Kategori: Familj

Ibland säger maken att jag har en snajdar-frisyr. Det är en frisyr som oftast är rolig. Det kan vara en Stig-Helmer tofs rakt upp. Det kan vara vad som helst men då lite roligt. Han säger det med kärlek och jag blir aldrig arg på honom. Om man ska iväg någonstans så är det väldigt bra att veta att man ser rolig ut. Speciellt om man ska på något som kräver lite mer strikt utseende.

Igår var en sådan dag. Med enda problemet att jag inte hade en rolig frisyr. Jag håller på att att spara till långt hår. Den är varken roligt eller fint. Han tyckte det var snajdigt för att det stack ut lite på sidorna där bak. Vad tycker du? Är det snajdigt?

Jag var inte sen med att påtala för maken att han gjort bort sig. Att han alltid säger det om jag har en rolig frisyr. Han har aldrig sagt det när han tycker jag är riktigt tillpiffade och gjort mig fin. Då säger han andra saker som är mer positiva och visar tydligt att han tycker jag är just fin. Snajdig är inte ordet för fin. Det kan vara att man är lite på ända. Mitt hår var inte på ända igår. Eller?

Maken och jag gjorde en utflykt förra året med en övernattning i vår närhet. Det är vår plan i år igen. Jag har sen semester och jag håller på och letar efter alternativ. De enda kriterierna är relativ nära hemma, finnas mycket god mat på orten och något att göra. Aktiviteten kan vara att gå naturpromenad, stadstur, museum eller egentligen vad som helst. Utsiktsplats, hav eller något annat som gör det lite extra. Ja, just det, eget badrum måste finnas också.

Eftersom jag är den som bokar årets så kanske maken ska fundera på när han använder ordet snajdig. Jag skulle kunna boka en fängelsecell. Det finns på många platser i Sverige. Blanda annat i Västervik. Hans klaustrofobi skulle nog ha det jobbigt på 6 kvadratmeter och metertjocka väggar. Med eget badrum, så han kan inte säga att jag inte följt våra kriterier.

Vi får se hur snajdig jag är i frisyren framåt? Han kanske ändrar sig lite. Han verkar heller inte komma ihåg vilken frisyr jag hade när vi träffades första gången. Den var nästan precis som nu, fast hallonröd. Kanske lite längre utstick på sidorna till och med. Även då sparade jag till långt. Kanske hans minne kommer tillbaka nu med vem han förälskade sig i? Eller så blir det en cell till semestern.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår blev inte alls som jag hade tänkt från början. För det första skulle det varit en ledig dag. Det blev det inte. För det andra hade jag tänkt att gå på konsert. Det blev det inte. Makens fobier var med på alla punkter. Vi kan börja med konserten. Den var i en gammal skiffergruva. Maken gjorde en sökning på internet om gruvan. (Jag borde ta ifrån honom alla tekniska prylar så han inte kan söka.)

Maken börjar nu inse att hans klaustrofobi kanske skulle bli ett problem. Jag hade talat om för honom att jag inte ville gå ensam och han bara fick se till att klara av det. När jag sa det så var han med på det. Inte så mycket längre. Han läser ju min blogg och påtalade att jag kanske ändå inte vill åka om det regnade. På det sättet skulle han klara sig undan. Förutom att det blir fler tillfällen. Det kan inte regna alla datum det är konserter i sommar.

Det blev ingen konsert igår på grund av vädret. Vi åkte inte ens och kollade för prognoserna stämde helt övriga dagen. Den lediga dagen som blev jobb innebar att vi inte heller ville ha regn. Därför såg vi till att vara på plats så tidigt vi kunde och tog inga raster. Allt för att hinna klart innan regnet skulle komma. Vilket vi hann innan det kraftiga regnet kom. Lite dropp kom det innan vi var helt färdiga.

Regnet var inte makens problem på jobbet. Det var att han kunde få fästingar på sig. Jobbet var att göra färdigt en trädgård som var vildvuxen, minst sagt. Knähögt ogräs överallt som skulle bort. På sina stället var det betydligt högre. I högt gräs bor fästingar. Det kan också finnas jordgetingbo och andra saker som inte är så trevliga att tampas med. Jag var förberedd på att det skulle bli ganska mycket prat om detta under tiden vi jobbade.

Jag hade väldigt fel. Inte en enda gång skulle han dö när vi var där. Jag skötte röjsåg och trimmer i det höga gräset. Han klippte och gjorde det som inte var i det högsta gräset. Det hjälpt säkert till. Att han hade skyddskläder hjälpte också till. Han hjälpte ändå till med att flytta bort allt ogräs som jag räfsade ihop i högar. Där hade han kunnat få massor av fästingar på sig. Inte ett pip på hela tiden.

