Kategori: Familj

Publicerat

Covid-19

När man har en resa inplanerad till Dublin och fall av Covid-19 (Coronaviruset) har kommit dit också, vad gör man då?

Jag ska resa till Dublin var det tänkt. Jag är som ni nu vet nyopererad. Är jag i riskgruppen? Om man läser på Folkhälsomyndigheten så är svaret att de inte vet vilka som är riskgrupper. De tror bara de vet vilka som är riskgrupper. Så här står det på deras sida:

Vi vet inte tillräckligt om vilka grupper som är extra utsatta för svår infektion av det nya coronaviruset och i vilken utsträckning dessa personer är utsatta.

Det man har rapporterat i en studie från Kina är att äldre personer och särskilt de med hjärt- kärlsjukdom, diabetes, kronisk lungsjukdom och högt blodtryck är överrepresenterade bland de svåra fallen. Studien visar också att det trots allt, bara är en mycket liten andel av dessa grupper som drabbas av svår infektion.

Enligt studien visar det att enbart en liten del av dessa grupper drabbas svårt. Det är ju en tröst att alla inte blir sjuka som är i riskgrupperna. Men vilka är faktiskt i riskgrupperna? Idag är dödligheten 1-2 procent av alla som insjuknar. På dem fall man vet om! Så klart finns det mängder med människor som aldrig söker vård och som blir friska. Då blir siffran lägre i dödlighet.

Konsensus för mig blir att jag är inte i någon av riskgrupperna. Om jag skulle bli sjuk för att jag är extra känslig efter operationen så tänker jag att jag är tillräckligt stark att klara av Covid-19. Det är också en droppsmitta. Vilket innebär om man tvättar händerna, undviker närkontakt (inom en meter) med snörvliga människor så borde man klara sig.

Om maken skulle åka så skulle vi klara oss båda två. Han har bacillskräck utan dess like. När vi är hos mamma och hälsar på så handspritar han så fort ha ser en flaska. Jag gissar att han skulle dränka mig i handsprit efter varje kontakt med ny människa om han skulle vara med på resan.

Resan är lite fram i tiden så jag har tid på mig att bestämma för om jag ska åka. Jag hinner ju också läka ju längre tiden går. Jag måste väga in vad nackdelarna och fördelarna är om jag inte åker. Nu finns det en fördel om jag är hemma. Makens hjärta håller längre.

Publicerat

Boken om Mormor, 3

Mormor ska röka

Att röka vet alla att det inte är bra för hälsan. Även mormor. Vi har skämtat många gånger om att mormor inte röker utan hon är i sluta röka-stadiet hela tiden. Idag röker hon inte längre denna gången på heltid.

Mormor kommer på besök i Vetlanda. Ett trevligt spontanbesök. Vi håller på att laga mat och mormor blir inbjuden att stanna och äta med oss. Hon tackar ja. Medan vi håller på och fixar i köket så ska mormor gå ut på altanen för att röka. Det är kväll och mörkt ute. För att komma ut på vår altan så behövde man ta två trappsteg ner. Mormor öppnar altandörren och PANG! Den smällen hördes över hela Vetlanda. Jag fick skrämselhicka och tror att hon dött. Öppnar försiktigt dörren för jag är rädd för vad jag ska se. Raklång med ansiktet neråt och armarna utmed sidorna ligger mormor. Jag frågar hur det gick. Kom ett kvidande svar att det gick bra. Lämna mig här. Jag måste ju hjälpa dig. Nej, lämna mig här. Jag lämnar henne och efter en lång stund så börjar vi höra ljud där ute och förstår att inga ben verkar vara brutna. Mormor missade helt enkelt de två trappstegen och gick rakt ut och föll handlöst ner i golvet.

Alla överlevde incidenten. Både vi som var på insidan som nästan dog av rädsla och mormor som nästan dog av smällen. Vi åt middag och allt var som vanligt.

Några veckor senare så kommer mormor på ett nytt spontanbesök. Denna gången är maken hemma ensam och håller på och lagar mat. Jag är på väg hem och vi ska äta tillsammans. Även denna gången blir mormor inbjuden till att äta med oss. Även denna gången tackar hon ja. Same procedure as last time. Hon går åt för att röka. Man kan tro att hon lärt sig av sina misstag men icke. Även denna gången PANG! Det som skiljer sig åt denna gången är att maken inte blir rädd. Utan han ropar bara ut från köket: Gick det bra? Kvidande svar: Ja. När jag kommer hem så berättar naturligtvis maken om vad som hänt. Men inget mer om det sedan.

