Långsam start av träningen har varit bra. Efter fredagens träning så var det uppenbart att jag behövde ta det långsamt. Inget tryck i benen och ingen ork att hålla ut. Snittpuls på 171 utan att ha ett enda intervall. Det säger allt. Så i måndags var det utomhusträning som gällde. Powerwalk på fyra km. Då kände jag att kraften fanns och hade orkat mer. Fast långsam start var det bestämt så ingen mer träning i måndags.
Skönt väder i måndags på promenaden.
Idag ska vi träna igen. Det blir eftermiddags träning idag. Vi får se hur det går. Det svåraste är hur lång tid man ska vänta efter att man ätit. Man vill inte har en tung känsla i kroppen men inte heller för lite ork på grund av för lite energi.
Idag var dessutom lunchen ganska tung, det kan ta längre tid att smälta. Det blev utemat efter besöket hos mamma. Måste stötta uteställena nu. Dessutom så är minstingen hemma för distansundervisning. Det är många saker som påverkas när samhället stänger ner.
Besök är tillåtna hos mamma men inga onödiga. För mamma finns inga onödiga besök. Vi har kommit överens om att det inte är dubbla besök på samma dag längre. Så hennes sambo kommer inte och hälsar på idag, utan kommer alla andra dagar när jag inte kommer.
Hon tycker inte om att jag inte hjälper henne. Men när jag påminner om alternativet så går det bättre. Hon klagar inte. Jag tror aldrig jag hört min mamma klaga på något sådant. Men jag märker på henne vad hon hade önskat. Efter påminnelsen så skiner hon upp lite. För besöket uppskattas. I dag tittade vi på Deadliest Catch. Hon ville till och med hissas upp i ryggen så hon kunde se idag.
Vad skulle vi göra utan uppförsbackar? Bara glida nerför hela tiden? Hur kul skulle det vara? Jag har alltid gillat uppförsbackar lite extra. Hur skön känsla är det inte när man väl är uppe på toppen? Att man klarat det. Och då kunna njuta av nedförsbacken ett tag.
I livet har vi också uppförsbackar. Än så länge finns det ingen av mina uppförsbackar som jag inte skulle velat ha. För jag har klarat alla. Det kan ha varit så sjukt tungt ibland. Att jag orkar inte mer. Det finns inget kvar att ta ifrån psykiskt. Allt känns nattsvart. När jag låg i skilsmässa kändes det så, många gånger. Jag hade lämnat mina barn hos exmaken. Jag träffade mina barn varannan vecka. Jag flyttade fyra timmar bort enkelresa från barnen. Det var tufft att inte finnas för dem.
Från att vara den som hade huvudansvaret om barnen, till att vara den som bara träffar dem två gånger i månaden, det var svårt. Att då dessutom ha en son som har särskilda behov och veta att man inte kommer att finnas där. Den känslan.
Jag tog mig förbi smärtan. Jag klarade mig igenom med tankekraft, arbete och träning. Jag berättade för mig själv hela tiden: Om inte jag mår bra så mår inte mina barn bra. Om inte jag … Det var ett mantra och ändå kom mörkret krypande. I dag vet jag vad jag kan prestera. Tack vare alla svåra uppförsbackar. Det har också hjälpt min barn, kanske främst min äldsta son. Att aldrig ge upp. Att alltid hitta lite kraft någonstans i tanken och bara fortsätta.
Min äldsta son kanske inte hittar kraft någonstans i tanken men han vet hur han får hjälpen. Han vet att det alltid går att lösa. Hur svårt det än är. Även om han idag säger att det är mitt fel att han inte är duktigare än vad han är. För att jag alltid sagt att detta fixar vi. ”Du är jätteduktig, det gör inget att du inte kom iväg i tid till skolan. Det är en ny dag imorgon. Då kommer du i tid.” För att jag alltid låtit honom veta att det alltid löser sig så har han aldrig behövt vara rädd för att misslyckas. Det var inte bra enligt honom.
Samtidigt är det misslyckandet som han känner hela tiden, som inte är bra. Det är tanken på att allt kommer gå fel som gör att det låser sig för honom. Men han vet att då går att lösa och ber om hjälp. Så då misslyckas han inte.
Du behöver inte njuta av uppförsbacken. Men när du väl kommer upp, glöm inte att njuta av utsikten och framgången.
