Kategori: Familj

Det är inte helt lätt att dela bil med någon annan. Det vanligaste är kanske alla körinställningar som är problemet. Som att kvinnan (eller mannen om jag ska var jämställd) är en del kortare än mannen (eller den andra parten i förhållandet). Om en är mycket kortare än den andra så måste nästan allt ändras. Ratt, stol och alla speglar. Det finns mängder med inställningar i stolen. Speglarna är känsliga att få i rätt läge.

Jag gissar att dessa saker inte har minskat skilsmässorna, om inte det så ökat bilförsäljningen. Så det är en bil per person i förhållandet. Nu har bilindustrin ordnat så att det inte behöver finnas två bilar i familjen eller att par ska skilja sig. Det finns inställningar som går att programmera. Det började med sätesinställningarna. Nu finns även speglar. Det finns säkert fler men jag saknar en inställning att programmera. Den som inte ökar kärleken mellan mig och maken.

Maken och jag har ett mycket stort problem. Även solen har fläckar och just på detta så är inte maken och jag kompatibla. Över huvudtaget. Vår bil står i en carport. Vår bil är alltid skyddad mot solen. Det innebär att den är en kylbox när man ska åka iväg en varm sommar dag. Att då maken är en varmblod och har fullt ös på AC:n på iskallt gör inte det lätt för mig när jag som kallblod ska åka iväg. En kylbox med full AC, på kallt, blåser isvindar, om någon undrar.

Att alla utblås är riktade mot föraren gör inte saken bättre. Jag DÖÖÖÖÖÖÖR, så kallt är det. Jag sätter på sätesvärmen, ändrar alla utblås och självklart vrider på värme. Men värmen dröjer ju eftersom bilen är en kylbox som stått i vår carport. Det tar ett tag för den att bli varm.

Maken kör mer bil än mig. När han kör och jag sitter bredvid så är sätesvärmen på och avstängd fläkt på min sida. När jag sätter mig på förarsidan och ska åka iväg och inte är beredd på isvindarna utan bara kylboxen, ja, det är olidligt. Min enda hämnd är att jag vrider på full värme till när han ska köra. En ganska dålig hämnd då värmen kommer gradvis. Medan jag blir en isstod av hans inställningar.

Detta vore något som skulle behöva lösas av biltillverkarna. En automatisk avkänning för vem som håller i bilnyckeln. Så alla inställningar kan ändras till den som ska sätta sig i bilen. För det är inte trafiksäkert att låta en isglass köra bil. Det är svårt att hålla i ratten när man inte kan vika fingrarna runt den. Jag vill påstå att detta är ett mycket stort problem som jag hoppas att någon ser allvaret i och åtgärdar.

Det var igår. Idag blir det ingen bilkörning utan grävning. Den gör jag helt själv och värmen får jag på köpet. Mina nya träd ska ner i jorden. Maken har redan dömt ut sikten i korsningen och jag håller inte med. Fast skulle vi bli anmälda för att man inte ser i korsningen så får jag väl flytta dem då. Det får bli ett morgondags-bekymmer.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår åkte vi alla hem till mamma och hennes sambo. Jag är så glad över att kunna åka till mamma och allt är precis som vanligt. Enda skillnaden är att mamma inte kommer in i rummet fysiskt. För närvarande är hon i allra högsta grad.

Vi åt lunch tillsammans med hennes potatissallad och kallskuret och varmt. Det var en perfekt lunch i knytisanda. Precis som mamma hade gjort så var det mängder av mat över. Rester är alltid bättre än att maten tar slut innan alla är nöjda. Vi var många som delade upp resterna efteråt. Det var en mycket mysig lunch hemma.

Mammas magnolia är magnifik. Den var jag och tittade på flera gånger. Den var speciell för mamma vilket gör att jag kommer lite närmre just där. Jag kommer ihåg hur hennes bror kom och berättade hur den var tvungen att ansas. Och mamma sa bara NEJ. Det blev inget med det. Det blev det heller inte. I alla fall inte det året. Sedan har den ansat några gånger och snart är den lika stor igen. Den är magisk.

Dagen avslutades med sång (fortfarande i förskott) för mig och present. Det blev paket från favoritbutiken i stan. Som också gör att jag är närmre mamma. Att plantera och att växterna frodas och mår bra, vet jag att mamma är mycket lycklig över. Saknaden är enorm och tårarna svämmar över. Just när tårarna är som tyngst så kommer mamma och tröstar. Igår var en fin dag hos mamma och hennes sambo.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår gjorde jag precis det som jag planerat. Sedan hade växterna behövt lite vatten men det orkade jag inte och var heller inte planerat. Det blev de som var akuta. Jag älskar min mätsticka som talar om hur torra, fuktiga eller blöta växterna är. Jag köpte den till insidans växter men den fungerar finfint på utsidan också.

