Kategori: Familj

Publicerat

Ska man riskera hälsan?

När det kommer nära så börjar det bli svårt. Vi har fler och fler fall av Covid-19. Nu är det bekräftade fall på personer som INTE varit utomlands och blivit smittade där. Det betyder att smittspridningen har bara börjat. Jag har velat fram och tillbaka med att besöka mamma. Vågar jag riska? Kan jag ha mött någon som är sjuk?

Jag har bestämt mig för att åka till mamma imorgon. För om jag inte åker så förstör det för mamma än mer. Jag får låta bli att vara nära. Bara finnas och ge sällskap. Förra vecka så var jag och äldsta sonen och hälsade på. Det var mycket uppskattat. Framförallt när sonen berättade att han träffade henne oftare än han träffade mig. Vilket ligger lite sanning i. Även om vi pratar varje dag på telefon så ses vi inte så ofta.

Jag hoppas att alla följer Folkhälsomyndighetens råd med att tvätta händerna och viktigast, Stanna hemma om du är sjuk! Jag är inte sjuk, därför åker jag till mamma. Jag är däremot väldigt tacksam att jag valde att avstå resan till Dublin. Samtidigt som jag är väldigt ledsen över att jag missade resan till Dublin. Men det får det vara värt att veta att jag inte fört hem någon smitta från utlandet och därmed riskera att smitta andra (kanske mest mamma).

Ta hand om er och tvätta händerna!

Publicerat

Förlovningen

Maken sa ja, som ni redan vet. Det var inget vackert friande från någon av oss. Vi kom helt enkelt fram till att vi ville gifta oss. Det var det naturliga att göra. Det vi la tid på var att bestämma hur och när.

Min fina make tränade väldigt mycket på den tiden (lite för mycket). Vi tränar än i dag och njuter av det. Dock inte med samma frekvens. Det vi hade gemensamt var att vi tyckte om att cykla. Jag cyklade dock inte på lika avancerad landsvägscykel som maken gjorde. Maken styrketränade mer och jag körde mer konditionspass. Vi kom fram till att vi ville ha ett träningsmål i samband med vår förlovning.

Efter en månad ungefär så bestämmer vi att vi ska cykla upp för en alptopp. Maken följde Tour de france och han tyckte att Alpe d’Huez skulle vara en spännande etapp att cykla uppför. Den har en snittlutning på 13,9 procent. I snitt! Alltså väldigt mycket brantare där det är backe. I serpentinkurvorna är det en piece of cake. I Sverige har vi en del branta backar. Men ingen som vi kunde träna i för att cykla i alperna. Den längsta branta backen vi har i Sverige ligger i Höga Kusten. Den är ”bara” 2500 meter. Långt ifrån vad vi skulle cykla uppför.

Vi tränade så gott vi kunde. Vi köpte landsvägscyklar med kolfibergafflar. Vi skaffade även träningsrullar för att kunna träna inomhus, då vintern närmade sig. Vi ställde upp framdäcket för att simulera uppförsbacke. De tuffaste inställningarna på både cykel och rulle för att träna så hårt som möjligt. Vi cyklade i stort sett varje dag. Fram till det var dags. När våren kom så var det utomhus som gällde och de branta backar vi hittade tog vi om igen och om igen.

Vi hade bestämt att på min 30-års dag skulle vi cykla uppför toppen och förlova oss där upp. Maken hade en del krav på den här turen. Vi fick inte sätta ner foten på hela cykelturen uppför. Vi skulle ta backen i ett svep. Om vi satte ner foten så fick vi börja om från början. Backen är drygt en och en halv mil. En och en halv MIL, uppför! Nedfärden spelade inget någon roll. Då fick vi pausa hur mycket som helst.

Alla sa till oss att vi skulle skaffa ett annat drevpaket för att kunna växla ner till lägre växlar. Maken och jag fattade aldrig poängen med det. Klart vi skulle klara det med standard (i Sverige, ja) dreven. Träningen här hemma så skulle jag nästan vilja kunna växla upp mer. Vi såg helt enkelt inte behovet.

