Kategori: Familj

Två gånger sa han nej till mig. Första gången vi sågs och efter vi hade träffats varannan helg i mer än ett halvår. Två gånger sa han att jag inte var kvinnan för honom att vara med på heltid. Jag var ändå glad. Glad för att han ville fortsätta träffa mig. Två veckor och det var dags för vårt vanliga möte. Det första han säger till mig när vi ses är att jag känner också mer än att vi bara är vänner. HAN SA JA!

Man ska inte ge upp även om det inte går riktigt som man vill. Till slut så är man där fast vägen kanske inte såg ut som man trodde. Anledningen till att han inte sagt ja, var rädslan för att det inte skulle fungera. Han ville inte heller mista våran vänskap.

När han sagt ja, så gick det väldigt fort. Gången efter skulle vi egentligen inte ses för maken fyllde år. Istället för att ställa in så blev jag inbjuden till att fira hans födelsedag med hans familj. Vilket jag gjorde. Allt kändes helt rätt både i hjärtat och magen. Vi flyttade ihop inom någon månad. Vi förlovade oss efter åtta månader, på min födelsedag. Vilket är en egen historia. Och till slut gifte vi oss. Ganska exakt ett år efter vi blivit tillsammans, på makens födelsedag. Vilket också är en egen historia.

I år firar vi Elfenbensbröllop. Visst låter det vackert, Elfenbensbröllop. Det innebär att vi varit gifta i fjorton år. Vi har varit tillsammans i femton år. Under denna tiden så har vi jobbat ihop större delen av tiden. Vi har rest så mycket vi kan tillsammans för att få vara med varandra så mycket vi kan. Detta trots att vi båda sa att vi behöver mycket egentid och lovade varandra att vi skulle åka iväg ensamma mycket och ta tillvara på vårt egenvärde.

Vigselförrättaren sa mycket vackert på vår bröllopsdag, bland annat detta: Tänk på att göda era träd och låta dem växa bredvid varandra. I olika eller lika takt men alltid starka tillsammans. Det har vi gjort. Mer i lika än olika takt. Vi vill fortfarande vara så mycket vi kan tillsammans. Vi njuter av tiden och hjälper och stöttar varandra hela vägen.

När mormor skulle testa nytt recept på kräftor. Mormor kokar de godaste kräftorna, Ever. Varje år så samlades släkten för det stora Skabberaset i augusti. Skabberaset gick runt bland mormors syskon. Det bestämdes vem som skulle ha med vad i mat. En kunde ha köttbullar och någon annan prinskorv. Nästan alltid låg det på mormor att ordna omelett med kantarellstuvning och kanske något annat. Kräftor hade varje del av syskonskaran på sig att ordna så det fanns så det räckte till dem som kom från den delen. Mormor har alltid varit duktig på mat. Mat är också något som är viktigt för oss i vår familj och släkt.

Detta var en tradition som samlade alla syskonen och många ur kusinskaran samt deras barn. Just för att mat enar och samlar oss. Alla älskar kräftor så Skabberaset ville man inte missa.

Ett år så ville mormor prova på något nytt och hittade ett recept med honung i. Först så äter man vanlig mat och sedan kommer höjdpunkten med kräftor. Även om alla har med sig ”egna” kräftor så äter alla av allas. Naturligtvis bedöms allas och betygsätts. Mormors kräftor har alltid varit i topp. Tillräckligt salta, mycket dillsmak och alldeles underbara.

Detta året, vilket är för 20 år sedan ungefär, så hamnar mormors kräftor i botten. Det blir kräftor över. Vilket är chockerande. Även de åren som alla tycker att de tagit i så de spricker med hur många kilo kräftor som kokats så ha de nästan alltid tagit slut. Inte detta året, detta året blir det ganska många kräftor över. Idag nästan två decennier senare så kommer frågan när kräftor har kokats: Det är väl inte honung i?

Mormor hoppas på att detta någon gång ska preskriberas. Det kommer det aldrig. Använd inte honung när du kokar kräftor! Det du däremot ska använda är mycket grovsalt men framför allt MYCKET (väldigt mycket) krondill.

Efter vårt första möte så gick det några månader och det blev som han sa. Han ringde inte. Kanske inte så konstigt för han dejtade ju en annan person. Jag kände att det inte kunde ta slut där den dagen. Även om det inte kunde bli han och jag så såg jag en verklig vän i honom.

