Kategori: Familj

Publicerat

Kort från förr

Minstingen ska ta studenten. Inget är som det borde. Mycket är som det alltid varit. Det blir ingen bal. Den är inställd. De kanske ska ha en säga Hej då till klassen- fest. De håller på att medla med rektorn. Jag tycker det är fint att de kollar av så att de följer alla rekommendationer. Fina ansvarstagande ungdomar.

Två anhöriga får vara med på utspringet. Utspringet ska göras klassvis, så hela dagen kommer gå åt att göra utspring på. De få anhöriga som är på plats ska hinna lämna innan de nya kommer dit. En hel del pussel för att få det att fungera. Men det ska gå.

Något som är som det alltid har varit är kort. Korten på barn när de är små. Första barnet brukar det finnas massor av kort på. Andra barnet har mindre kort på sig. Detta stämmer mycket väl i vår familj.

Stora högen, äldsta sonen. Lilla högen, minstingen.

Jag har hittat kort att använda till studentplakatet. Men det hade varit mycket lättare till äldsta sonen. Och han hade inget traditionellt firande. Trots stora övertalningsförsök från skolan.

Något annat som alltid är som det varit är att minstingen tror att han är normalstor som övriga invånare i Sverige. Han tycker han är ute i jättegod tid för att hitta resten av sin outfit till studenten. Det som han har klart är kostym. Kavaj och byxor. Inget mer. Det behövs skjorta, fluga, näsduk, skor och bälte. Det enkla i den ekvationen är fluga och näsduk. Det svåra i den ekvationen är skor och skjorta. Han vill dessutom ha skjorta som går nedanför kavajärmen.

Igår frågade han om hjälp. Igår la jag ner ett antal timmar på att eftersöka allt han behöver. Sent på kvällen så var vi överens om vad jag skulle beställa hem. Nu håller vi tummarna för att allt passar. Jag påminde honom om att morsdag är den 31 maj. (Snälla mammor borde få uppskattning, när man påminner så är man inte snäll.) Allt är som vanligt och inget är som det borde.

Publicerat

Mat

Jag älskar mat. Jag har tydligen alltid älskat mat. När jag var liten och det var dags för mat så sattes jag i en vändbar barnstol. Ni vet en sådan som kunde var hög för att vara intill matbordet. Eller låg med eget bord lagd på golvet. Och om man vände på den så var den en gunga.

En sådan blev jag satt i med det egna bordet. En bra bit från matbordet. Jag kunde nämligen själv. Envis som synden. Det var mat överallt. När jag var färdig så tog mamma hela stolen med mig i och satte hela paketet i duschen för avspolning.

Jag har inte riktigt samma bordskick idag. Snarare tvärtom. Jag tycker inte om att det smular eller blir klibbigt runt omkring. Varken på matbordet eller när jag tillreder maten.

Äldsta sonen var som mig i vuxen ålder när han började äta. Minstingen var som mig när jag var liten när han började äta. Äldsta sonen är antagligen inte lik mig. Han är bara som han är. När han började att äta så var det lite utmaningar.

Man börjar ju med smakportioner när man är cirka fyra månader. Gröten gick bra. Den man bara blandad med varmt vatten Nästa test var det lite potatis med smör. Det blir lite enstaka saker som man provar. Allt gick bra. Sedan kom barnmatsburkarna. Det gick inte. Det spelade ingen roll vilken maträtt så gick det inte.

Efter några try and error så förstod jag att han vill inte ha maten blandad. Potatisen ska vara för sig själv. Ingen sås. Smör gick bra att mosa det med. Grönsakerna för sig och köttet för sig. Aldrig sås på eller vid sidan av. Fisk gick också bra i början. Bara den var för sig själv.

Det innebar att jag slutade att ha salt i allt som kokades. För vi fick äta samma mat. Potatis, ris, pasta och grönsaker kokades utan salt. Kött tillreddes utan salt om det skulle bli gryta. Och när jag plockat bort lite kött så kom alla kryddor i. Än i dag så har jag inget salt i när jag kokar basen. I grytor står jag inte och plockar bort kött.

Om vi skulle iväg någonstans var det tre burkar som gällde. Ingen mat fick blandas. Då åt han inte. Om han fick mat på händerna så sträckte han bara upp dem i luften tills någon torkade av dem. Sedan åt han igen. Han ville helst inte äta själv för att det var risk för att det blev klibbigt. Om han spottade ut mat så behövde det torkas omgående. Men den maten som han inte tyckte om kom oftast inte ens in i munnen.