Snyggingen och jag.

Den 8 juni 2006 var det dags. Vi hade bott i Nice några dagar för att acklimatisera oss. Sedan hyrde vi (den minsta bilen i världshistorien) och packade in våra cyklar och oss och åkte till bergsbyn nedanför Alpe d’Huez. Vi sov där en natt och startade tidigt på morgonen den 8 juni. Trots uppvärmning och cykling innan backen så var det som att cykla in i en vägg. Det sa bara smack och från högsta växel blev det lägsta växeln omgående.

Vi tragglade på, vi hjälptes åt att ta täten och ju högre upp vi kom desto längre var kurvorna. Jag gjorde allt jag kunde för att hämta andan i kurvorna utan att stanna. Så klart. När vi passerat den näst sista kurvan innan toppen så är jag totalt utmattad. Maken ligger kanske hundra meter framför mig. Och det spelar ingen roll hur fin den utsikten var, jag var helt borta. Jag är så slut, jag lutar mig åt sidan (UTAN att stanna) och kräks lite fint. Om det nu är möjligt att göra fint.

Då vänder maken för att komma och peppa mig. Han vänder och tänker, att cykla de där hundra meterna rätt uppför gör jag så gärna för att peppa min blivande fästmö. Jag blir vansinnig! Jag hittar de sista krafterna som behövs för att vi ska ta oss till toppen. Om han klarar av att cykla extra för att hämta mig så ska vi banne mig klara det på vårt första försök. Väl upp på toppen så frågar jag maken fint, hade du verkligen tyckt att vi skulle göra om det om vi slutat där nästan på toppen. Självklart så tyckte han det. Extra skönt att jag hittade krafterna och tog mig upp.

Nyförlovad på toppen.

Vi bytte ringar med varandra och njöt av att klarat vårat mål. Vi hade fint väder. På vägen ner så stannade vi många gånger och tog in vad vi gjort samt utsikten. Det vi såg på vägen upp var asfalt och varandras bakdelar. Vilket också är fin utsikt men Frankrikes alper slår det, lite grann i alla fall. Om vi skulle göra det idag så hade vi haft andra drev på cyklarna. Vi hade också övat på någon alptopp innan vi gett oss på slutmålet. Fast det behöver vi inte för vi klarade målet med fel drev, fel träning men med rätt inställning. Det vi var fast övertygade klarade vi trots alla fel. Ge aldrig upp!

På väg ner.
Publicerat

Tio år går fort

Idag skulle pappa ha blivit 81 år gammal. Pappa blev aldrig 71 år gammal. Han gick bort i lungcancer i januari 2010. Tiden går så fort. Tio år!

Om du tänker tio år fram i tiden så känns det som att det är evigheter fram. Det är inte ens lönt att planera så långt fram i tiden. Men om du tänker åt andra hållet så är det bara ett ögonblick sedan. Julen 2009 var sista julen som vi hade med min pappa. Vi var samlade hela (nästan) familjen. Det var första gången som pappa fick fira jul tillsammans med alla sina barnbarn samlade. Pappa fick aldrig fira jul med alla sin barn vid ett tillfälle.

Denna julen kommer jag ihåg väldigt tydligt. Sådana där små saker som jag inte ens kommer ihåg från senaste julen. Jag kommer ihåg vilka möbler och hur de var placerade. Vem som satt vart och sådana saker. Inte allt så klart men väldigt mycket. Det kanske hjälper till att vi firade julen här hemma. Fast jag är inte säker. Anledningen till att vi var här, var att pappa var så sjuk att det var inte rimligt att försöka ta julen till honom. Det var lättare att ta honom till julen med hemsjukvård och allt.

Min pappa och jag var inte överens om mycket. Jag hade kommit till stadiet att han var min pappa och fick leva med det. Men den julen kommer ändå att finnas med mig med mycket glädje. Vi fick ett fint avslut och jag tror vi alla som var med kan vårda det minnet med ömhet.

