Kategori: Familj

Desto mer tid som förflyter desto mer ökar saknaden. Jag har har olika stadier i hur det är. Jag har haft stora gråtattacker. Jag har haft små. Jag har saknat utan gråt. Jag har skrattat åt minnen. Jag har saknat lite mindre. Jag har känt en känsla av välsignelse. Allt är bara en stor sorg som nu blir större när jag väl börjar förstå.

Jag har skrivit om Sorgens år, https://josefinsdagbok.se/sorgens-ar/, där jag har insikt. Men ändå inte. Jag vet vad som kommer ske fast jag förstår det inte. Det är min födelsedag som närmar sig som är problemet. Alla dagar som jag nu inte kan dela med mamma.

Mammas sista tre år i livet var inget bra. Mamma var instäng i en kropp som inte kunde göra något för henne. Hon kunde styra vänsterhand halvbra. Hon kunde inte prata och få fram vad hon ville. Ja och nej frågor fungerade heller inte alltid. Det var inget liv. Inte för någon. Men att ha gått från att vara aktiv och väldigt med i tanken till att inte kunna någonting, inte ens att tänka, det är inte värdigt.

Mamma och jag hade massor av tid tillsammans dessa tre åren. Vi kunde inte göra något av det mamma tyckte om. Så det viktiga var bara att vi hade tiden tillsammans. Mamma tyckte om att vara i skogen. Mamma tyckte om att läsa. Mamma tyckte om allt som var omöjligt att göra de sista tre åren.

Vi skaffade böcker att lyssna på men det gick inte. Hon orkade inte ta in det som hon hörde. Vilket var tydligt när vi umgicks också. Många gånger så var vi bara tysta tillsammans och hon kikade på mig ibland för att se att jag var där. Ibland kunde hon orka att se på TV. Då behövde det vara sådant som var enkelt att följa. En gammal deckare i långsamt tempo, Mord och inga visor till exempel.

Då hann hon med. Inte hela handlingen med alla säkerhet. Fast det viktiga var tiden. Tiden vi hade tillsammans. Jag satt i hennes fåtölj och hon bakåtlutad i sin rullstol. När det var reklam så kikade hon på mig. Ett tecken som visade på att hon ändå förstod att det var något att se däremellan.

Mamma läste många deckare i sina dagar. Tittade på många mordhistorier på TV. Det var något som fick hennes hjärna att arbeta. Hon var väldigt duktig på frågesport. Hon hade en allmänbildning utan dess like. Idag finns saknaden kvar. Mammas intresse för frågesport har jag inte. Men deckare ser och läser jag gärna.

Skogen har inte varit ett favoritställe för mig. Förra året så började jag att vara där. Till mammas glädje. Hon fick av blåbären som jag plockade. Dock så plockade ju aldrig mamma själv bär. Svamp värmer hennes grej och skogen i sig. Hon tyckte om att bara vara omgiven av skogen. Även om hon inte plockade själv så åt hon gärna de som jag plockat.

Alla minnen som vi samlat på oss tillsammans finns kvar. En del blir man påmind om efter att titta på bilder. En del poppar upp efter en händelse eller ett ord. De kommer för alltid finnas. Tillsammans med andetagen så fins minnena. Och saknaden…

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag minns inte alla dagar i mammas liv. Största anledningen är att jag inte fanns de första 34 åren av hennes liv. Sedan minns man inte allt från första dagen man föds. Frånsett detta så minns jag inte alla dagar av mammas liv. De dagar jag minns är jag mycket glad över att minnas. Min mamma är den bästa av alla mammor och en underbar mormor. Även de gångerna man kom hem till barnvakten och hittade minstingen högst upp i bokhyllan.

Bokhyllan som så klart inte var förankrad i väggen. Hyllan höll och hyllan stod kvar. Minstingen var glad. Mormor var glad, mamman till barnet var lite mindre glad. Men ett minne jag bär med mig med glädje. Mamma var en person som var orädd. Hon kanske inte var det från sin första dag i livet men hon var det sin sista dag i livet.

Jag fyller år snart. Mamma kom alltid med liljekonvaljer till min födelsedag. Även om våren hade varit sen (som detta året) så kom hon med de få blommorna som fanns. Ibland kom hon med så många att doften tog över hus och hem. Jag älskar liljekonvaljer. Anledningen till det är min mammas kärlek till blomman. Ett minne som jag också bär med mig med glädje. På min födelsedag kommer det dock vara ett tungt minne.

