Om man sitter och tittar på bilder hela tiden så kommer tårarna (igen). Och om man inte tittar på bilder så kommer det på natten. Inatt drömde jag om mamma. Det var mycket och konstigt. Konsensus var att jag misslyckades med att hjälpa mamma. Jag misslyckades att finnas för mamma. Det var tufft att drömma om.
Jag är glad att jag tog bild på blommorna till vårt Hejdå. Det är härliga rosor som mamma hade gillat. Det var väldigt fint på begravningen. Sedan efteråt så la de alla handblommor som ett hjärta på askgravplatsen. Det var fint.
Mammas blommor är där de ska. Snart ska mamma komma dit också. Restriktionerna är det prat om att ändra till den 1 juni. Kanske kan vi ha en liten minnesstund för mamma vid gravsättningen. Bilderna och drömmarna väcker sorgen. Men också minnena. De bra minnena. De där vi var tillsammans. Tårarna rinner oavsett om det är bra eller dåligt.
Tiden är rättvis för oss med dygnets timmar. Tiden är inte rättvis för oss med årets dagar vi får leva. Jag är tacksam för tiden du var frisk mamma. Jag är tacksam för tiden du gav oss. Jag är tacksam för det du har lärt mig och mina barn. Jag är tacksam för att du gett oss livet. Jag lovar att vårda det. Idag ska jag försöka vårda trädgården i regnet. Då syns inte tårarna.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
😪 Vi har också en gravsättning väntande. Vi hade vår begravning i februari. Hoppas vi också kan genomföra vår snart nu när det är lite varmare. Och också som ännu ett avslut, om än nödvändigt och tråkigt. Det blir som att ha begravning igen känns det som 😪. Kram 🤗❤
Samtidigt så är det fint att få minnas igen. Man blir liksom tvingad. Jobbigt är det men en del av processen. Kram