Pappas självporträtt. ”Lucifer”
Publicerat

Att följa eller inte

Jag är väldigt bra på att hitta på egna saker. Jag är väldigt bra på att ta kommando och lösa saker eftersom. När man lagar mat så funkar det oftast väldigt bra. Man tar lite vad man har hemma och får ihop något. När vi har gäster som vill ha recept blir det lite svårt. Inte säkert att jag kommer ihåg hur mycket av allt jag tagit.

Som att försöka säga till äldsta sonen hur mycket av allt det ska vara när han ska göra ”min” lasagne. Den smakar väldigt liknande från gång till gång men det är inte exakta mått. Han har helt enkelt fått vara med mig att laga lasagnen några gånger. Ni kan tro att jag fått veta att jag uppgett fel när vi lagat tillsammans.

Även om jag är van att det måste vara exakt för min äldsta son skull så hjälper inte det. Jag har alltid höftat när det gäller matlagning. Så har också mamma gjort. Vi gör som vi ser andra göra, inte som andra säger till oss att göra.

Jag börjar förstå varför mamma aldrig har varit så bra på att baka. För när det kommer till bakning så är det viktigt med måtten. Det går inte att höfta sig fram med lite sådant och lite sådant, det slutar nästan alltid i katastrof. När du lagar mat så kan ett misslyckande ibland leda till ett lyckosamt misslyckande. Aldrig i bakning, misslyckande är misslyckande och så får du börja om från början.

Jag har nu haft en hel del misslyckanden eftersom jag är mammas dotter, jag höftar. Det jag har lärt mig nu är att komma ihåg de viktiga måtten. Som till exempel mängd jäst, bakpulver och mjöl. Att ha för mycket mjöl i något blir nästan alltid torrt. Att ha för lite jäst så blir det platt. Däremot så kan man höfta på sådant som smaksätter, som choklad, nötter eller annat kul. Där har jag blivit grym. Det är sällan något som blir misslyckat i min bakning nu för tiden. Sedan kan vissa smaker gå bättre ihop än andra. Då är det tur vi är flera i familjen, för smaken är som baken, delad.

Chokladmuffins med Geisha.

Idag blev det chokladmuffins med Geisha i mitten. Jag vill inte gärna använda sådant med palmolja i. Vilket Geisha har. Men om man har fått något i gåva och det blivit liggandes sedan jul så är det bättre att använda den än att slänga den. Då blev det muffins med Geisha idag. Vi har också ganska mycket choklad hemma. Just denna gången blev det Plopp mjölkchoklad med vanlig 80 procentig mörk choklad. Det blir alltid bättre med mörk choklad i bakning, men man tager vad man haver som Cajsa Warg sa. Jag har upptäckt om man tar en del farinsocker tillsammans med vanligt socker i choklad bakverk så blir smaken väldigt bra. Om man bara höftar rätt och har en massa tålamod så kan också bakningen få sina lyckade missar. Lycka till!

Bästa med bakning är att skålarna ska rengöras.
Publicerat

Man ska aldrig ge upp

Två gånger sa han nej till mig. Första gången vi sågs och efter vi hade träffats varannan helg i mer än ett halvår. Två gånger sa han att jag inte var kvinnan för honom att vara med på heltid. Jag var ändå glad. Glad för att han ville fortsätta träffa mig. Två veckor och det var dags för vårt vanliga möte. Det första han säger till mig när vi ses är att jag känner också mer än att vi bara är vänner. HAN SA JA!

Man ska inte ge upp även om det inte går riktigt som man vill. Till slut så är man där fast vägen kanske inte såg ut som man trodde. Anledningen till att han inte sagt ja, var rädslan för att det inte skulle fungera. Han ville inte heller mista våran vänskap.

När han sagt ja, så gick det väldigt fort. Gången efter skulle vi egentligen inte ses för maken fyllde år. Istället för att ställa in så blev jag inbjuden till att fira hans födelsedag med hans familj. Vilket jag gjorde. Allt kändes helt rätt både i hjärtat och magen. Vi flyttade ihop inom någon månad. Vi förlovade oss efter åtta månader, på min födelsedag. Vilket är en egen historia. Och till slut gifte vi oss. Ganska exakt ett år efter vi blivit tillsammans, på makens födelsedag. Vilket också är en egen historia.