Jag minns inte varenda dag. De dagar jag minns är som om att jag skulle minnas varje dag. Varje dag som mamma gjorde skillnad för mig och så många andra. Jag minns hur mamma om och om igen sa till mig att sträcka på mig. Jag har varit lång hela mitt liv. Mamma var också lång hela sitt liv. Utan mamma hade jag inte varit stolt över min längd. Jag hade inte använt högklackat som är så snyggt. Jag minns alla uppsträckningar med glädje.

Mamma och jag fick för lite tid tillsammans. Mamma hade många år kvar i själen men inte i kroppen efter stroken. Mamma var otroligt stark och det kommer jag minnas. En styrka som hon gett vidare. En styrka att tro på sig själv men också att våga visa svaghet. För det är en styrka i sig.

Ett annat minne av mammas orädsla är när mamma står i skyliften högst upp vid nocken på uthuset. Uthuset i två våningar. Och målar. Hon är den som är där uppe i en svajig skylift för hon var inte höjdrädd. Jag kommer heller aldrig glömma hennes svar när någon där nere visade lite oro över höjden, Håll käften! Det var svaret. För hon behövde ingen som oroade sig. Bara hon fick måla klart.

Jag minns inte varenda dag men jag minns och det räcker. Även om det var för lite tid så fick vi ändå mycket tid. Tid som faktiskt mamma gjorde rätt saker med. Mamma väntade inte på att det skulle komma en bättre tid. Mamma gjorde nu. Det är något jag bär med mig och minns. Att våga säga ja till saker som är nu. Att inte vänta på senare.

Mammas liv var ett rikt liv. Det fanns mycket jobbigt i hennes liv men också mycket kul. Ibland gav hon vika men aldrig när det var viktigt. Som att hon lät mig drick ljummen saft istället för välling. Då gav hon vika och mina mjölktänder var svarta. På riktigt, svarta. Mamma visste att det var ingen viktig match, för då hade hon aldrig vikit sig. Hon lät mig vinna för det spelade ingen roll. Idag har jag friska vita tänder. Då var jag nöjd och glad, vilket gjorde mammas liv lättare.

På samma sätt som hon vek sig för min saft så vek hon sig när jag skulle äta. Jag fick sitta i barnstolen liggande så jag hade bordet framför mig. Jag fick äta på behörigt avstånd från resten för att jag åt med hela mig. Det var mat överallt. När jag var klar så tog mamma mig och stolen och ställde in i duschen. Det gjorde mammas liv lättare att låta mig äta själv än att försöka mata mig under protest.

Hon visste alltid när det var en match hon behövde ta. Jag har lärt mig från mamma när jag behöver vika mig. Jag har också lärt mig när jag behöver ta matchen. Mamma tog ofta matcherna. Men då för mig eller någon annan. Oftast inte emot oss barn. Inte för att det alltid var lättare. Med oss behövde hon inte ta matcherna när det var viktigt. Vi tog inte matchen mot mamma. För det hade varit lönlöst. Jag var mycket medveten om det.

Jag visste ju också att mamma var den bästa som fanns till min hjälp när det behövdes. Vilket det gjort ganska många gånger genom livet. Mamma har alltid funnits där. Det gör hon än. Genom minnena. Även att jag inte minns varenda dag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det var en jobbig dag igår. Samtidigt som jag är så glad för all kärlek som kom. Både via fysiska möten men också via telefon, minnesgåvor, blommor och alla som var med digitalt på mammas begravning. Mammas omsorg för alla andra blev tydlig igår. Omsorgen hon visat för andra kom tillbaka igår. Det var ett fint Hej då (för nu) till mamma.

Det var många ämnen som vi hann gå igenom igår. Mina barn har inte upplevt jättemånga begravningar men lite för många för sin ålder. Alla deras mor- och farföräldrar har nu gått vidare. Det blir lite fler tankar när det väl har hänt och man ska uppleva det. I bilen på vägen hem så frågade äldsta sonen om han hade uppfattat sin mormor rätt.

Om det stämde att hon var konservativ men också radikal. Två saker som kanske inte borde gå ihop men som gjorde det väldigt mycket med mamma. Vi bestämde med en gång att något med Frank Sinatra skulle spelas igår. Min syster förslog My Way och den är helt rätt. Så den valde vi. Den beskriver precis hur mamma levde och får också med det radikala tillsammans med det konservativa.

