkelt. Eller så ska funderandet vara planen imorgon. Det löser sig nog.

Boken om Mormor, Barnbarnen

När äldsta sonen var liten, han var väl knappt ett halvår, kom mormor med en present. Det var vår ute. Han satt i barnvagnen och mormor var så stolt över sin present. Det var en mjuk boll.

Kusinen, mormors första barnbarn, har ett väldigt bra bollsinne. Detta upptäcktes tidigt. Han älskade sin första boll han fick av mormor. Nu var mormor extra stolt över att hon gav en boll även till sitt andra barnbarn.

Nu är det ju så att vi alla är olika. Även utan autism. Men mormors min när hon gav denna boll till äldsta sonen hade varit värd att ha på film. Det har vi tyvärr inte.

Denna boll levererades i ett nät. I detta nät satt ett elastiskt snöre. I detta snöre har bollen hängt i butiken för att synas lätt och kunna välja färger lätt. Sonen fick bollen i händerna. Han släpper bollen som att han blir brännskadad. Han tar tag i snöret och vägrar släppa taget.

Mormor tar av nätet från bollen och försöker ge bollen till sonen. Denna boll existerar inte för honom. Snöret är i ett fast grepp. Blicken har bara fokus på detta fantastiska snöre. Mormors min, oslagbar, när hon inser att den där bollen var värdelös.

Snöret däremot, var den bästa present han hade fått i hela sitt korta liv. Det snöret var något han lekte med länge. Lite jobbig present för en förstagångsförälder dock. Allt jobbigt som man trodde skulle hända när barnet leker med ett snöre. Ett elastiskt snöre. Eftersom han är autistisk så hände inget. Han lekte med det där snöret exemplariskt. Det fanns aldrig någon risk att det skulle hamna om halsen eller något annat farligt.

Den svåra vägen fick mormor lära sig att hennes barnbarn var oerhört olika. Som den gången många år senare när hon tyckte att sonen fick köra gräsklipparen om han ville. Kusinen var ute och körde så det fick han också om han ville. Min mamma har alltid varit väldigt rolig vad gäller vad som är lämpligt och inte. Sonen var ganska liten för att köra själv. Men, men, vi gick ut till kusinen.

Men nä, sonen hade fått godis av mormor. Han var inte intresserad av att köra. De försökte att locka honom. Du kan ju åka med lite. Du får se, det är jättekul. Äldsta sonen hoppar på gräsklipparen. Bredvid kusinen. Kusinen kör och äldsta sonen äter godis. Hans fokus är på godispåsen. Vid detta laget så hade de flesta lärt sig att sonen var inte som alla andra. Det var enda gången han ”körde” gräsklipparen hos mormor. Kusinen däremot hade det som standard på varje sommarbesök många år framöver.

Längsta dagen…

…och samtidigt den absolut kortaste dagen. Vi har hunnit med allt som skulle hinnas med idag. Eller en sak är kvar. Rapportsläppet. Det börjar kl 19.00. Är du med i rörelsen så får du gärna vara med. Är du inte det så får du gärna vara med på det officiella släppet imorgon.

Sonens bil är fixad. Fanns inte en chans att han kunde vara med. Det tar på krafterna att inget är som det borde under pandemin. Det blir inte bättre av att nödvändig medicin är slut på apoteket. Idag lyckades jag få tag på det han behövde.

Lakanen är lämnade. Den kommer bli så snygg! Jag är samtidigt lite nervös att den blir för ljus. Jag tror att jag varit tydlig nog. Men det får vi se när det är klart.

Och maken och jag har lyckats städa. Makalöst skönt. Som vanligt så tryter mina krafter så maken har fått ta i och göra desto mer. Men nu är det klart. Det är en väldigt skön känsla när det är nystädat. Det och nya lakan i sängen. Idag har vi bägge. Dubbelhärligt alltså.

Nu hade jag gärna stängt av hjärnan en stund. Men det får vänta någon timma till. För jag ska först vara med på rapporten. Sedan kommer det att processas lite efteråt. Efter det så stängs hjärnan av. Då ligger jag i sängen och glor ut i mörkret. Lyssnar på makens andning och bara är. Någon timma efter det så sover jag.