Han var inte lätt att få tag på. Jag hade lite information att gå på eftersom vi pratat under så många timmar. Vi hann gå igenom både högt och lågt. Jag visste att hans efternamn bara var hans släkt som hade. Därför bestämde jag mig för att ringa alla män med hans efternamn på orten. Någon borde kunna hans nummer. jag var så nervös. Det tog ett tag för mig att samla mig men till slut så ringde jag första samtalet.

Efter en signal kommer jag till en telefonsvarare. Hej, du har kommit till makens telefon. Jag har bytt telefonnummer och du kan nu nå mig på detta nummer. Jag ringde rätt på första försöket! Vad är oddsen på det. Det visade sig att Telia hade uppgett ett av hans andra förnamn i katalogen. Maken visste inte ens om det. Nästa försök gick mycket lättare, då jag visste det var mannen som jag ville få tag på som skulle svara. Olidligt många signaler gick fram tills jag kom till nästa telefonsvarare. Jag lämnade ett meddelande och bad att han skulle ringa tillbaka. Jag visste inte om han skulle göra det. Han hade redan sagt att han antagligen inte skulle ringa sista (och enda) gången vi sågs.

De längsta tio minuterna i mitt liv passerade. Tiden kunde lik väl stått still. Telefonen ringer, det är hans nummer. Hjärtat bankar, han ringde tillbaka. När jag hör hans röst är det som om vi aldrig har varit ifrån varandra. Anledningen till att han inte svarade var för att han åt. Vilket är helt logiskt när man känner min make. Efter ett ganska långt samtal så kom vi fram till att vi kunde ses som vänner. Den största anledningen till att maken gick med på det var att jag kände nästan ingen på orten. Vi skulle ta någon promenad tillsammans även om maken såg risken med att hans pappa skulle bli väldigt konfunderad om han såg oss tillsammans. Då maken fortfarande dejtade den andra kvinnan.

Det blev inte så många träffar, två eller tre. Vi hade lite sms-kontakt någon gång i månaden. Allt bara som vänner. Jag var helt övertygad om att maken hade förbundit sig till den andra kvinnan. Tiden gick, lång tid, minst ett år med denna kontakten. Tills en dag när maken skickar ett sms och vi fortsätter sms:a tills jag somnar. Han är ute på krogen med kollegor och har tråkigt. Det sista sms:et jag får är frågan vill du gå ut och äta nästa helg? Då jag sover så får han inget svar på det. Dagen efter bestämmer vi att vi ska gå ut och äta.

Det har gått kanske sju-åtta månader sedan vi senast var ute på en promenad. Samma dag vi ska ses börjar det brinna på jobbet. Ganska allvarligt, med brandkår och evakuering. Det är en del att ta hand om så jag åker direkt från jobbet till vårt möte. Han möter upp mig på stationen för att ta oss till restaurangen. Jag luktar brandrök och dunsar in i bilen och är så glad att allt gått bra och nu är dagen slut.

Jag tror att han fortfarande är i ett förhållande. Och säger att jag är så glad för att få vara ensam och inte i ett förhållande. Då håller han med. För det hade varit slut i ungefär ett halvår mellan honom och den andra kvinnan. Vi var båda överens om att vi är glada över att vara vänner och det kommer inte bli mer. Vi uppskattar varandras sällskap och vill inte förstöra det.

Då började vi ses varannan vecka. Varje helg jag inte var hos mina barn så sågs vi. Vi gjorde så mycket kul. Vi var ute och dansade tillsammans. Jag dansade mer än honom men om någon blev närgången så kom han alltid och räddade mig. Vi var ute och shoppade tillsammans. Allt möjligt gjorde vi som vänner. Andra gången vi var ute och åt tillsammans så åt maken inte upp all sin mat. Jag frågade om han inte skulle ha mer och när svaret blev nej så dök jag in på hans tallrik. För alla er som känner maken så är det inte okej att äta hans mat. Mest för alla bakterier. Han sa inte ett ljud. Det dröjde länge innan jag fick reda på hur chockad han blev när jag åt hans mat.

Vi träffas så här i ett drygt halvår. Och jag förstår att jag vill ha mer. Han är den mest underbara man som finns. Jag vill bara vara med honom på heltid. När jag förstått det så vill jag inte hålla inne med det även om jag förstår att det riskerar vår vänskap. Nästa gång vi ses berättar jag vad jag känner. Jag säger också att om han inte är där, hoppas jag på att vi kan fortsätta vara vänner. Om jag inte kan få allt vill jag ändå ha kvar den fina delen som vi redan hade. Hans svar: Nej, jag har inte det intresset i dig. Jag vill inte ha ett förhållande med någon. Jag är dock gärna din vän även fortsatt.