Idag har vi gjort en större altan och med omtanke om min mammas liv så valde vi att höja den 90 cm och göra den i höjd med altandörren. Idag så är det inga trappsteg utan man går rätt ut på altanen. Mormor överlevde kanske tack vare det. Och idag har vi nytta av det när hon kommer och hälsar på i sin rullstol. Allt händer av en anledning, eller är det inte det man säger?

Publicerat

Att vara lik sin mamma, bra eller dåligt…

Jag är vansinnigt lik min mamma. Både till sättet och utseendet. Det är inte alltid man vill vara lik sina föräldrar. Framförallt i sättet.

När min mamma skulle berätta en historia när hon var frisk så började hon alltid på 1900-kallt och avslutade i nutid. Det var inte alltid att poängen kom med heller. Det kunde vara så långa berättelser så att det blev olidligt ibland. Tyvärr är detta något jag ärvt från min mor. Jag är kanske inte ännu på 1900-kallt-stadiet men jag har långa historier. Det är så mycket som måste berättas för att alla ska hänga med (tror jag). När jag är med min fantastiska make och kommer på mig själv så brukar jag lägga till att ja, ja, för 1900-kallt i alla fall så…

Något min mamma alltid har varit bra på är att behålla hemligheter. Det spelar ingen roll vad som sagts eller vem som sagt det. Då håller hon det för sig själv. Även idag fast hon är sjuk. Att hon kan hålla hemligheter beror mycket på att halva hennes hjärna är förstörd och hon inte kommer ihåg något från nutid och till viss del inte allt från dåtid heller.

Mamma (och min man) var den enda som jag berättade för att jag misstänkte att jag hade cancer. När jag kände knölen första gången sa jag direkt till maken detta är cancer. Mamma sa inget till någon. Hon kom alltid ihåg att jag var sjuk så när vi sågs eller hördes så frågade hon alltid om nya besked. Hon kom inte alltid ihåg vad var som kunde vara fel men hon kom ihåg att jag var sjuk. Det var stort för mig att hennes hjärna kunde hålla det i minnet trots att det egentligen inte var möjligt. Så kom vi till november 2017 och mina syskon och svägerska skulle komma på besök. Jag sa då till mamma om hon ville så fick hon berätta det. Vi, maken och jag, skulle komma på middag senare. Det blev väldigt komiskt (tror min familj kan tycka det nu med). När jag kom så säger de omgående: mamma säger att du är sjuk att du kanske har fel på ögonen. Jag skrattade för att jag tyckte det var komiskt. Mamma hade blandat ihop mig med någon annan som varit på besök precis innan och hade fel på ögonen. Det blev såklart en chock när jag berättade att jag med stor sannolikhet hade bröstcancer. Då skulle jag veckan efter på ytterligare en biopsi då läkarna inte var säkra på vad de förra visat. Den gången blev det den lilla nålen som skulle in och suga ut prover.

Igenom hela bröstet skulle den.

Tyvärr är jag inte helt lik min mamma med att kunna hålla hemligheter. Jag är duktig men inte som mamma. Kanske aldrig kommer dit heller men det positiva då är att jag kanske aldrig kommer till 1900-kallt heller.

Fördelen med att veta om likheterna som inte är så uppskattade är att man kan göra något åt dem. Sedan kan det också bara vara att gilla läget och inse att jag är lik mamma på gott och ont. Hon är den bästa mamman som man någonsin kunnat önska sig. Hon har ställt upp för oss i ALLA lägen. Hur svårt det än har varit så har hon på något sätt löst det. En annan sak som jag har efter mamma att hitta lösningar. Mamma sa en gång till mig att anledningen att du fått en son med autism är för att du är den bästa att klara av det. Det tänker jag på ibland och om så är fallet så är det ändå mammas förtjänst då jag ärvt det av henne.

Follow my blog with Bloglovin

Publicerat

Boken om Mormor, 2

Mormor åker på basket

När minstingen var mindre så tyckte han om att spela basket. Tyvärr fanns ingen träning i hans ålder här hemma men han spelade med kompisar på fritidsgården. Mormor som stöttat kusinen i hans handboll bestämde sig för att bjuda på basketmatch i Nässjö. Vem som spelade var tydligen oviktigt så länge det var basket.

Sagt och gjort en höstkväll kom mormor och hämtade minstingen för att åka på basketmatch. I en liten bil åker de iväg. Mormor hittar till Nässjö så dit gick det bra. Sedan kom problemet att veta exakt vart i Nässjö som matchen skulle vara.