Två veckors-schema

När äldsta sonen hade det som tuffast i skolan och vi kämpade hemma för att få allt att gå ihop. Då bestämde vi oss för att prova med att ha två veckors-perioder. Två veckor hos mig och två veckor hos pappa.

Detta var något som var väldigt bra. Både äldsta sonen och minstingen blev mycket lugnare. De fick tid att hinna vara ”hemma”. Innan så var det som att de hela tiden bara flyttade. Då hade vi ändå kommit till stadiet att vi hade dubbla uppsättningar kläder. För att slippa frakta så mycket. Det vi inte hade dubbelt av var ytterkläder. Framför allt vinterns. Men det blev ju inte så mycket frakt ändå. De åkte ju med ytterkläder på sig.

Vi hade bytesdag på fredagar innan vi började med två veckors-schemat. Det fanns aldrig någon helg som var ledig. Aldrig någon helg då vi kunde åka iväg eller bara vara tillsammans. För vi hade alltid byte då. Från den ena till den andra.

En viktig sak som vi också införde var att när vi började med två veckor så bytte vi ett barn i taget. Till exempel så kunde äldsta sonen komma på fredagen. Sedan kom minstingen på lördagen. Det innebar att vi hade egen tid med ett barn i taget. Vid nästa byte så var den kvar som kom sist. På en månad hade vi en dag var med varje barn ensamma.

Det gjorde vi för minstingen. Att han skulle få egentid med oss föräldrar. Det gick åt mycket fokus för hans storebror. (Och gör fortfarande). På det sättet så försökte vi kompensera allt som han fick sättas åt sidan för sin storebror skull.

Detta visade sig vara en väldigt bra lösning. Både att ha egentid men också helgfördelningen. Vi hade byteshelg två gånger per månad. Vi hade en helg helt ensamma och en hel helg utan byte tillsammans med bägge barnen. Om vi ville åka på besök till någon så hade vi vår hela helg antingen hela familjen eller bara jag och maken. Samt egentiden med ett barn i taget, lyxtid.

Detta hade mina barn aldrig fått uppleva om det inte vore för att de har skilda föräldrar. Jag tror inte det i alla fall. Däremot så tycker jag att alla barn borde få egentid med sina föräldrar. Jag tycker också att det borde vara på schema. Då vet alla att det blir av och när. Sedan vad som ska hittas på, behöver inte vara på schema. Om du har flera barn och inte har det, prova. Du kommer inte att ångra dig.

Nu har vi inga scheman alls. Minstingen kommer och åker som han vill. Det kan gå så lång tid som sex veckor innan han byter boende. Äldsta sonen bor inte hemma längre, så honom är det ina byten alls för längre. Snart så är vi väl helt ensamma här hemma. Minstingen tar student snart och lär flytta hemifrån inom något år. (Fast maken har försökt att hinta om flytt med honom sedan han fyllde femton).

Ibland rinner det över

Även för mig rinner det över ibland. Idag har det varit allt annat än vilodag. Det har varit 3000 samtals-dagen idag. Det har varit blandat vem som ringt, men flest samtal har varit från äldsta sonen.

Allt har varit åt skogen idag. Mycket av det beror på ”festen” i lördags. Att så mycket ändrades som rubbat alla cirklar. Nu börjar han komma ifatt rent cirkelmässigt. Tyvärr så strular allt annat då.

Det gick fel i skolan. Stresspåslag. Nytt samtal. Hur ska jag göra nu? Med hjälp från mig att försöka strukturera upp det men ändå ge lite slack på linan, så kom vi fram till vad som skulle göras. Det viktigaste var att handla. Det behövdes idag. Vi planerade hela helgen. Och han var jättearg över allt jag sa.

Inget konstigt med det. Jag brukar ta ilskan som behöver komma ut. Inte mig han är arg på. Jag bara får ta den. Sedan skulle han boka tvättid. Imorgon är det ny månad. Ingen ny lista fanns. Nytt samtal. Och så här höll det på. Medicinen var slut på apoteket. Nytt samtal.

Till slut så har vi kommit fram till alla lösningar som finns. Vilket innebär att jag gör det mesta. Jag har inga problem med det. Jag är hans mamma och det är mitt jobb att finnas till för honom. Men när han ringer sista samtalet (än så länge) och frågar om han borde åka till stugan, då rinner det över. Inte på honom. Inte åt honom. Inte så att det drabbar honom. Bara inom mig.