Det var hemskt att få hans nej, men så skönt stunden senare när han säger att vi fortfarande kan vara vänner. Jag hade inte förstört allt trots allt.

To be continued. After all he is my husband even though he rejected me twice.

Maken älskar att äta ute. Han har de mest konstiga anledningarna till att äta ute också. Igår åt vi ute för att jag hade återbesöket i Jönköping. Inte så konstig anledning. Men han vill gärna följa med så fort han ser en möjlighet att få äta ute. Gärna till lunch. Det blir hans äventyr även om det är för att åka till Ryhov och kolla att hustrun läker bra.

Om det inte är för att han får åka med på äventyr så är det för att vi måste hjälpa alla uteställen att överleva. Det kan också vara för att vi ska fira något. Som sagt anledningar har han i mängder för att vi ska komma ut och äta. Som förra helgen när han lockade med en Rumla för att vi skulle äta ute. Jag har velat prova en Rumla länge. Det är en variant på den traditionella semlan.

Ibland kan faktiskt anledningen vara att det är för att vi inte orkar göra någon mat. Och det är oftast den anledningen som gör att jag ger med mig. Jag är mer för hemlagad mat som vi har gjort här hemma.

En anledning som maken aldrig använder är att han gärna kommer ut och får se lite människor. Det kan bli ganska ensligt att vara egen företagare och jobba mycket hemifrån, även om man är ensamvarg.

Första gången jag såg min make var det bakifrån genom hela lokalen på nattklubben. Han stod i baren och jag var på väg att gå hem. Jag hade gått ut för att jag ville dansa. Tyvärr ville ingen dansa med mig. Jag tänkte att stället får en chans till. Jag frågar en man som är längre än mig så han inte känner sig skrämd av att jag är lång. Jag spanar in stället och när man är lång så lär man sig att se om någon är längre än sig själv. Även om det är långt avstånd och ofta även om någon sitter ner. Jag ser att maken är längre än mig och går fram för att fråga.

Han har precis gjort en beställning och står och samtalar med någon när jag kommer fram. Han står fortfarande med ryggen mot mig. Jag väntar tålmodigt på att de ska prata färdigt och få ställa frågan. Då jag inte gör någon beställning så börjar makens sällskap att skruva på sig lite och undra varför jag står där. Jag är ny på orten. En ort som är tillräckligt liten för att många ska ha koll på många men också tillräckligt stor för att man inte ska vara helt säker på att man har koll på alla. Det är tydligt att han funderar på om han vet vem jag är eftersom jag bara står där. Till slut så går han och maken vänder sig mot mig.

Vi stannar båda till för en sekund och under den sekunden slår fyrverkerier ut! Det flög fjärilar och allt bara snurrade och stod stilla samtidigt.

Jag sansade mig och ställde frågan: Vill du dansa? Hans svar: Nej. Jag vänder på klacken och säger mer för mig själv: Skit i det då. Jag började gå därifrån och han hejdar mig med att säga: Men vänta, vi kan väl bara prata lite. Snabb replik: Men så patetiskt. Fast jag stannar kvar. Fyrverkerierna och de finaste blå ögonen jag sett fick mig att stanna. Anledningen till att han sa nej till att dansa var att han precis beställt.

Vi pratar länge och på ett uteställe så är volymen hög. Jag frågade flera gånger om han vill dansa och svaret blev varje gång nej, följt av varför händer allt i tre. Så till slut frågade jag mannen som gjort att det slagit ut fyrverkerier för mig om han ville följa mig hem och fortsätta prata. Eftersom vi ändå inte skulle dansa så skulle vi fortsätta prata utan den höga volymen. Han tackar ja.

Hemma hos mig blev det te och musik i lagom volym. Jag hade bara en skiva (som jag fått av min fina bror) och den gick på repeat. Många gånger. Ju längre in på natten vi satt och pratade desto mer stod det klart att vi var menade att vara tillsammans. Min make är intelligent, ödmjuk och dessutom snygg. Han är ett catch, really!