Han har ändå ätit det mesta. Bara på sitt sätt. När han blev lite äldre slutade han att äta fisk. Och frukt. Vilket tog ett tag för mig att förstå att det berodde på konsistens. Det är känslan i munnen som gör att han inte tycker om det. När man är liten är allt mosat. Han äter än idag inte fisk. Frukt är det mest omogna bananer som fungerar.

Minstingen däremot åt allt. Mycket, ofta och gärna. Han åt gärna själv. Man fick hjälpa honom mest för att det gick fortare att få i sig maten då. Han är nog lik mig. Han äter fortfarande allt och prova gärna nya saker. Han har också bättre bordskick idag. Även om han aldrig var lika hemsk som mig när han var liten.

När äldsta sonen bodde hemma så anpassade vi oss ganska mycket efter ”hans” mat. Jag har aldrig orkat laga en massa olika rätter. Så då har vi anpassat oss. Vi har provat nytt hela tiden med risken att äldsta sonen inte velat ha. Om han inte gillade det, då åt han lite och fick mer till kvällsmat.

När han flyttade hemifrån och började laga sin egna mat så kom domen. Han var inte alls pipplig med maten. Det var bara alla andra som inte gjorde god mat. Ha, ha han är ju underbar.

Sedan att han inte äter allt idag heller spelar inte så stor roll varken för mig eller honom. Huvudsaken är att han tycker om maten han lagar. Vi är en familj som tycker om mat helt enkelt. Fast alla tycker inte om all mat eller likadan mat.

Publicerat

Om maken haft barn

Det är flera som föreslagit för maken att han borde skaffa ett husdjur. Bara så han kan döpa det till Makita. Om han haft barn så hade det definitivt fått heta Makita.

Det började med att vi gjorde en altan. Vi lejde bort mycket för tiden fanns inte och inte heller intresset. Vi hade gjort iordning hela övervåningen med hjälp av hantverkare. För er som haft hantverkare länge hemma vet att det tär en del. Extra om du jobbar hemifrån.

När det var dags för altanen så började det. Vi hittade ingen hantverkare som ville bygga med kompositmaterial. Eller som var ledig och kunde göra det. Då blev det att maken gjorde det. Där börjad intresset. Han är också väldigt noggrann och kände att det blev som vi ville ha det. Att det fanns lösningar på allt. Fast en del hantverkare påstått annorlunda innan.

För att bygga behöver man verktyg. Vi skaffade lite olika som behövdes. Skruvdragare och borrmaskin. Först den ena för att göra bägge och sedan en till för att ha en av varje. Mycket lättare att jobba när det ska förloras innan det skruvas.

Efter altanen så har det fortsatt med bygget. Makens intresse ökade och då också intresset för bra verktyg. Det slutade med att ha sålde alla våra verktyg och skaffade nya i Makita. Idag har vi bara Makita-verktyg. Detta är numera en av hans hobbies, att bygga. Så att ha bra verktyg då är helt rimligt. Om vi hade anlitat hantverkare så hade vi fått lägga ut mycket mer pengar.

Förra sommaren gick vår gräsklippare sönder. Den höll inte till de sista klippningarna. Men vi köpte ingen ny då. Nu är vi här, vi behöver en gräsklippare. Då är frågan vad ska man välja?

En tillskott i familjen. Vår nya vän gräsklipparen, Makita

Naturligtvis en Makita. Men en med batteri eller bensin? Vi valde en med batteri. Känns som att det är lite bättre för miljön. Mindre oväsen och slipper bensinen. Vi hade också kunnat välja en mer miljövänligt, en handjagare. Hade vi valt det så är jag rädd att gräsmattan aldrig hade blivit klippt.

Maken behöver inga husdjur eller barn som heter Makita. Han har ju sina verktyg och nu en gräsklippare. Chauffören som levererade var lite tidig, han frågade om han skulle åka några varv för att sedan komma tillbaka. Maken funderar lite och svarar: jag tar den väl nu då. Han har haft julafton idag, som kom tidigt. Kan det bli bättre?

Tyvärr har han inte fått prova den. Vädret har varit haglande idag. Inte lämpligt för gräsklippning.

Ganska rejält haglande flera gånger idag. Häcken behöver inte vattnas i alla fall.

Han passade på att köpa en present åt mig och en åt svärmor. Han behövde det själv och tyckte att det var bra presenter.

Arbetskepsar. Jag behövde också en.