Gästerna är välkomna idag. Allt är förberett. Rummen är städade och sängarna iordningställda. Det är en säng som inte är klar men den kommer gästerna ha med sig. (Hoppas jag). Det är sängen till hunden som också kommer och är gäst.

Jag gjorde melonglass som kommer förtäras under helgen. Vi har vanlig vaniljglass också. Får se vad som tas fram. Ligger i frysen och väntar. Allt är handlat som ska handlas. Innan gästerna kommer så ska jag göra potatissallad. Mammas recept. Allt är förberett som ska vara det. Gör inget om gästerna kommer när salladen görs heller. För den är till imorgon.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår fick minstingen sin födelsedagspresent. Han har redan fyllt. Han är inte helt lätt att hitta något till heller. Jag brukar lyckas väldigt bra. Men han brås tydligen på sin mamma, han har väldigt bestämd smak. I julas så frågade jag ju om en av hans julklappar och han fick den i förskott. Vilket han inte tyckte var lika roligt som att få den på julafton.

När han fyllde så kollade jag alltså ingenting innan. Om någonting. Han har också det mesta nu till sin lägenhet som jag skulle kunna skaffa. Jag kan inte köpa platsbyggda garderober till honom till exempel. Nej, det blev en upplevelse. Den skedde igår.

Han fick en antiktur med det primära stoppet i Mariannelund. Vi hade en fantastiskt fin dag tillsammans. Det ingick dessutom inköp om han hittade något på något av ställena. Vilket han gjorde. Han fick en upplevelse med fysiska presenter.

Solen sken och livet strålade också. Det var dock skönare i bilen än att vara ute. Vi satt inte ute och åt lunch direkt. Även om vi åt den i en sagovärld. Köttbullar och potatismos som allt var handgjort i Filmbyn i Småland.

Den enda som inte hittade något igår var maken. För jag fyndade också. På flera ställen jag med. Även om minstingen fyndade mer än mig. Jag har bland annat en kran till min blivande regntunna nu. Lättar att vrida på en kran till vattenkannan än att trycka ner den i tunnan. Sedan var tunnan kommer att hamna, det vet ingen säkert än. Men kran har jag nu.

Sedan blev det jobb på kvällen. Och den månen på vägen hem var magiskt. Vilket avslut på dagen. Jag var tvungen att stanna och gå ut för att kunna ta bra bilder. Vilket inte alls går att jämföra med verkligheten. Jag kommer dock att komma ihåg verkligheten mycket bättre nu när jag har dessa bilder att gå tillbaka och titta på. Det var en supermåne, alldeles mörkt gul och stor. Den var synlig större delen av resan hem på 30 minuter dessutom. Svårt att hålla koll på trafiken med den månen som drog blicken till sig. Den tog över allt.

Ta hand om dig. Hoppas du fick se supermånen. Vi hörs imorgon.

Maken kallades långa farbrorn av hans vänners barn när de var små. Maken var då ganska ung. Han är lång och för barnen var han en farbror så helt rimligt. Och om man kommer Lilla Anna och Långa Farbrorn så ser han inte jättegammal ut som farbror heller. Han har mustasch och höghatt.

Idag så passar Långa Farbrorn in väldigt bra på min kära make. Han har blivit en riktig farbror. En sådan som låter och knorrar när han reser sig. En farbror som muttrar för sig själv. En farbror som är sur på personer som inte kör rätt eller är i vägen i butiken. En tvättäkta farbror helt enkelt.

Igår när maken och jag varit på jobbet så gick vi hem efteråt. Det var strålande solsken och ett underbart vårväder. Perfekt att gå hem och njuta av solen tillsammans. Det var makens förslag och jag njöt. Men jag fick skratta gott också. När jag promenerar så går jag gärna närmaste vägen. Maken gör också gärna det men…

Det finns ett stort men för han är farbror nu. En på riktigt-farbror. Han kan inte gå på ojämn mark. Han snubblar och vrider knäna ur led. Eller slår ut alla tänderna. Eller dö kan han också göra, så klart.

Jag vill gå rakt fram över grusplanen. Det ville inte maken. Han stannade och talade om att det var inte görbart. Alldeles för knöligt att gå där. Han kanske kommer ramla och slå sig. Han har såååååå ont i kroppen. Vi fick gå runt på den väldigt asfalterade gångvägen.