Mamma var mycket för traditioner. Men mamma skulle aldrig klanka på någon annan om det inte blev precis som det skulle. Mamma är den som skulle säga, nu är det som det är och nu gör vi så här. Traditionen är viktigt men inte på bekostnad av att någon ska fara illa. Mamma var mycket för familjen. Mamma vårdade sin pappa hans sista år i livet efter en stroke. Hon fick mycket tid tillsammans med sin pappa och det var viktigt för mamma. Samtidigt så hade hon gått sina egna väg tidigare i livet. Som kanske morfar inte var helt nöjd med hennes val. Men mamma gick ändå.

Hon flyttade från byn och jobbade. Det var en väg som inte var förväntad att mamma skulle gå. Men hon gick ändå. Hon var både konservativ och radikal samtidigt. Svårt att kunna förklara men så var det. Äldsta sonen är av samma skrot och korn. Vilket han har full insikt om och var nog också lite nöjd att han har det från mormor.

Mamma gick sin egna väg och uppmuntrade alltid oss att göra detsamma. Även i lägen när hon själv hade önskat något annat. Allra helst hade mamma velat att vi bott nära. Att vi hade kunnat träffas på ett annat sätt. Samtidigt som hade stor stolthet i att vi gått vår egna väg och gjort det vi har trott på.

Jag fick fina ord sagda till mig på begravningen om vad jag gör. Och jag blev påmind om hur mycket mamma tyckte det var bra också. Det jag gör. Att jag tänker på barn som far illa och att jag försöker göra något åt det. Mamma var stolt över alla sina barn och sina barnbarn. Mamma hade fin kontakt med oss alla. Hennes andetag lever nu vidare i oss och vi får fortsätta göra henne stolt. Både barn och barnbarn.

Vi syskon åt mat tillsammans innan vi skingrades. Vi hann att gnabbas på precis det där sättet som mamma älskade. När mamma bara satt tyst vid bordet och log medan vi höll på och pikade hej vilt. Igår gjorde vi precis allt det där och mamma var med oss. Vi åt självklart ostkaka, precis som mamma hade haft det. Ostkaka äter man vid högtider även denna gång.

Självklart tog vi lite bilder. Blanda annat på mig och mina syskon. (Ja mamma, vi pikade henne för att hon står på tår.) En sådan sak som mamma gärna ville att vi gjorde. Fotades tillsammans. Ja, inte hon då. Utan vi barn. Men hon ville inte gärna vara med på bild. Det är något hon har fått stå ut med alla gånger jag hälsat på. Att hon och jag tog selfie tillsammans. Denna gången blev det ingen selfie men likväl bild på mig och syskonen.

Mammas begravning var väldigt fin. Vi gjorde inte allt rätt men det blev som det skulle. Mammas sambo var ute i skogen och plockade granris från granar som mamma planterat för många år sedan. Det tillsammans med mossa från byn och hennes älskade orkidéer och rosor så var hennes kista som gjord för henne. Mossan blev ett hjärta. För ett stort hjärta hade min mamma. Ett hjärta som rymde alla som ville.

Tack till er alla som på något sätt var med. Tack till alla minnesgåvor. Det var många oväntade minnen som vi kommer bära med oss för allt ni gjorde för oss igår. Tack till alla era tankar för oss igår. Tack för all er omtanke. Idag skiner solen. Det är mamma som visar oss att vi har en ljus framtid att vänta och hon kommer att vara med, bara lite på avstånd.

Ta hand om dig. Du är viktig. Vi hörs imorgon.

Att bli lämnad är svårt. Det är svårt även att lämna i vissa fall. Mamma lämnade oss nu men vi kommer ses igen även om det dröjer många år. Mamma ville inte lämna oss och det var svårt för oss alla. Men man kan bli lämnad på andra sätt.

Mamma blev lämnad i sitt liv. Hennes man, min pappa, lämnade henne när hon vari fyrtioårs åldern. Han lämnade också oss. Eftersom jag har haft den bästa mamman så dröjde det många år innan jag förstod att han också lämnad oss barn. Det var en svår tid för mamma. Jag är bara några år äldre än mamma när det hände. Jag har svårt att förstå hur hon kunde hantera det.