Sedan kom vi hem. Oj, oj, vad han kunde dö då. Han ville direkt in i duschen. Först var jag tvungen att syna honom. Han synade mig. Jag kom in i duschen lite snabbare. Men det kan jag säga att det var inte den vanliga omtänksamma maken. För duschmunstycket tog han omgående ifrån mig och spolade sig själv med en jetstråle. Där stod jag med blöta fötter och väntade tålmodigt. Mycket noggrant gick han igenom kroppen på sig själv med jetstrålen för att spola bort alla eventuella fästingar.

När han var nöjd så fick jag ta över och vi båda kunde gå ut. Att jag är elak och säger att det känns som jag har en fästing i nacken säger jag inget om. Det jag kan säga är att jag hade en make väldigt fort på plats som kollade min nacke. När fästingarna var ur världen så behövde han berätta hur han blivit blind. När regnet kom så tog han och trimmade (utmed ett förråd som det var några strån kvar vid.) och tyckte han var smart som tog av sig glasögonen. För att slippa få regndroppar på glasen. Problemet var ju att han fick grusstänk i ögonen istället.

Som han blev blind av. Efter att han tänkt, varför gör det ont i ögonen? Jag har ju glasögon på mig! Eller just det, det har jag ju inte. Jag gissar att han bli klar med den lilla trimningen som var innan han kom på att han inte hade skydd för ögonen. Men blind blev han, trots den korta stunden.

Jag är glad att inget av detta fanns med i arbetet hos kunden. Utan att han väntade tills vi var hemma. Då kunde jag skratta med honom och komma fram till att varken fästingar eller grusstänk hade tagit livet av honom.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Maken och jag har naturligtvis pratats vid varje dag när jag varit borta. Ibland två gånger, men oftast korta samtal. Kanske det är det som är orsaken. Det som var viktigt för maken att berätta för mig, när jag var borta, var att han köpt putsdukar. Vilket jag kan förstå, vi har haft smutsiga glasögon och ingen har orkat putsa dessa på riktigt under en längre tid, för våra dukar varit slut. Nu hade maken fixat det.

Igår, när jag varit hemma några dagar, så fick jag reda på varför han köpt putsdukar. Han tog sönder sina glasögon och åkte till butiken för att få hjälp. Vilket han fick, hjälp alltså. Han skulle böja sig fram och göra något och tryckte in glasögonen mot huvudet. Och det var så jag fick reda på det. Igår, när vi satt i solen och drack kaffe (the!) på lilla altanen så såg jag att han hade ett rivmärke nära ögat. Som han svara, ja, det var när jag tog sönder glasögonen.

Den lilla detaljen hade han glömt att säga till mig. Men putsdukarna kom han ihåg. Hjälpen blev att han fick köpa en ny båge för några hundra. Likadan båge som han hade och de hjälpte honom med att flytta över glasen. Det var anledningen till att jag inte såg att han hade nya glasögon, då de är exakt som hans gamla. Han noterade också (trots nya putsdukar) lika smutsiga som innan.

Det är tur att vi alla är olika. Det som är viktigt för mig behöver inte vara viktigt för någon annan. Det jag uppfattar som jobbigt, behöver inte vara det för någon annan. Det som är roligt för mig, behöver inte vara det för någon annan. Det som är litet för mig, behöver inte vara det för någon annan.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

I vår familj är det bara viktiga diskussioner. Vissa är lite viktigare än andra. Vissa fortsätter i all evighet. Vissa slutar med att vi är överens. Vissa är vi överens från början till slut. Vissa kommer vi ALDRIG komma överens om. ALDRIG.

En återkommande sak på diskussionslistan är vilken sida som är upp på brödet? Enligt mig så finns det bara en sida som kan vara upp. Det spelar ingen roll om det är hårt bröd eller mjukt bröd. Det stora problemet här är att maken inte tycker samma som mig. Han tycker att FEL sida ska vara upp.

Vilken sida tycker du ska vara upp? Vilken sida blir det perfekt med smör och sedan pålägg? För mig måste det vara den undre bilden. Den övre så är hålen större och det blir inte lika jämnt fördelat över brödet. Det ska vara precis lagom av allt. Då vill jag att smöret är jämnt över smörgåsen. Även om man som mig tar mycket smör så vill jag ha det jämnt.

Maken däremot vill ha övre bilden. Han som nästan inte använder smör. Hur kan han vilja ha den sidan där allt blir ojämnt? Det spelar ingen roll hur många gånger vi pratar om det, han kan inte få mig till att förstå honom och absolut inte att ändra mig till att han har rätt. Vilken sida är rätt enligt dig? Detta är en mycket viktig fråga så tänk efter innan du svarar…

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

De är jättestora. Inte nog med att han är en surikat som ser massor. Han hör också bra. Vilket gör honom till den duktiga surikat som han är. Han hör allt och ser då det mesta. Ett av hans bekymmer är när han hör saker som inte går att se. Som i måndags. DÅ hörde han mycket och inget gick att se.