Anledningen är att detta samtalet har vi haft tidigare i veckan. Där jag sagt om det ger honom något så ska han åka dit. Annars nej. Han kommer fram till ett nej, för att det har varit mycket nu. Han har gett sitt besked om nej. Ändå kommer frågan idag igen. Och när jag har löst allt så känner han att han kan åka. Så klart säger han inte så. Utan det bara är så. Det skulle kunna vara trevligt att åka till stugan.

Jag är glad att han åker. Det rinner ändå över, för den andra parten vet inte allt som jag gör för att få det att funka. Han vet inte hur det ställer till det när han frågar frågan, vill du komma ut till stugan i helgen? Jag vet. Och jag löser det. Sonen vet. Och han frågar efter hjälpen. Maken vet. Och han stöttar mig. Sedan finns det sådana som är clueless. Och, känns det som, vill vara det.

Nu har det runnit färdigt. Imorgon är en ny dag. Och då kommer 1000 nya samtals-dagen. Som tur sover han inte över. För då hade det blivit andra samtal av annan karaktär. Så jag gläds över att det är över dagen.

Jag gläds också över att jag fått hem nya kommunrapporten av Junis. Det funkar heter årets upplaga. Det är den sjuttonde upplagan. Junis har under dessa år frågat kommunerna hur många och vilket stöd det ger till barn i familjer med missbruk. Alltid en särskild känsla att hålla första exemplaret i sin hand. Det är mycket arbete bakom dessa rapporter. Det finns massor av bra exempel i den hur man kan göra. På måndag har vi försläpp. På tisdag har vi det officiella rapportsläppet. Digitalt. Så hör av dig om du vill vara med.

Det funkar.

Bara viljan finns

Om viljan och hoppet finns så kan vi göra vad som helst. Vi styr över mycket mer än vi tror. Om jag tror på att jag inte kan, så blir det så. Jag kan inte. Om jag däremot tror att jag kan, då blir det så. Jag kan.

Detta har varit med mig under väldigt lång tid. Äldsta sonen är uppvuxen med det. Och han tycker ibland att det är ett problem. Som nu under pandemin. Allt kommer att lösa sig om vi bara jobbar efter att det kommer det. Han blir trött på mig. För det fungerar ju inte just nu. Det är så många riktlinjer som ska efterföljas. Vilket i sig inte är något problem. Han älskar regler. Så länge alla andra också följer reglerna.

Däremot så tycker han inte om att någon annan bestämmer över honom. Som att jag säger att detta löser vi. Eller staten, för den del, som säger att du måste för annars. Han har drömmen om det perfekta samhället, där alla gör vad som behöver göras för att ta hand om sig själv. Det är ett pågående samtalsämne. En utopi är just en utopi. Sedan behöver man anpassa sig för att det ska bli fungerande. Där går åsikterna isär.

Vi har kommit långt på vilja. Även om jag inte alltid kan få fram hur jag menar så har vi kommit förbi det och framåt. För att viljan finns. Viljan är ibland bra om den också är envis. För motgångarna kommer. Skillnaden på min sons framgångar mot någon som är i början på sin resa, är att sonen haft fler motgångar. Mer motstånd som gjort att insikten och kunskapen har ökat. Då behövs ibland en mammas envishet att orka driva på viljan.

Ibland är envisheten inte så bra. Som när man gör mer än man ska. Som nu när jag inser att jag har varit extra trött av fler orsaker än jag insåg. Jag har ju urinvägsinfektion som jag äter antibiotika för. Klart att jag är påverkad av det. Envisheten kan få komma tillbaka på lördag. Då är jag redo att städa lite (inte alls, för jag hatar att städa), för nu har jag inget annat som ska göras på utsidan.

Viljan är det inget fel på. Inte envisheten heller. Jag vet inte vem jag fått envisheten ifrån. För mamma, pappa, mormor, morfar och farmor var väldigt envisa. Så jag har inte fått något om dem. All deras envishet är (och var) kvar.

Inte bara rubbat för mig

Att var autistisk innebär så många saker som är svåra att greppa. Det var inte bara för mig som helgen rubbade cirklarna för. Även äldsta sonen blev drabbad. Jag återhämtade mig någorlunda och thujorna kom i jorden. Men det får bli ett annat inlägg.