Maken har slitit ut flera kepsar och det var dags för en ny. Så klart fick jag en också. Mamma kommer att få en buff som är svart och vit som det står Makita på. Hon använder buff mycket och har lånat flera av mig permanent. Så det tyckte han var en perfekt present till svärmor. Jag tror hon kommer att tycka det är jättekul när hon väl får den.

Han har också blivit klar med krukan, lådan, vad vi nu ska kalla den. Imorgon blir den planterad och satt på plats.

Publicerat

Två veckors-schema

När äldsta sonen hade det som tuffast i skolan och vi kämpade hemma för att få allt att gå ihop. Då bestämde vi oss för att prova med att ha två veckors-perioder. Två veckor hos mig och två veckor hos pappa.

Detta var något som var väldigt bra. Både äldsta sonen och minstingen blev mycket lugnare. De fick tid att hinna vara ”hemma”. Innan så var det som att de hela tiden bara flyttade. Då hade vi ändå kommit till stadiet att vi hade dubbla uppsättningar kläder. För att slippa frakta så mycket. Det vi inte hade dubbelt av var ytterkläder. Framför allt vinterns. Men det blev ju inte så mycket frakt ändå. De åkte ju med ytterkläder på sig.

Vi hade bytesdag på fredagar innan vi började med två veckors-schemat. Det fanns aldrig någon helg som var ledig. Aldrig någon helg då vi kunde åka iväg eller bara vara tillsammans. För vi hade alltid byte då. Från den ena till den andra.

En viktig sak som vi också införde var att när vi började med två veckor så bytte vi ett barn i taget. Till exempel så kunde äldsta sonen komma på fredagen. Sedan kom minstingen på lördagen. Det innebar att vi hade egen tid med ett barn i taget. Vid nästa byte så var den kvar som kom sist. På en månad hade vi en dag var med varje barn ensamma.

Det gjorde vi för minstingen. Att han skulle få egentid med oss föräldrar. Det gick åt mycket fokus för hans storebror. (Och gör fortfarande). På det sättet så försökte vi kompensera allt som han fick sättas åt sidan för sin storebror skull.

Detta visade sig vara en väldigt bra lösning. Både att ha egentid men också helgfördelningen. Vi hade byteshelg två gånger per månad. Vi hade en helg helt ensamma och en hel helg utan byte tillsammans med bägge barnen. Om vi ville åka på besök till någon så hade vi vår hela helg antingen hela familjen eller bara jag och maken. Samt egentiden med ett barn i taget, lyxtid.

Detta hade mina barn aldrig fått uppleva om det inte vore för att de har skilda föräldrar. Jag tror inte det i alla fall. Däremot så tycker jag att alla barn borde få egentid med sina föräldrar. Jag tycker också att det borde vara på schema. Då vet alla att det blir av och när. Sedan vad som ska hittas på, behöver inte vara på schema. Om du har flera barn och inte har det, prova. Du kommer inte att ångra dig.

Nu har vi inga scheman alls. Minstingen kommer och åker som han vill. Det kan gå så lång tid som sex veckor innan han byter boende. Äldsta sonen bor inte hemma längre, så honom är det ina byten alls för längre. Snart så är vi väl helt ensamma här hemma. Minstingen tar student snart och lär flytta hemifrån inom något år. (Fast maken har försökt att hinta om flytt med honom sedan han fyllde femton).

Publicerat

Negativt

Konstigt att ett positivt besked är negativt. Mamma har inte Covid-19! Provsvaret var negativt. Nu kan man andas ut igen. Så skönt. Fast mamma visste tydligen hela tiden att hon inte hade Covid-19. Förkyld är hon hur som helst. Och det kan bero på att hon satt ute i det fina vädret förra veckan. Förkyld, inte Covid-19, det är det enda viktiga.

Idag har det varit vila, tvätt och föreläsning på agendan i övrigt. Med tanke på hur mycket tvätt som hopat sig så är det en del kvar. Ett steg i taget. Några maskiner är borta. Även om jag inte tycker om (hatar) att städa så är det ganska skönt att inte behöva plocka en massa för att det ska städas på en viss tidpunkt. Just nu är det lite stökigt med allt som ordnas på utsidan.

Leriga stövlar är ett exempel som inte hjälper till. Man vill ju heller inte bära ner allt i källaren varje dag för att bära upp det nästa dag igen. Därför har vi det nu lite extra stökigt. Vilket vi överlever. Men är störigt för någon som mig.