I år firar vi Elfenbensbröllop. Visst låter det vackert, Elfenbensbröllop. Det innebär att vi varit gifta i fjorton år. Vi har varit tillsammans i femton år. Under denna tiden så har vi jobbat ihop större delen av tiden. Vi har rest så mycket vi kan tillsammans för att få vara med varandra så mycket vi kan. Detta trots att vi båda sa att vi behöver mycket egentid och lovade varandra att vi skulle åka iväg ensamma mycket och ta tillvara på vårt egenvärde.

Vigselförrättaren sa mycket vackert på vår bröllopsdag, bland annat detta: Tänk på att göda era träd och låta dem växa bredvid varandra. I olika eller lika takt men alltid starka tillsammans. Det har vi gjort. Mer i lika än olika takt. Vi vill fortfarande vara så mycket vi kan tillsammans. Vi njuter av tiden och hjälper och stöttar varandra hela vägen.

Publicerat

Boken om Mormor, 4

När mormor skulle testa nytt recept på kräftor. Mormor kokar de godaste kräftorna, Ever. Varje år så samlades släkten för det stora Skabberaset i augusti. Skabberaset gick runt bland mormors syskon. Det bestämdes vem som skulle ha med vad i mat. En kunde ha köttbullar och någon annan prinskorv. Nästan alltid låg det på mormor att ordna omelett med kantarellstuvning och kanske något annat. Kräftor hade varje del av syskonskaran på sig att ordna så det fanns så det räckte till dem som kom från den delen. Mormor har alltid varit duktig på mat. Mat är också något som är viktigt för oss i vår familj och släkt.

Mormors mycket goda kräftor.

Detta var en tradition som samlade alla syskonen och många ur kusinskaran samt deras barn. Just för att mat enar och samlar oss. Alla älskar kräftor så Skabberaset ville man inte missa.

Ett år så ville mormor prova på något nytt och hittade ett recept med honung i. Först så äter man vanlig mat och sedan kommer höjdpunkten med kräftor. Även om alla har med sig ”egna” kräftor så äter alla av allas. Naturligtvis bedöms allas och betygsätts. Mormors kräftor har alltid varit i topp. Tillräckligt salta, mycket dillsmak och alldeles underbara.

Detta året, vilket är för 20 år sedan ungefär, så hamnar mormors kräftor i botten. Det blir kräftor över. Vilket är chockerande. Även de åren som alla tycker att de tagit i så de spricker med hur många kilo kräftor som kokats så ha de nästan alltid tagit slut. Inte detta året, detta året blir det ganska många kräftor över. Idag nästan två decennier senare så kommer frågan när kräftor har kokats: Det är väl inte honung i?

Mormor hoppas på att detta någon gång ska preskriberas. Det kommer det aldrig. Använd inte honung när du kokar kräftor! Det du däremot ska använda är mycket grovsalt men framför allt MYCKET (väldigt mycket) krondill.

Publicerat

När maken ska poppa popcorn

Vi har gjort oss av med vår micro. En av mina underbara vänner har ingen micro och säger att hon inte saknar någon förrän det är dags att poppa popcorn. Vi har alltid haft micro. Men nu har köket börjat bli lite trångt för det har kommit in nya hjälpmedel. Som till exempel en espressomaskin. Vi har brödrosten framme alltid för vi rostar ganska mycket. Och helt ärligt, om den inte stått framme så hade vi inte rostat så mycket. Beslutet blev att testa att vara utan micro.

Vi har klarat oss jättebra utan micro. Vi har inte haft den sedan i höstas någon gång. Vi värmer mat på spisen eller i ugnen. Allt blir så mycket bättre på detta sättet. Även popcornen blir bättre. När vi införde detta lilla experiment så föreslog jag att vi skulle ta upp en gammal kastrull just för popcorn. Det tyckte inte maken. Vi måste kunna använda det vi har i köket.