De hade varit gifta i många år, nästan 25 år. De hade fått fyra barn under den tiden. De hade överlevt sitt första barns dödsfall. En tragisk olycka när han var ett och ett halvt år. De klarade det tillsammans. De reste mycket tillsammans. De flyttade runt mycket. Allt tillsammans. De hade hundar och var mycket på hundutställningar. Allt tillsammans. Med oss på släp eller med barnvakt. Men de var tillsammans.

Mamma började längta hem till byn. Antagligen gjorde inte pappa det. Vi flyttade hem igen. Bodde ovanför mormor och morfar. Vi började skolan och pappa var hemma på helgerna. Pappa hade ju jobbet i Göteborg. En dag kom inte pappa hem på helgen. Mamma sa att han skulle jobba. Nästa helg kom han inte heller hem. Då skulle han vara med på en hundutställning för att döma hundar. Det fortsatte så. I sex veckor. Pappa kom inte hem.

Problemet nu är att mamma visste inte vart pappa var. Pappa jobbade inte över. Eller mamma visste inte om han gjorde det för hon fick inte tag i honom. Vad som helst hade kunnat hänt. Det fanns inga mobiltelefoner på denna tiden. Den oron över att inte veta och samtidigt försöka hålla oss barn utan oro. Jag fattade ingenting. Min bror vet jag inte. Men min syster som är ett antal år äldre än mig, hon förstod att något var fel. Sex veckor är lång tid.

Till slut kom helgen när mamma visste vart han skulle vara. Han skulle vara hunddomare kommande helg. Mamma visste också vem han skulle döma tillsammans med. Så mamma ringer henne. Hon ringer henne och ber henne meddelande hennes make när de ses på hundutställningen att han ska ringa sin fru. Mamma förklara att hon inte vet vart han är och därför ber henne. Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det samtalet måste ha varit.

Att ringa en hunddomare som man enbart är bekant med och tala om för henne att jag vet inte vart min man är men när du ser honom kan du be honom ringa mig. Det gick inte så lång stund efter det samtalet så ringde pappa. Pappa ringde så snabbt för det var hos henne han var. Han hade helt enkelt flyttat till en annan kvinna utan att göra sig besväret att tala om det för sin fru. Som han dessutom hade tre barn med.

Att bli lämnad så är oförlåtligt. Det går inte att förlåta. Jag förstår inte hur mamma kunde fortsätta efter det. Men det gjorde hon och hon sa inte ett ont ord om pappa till oss. Utan hon berättade bara att pappa kommer inte komma hem mer. Min kommentar spontant var tydligen: Vad skönt då slipper vi se honom på soffan. Jag var så liten att detta kommer jag inte ihåg. Mamma har berättat det för mig i vuxen ålder. Däremot kommer jag tydligt ihåg hur pappa låg på soffan i köket varje helg han var hemma.

Mamma fortsatte och hon var lämnade ensam med oss. När mamma frågade hur de skulle göra med oss så var pappas svar: Du kan behålla dem. Jag vill inte ha dem. Och mamma sa inget till oss. Aldrig ett ont ord. Först när jag var vuxen så fick jag reda på vad som hänt egentligen. Pappas historia är inte densamma kan jag avslöja.

Pappas historia går däremot inte ihop med det som jag själv kommer ihåg. Som samtalet när mamma ringer och ber pappa att vi ska få komma och hälsa på. För två av oss barn vill fortfarande träffa honom. Då förstod jag inte men senare har jag ju gjort det. Pappa ville inte träffa oss. Min äldre syster ville inte träffa honom. Men jag och min bror ville det. Pappas historia går inte ihop med min. Den går absolut inte ihop med mammas.

Jag visste först i vuxen ålder hur mamma blev lämnad. Jag förstod att det måste varit en jobbig resa. Men jag kommer aldrig förstå hur jobbig. Det jag vet är att det är jobbigt att bli lämnad. Även när den andra egentligen inte vill lämna. Jag är tacksam för att mamma var stark. Den händelsen har också gett mig lärdomar om hur man är som människa. Hur mamma alltid har stått upp för oss i alla lägen. Även när vi ville träffa vår pappa men han inte ville träffa oss. Då såg hon till att vi fick det. Tack mamma för att du var du!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Sorgen. Jag börjar förstå innebörden av sorgen. Ett sorgeår är vanligt inom olika religioner. Jag förstår nu. Jag förstod innan också men jag känner innebörden nu. Man behöver ett år där alla händelser hinner passera. Som när sorgen grep tag i mig på gudstjänsten. För mamma sjöng aldrig med i psalmerna. Hon låtsades inte ens. Hon öppnade inte psalmboken. Hon satt bara tyst och lyssnade. Rak i ryggen. Stolt, utan den minsta skam att inte sjunga med. Den sorgen av att veta att mamma nu är tyst för alltid.