Att vara med på digitala föreläsningar har visat sig vara fungerande. Det blir en del teknikstrul. Men med tanke på att man inte har restid så gör det inte så mycket. Föreläsningen hölls av förbundsordföranden för Junis, Mona Örjes. Den handlade om barn i familjer med missbruk. Jobbigt men viktigt ämne.

Igår och i förrgår så har maken och jag tittat på våra bilder. Bland annat våra resor. Mest resan kring vårt hus. Men också våra resor tillsammans med vänner. Den senaste till Mallorca med fina vänner. Eller den som var present för jämnårig jubilar till Nice. Det är kul att sitta och se vad minnet har glömt. De där småsakerna som med en bild blir väldigt tydlig i minnet igen. Denna sommaren blir det bara fortsatt resa med vårt hus. Men förhoppningsvis också någon form av träff med vännerna.

Resten av kvällen ska jag nu bara glädjas åt att mamma är förkyld. Ha en skön kväll!

Publicerat

Äntligen

Efter många om och men så ska nu diket grävas till thujorna. Vi har väntat på att de ska ringa från butiken för att säga när thujorna kommer in. Och om det gick att beställa större utan att man skulle bli ruinerad.

De ringde aldrig. Nu har vi i alla fall varit där. Så klart fanns det inne i butiken. Ingen större variant, för den kostade tydligen för mycket. Vi fick aldrig bestämma det själva, det gjorde de åt oss. Till veckan ska vi hämta nio stycken thujor. Då är det bäst att det finns ett dike att plantera i. Det ska ordnas idag.

Igår fick jag ett paket på posten. Alltid kul att få paket. Det var från svärmor. Tack!

Nu ska jag bara hitta tiden att hinna läsa lite också. Får bli i fikapauserna kanske. Denna boken vill jag gärna läsa. Jag ser fram emot att göra det när det väl blir av.

Vi ska fira minstingen också idag. Han fyller år snart och vi ska också fira hans matteprov som han klarade. Fullbokad dag idag också med andra ord.

Publicerat

Så många olika bud

Fler och fler företag går i konkurs. Länder börjar släppa på restriktionerna. Vi ser en eventuell positiv kurva uppåt. Fler dör. Jag vet snart inte någonting. Det är så mycket information och den kan tolkas olika. Fotbollen hade förstått att de kunde ha träning. Men nej, det kunde de inte. Och det hade varit påtalat länge.

Fast det är det där med tolkningar. Alla kan göra sin egna tolkning. Det finns ingenting som går att tolka på ett sätt. Vad ska vi göra? Det är det som blir äldsta sonens största bekymmer. Hur ska jag förhålla mig till det som sägs? Inte ens statistik går att lita på. Vilket driver sonen till panik. För siffror är siffror och de kan inte tolkas. Siffran är faktiskt och konstant.

Men statistik beror ju på vilka siffror du jämför. Du kan vända och vrida på siffrorna i all evighet och få fram det du vill få fram. Du kan hävda att du är landet som har minst antal döda i jämförelse med antalet smittade. Du kan hävda att antalet inlagda på sjukhus är mindre än antalet smittade mot ett annat land. Men du behöver inte tala om att du har mer eller mindre invånare än det andra landet.

För sonen blir det kaos då. För hos honom ska man inte använda siffrorna för att luras. Man ska använda dem för att visa på sanningen.

Trump är inte autistisk. Han kanske har andra diagnoser, det vet inte jag. Men autism det vet jag att han inte har som diagnos. Han säger så mycket dumt att det blir pinsamt nu. Han hävdar att de skulle haft två miljoner döda om det gjort som Sverige i denna pandemin. I nästa sekund säger han att vissa delstater måste minska på sina restriktioner. För att det är för tufft för invånarna att vara i karantän.

Han säger att New York inte skulle ha litat på prognoserna utan vetat vad som skulle ske. Att de gjort ett dåligt jobb. När det var prognoserna från Vita huset man följde. Jag vet inte vad jag ska lyssna på längre. Jag har försökt att distansera mig från information. Jag har försökt att hålla nere media och sociala medier. Fast det är svårt. Man måste ju också vara informerad om vad som gäller.

Jag tar det som är positivt just nu. Vi har fått beröm för att vi har följt rekommendationerna under påsken. Affärerna har haft ett mindre tryck och där kunderna har hållt och försökt att efterfölja rekommendationerna inne i butikerna. Ännu bättre just nu, det ska bli en student här. De ska livesända studenten. Inget är klart, mer än att studenten ska firas. Och kommunen för diskussioner med eleverna hur det ska lösas. Hurra så bra!