För några år sedan så åkte jag till Gotland. Maken är hemma och håller ställningarna. Det är sommar och bygget är påbörjat för vår snart färdiga carport. Vi har plockat bort ganska många stenplattor som vi ställt på hög för att eventuellt skänkas bort när tid finns. De ska inte slängas, det vet vi. Därför uppradade fint i högar.
En dag så kommer en man och går förbi och frågar maken om vi vill sälja plattorna till honom. Maken svarar att du får gärna ta dem helt gratis. Han blir så glad och säger att han ska komma på torsdag och hämta dem. Visst säger maken, bara kom och ta dem. Nej, nej, jag vill att du är hemma. Jag vill inte plocka något utan att någon är hemma. Så var det bestämt, på torsdag hämtas plattorna. Just på den torsdagen är det jag åker till Gotland.
Strax efter kl ett på torsdags natten så knackar det på dörren. Maken ligger och sover och tänker yrvaket, att jag tänker inte lämna ut några stenplattor nu. Det fortsätter knacka. Maken blir arg och tänker att varför tar han bara inte plattorna? Det fortsätter knacka, nu lite mer bestämt. Maken börjar tänka på vem det kan vara och kommer fram till att det måste vara en YXMÖRDARE. Och då tänker han absolut inte öppna. Till slut så är det två händer som bultar på dörren, våldsamt. Maken skrämmer upp sig mer och mer och helt svettig kliver han upp. Han får på sig morgonrocken och smyger ner för trappan. Hjärtat slår för fullt på maken, av yxmördaren som bultar sönder dörren.
När maken kommit ner för trappan så viskar han genom dörren: Vem är det? Då viskar det tillbaka: Det är äldsta sonen.
Maken låser upp dörren sätter sig matt i trappan och säger, vänta. Bara vänta lite. Jag måste bara lugna ner mig lite. Äldsta sonen har fått virus på datorn. Han har försökt att få tag på mig på telefon. Jag är utom täckning på vägen till Gotland. Vi skulle ankomma 01.25. Om jag inte svarar så är rutinen att sonen ringer maken. Om maken inte svarar så ringer han sin pappa. I detta läget så försvann alternativet med hans pappa då hans specialitet är lastbilar. Inte datorer.
När jag inte svarade så ringde han maken. Maken har gått och lagt sig och har inget ljud på telefonen. Sonen har panik, datorn är det som han använder på sin fritid. Utan den så har vi problem. Han byter om från mjukisar till jeans och kavaj. Knyter på sig snyggskorna och springer hem till oss och knackar (bultar) på till maken öppnar. När maken lugnat ner så frågar han varför öppnade du inte själv? Du har ju egen nyckel. Var på äldsta sonen svarar att jag bor ju inte här längre. Vilket kanske var tur. Tänk vad som hänt om maken vaknat av att sonen står bredvid sängen i mörkret och tittar på honom.
Mamma har alltid funnits där. Vi har inte alltid setts men vi har båda vetat att allt är bra. Mammas inställning har alltid varit att så länge hon inte hör något från oss barn så är allt väl.
När vi var barn så fanns inte mobiltelefoner. Många hade rutinen att ringa hem när de kom fram. Det gjorde inte vi. Vår rutin var att om något hände så hörde vi av oss. Vilket var ganska sällan. För ibland hände saker men utan vetskap för mamma. Mest harmlösa saker, som alla gånger min bror glömde stiga av tåget på rätt station. Eller steg på fel tåg som inte stannade på rätt station. Då har det hänt att mamma stått för att möta upp och inget barn med tåget. Han dök dock alltid upp, om än sent och ibland med taxi till dörren.
I vuxen ålder har det varit likadant fast med lite mindre inslag av att vi behöver räddas men också mindre antal middagsträffar. För när vi var barn och bodde hemma så var det middagsträffar varje dag. Även nu när mamma är sjuk så har vi middagsträffar. Skillnaden är att vi är hos mamma på äldreboendet istället för hemma i Hylletofta.
Allt förändras så är det. Ibland till det bättre, ibland till annorlunda men också ibland till det sämre. Som att mamma inte kan berätta vad jag eller hennes övriga barn heter. Även om hon inte vet vad vi heter så vet hon vem vi är. Trots allt så finns mamma där fortsatt.