Tyvärr så hade han dejtat en annan kvinna två gånger och kunde inte låta oss komma emellan. Det var det som var hans kommentarer om att allt händer i tre. Dåliga saker och bra saker. Jag var den tredje saken för honom i goda saker. Vi kunde ändå inte sluta prata med varandra. Natten fortsatte och ingen av oss ville den skulle ta slut. För när den tog slut så skulle den vara slut för alltid. Till slut var jag så trött på morgonkvisten att jag sa till honom att antingen får du sova över eller så får du gå hem nu. Jag går för att göra mig redo för kvällen och när jag kommer ut så får jag se honom med stort H med bar överkropp och säger att jag kan inte gå hem, jag sover över. Jag dog lite där och då. Så SNYGG!

Jag bäddar för en till och vi går och lägger oss för att sova. I exakt två timmar sover vi. Det första han säger är att han brukar aldrig kunna sova borta men nu gick det. Och samtalen fortsätter. Tills den snygga mannen börjar att bli hungrig. Så klart äter han inget av det jag äter. Han gick på diet och tränade hela tiden så att äta smör gick inte. Han använde senap istället för smör. Den värsta hungern stillades med torra knäckemackor utan något på och te förstås.

Vid lunch ganska exakt 14 timmar efter att jag sett honom för första gången så är det dags att skiljas åt. Under alla dessa timmar så har han bett om mitt nummer. Jag har aldrig bett om hans. Jag står i dörren och vi har sagt Hejdå och jag säger: Du kommer aldrig ringa, eller hur? Vi kommer aldrig ses igen. På vilket han svarar: Nej, antagligen inte!

Och där slutade första gången maken och jag sågs. Det dröjde många månader innan jag gjorde något åt saken att faktiskt försöka få tag på mannen som startar fyrverkerierna hos mig. Det pirrade väldigt mycket i magen när jag bestämde mig för att ringa alla som fanns listade med hans efternamn på orten. För så klart fanns han inte listad med sitt namn med känt nummer.

Men det får bli en följetong på vår kärleksresa som var stört omöjlig under flera år.

Kärlek vid första ögonkastet är ett uttryck som jag inte tänkte att det varit bokstavligt. Nu vet jag att det är det!

Mormor ska röka

Att röka vet alla att det inte är bra för hälsan. Även mormor. Vi har skämtat många gånger om att mormor inte röker utan hon är i sluta röka-stadiet hela tiden. Idag röker hon inte längre denna gången på heltid.

Mormor kommer på besök i Vetlanda. Ett trevligt spontanbesök. Vi håller på att laga mat och mormor blir inbjuden att stanna och äta med oss. Hon tackar ja. Medan vi håller på och fixar i köket så ska mormor gå ut på altanen för att röka. Det är kväll och mörkt ute. För att komma ut på vår altan så behövde man ta två trappsteg ner. Mormor öppnar altandörren och PANG! Den smällen hördes över hela Vetlanda. Jag fick skrämselhicka och tror att hon dött. Öppnar försiktigt dörren för jag är rädd för vad jag ska se. Raklång med ansiktet neråt och armarna utmed sidorna ligger mormor. Jag frågar hur det gick. Kom ett kvidande svar att det gick bra. Lämna mig här. Jag måste ju hjälpa dig. Nej, lämna mig här. Jag lämnar henne och efter en lång stund så börjar vi höra ljud där ute och förstår att inga ben verkar vara brutna. Mormor missade helt enkelt de två trappstegen och gick rakt ut och föll handlöst ner i golvet.

Alla överlevde incidenten. Både vi som var på insidan som nästan dog av rädsla och mormor som nästan dog av smällen. Vi åt middag och allt var som vanligt.

Några veckor senare så kommer mormor på ett nytt spontanbesök. Denna gången är maken hemma ensam och håller på och lagar mat. Jag är på väg hem och vi ska äta tillsammans. Även denna gången blir mormor inbjuden till att äta med oss. Även denna gången tackar hon ja. Same procedure as last time. Hon går åt för att röka. Man kan tro att hon lärt sig av sina misstag men icke. Även denna gången PANG! Det som skiljer sig åt denna gången är att maken inte blir rädd. Utan han ropar bara ut från köket: Gick det bra? Kvidande svar: Ja. När jag kommer hem så berättar naturligtvis maken om vad som hänt. Men inget mer om det sedan.

Idag har vi gjort en större altan och med omtanke om min mammas liv så valde vi att höja den 90 cm och göra den i höjd med altandörren. Idag så är det inga trappsteg utan man går rätt ut på altanen. Mormor överlevde kanske tack vare det. Och idag har vi nytta av det när hon kommer och hälsar på i sin rullstol. Allt händer av en anledning, eller är det inte det man säger?