Publicerat

Allt är annorlunda nu

Igår träffade jag mamma. Jag hade inte tänkt att träffa mamma. Inte ens på social distansering utomhus. Jag har ont i halsen. Det har idag börjat gå upp i öronen. Jag vill inte att mamma ska få något sk*t så därför skulle jag inte träffa henne.

Men så ringde hennes sambo och berättade att de på boendet hade tittat på digitala lösningar. Jag kunde ringa dit och se om det var möjligt att få komma med på listan.

De har en Ipad på boendet. På den har de nu ringt några anhöriga och det har varit mycket positivt. Så klart vill mamma vara med på den listan och så blev det. Nu kommer vi till svårigheten. En Ipad kan bara ringa samma märke. Nu funderar den aktivitetsansvarig på om hon ska ta med sin privata androidenhet för att alla ska kunna träffas via video med sina anhöriga.

De är helt fantastiska på mammas boende. (Nästan alla, chefen ger jag inte mycket för.) De försöker allt de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Nu kommer det bli mamma som ringer oss istället för tvärtom. Och då är det bäst att vi svarar.

Det var skönt att få se mamma igår. Jag kunde också visa upp vad vi håller på med här hemma. Jag berättade om busken som jag hoppas har liv eftersom hon säger att jag börjar bli duktig på blommor nu. Då skrattade hon åt mig och sa att den kommer att överleva. Hoppet finns hos mig och mamma.

Publicerat

Att kringgå förbudet

Påsken är en stor högtid i vår familj. Mycket tid för att umgås och äta god mat. Självklart med en hel del godis. Vi har haft några påskar som inte varit som vanligt. Men vi har gjort så gott vi kunnat för kunna hänga med mamma. Denna påsken blir än mer ovanlig.

Det är besöksförbud på alla äldreboendena i Sverige. Även mammas. Istället för att äta god mat och hänga tillsammans så blev det bara lite häng. På behörigt avstånd, utomhus.

Mamma fick besök av mig och maken på hennes terass. Och bror och syster digitalt också ute på terassen. Att mamma inte såg något av mina syskon spelade inte så stor roll. Hon hörde dem och som vanligt fick hon inte en syl i vädret när vi gnabbades med varandra. Då var hon mycket nöjd. Trots att vi inte fick vara nära så fick hon vara med i gnabbet. Jag tror det är en av hennes absoluta favoriter, att få ha oss samlade med tillhörande gnabb.

Maken var också med. Men tog social distansering lite allvarligare än oss.

Hon fick också en ny buff. Då sken hon upp. Hon blev mindre glad när vi inte hjälpte henne med att ta bort märkningen och ta på henne den.

Nya buffen på efter hjälp från personalen.
Hon tyckte om färgerna.

Äldsta barnbarnet var med på ett hörn digitalt. Minstingen var Med på ett hörn fast igår. Han valde färg på buffen. Mamma var nöjd över att han inte tyckte att en svart buff med en stor döskalle på passade mormor. Utan en med paisleymönster. Eller som han sa, den är lite 70-tal så där.

Glad Påsk 🐣

En fin påskbukett blev det också från oss.
Publicerat

En vecka med förbud

Jag har inte träffat mamma på en vecka nu. Innan det så var det flera veckor med besök utan att jag rörde henne. Nu börjar tankarna kring de saker som hon inte får hjälp med på äldreboendet. Som hennes naglar. Det finns någon bestämmelse som säger att anställda inte får ta hand om naglarna på fötterna.

Händerna får de göra. Och jag kan inte förstå logiken i det men så är det. Fast vad händer nu? Jag är den som tagit hand om mammas fötter. Och det borde vi ha gjort för två veckor sedan. Men då jag inte rört mamma så har det inte blivit gjort. Vad händer om det dröjer månader innan hon får ta emot besök igen?

Kommer personalen få hjälpa till med det? För det är ju bara personal som får vara där. Jag skulle ju inte ens kunna anlita någon som skulle fixa hennes fötter. För det är besöksförbud.

En liten sak i det stora naturligtvis. Det är säkert en sådan sak som ingen har tänkt på. Det är ganska obehagligt att ha för långa tånaglar. Det kan också bli besvär om de blir för långa. Jag funderar på att åka dit och vinka till henne i fönstret. Det borde man ju få göra. Fast det hjälper inte fötterna.