Vi förlovade oss när jag fyllde trettio år. Hur skulle vi då göra med giftermålet. Skulle vi vänta tills maken fyllde fyrtio år. Då skulle vi vara förlovade i drygt två år innan vi gifte oss. Det hade kanske inte spelat så stor roll. Det som var det viktigaste var att vi var tillsammans. Samtidigt som vi kände att vi ville verkligen gifta oss. Mest för kärleken men också för att det är praktiskt juridiskt. Maken har inga barn och jag har barn.
Det fick bli på makens trettioåtta års dag som det blev bröllopsdag. Inte så enkelt att komma ihåg hur länge vi varit gifta men det kommer för alltid vara två år längre än om vi väntat till makens jämna födelsedag. Han fyller i oktober som ni vet. Det skulle bli vår årsdag med plus någon vecka. Hur skulle vi toppa att cykla uppför en alptopp?
Jag hade aldrig varit i New York, det hade maken. Och New York, är inte det med på allas bucketlist typ? Det fick bli New York. Där går det också gifta sig och det blir giltigt i Sverige. Om det nu inte är så att man har ett bestämt datum som det måste ske på. För om det råkar vara så att det datumet inte infaller på en måndag eller torsdag så var det inte möjligt. Och gissa om maken fyllde år på en lördag 2006!
Då får man tänka utanför boxen. Framförallt eftersom ringarna redan var graverade med ort. Våra ringar har texten på utsidan. Och med det typsnittet som vi ville ha så var det inte möjligt att göra texten efter ringen var gjord. Lösningen blev ett giftermål på Arlanda. Med följande bröllopsmiddag i New York. Jag kan starkt rekommendera er ett bröllop på Arlanda innan flygturen.
Vi blev upphämtade på parkeringsplatsen. Där tog de våra väskor och checkade in både oss och väskorna. Vi fick komma in en specialväg. De kollade våra pass på parkeringen. Efter vigseln fick vi passera en säkerhetskontroll helt utan kö, då vi var ensamma på den sidan med personal. Du kan välja att ha med bröllopsgäster med buffé, eller egentligen precis som du vill ha det. Maken och jag har båda varit gifta innan och haft bröllop helt enligt alla traditioner. Denna gången var det bara vi. Ingen visste att vi skulle gifta oss. Inte ens mina vildbattingar.
Det var en fin vigsel med många fina ord och vackra lokaler. Det var verkligen vår stund. När vi kommer till boardingen så har vi fått varsitt boarding kort och eftersom vi inte träffat någon som man brukar så hade vi inte kunnat kolla med benutrymme. Jag är lång och maken är längre. Det hade varit skönt att få vid nödutgång. Detta är på den tiden när det inte gick att boka dessa platser, utan man fick vara tidigt på flygplatsen och flörta i incheckningen. Det jag hade gjort var att jag ringt någon vecka innan och kollat läget då jag visste att vi inte skulle behöva/få checka in själva.
Vi smög fram till boarding-disken när en personal dök upp och kollade om personen visste om det var nödutgångsplatser. Svaret blev att ni kan vara lugna, ni har bra platser. Skönt. Efter ett tag när vi går ombord så passerar vi förbi business class och ska hitta våra platser när flygvärdinnan kommer och hämtar tillbaka oss. För vi ska sitta i business class. What? Det var sådan lyx att sitta där. Inte bara för att man får lyx utanför att någon hade verkligen gjort så att vi fick en fantastisk bröllopsdag. Vi fick välja mat från olika alternativ. Det serverades med riktiga bestick i miniatyr, riktiga glas. Och hela tiden fanns det frukt och snacks att tillgå. Det var verkligen en upplevelse, OCH gott om benutrymme. Tur vi var finklädda för tillfället.
Euforiska som vi var så gick allt väldigt enkelt. Vi tog oss förbi tull och immigration smidigt. Bytte om på hotellet och begav oss ut för bröllopsmiddag på Manhattan. Maken gillar ju mat, det vet alla vid detta laget. Maken tycker särskilt mycket om snabbmat, framförallt hamburgare. Konstigt nog så blev det pizza slice (eller flera) till middag. På ett supermysigt hak. Ett sådant hak som bara finns på andra sidan. Vår dag var fulländad.