Vi har poppat popcorn några gånger och allt har gått bra. Tills igår när maken skulle göra popcorn åt oss. Jag tyckte vi kan ta chips för jag orkade inte göra popcorn. Även om vi haft vår micro så hade jag inte orkat. Maken sa att det gör inget han orkade göra det. Maken försvinner iväg för att poppa. Det går ett tag och sedan kommer frågan: Har vi mer popcorn hemma. Inte så svårt att räkna ut vad som hänt. Det blev inga färdig poppade popcorn igår. Det blev tuggvänliga popcorn OCH chips.

Idag dök problemet upp. Kastrullen går inte att få ren! Den har stått i vatten och diskmedel sedan igår. Maken håller på att slita ihjäl sig. Det börjar bli lunchtid och han tänker inte ens på mat, bara på kastrullen. Att jag blir hungrig före maken händer aldrig! För när jag börjar bli hungrig så har maken redan lagat maten och vi har hunnit äta upp också. Jag försöker med att vi kanske kan äta först och ta kastrullen sedan. Nej, det går inte. Tror du att det skulle funka med det superstarka medlet till ugnen i kastrullen? Innan han får svar har han hämtat det i källaren.

Kastrull med medel

Nu blir det lite skarpare röst från mig, lägg i medel och låt den stå. När vi ätit så kan du fortsätta. Det går två sekunder och: Tror du att jag kan använda detta i också? LÅT DEN STÅ! Nu förstår han att det kanske är bäst att låta den stå och fokusera på mat. Han kan inte hålla sig helt när vi håller på med maten. Lite pill på grytan samtidigt som han viskar till sig själv, låt den stå.

Innan grytan var ren så har han hunnit säga ett antal gånger att han ska köpa en ny. Han har hunnit kolla på vad den finns att få tag på och vad den kostar. Han har hunnit bestämma att vi ska ha särskild kastrull till popcorn. Han har förvarnat mig om att det kan bli repor. När kastrullen väl var ren så kom det ytterligare en gång. Vi använder aldrig den kastrullen till popcorn igen.

Vi kanske måste ha en micro i vår familj i alla fall. Fast en särskild kastrull tar mindre plats än en micro. För er som har en micro och vill ha kastrullpopcorn fast från micron kan jag tipsa er om att Lékué har en fantastisk popcorn maker. Vi har använt den i många år. Aldrig brända popcorn. Alltid bra resultat och enkel att använda. Ingen olja behövs. Om du vill kan du använda smör för smaken eller som jag gjort hällt smält smör på istället.

Publicerat

Att inte räcka till

Äldsta sonen berättade några av felen jag gjort när han och hans bror var små. Jag vet att jag gjort många fel. Det gör alla föräldrar. Det är likafullt svårt att ta det när man får det till sig.

Enligt sonen så, ett, en kärnfamilj är den bästa. Jag håller med om det. Klart att alla mår bäst av att man är en familj och inte delad i flera. När jag gifte mig första gången gjorde jag det för resten av mitt liv. Ibland blir det inte som man tror. I detta fallet så hade det inte varit det bästa att vara kvar i giftermålet. Det kunde vi enas om med förutsättningarna som var. Det blir också en balansgång att berätta om för ens barn. Man vill sina barn det absolut bästa. Det innefattar inte att berätta om sådant som gick väldigt fel i ens förhållande.

Två, Om man då måste skiljas så bör barnen bo lika mycket hos båda föräldrarna. Annars tar barnen skada. Även här håller jag med sonen men, det finns alltid ett men. Med det som fanns att jobba på i detta fallet så var det inte möjligt. För att kunna lämna så var jag tvungen att också lämna mina barn. Jag blev en helgmamma. Om jag inte blivit det så vet jag inte vad som hänt. Det jag med säkerhet vet är att det hade inte blivit bra, varken för mig, mina barn eller min exmake. Här är vi inte lika överens men sonen kommer fram till att han får lita på mig då jag inte vill berätta allt för honom.