Snart kommer sommaren. Första sommaren utan mamma. Ingen hjälp med trädgården. Ingen att visa bilderna för. Ingen mamma som kommer och ser på skapelsen. För det var vår plan. Att i år så skulle mamma orka åka hit för att se min skapelse som hon uppmuntrat. Rabatterna som hon log över när hon fick se mina bilder. De gånger hon log för att hennes dotter kunde bli en trädgårdsmästare. I början var hennes dotter skeptisk men inte hon. Trots alla växter som dött genom åren av min hand. Hon trodde på mig. I sommar skulle hon se skapelsen.

Sedan kommer hösten med allt som det innebär. Plocka svamp. Jag försökte förra året. Det gick så där. Som tur är så har jag en vän (jag har faktiskt en vän), som var med mig så jag faktiskt hittade lite svamp. Svamp som mamma och jag åt i stuvning med smörstekt rostmacka. Hemma hos henne. Vi njöt båda. Eller alla blåbär som blev plockade och mamma fick pajer och muffins av. Eller kräftorna. Kräftkalasen som inte kommer att ätas. Det kommer en höst och inget av detta kommer delas med mamma denna gången.

Sedan kommer vintern. Vintern med snögubbesäsongen. Den som fick starta när det låg snö länge på marken. Då kunde snögubbarna komma fram. Inte tomtarna. De är välkomna till första advent som tidigast. Snögubbarna fanns möjlighet att få tjuvstarta med. Julgranen kunde man absolut inte tjuvstarta med. Den kommer in den 23 december. Denna vintern så kommer inget av detta vara tillsammans med mamma.

Sedan kommer våren. Då är vi tillbaka på ruta ett. När jag ska möta våren ensam igen. Då har vi inte ens gått in på alla födelsedagar eller högtider med mat som ska ätas. Påsken med god mat. Julen med god mat. Födelsedagar med god mat. Eller räkorna bara för att det fanns fina räkor för bra pris. Det tar minst ett år för att inse hur mycket som har gått förlorat. Alla tillfällen som man inte längre kan dela.

Men saknaden kommer inte ta slut där. Saknaden kommer för alltid att bestå. Den kommer att skölja över mig när jag inte är förberedd. Det vet jag redan nu. Jag har upplevt sorg. Både av att människor har lämnat jordelivet men också för att människor lämnat mitt liv. Jag har upplevt sorg från skilsmässa. Jag har upplevt sorg över sjukdom. Men inget är som denna sorg.

Min mamma fanns alltid där. Hon var aldrig påträngande. Hon visste att om det var något så skulle vi alltid tala om det. Jag är glad att jag fanns för mamma när hon behövde det även om hon inte bad om det. För det skulle hon aldrig göra. Men hon skulle heller aldrig låtsas som att allt är bra om det inte var det. Svaret på hur mår du idag de senaste tre åren var nästan alltid: Sk*t. För det var det. Det var lite mindre av den varan när hon hade besök. Jag är glad för att jag fick ge tillbaka när hon fanns. När möjligheten var där. För nu finns hon inte längre. Sorgens år har bara börjat.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Idag för mamma. Idag är det gudstjänst för mamma. För att påminna oss om hennes liv. Vi talar om att hon alltid kommer att finnas med oss. Idag blir det en dag enbart för mamma.

Gud vi tänder ett ljus och minns vad mamma har betytt för oss.
Vi vilar i vissheten att ingen kan falla ur ditt minne,
Och att vår egen död inte ändrar på detta.
Hjälp oss att leva i tilliten att vare sig vi lever eller dör, 
så har vi vårt hem och vår förankring i dig.
Gud, ljusen får också påminna oss om det stycke livsväg 
som vi fått dela. 
Tack för vad mamma fick ge och ta emot.
Var med hennes närmaste i deras sorg.
Amen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.