Ännu mer för alla blev lurade. Eftersom vi flög på makens födelsedag så kunde inge tro att det inte var sant att vi skulle till Aten. För det var vad alla trodde, att vi skulle till Aten. Alla visste att vi skulle gifta oss på makens födelsedag och i New York. Bara inte vilket år. Många gissade på den jämna födelsedagen eftersom vi valt mitt jämna årtal. Svärmor ringde och talade om att vi kunde förvarnat att hon skulle köpa tidningen den dagen. För annons hade vi ordnat. Nu fick hon reda på det av en väninna som läst det i tidningen.
Nu är vi hemkomna från mamma. Maken följde också med. Han tog med sig sitt arbete och satt hos mamma och arbetade. Det blev inga kramar och inget röra vid mamma. Till hennes förtret. Hon vill gärna att jag hjälper henne när jag är där, istället för personalen. Så blev det inte idag.
På dörren stod det att man inte var välkommen om man var förkyld. Annars var det inga restriktioner. På bilprovningen i Sävsjö så fanns tydliga instruktioner om att hålla dig borta om du varit i högriskområde eller var sjuk. De talade också om hur du undvek smittspridning. Föredömligt.
Det regnar (och blåser) väldigt mycket i Sävsjö idag.Undvik smittspridning.
Än så länge är besökare välkomna till mamma. Vi pratade om hur det var förra året när magsjukan härjade. Då sattes hela äldreboendet i karantän och besökare var inte välkomna. I fyra veckor. Då höll hon på att dö tråkdöden. Det är redan tradigt med att vara sjuk som mamma är. Hon kan inte göra sig helt förstådd. Hon kan inte förflytta sig själv. I princip så är hon där hon är tills någon flyttar på henne.
Som tur är, så är maten (oftast) till mammas belåtenhet. Mat är och har alltid varit väldigt viktigt för mamma och oss i familjen. Det är det vi har samlats kring. Vi åt alltid middag tillsammans oavsett vad som skulle göras. Sedan fick vi vara med kompisar eller göra våra aktiviteter. Övriga måltider har det varit hipp som happ med, men inte middagen. Den var helig, det var då vi gick igenom dagens händelser.
Idag blev det spenatsoppa med ägghalvor till lunch för mamma. Äppelkaka och vaniljsås till efterrätt. Då fick jag gärna hacka lite ägg och blanda med smör, för att ha i soppan. Tyvärr blev det ingen gräslök, för det hade hon själv haft i hemma. Och till det rostad macka med mycket smör. Det blir extra lyxigt när hon får mycket smör. Personalen har inte riktigt lärt sig det (än). Fast som sagt maten är väldigt god och lagas på plats på boendet. Så ingen av oss klagar på det, inte heller mamma. Och att hon blir extra glad när man är på besök och gör det som hon vill ha det, det får vara bonusen.
Maken och jag har alltid varit uttrycksfulla i vår kärlek. Vi har sagt roliga saker och gjort teckenspråk till varandra som ingen annan förstått, eller kanske kunnat gissa men inte vetat exakt.
I början sa främst min familj men också andra i vår närhet att det där kommer att avta ju längre tiden går. För vår del så har det inte avtagit, mer förändrats. Vi har fortfarande Okejajlavu som vi kör med. Den kommer för alltid att bestå. Vi har andra saker som också består som att vi säger hur snygga vi tycker att den andra är. Sedan har vi börjat med nya saker för man förändras. Sånt är livet.
Att vi säger Okejajlavu beror på minstingen. När de var små mina älskade barn så rörde de allt. Allt skulle lyftas på och inspekteras. Eller öppnas och se vad som fanns i. Även när vi gick och handlade. Maken hade tröttnat på detta och säger till dessa bägge herrar, som är ca fem och sju år gamla: Nu ska vi gå in och handla. Kan ni ha händerna utmed sidorna och inte röra någonting. Förstår ni? Inte röra någonting i butiken. Varpå minstingen svarar: Okejajlavu! Äldsta sonen bryter ut i ett sådant hjärtligt skratt och vi har också svårt att hålla oss. Sedan säger äldsta sonen: Du sa att du älskar honom, ha, ha. Och på den vägen är det. Så gulligt att vi bara har fortsatt med det.