Efter ett antal felåkningar så hittar de till slut stället där det är. Självklart så borde de redan varit på plats för matchen är på gång att starta. Kör mot enkelriktat för att hon inte vet hur hon kommer in på parkeringen annars. Sedan går de in fel väg på arenan och går in någon bakväg och visar aldrig biljetterna för någon.

Väl under matchen så sköter mormor sig och är inte för pinsam. Behöver inte visa några biljetter varken under tiden eller på väg ut. När matchen är slut och alla lämnar som ett lämmeltåg då hittar de vart de borde gått in och minstingen vill göra sig lite mindre än vad han är. Resan hem går fint även om det blir vägen ut som de borde tagit in på parkeringen. Sonen är nöjd med sitt äventyr med mormor även om resan tydligen var roligare än matchen.

Publicerat

Jag har hittat en kostym!

Att hitta en kostym till stundande bal och student är inte lätt när sonen är 205 cm. Förra gången vi letade var till konfirmationen. Då var han ”bara” strax under 2 m. Det slutade med ett oerhört dåligt bemötande i en av butikerna här i stan. Byxor kunde de inte ordna men iaf en kavaj. Problemet var att innehavaren av butiken inte kunde tänka sig att ta reda på om deras sömmerska kunde förlänga ärmen i tid innan konfirmationen. Det enda hon undrar över är om vi ska köpa kavajen eller inte. Det är svårt att svara på, för om den inte blir klar i tid så är vi inte intresserade. Till slut kom en annan från butiken och styrde upp det. Det gick ordna så den blev klar i tid. När en butik har bra service så bjuder man på sömnaden när en kavaj kostar nästan 4000 kr. Så var det inte här. 250 kr kostade det extra. Kan tillföra att det var sista gången som någon i vår familj handlade där.

Denna gången så har jag hittat en butik på nätet som heter suitopia.se. Kan verkligen rekommendera denna butik. Det finns ett antal fysiska butiker som man kan gå till. Dock inte i närheten av oss. Jag har nu beställt en måttanpassad kostym åt sonen. Och om den inte skulle passa så har de garanti som ger oss möjligheten att gå till en skräddare här hemma och de står för kostnaden. Helt fantastiskt! Jag har mätt så bra jag kan och hoppas på att vi inte behöver göra några ändringar. Det absolut bästa med detta är att det inte kostar mer än om vi skulle gått och köpt en kostym någon annanstans. (Kostar mindre än bara kavajen vi köpte här i stan.)

Jag har ju inga följare men om någon skulle hitta hit och läsa detta så vill jag göra klart att jag inte har tjänat något på att skriva detta inlägg. Är bara glad och tacksam för att hittat den själv och kanske någon annan blir hjälpt med.

Jag får återkomma när den har kommit hem och berätta om resultatet. Denna föll valet på. Han har valt mönstrat innertyg i mörkt blått.

Dark Navy heter färgen.

Nu ska vi bara hitta skjorta, fluga, hängslen, näsduk och skor. Utmaningen kommer att bli skorna. Är man lång har man också stora fötter. The quest continues…

Publicerat

Att leva med autism

Något jag är särskilt glad över är att leva med en son som har autism. Det har lärt mig och dem andra i familjen så oerhört mycket. Saker som man har nytta av i alldagliga livet. Såsom tålamod. Tålamod är något som kan vara en bristvara hos många. Även hos mig ibland. Dock inte som innan.

Andra saker som jag lärt mig är att vara positiv. Även om jag alltid har varit lösningsfokuserad och därmed sett mer positivt på saker än andra så har förmågan förbättrats. Det har hänt att sonen sagt till mig: Bara låt mig berätta vad som hänt utan att ge mig ett svar. Varför då? För jag orkar inte med din positiva lösning just nu.

Jag har lärt mig vikten av att hålla mitt ord. Att aldrig lova något utan att hålla det. Något som jag tycker fler borde ta efter. Det är svårt att inte lova för mycket. Mitt bästa tips är att aldrig lova något men däremot säga jag ska göra vad jag kan.

Jag har blivit mer strukturerad. Även om jag hade fallenhet för det innan så har det blivit bättre. Det går inte att vara impulsiv med en med autism i familjen. Allt behöver planeras och förberedas. Oavsett om det är roliga saker eller jobbiga saker. Något som alla mår bra av men inte alltid prioriterar.

Jag har också blivit mer bestämd. Som med att få saker och ting gjorda. Jag låter inte andra bestämma åt mig vad som är bäst för mig och min familj. Utan det bestämmer vi i familjen.