Det lät som om någon sköt någonstans. Det pågick i många timmar. Nästan vid varje smäll så kom en fråga. Och det var mååååånga smällar. Tror du någon skjuter någonstans? Tror du att det är ett arbete som pågår? Tror du att det är en motorsport? Tror du att det är åt det hållet? Varför håller det på så länge?

Som du förstår fick han inte mycket svar från mig. För jag brydde mig inte alls. Det smällde lite men inget som störde eller att det var något fuffens på gång. Mitt ointresse minskade inte makens. Han behövde veta vad och var det smällde. Även om han hör bra så kan ljudet transporteras och lura var det kommer ifrån.

Enklaste sättet är att söka på internet. Han brukar göra det. Ofta ganska omgående. Inte denna gången. Till slut efter vi avslutat vår middag på altanen så kom telefonen fram för att söka. Dock så var han inte nöjd med vad han hittade. Det var en skjutbana som hade träning på måndagar. Så långt var han nöjd. Det var nästa steg han inte var överens med. Det var pistolskytte. Vilket det verkligen inte lät som. Det borde vara gevärsskytte som pågick.

Det är ändå rätt skönt att jag inte behöver ha så mycket koll på saker och ting. För maken har koll på allt. När han inte har det så tar han reda på det. Även om han inte alltid är nöjd med svaret. Igår var den stora frågan varför kyrkan ringer i kyrkklockorna kl 10.00 en tisdag? Tur att vi alltid har något att tänka på här i vårt hus.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är inte helt lätt att dela bil med någon annan. Det vanligaste är kanske alla körinställningar som är problemet. Som att kvinnan (eller mannen om jag ska var jämställd) är en del kortare än mannen (eller den andra parten i förhållandet). Om en är mycket kortare än den andra så måste nästan allt ändras. Ratt, stol och alla speglar. Det finns mängder med inställningar i stolen. Speglarna är känsliga att få i rätt läge.

Jag gissar att dessa saker inte har minskat skilsmässorna, om inte det så ökat bilförsäljningen. Så det är en bil per person i förhållandet. Nu har bilindustrin ordnat så att det inte behöver finnas två bilar i familjen eller att par ska skilja sig. Det finns inställningar som går att programmera. Det började med sätesinställningarna. Nu finns även speglar. Det finns säkert fler men jag saknar en inställning att programmera. Den som inte ökar kärleken mellan mig och maken.

Maken och jag har ett mycket stort problem. Även solen har fläckar och just på detta så är inte maken och jag kompatibla. Över huvudtaget. Vår bil står i en carport. Vår bil är alltid skyddad mot solen. Det innebär att den är en kylbox när man ska åka iväg en varm sommar dag. Att då maken är en varmblod och har fullt ös på AC:n på iskallt gör inte det lätt för mig när jag som kallblod ska åka iväg. En kylbox med full AC, på kallt, blåser isvindar, om någon undrar.

Att alla utblås är riktade mot föraren gör inte saken bättre. Jag DÖÖÖÖÖÖÖR, så kallt är det. Jag sätter på sätesvärmen, ändrar alla utblås och självklart vrider på värme. Men värmen dröjer ju eftersom bilen är en kylbox som stått i vår carport. Det tar ett tag för den att bli varm.

Maken kör mer bil än mig. När han kör och jag sitter bredvid så är sätesvärmen på och avstängd fläkt på min sida. När jag sätter mig på förarsidan och ska åka iväg och inte är beredd på isvindarna utan bara kylboxen, ja, det är olidligt. Min enda hämnd är att jag vrider på full värme till när han ska köra. En ganska dålig hämnd då värmen kommer gradvis. Medan jag blir en isstod av hans inställningar.

Detta vore något som skulle behöva lösas av biltillverkarna. En automatisk avkänning för vem som håller i bilnyckeln. Så alla inställningar kan ändras till den som ska sätta sig i bilen. För det är inte trafiksäkert att låta en isglass köra bil. Det är svårt att hålla i ratten när man inte kan vika fingrarna runt den. Jag vill påstå att detta är ett mycket stort problem som jag hoppas att någon ser allvaret i och åtgärdar.

Det var igår. Idag blir det ingen bilkörning utan grävning. Den gör jag helt själv och värmen får jag på köpet. Mina nya träd ska ner i jorden. Maken har redan dömt ut sikten i korsningen och jag håller inte med. Fast skulle vi bli anmälda för att man inte ser i korsningen så får jag väl flytta dem då. Det får bli ett morgondags-bekymmer.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.