Tre, Båda föräldrarna får inte tala illa om varandra inför barnen. Det är något jag har kämpat med. När de var små så var jag jätteduktig. Tyvärr så blev det svårare desto äldre de blev. Jag har inte fört det på tal men jag har inte heller sagt emot om de har öppnat för det. Jag har också varit för ärlig med vad jag tyckt i dessa fall. Det jag däremot gjorde väldigt bra var att komma fram till att aldrig blanda in barnen i våra tillkortakommanden. En gång hände det och aldrig igen. Barnen var inte med när det hände. De användes som hot oss emellan. Då kom vi överens om att det fick aldrig mer hända.

Det var en sak till som jag inte kommer ihåg nu. Det jag kommer ihåg var dessa fel jag gjort. Som alltid, det är felen på provet man kommer ihåg. Inte det man kunde. Att göra tre fel av fyra känns inte bra som ni kan förstå. Två av dem hade jag gjort igen. Det tredje hade jag gjort bättre.

Något man ska ha med sig är allt som sägs blir registrerat. När det gäller min äldsta son så registrerar han och kommer ihåg ungefär 1000 gånger mer än alla andra. Han har också mer frågor som kanske ett annat barn som inte är autistisk inte ställer eller säger till sina föräldrar.

Det man ska lära sig är att erkänna att man gjort fel och kunna be om ursäkt. Jag bad om ursäkt och erkände mina fel och brister. Vi var ändå överens om mina beslut och vad kosekvenserna var. Det är svårt att inte räcka till.

Publicerat

Maken sa nej

Efter vårt första möte så gick det några månader och det blev som han sa. Han ringde inte. Kanske inte så konstigt för han dejtade ju en annan person. Jag kände att det inte kunde ta slut där den dagen. Även om det inte kunde bli han och jag så såg jag en verklig vän i honom.

Han var inte lätt att få tag på. Jag hade lite information att gå på eftersom vi pratat under så många timmar. Vi hann gå igenom både högt och lågt. Jag visste att hans efternamn bara var hans släkt som hade. Därför bestämde jag mig för att ringa alla män med hans efternamn på orten. Någon borde kunna hans nummer. jag var så nervös. Det tog ett tag för mig att samla mig men till slut så ringde jag första samtalet.

Efter en signal kommer jag till en telefonsvarare. Hej, du har kommit till makens telefon. Jag har bytt telefonnummer och du kan nu nå mig på detta nummer. Jag ringde rätt på första försöket! Vad är oddsen på det. Det visade sig att Telia hade uppgett ett av hans andra förnamn i katalogen. Maken visste inte ens om det. Nästa försök gick mycket lättare, då jag visste det var mannen som jag ville få tag på som skulle svara. Olidligt många signaler gick fram tills jag kom till nästa telefonsvarare. Jag lämnade ett meddelande och bad att han skulle ringa tillbaka. Jag visste inte om han skulle göra det. Han hade redan sagt att han antagligen inte skulle ringa sista (och enda) gången vi sågs.

De längsta tio minuterna i mitt liv passerade. Tiden kunde lik väl stått still. Telefonen ringer, det är hans nummer. Hjärtat bankar, han ringde tillbaka. När jag hör hans röst är det som om vi aldrig har varit ifrån varandra. Anledningen till att han inte svarade var för att han åt. Vilket är helt logiskt när man känner min make. Efter ett ganska långt samtal så kom vi fram till att vi kunde ses som vänner. Den största anledningen till att maken gick med på det var att jag kände nästan ingen på orten. Vi skulle ta någon promenad tillsammans även om maken såg risken med att hans pappa skulle bli väldigt konfunderad om han såg oss tillsammans. Då maken fortfarande dejtade den andra kvinnan.