Kära mamma tröttnade på mig och min kärlek en gång när vi var där för att äta middag. Vi höll på att laga maten tillsammans. Jag berättar hur snygg jag tycker han är. Vi pratar om ditten och datten och med jämna mellanrum så säger jag till honom hur fin han är. Rätt som det är så säger mamma med lite fräs i rösten: SÅ snygg är han inte!
Att vi har tröttat ut vår omgivning ibland gör inte så mycket, eftersom vi inte har tröttnat. Det är det viktigaste, att vår kärlek består och att vi vill fortsätta visa den oavsett vem som är med oss.
Självklart så har vi våra kontroverser också. För maken går det över fort, för mig så hänger det kvar lite längre. Som tur är bråkar vi inte så ofta. Jag tror på att ett förhållande ska vara både ock men med mera kärlek än bråk. Det är inte bra att hålla inne känslor. Och vi alla har fler känslor än kärlek. Som tur är övervinner kärleken mycket.
När det kommer nära så börjar det bli svårt. Vi har fler och fler fall av Covid-19. Nu är det bekräftade fall på personer som INTE varit utomlands och blivit smittade där. Det betyder att smittspridningen har bara börjat. Jag har velat fram och tillbaka med att besöka mamma. Vågar jag riska? Kan jag ha mött någon som är sjuk?
Jag har bestämt mig för att åka till mamma imorgon. För om jag inte åker så förstör det för mamma än mer. Jag får låta bli att vara nära. Bara finnas och ge sällskap. Förra vecka så var jag och äldsta sonen och hälsade på. Det var mycket uppskattat. Framförallt när sonen berättade att han träffade henne oftare än han träffade mig. Vilket ligger lite sanning i. Även om vi pratar varje dag på telefon så ses vi inte så ofta.
Jag hoppas att alla följer Folkhälsomyndighetens råd med att tvätta händerna och viktigast, Stanna hemma om du är sjuk! Jag är inte sjuk, därför åker jag till mamma. Jag är däremot väldigt tacksam att jag valde att avstå resan till Dublin. Samtidigt som jag är väldigt ledsen över att jag missade resan till Dublin. Men det får det vara värt att veta att jag inte fört hem någon smitta från utlandet och därmed riskera att smitta andra (kanske mest mamma).
Maken sa ja, som ni redan vet. Det var inget vackert friande från någon av oss. Vi kom helt enkelt fram till att vi ville gifta oss. Det var det naturliga att göra. Det vi la tid på var att bestämma hur och när.
Min fina make tränade väldigt mycket på den tiden (lite för mycket). Vi tränar än i dag och njuter av det. Dock inte med samma frekvens. Det vi hade gemensamt var att vi tyckte om att cykla. Jag cyklade dock inte på lika avancerad landsvägscykel som maken gjorde. Maken styrketränade mer och jag körde mer konditionspass. Vi kom fram till att vi ville ha ett träningsmål i samband med vår förlovning.
Efter en månad ungefär så bestämmer vi att vi ska cykla upp för en alptopp. Maken följde Tour de france och han tyckte att Alpe d’Huez skulle vara en spännande etapp att cykla uppför. Den har en snittlutning på 13,9 procent. I snitt! Alltså väldigt mycket brantare där det är backe. I serpentinkurvorna är det en piece of cake. I Sverige har vi en del branta backar. Men ingen som vi kunde träna i för att cykla i alperna. Den längsta branta backen vi har i Sverige ligger i Höga Kusten. Den är ”bara” 2500 meter. Långt ifrån vad vi skulle cykla uppför.
Vi tränade så gott vi kunde. Vi köpte landsvägscyklar med kolfibergafflar. Vi skaffade även träningsrullar för att kunna träna inomhus, då vintern närmade sig. Vi ställde upp framdäcket för att simulera uppförsbacke. De tuffaste inställningarna på både cykel och rulle för att träna så hårt som möjligt. Vi cyklade i stort sett varje dag. Fram till det var dags. När våren kom så var det utomhus som gällde och de branta backar vi hittade tog vi om igen och om igen.
Vi hade bestämt att på min 30-års dag skulle vi cykla uppför toppen och förlova oss där upp. Maken hade en del krav på den här turen. Vi fick inte sätta ner foten på hela cykelturen uppför. Vi skulle ta backen i ett svep. Om vi satte ner foten så fick vi börja om från början. Backen är drygt en och en halv mil. En och en halv MIL, uppför! Nedfärden spelade inget någon roll. Då fick vi pausa hur mycket som helst.