I lördags var vi och firade minstingen. Vi gick ut och åt tillsammans. Det var jag, maken, äldsta sonen, deras pappa (exmaken) och så minstingen så klart. Det hör inte till vanligheterna att vi är alla tillsammans. För äldsta sonen var senaste gången när vi renoverade hemma hos honom. Vilket är för två somrar sedan nu i sommar.

Det hör inte till vanligheterna att han går ut och äter. Det tillsammans med att vi då också var i en annan konstellation än vad som är vanligt, så blev det mycket utanför det ordinarie. Han var tillfrågad och förberedd på att var med. Han ville vara med. Han tycker om att klä upp sig och att äta god mat. Jag har förberett honom för detta. Alla aspekter som kunde bli och vara. Även kring aspekterna att det är en pågående pandemi. (Ja, vi satt tillsammans och upplevde det som att restaurangen hade koll på att sprida sällskapen för att hålla rekommendationerna.)

Igår när jag skulle väcka äldsta sonen som jag brukar så var han helt groggy. För när något ändras och inte är enligt hur det brukar vara så rubbas allt. För mig så skulle en festkväll kunna innebära att jag blir lite extra trött dagen efter. För någon som dricker alkohol så kan det innebära att en hel dag är körd. Men för någon som är autistisk så kan det innebära att flera dagar är körda. Och då inte för att kroppen är utslagen av gifter som du tryckt i dig. Utan för att kroppen är utslagen av anspänningen.

En del kan också vara att det ordinarie fortfarande behövs göras. Så när ”festen” är slut så kommer samma aktiviteter att göras. Vi var tillsammans i två timmar. Innan det behövde han förbereda sig på att klä sig och dylikt. Det kanske tog en till två timmar. Det innebär att det är upp till fyra timmar som gått åt till att göra andra saker utanför schemat.

För mig blir dessa fyra timmar förbrukade och jag kanske är trött för att det blev senare än vanligt. För äldsta sonen är dessa fyra timmar ett extra tillskott på dagen. Men de vanliga fyra timmarna behöver fortfarande att göras. Till viss mån. Detta gör att han blir helt ur balans. Och det medför fortsatt problem flera dagar framåt för att han ska kunna återhämta sig och samtidigt stegvis kunna göra allt som vanligt.

För att kunna göra allt detta så behöver han hjälp och ”godkännande” från mig. Godkännandet är för att han är osäker på om det är accepterat av samhället att till exempel ta lång sovmorgon när man är trött. Min hjälp är ofta bara att jag godkänner hans förslag på hur han ska göra. Men ibland också andra förslag på hur man kan göra. Vi tar ett steg i taget. Och att vara med och fira sin bror gör det värt att rubba sina cirklar.

Idag är vi ett steg närmre ordinarie cirklar. Imorgon kanske vi till och med är på banan igen. Om inte annat ytterligare ett steg närmre dem vanliga rutinerna.

Att ta ansvar

Jag skrev om äldsta sonen och när skolan inte tog ansvar för honom för ett tag sedan. Du kan läsa om det här: https://josefinsdagbok.se/tar-inget-ansvar/. Det är svårt att ta ansvar. Men det är också den största friheten du har. Om du tar ansvar så finns det ingen som kan ta det ifrån dig.

När sonen började sjuan så sa biträdande rektorn till oss att han skulle börja 7-9 b. Det var en särklass för barn med särskilda behov. Jag sa att de fick sätta sonen där, men att det skulle inte vara länge. Att sonen är alldeles för smart för att få tillräckligt med utmaning i den klassen. Att han kommer att få det svårt att anpassa sig till gruppen. Fast prova gärna ni det eftersom ni fått det i överlämningen från sexan.

I tre veckor så gick han i den klassen. Sedan förstod de att det inte var hållbart. Biträdande rektorn (en annan ljusglimt i skolan) bad att få träffa mig och sonen för att hitta lösningar. Det första han sa när vi började vårt möte var: Du, sonen, är så duktig på matte att jag hänger inte med dig. Då ska du veta att mitt ämne är matte. Där och då blev det många ändringar.