Det blev inte så många träffar, två eller tre. Vi hade lite sms-kontakt någon gång i månaden. Allt bara som vänner. Jag var helt övertygad om att maken hade förbundit sig till den andra kvinnan. Tiden gick, lång tid, minst ett år med denna kontakten. Tills en dag när maken skickar ett sms och vi fortsätter sms:a tills jag somnar. Han är ute på krogen med kollegor och har tråkigt. Det sista sms:et jag får är frågan vill du gå ut och äta nästa helg? Då jag sover så får han inget svar på det. Dagen efter bestämmer vi att vi ska gå ut och äta.

Det har gått kanske sju-åtta månader sedan vi senast var ute på en promenad. Samma dag vi ska ses börjar det brinna på jobbet. Ganska allvarligt, med brandkår och evakuering. Det är en del att ta hand om så jag åker direkt från jobbet till vårt möte. Han möter upp mig på stationen för att ta oss till restaurangen. Jag luktar brandrök och dunsar in i bilen och är så glad att allt gått bra och nu är dagen slut.

Jag tror att han fortfarande är i ett förhållande. Och säger att jag är så glad för att få vara ensam och inte i ett förhållande. Då håller han med. För det hade varit slut i ungefär ett halvår mellan honom och den andra kvinnan. Vi var båda överens om att vi är glada över att vara vänner och det kommer inte bli mer. Vi uppskattar varandras sällskap och vill inte förstöra det.

Då började vi ses varannan vecka. Varje helg jag inte var hos mina barn så sågs vi. Vi gjorde så mycket kul. Vi var ute och dansade tillsammans. Jag dansade mer än honom men om någon blev närgången så kom han alltid och räddade mig. Vi var ute och shoppade tillsammans. Allt möjligt gjorde vi som vänner. Andra gången vi var ute och åt tillsammans så åt maken inte upp all sin mat. Jag frågade om han inte skulle ha mer och när svaret blev nej så dök jag in på hans tallrik. För alla er som känner maken så är det inte okej att äta hans mat. Mest för alla bakterier. Han sa inte ett ljud. Det dröjde länge innan jag fick reda på hur chockad han blev när jag åt hans mat.

Vi träffas så här i ett drygt halvår. Och jag förstår att jag vill ha mer. Han är den mest underbara man som finns. Jag vill bara vara med honom på heltid. När jag förstått det så vill jag inte hålla inne med det även om jag förstår att det riskerar vår vänskap. Nästa gång vi ses berättar jag vad jag känner. Jag säger också att om han inte är där, hoppas jag på att vi kan fortsätta vara vänner. Om jag inte kan få allt vill jag ändå ha kvar den fina delen som vi redan hade. Hans svar: Nej, jag har inte det intresset i dig. Jag vill inte ha ett förhållande med någon. Jag är dock gärna din vän även fortsatt.

Det var hemskt att få hans nej, men så skönt stunden senare när han säger att vi fortfarande kan vara vänner. Jag hade inte förstört allt trots allt.

To be continued. After all he is my husband even though he rejected me twice.

Publicerat

Makens förkärlek för utemat

Maken älskar att äta ute. Han har de mest konstiga anledningarna till att äta ute också. Igår åt vi ute för att jag hade återbesöket i Jönköping. Inte så konstig anledning. Men han vill gärna följa med så fort han ser en möjlighet att få äta ute. Gärna till lunch. Det blir hans äventyr även om det är för att åka till Ryhov och kolla att hustrun läker bra.

Om det inte är för att han får åka med på äventyr så är det för att vi måste hjälpa alla uteställen att överleva. Det kan också vara för att vi ska fira något. Som sagt anledningar har han i mängder för att vi ska komma ut och äta. Som förra helgen när han lockade med en Rumla för att vi skulle äta ute. Jag har velat prova en Rumla länge. Det är en variant på den traditionella semlan.

En Rumla

Ibland kan faktiskt anledningen vara att det är för att vi inte orkar göra någon mat. Och det är oftast den anledningen som gör att jag ger med mig. Jag är mer för hemlagad mat som vi har gjort här hemma.

En anledning som maken aldrig använder är att han gärna kommer ut och får se lite människor. Det kan bli ganska ensligt att vara egen företagare och jobba mycket hemifrån, även om man är ensamvarg.