Han är så vansinnigt rolig min kära farbror. Att jag fick gå lite längre gjorde absolut ingenting. Jag fick mer tid med maken. Mer skratt MED maken. Mer sol på mig och lite mer motion. Finns bara positivt med just denna delen av farbrorn. (Farbrorns pruttar är inte alltid lika roliga.)

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var det utflykt. Eller för mig var det uppdrag men maken passade på att få utflykt. Vi var på Öland. Maken har fördelen att han kan jobba lite var som helst i världen. När mitt uppdrag pågick så jobbade också han. Vi hade restid och vi fick lite tid innan vi åkte hem tillsammans på ön.

Om du inte riktigt har lärt dig min make än så är han höjdrädd. Utöver att han är paranoid och hypokondriker. Han har bacillskräck och är extremt klaustrofobisk. Det är alltså väldigt roligt att hänga med maken. Vi åkte till Öland. För att komma dit behöver man åka över en bro. Maken körde för att jag förberedde mig till föreläsning. Det har varit en pandemi och jag är lite rostig.

När vi kommer till bron så inser han att den är HÖG. Det är två filer hela vägen över och till vänster, får enbart bilar ligga och alla andra fordon tillsammans med bilar till höger. Det är knappt ett enda fordon på bron. Så fort vi kommer ut över vattnet så säger han med ängslig röst att han lägger sig i vänsterfilen. Jag påtalar att det får han INTE. Den filen är till för att kunna köra om långsamma fordon. (Vilket vi är med maken bakom ratten med höjdrädsla.)

Han gör som jag säger men Kalle Anka börjar komma fram. Varför i hela världen gör man höga broar? Det är som att köra på en kamelpuckel! Varför är filen så smal? Vi har för stor bil, JAG FÅR INTE PLATS! Nästan så han går upp i falsett. Han ligger så nära mittlinjen, att om det skulle varit trafik så kulle ingen vågat köra om. Vi kommer till andra sidan och både han och jag lever.

När uppdraget är slut så ska vi bara njuta lite av havet och havsluften. Ingen lång turiststund men väl så härlig. Tångluften som slår emot en. Havet som slår mot vågbrytarna. Det var en väldigt härlig stund. Självklart tar vi bilder. Både maken och jag. Maken tar bilder på mig, UTAN att kolla hur jag ser ut. Eller så tycker han på riktigt att jag alltid är fin. Ett exempel på hur jag ser ut när maken tar bild.

För det är dags för hemfärd så kommer nackdelarna med havet fram. Det finns en massa fåglar. En lägger en spillning (på den Nytvättade bilen). Naturligtvis mitt i synfältet för föraren. Jag säger till maken (som trots kamelpuckeln vill köra hem också) att den måste torkas bort. Jag tar fram våtservetter till honom och han har inget val. Jag ger honom fler servetter även en som inte är våt. Det är inte första gången som maken råkar ut för fågelbajs. Denna kom dock inte på honom. Bara i vägen för honom.

Han torkar med dubbla våtservetter och ändå lyckas han på något sätt smeta ut fågelbajsen och få det på händerna. Han hämtar fler våtservetter. Han torkar rutan. Han torkar händerna. Han torkar rutan. Han torkar händerna. Och händer igen. Och igen. Och bara en gång till. Till slut säger jag att han är klar och får inte fler servetter.

Vi kör över puckeln och vi överlever även denna gången. Maken har hittat en lastbil som han ligger långsamt och tryggt bakom. Han var mest nöjd över att lastbilen körde som maken hade velat köra om jag inte varit med i bilen. Han höll sig dock i filen. Lastbilen å andra sidan åkte över mittlinjen hela uppförsbacken på bron.

Makens största bekymmer hela vägen hem är fågelbajsen på hans händer. Han kan hålla i ratten. Men han kan inte ta en halstablett. Han försöker att få i sig en tablett från en papperspåse som är folierad, utan fingrar. Han försöker att få upp en tablett med munnen utan att röra påsen. Ingen lätt uppgift. Han har en mun att använda men tydligen inte till att fråga mig om jag kan ta upp tabletten. Vilket jag till slut gjorde utan att han frågade för hans grimaser med en påse i munnen som är tillsluten var alldeles för rolig för att jag inte skulle göra på mig.

Inte bara jag överlevde utan även maken. Både hans höjdskräck, bacillskräck och hypokondri fick jobba för fullt igår. Paranoian var lite mildare, men det var ändå en släng av den med puckeln och att vi skulle dö i bilkrock för att bilen inte fick plats i filen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.