Vi, jag och sonen, kom med massor av förslag på hur de skulle kunna jobba med honom för att det skulle fungera för honom. Han fick en resursperson. Han började i vanlig klass, men var mycket ensam med resursen. Han började med gymnasiematte (kom ihåg han går i sjuan och han kunde inte matte enligt mellanstadiet). Skolan lyssnade på oss. Nu kom många ljusglimtar. Sonens resursperson var helt otrolig. Sonens handledare var helt otrolig.

De gjorde så mycket förändringar för att skoldagarna skulle bli hållbara för honom. De hade alla proven muntligt. Alla hjälpmedel som finns för dyslexi fungerar inte ihop med autism. Allt blir datoriserat i uttalet. Och det som en med autism hör då är felen och inte informationen. Självklart så behövdes det inlärningstid för skolan. Men så värt det, både för skolan och sonen.

När sonen gick i åttan, andra terminen, så slutade den biträdande rektorn. Han flyttade till annan ort. Detta var tufft för sonen. Han visste exakt hur mycket som rektorn hade bidragit med för att möjliggöra alla positiva saker på skolan. Han ritade ett kort till honom som tack för allt. Kortet föreställde himlen, med solsken och blå himmel. Och därnere ett brinnande helvete. Där emellan var sonen. Helvetet hade varit så stort tidigare så han kunde inte vara uppe i himlen. Att vara ovanför elden var det bästa han kunde känna. Antagligen är också himlen aldrig inom räckhåll.

Det är väldigt beskrivande vad sonen fått gå igenom. Att han upplevt helvetet på riktigt och kommer antagligen aldrig helt därifrån. Att vuxna människor kan utsätta barn för helvetet, det är för mig en gåta.

Nu går sonen i skolan igen. Denna gången en skola anpassad för personer med autism. Vi behöver fortfarande utbilda skolan till viss del. Och han litar fortfarande inte på vad lärarna säger, inte om det är något positivt.

Så många olika bud

Fler och fler företag går i konkurs. Länder börjar släppa på restriktionerna. Vi ser en eventuell positiv kurva uppåt. Fler dör. Jag vet snart inte någonting. Det är så mycket information och den kan tolkas olika. Fotbollen hade förstått att de kunde ha träning. Men nej, det kunde de inte. Och det hade varit påtalat länge.

Fast det är det där med tolkningar. Alla kan göra sin egna tolkning. Det finns ingenting som går att tolka på ett sätt. Vad ska vi göra? Det är det som blir äldsta sonens största bekymmer. Hur ska jag förhålla mig till det som sägs? Inte ens statistik går att lita på. Vilket driver sonen till panik. För siffror är siffror och de kan inte tolkas. Siffran är faktiskt och konstant.

Men statistik beror ju på vilka siffror du jämför. Du kan vända och vrida på siffrorna i all evighet och få fram det du vill få fram. Du kan hävda att du är landet som har minst antal döda i jämförelse med antalet smittade. Du kan hävda att antalet inlagda på sjukhus är mindre än antalet smittade mot ett annat land. Men du behöver inte tala om att du har mer eller mindre invånare än det andra landet.

För sonen blir det kaos då. För hos honom ska man inte använda siffrorna för att luras. Man ska använda dem för att visa på sanningen.

Trump är inte autistisk. Han kanske har andra diagnoser, det vet inte jag. Men autism det vet jag att han inte har som diagnos. Han säger så mycket dumt att det blir pinsamt nu. Han hävdar att de skulle haft två miljoner döda om det gjort som Sverige i denna pandemin. I nästa sekund säger han att vissa delstater måste minska på sina restriktioner. För att det är för tufft för invånarna att vara i karantän.

Han säger att New York inte skulle ha litat på prognoserna utan vetat vad som skulle ske. Att de gjort ett dåligt jobb. När det var prognoserna från Vita huset man följde. Jag vet inte vad jag ska lyssna på längre. Jag har försökt att distansera mig från information. Jag har försökt att hålla nere media och sociala medier. Fast det är svårt. Man måste ju också vara informerad om vad som gäller.

Jag tar det som är positivt just nu. Vi har fått beröm för att vi har följt rekommendationerna under påsken. Affärerna har haft ett mindre tryck och där kunderna har hållt och försökt att efterfölja rekommendationerna inne i butikerna. Ännu bättre just nu, det ska bli en student här. De ska livesända studenten. Inget är klart, mer än att studenten ska firas. Och kommunen för diskussioner med eleverna hur det ska lösas. Hurra så bra!