Alla sa till oss att vi skulle skaffa ett annat drevpaket för att kunna växla ner till lägre växlar. Maken och jag fattade aldrig poängen med det. Klart vi skulle klara det med standard (i Sverige, ja) dreven. Träningen här hemma så skulle jag nästan vilja kunna växla upp mer. Vi såg helt enkelt inte behovet.
Snyggingen och jag.
Den 8 juni 2006 var det dags. Vi hade bott i Nice några dagar för att acklimatisera oss. Sedan hyrde vi (den minsta bilen i världshistorien) och packade in våra cyklar och oss och åkte till bergsbyn nedanför Alpe d’Huez. Vi sov där en natt och startade tidigt på morgonen den 8 juni. Trots uppvärmning och cykling innan backen så var det som att cykla in i en vägg. Det sa bara smack och från högsta växel blev det lägsta växeln omgående.
Vi tragglade på, vi hjälptes åt att ta täten och ju högre upp vi kom desto längre var kurvorna. Jag gjorde allt jag kunde för att hämta andan i kurvorna utan att stanna. Så klart. När vi passerat den näst sista kurvan innan toppen så är jag totalt utmattad. Maken ligger kanske hundra meter framför mig. Och det spelar ingen roll hur fin den utsikten var, jag var helt borta. Jag är så slut, jag lutar mig åt sidan (UTAN att stanna) och kräks lite fint. Om det nu är möjligt att göra fint.
Då vänder maken för att komma och peppa mig. Han vänder och tänker, att cykla de där hundra meterna rätt uppför gör jag så gärna för att peppa min blivande fästmö. Jag blir vansinnig! Jag hittar de sista krafterna som behövs för att vi ska ta oss till toppen. Om han klarar av att cykla extra för att hämta mig så ska vi banne mig klara det på vårt första försök. Väl upp på toppen så frågar jag maken fint, hade du verkligen tyckt att vi skulle göra om det om vi slutat där nästan på toppen. Självklart så tyckte han det. Extra skönt att jag hittade krafterna och tog mig upp.
Nyförlovad på toppen.
Vi bytte ringar med varandra och njöt av att klarat vårat mål. Vi hade fint väder. På vägen ner så stannade vi många gånger och tog in vad vi gjort samt utsikten. Det vi såg på vägen upp var asfalt och varandras bakdelar. Vilket också är fin utsikt men Frankrikes alper slår det, lite grann i alla fall. Om vi skulle göra det idag så hade vi haft andra drev på cyklarna. Vi hade också övat på någon alptopp innan vi gett oss på slutmålet. Fast det behöver vi inte för vi klarade målet med fel drev, fel träning men med rätt inställning. Det vi var fast övertygade klarade vi trots alla fel. Ge aldrig upp!
Idag skulle pappa ha blivit 81 år gammal. Pappa blev aldrig 71 år gammal. Han gick bort i lungcancer i januari 2010. Tiden går så fort. Tio år!
Om du tänker tio år fram i tiden så känns det som att det är evigheter fram. Det är inte ens lönt att planera så långt fram i tiden. Men om du tänker åt andra hållet så är det bara ett ögonblick sedan. Julen 2009 var sista julen som vi hade med min pappa. Vi var samlade hela (nästan) familjen. Det var första gången som pappa fick fira jul tillsammans med alla sina barnbarn samlade. Pappa fick aldrig fira jul med alla sin barn vid ett tillfälle.
Denna julen kommer jag ihåg väldigt tydligt. Sådana där små saker som jag inte ens kommer ihåg från senaste julen. Jag kommer ihåg vilka möbler och hur de var placerade. Vem som satt vart och sådana saker. Inte allt så klart men väldigt mycket. Det kanske hjälper till att vi firade julen här hemma. Fast jag är inte säker. Anledningen till att vi var här, var att pappa var så sjuk att det var inte rimligt att försöka ta julen till honom. Det var lättare att ta honom till julen med hemsjukvård och allt.
Min pappa och jag var inte överens om mycket. Jag hade kommit till stadiet att han var min pappa och fick leva med det. Men den julen kommer ändå att finnas med mig med mycket glädje. Vi fick ett fint avslut och jag tror vi alla som var med kan vårda det minnet med ömhet.