Jag har blivit bättre på att vara tacksam. Alla dessa saker gör att jag är en bättre mamma, bättre fru och bättre vän. Så tacksam!

Publicerat

Boken om mormor

Innan min mamma fick en stroke så brukade jag och maken skämta om att vi borde skriva en bok om mormor. Det är så mycket kul som hon har gjort i sina dagar. Mest kul för oss andra. Nu när hon har blivit sjuk så brukar jag ta upp vissa episoder för att hålla igång minnet. Vissa saker kommer hon ihåg men inte allt. Därför så kanske vi borde göra den där boken på riktigt.

Ett kapitel från boken:

Mormor åker skidor

Mormor bjuder barnbarnen till Kettilsås slalombacke för att åka skidor. Mormor har åkt skidor i många, många år. När vi var små åkte vi varje vinter till fjällen med kusinerna. Mormor har aldrig sett sina barnbarn åka så därför ska vi nu åka skidor hemma i Kettilsås. Min barn har åkt skidor några vintrar i Trysil och ser fram emot att få åka igen.

Äldsta sonen är lite tveksam till att mormor verkligen kan åka skidor, hon är ju gammal. Jag intygar att hon kan och är duktig. Vi åker några åk och allt är frid och fröjd. Jag är mest med minstingen för att se att allt går bra. De åker bra bägge barnen men det är fortfarande lite svårt med ankarlift.

När jag och minstingen precis har kommit av liften högst uppe i backen så ser vi ett snömoln som täcker hela backen. Då menar jag HELA backen. Jag förstår precis vem det är som kan göra detta moln och ropar till minstingen samtidigt som jag åker: Jag måste hjälpa mormor!

Störtlopp fram till mitten på backen. Snömolnet har skingrat sig och mycket riktigt där ligger mormor. Täckt i snö med armar och ben rakt ut från sidorna. Skidorna sitter så fint kvar på. Antagligen inte inställda sedan 1900-kallt.

Vi försöker på alla sätt att få upp henne. Först genom att ha skidorna bredvid varandra och att hon ska häva sig upp med hjälp av mina stavar. Det går inte. Vi försöker att få av skidorna. Det går inte. Vi försöker igen att få upp henne nu med hjälp av en annan skidåkare i backen. Det går inte. Efter en lång tids försök så ger mormor upp. Lägger sig ner i en position som att hon skulle göra en snöängel. Fortfarande med skidorna på och säger:

Lämna mig här. Ge mig mina cigaretter och lämna mig här!

Så blev det inte. Efter många om och men så fick vi av skidorna och mormor gick ner för backen. Hon satt framför brasan där det grillades korv under resten av kvällen och tittade på sina barnbarn när de åkte. Det var sista gången mormor åkte skidor.

Publicerat

Matlagning vs bakning

Jag har alltid varit som mamma. Mer för matlagning än bakning. När jag var liten så var det alltid tre-rätters middagar när det kom gäster. Det skulle ta tid att umgås och njuta av maten. Maten var ofta speciell. Sådant som andra familjer inte åt.

Ett av mina tydliga minnen är när mammas vän från Göteborg var och hälsade på hemma i Hylletofta. Vi fick inte tala om vad vi skulle äta. Vi fick inte svara om hon frågade. Hon frågade många gånger. Slurpade och åt och tyckte det var jättegott. När vi ätit färdigt så berättar mamma att det var sniglar vi ätit. Hon tyckte inte det var lika gott längre men uppskattade att vi inte sagt något förrän efteråt. Sniglar i vitlökssmör är så gott. Baguette till för att suga upp smöret med. För er som inte vågar prova, testa att ta champinjoner och ugnsbaka i vitlökssmör så har du falska sniglar. Smakar väldigt lika, även konsistensen.

När det gäller bakning så är det en sak som mamma gjort (och som blivit fantastisk), Tuppakaka. Andra saker inom bakning har inte varit mammas grej. Bullar tror jag aldrig mamma har gjort. Eller så har hon gjort det men det är preskriberat. Desserter däremot det är en annan femma. De har alltid blivit fantastiska.

Övning ger färdighet. Så jag har på äldre dagar nu tagit tag i bakningen och börjar bli en hejare på det. Min yngste son sa: Varför ska du bli en farmor nu? Du har inga barnbarn än och vi är ju stora nu. Så antingen är du farmor för tidigt eller så är du bullmamma försent! Tar det som beröm att han tycker jag bakar gott. Kanske lite för bra.