Kategori: Familj

Denna veckan har inneburit många brutna rutiner. Vi har inte tränat en enda gång till exempel. Det har det inte funnits utrymme för när det har varit gipsdamm överallt. Vi har ätit lunch i källaren för att vi inte kunnat vara i köket. Vi plockade fram vår micro och ställde i källaren för att vår hantverkare skulle kunna värma sin mat.

En annan mycket viktigt sak som ändrats är att vi har ätit frukost nere i köket. (Efter allt städande varje kväll så kanske det var skönt att få använda sitt kök en gång per dag i alla fall.) Mycket besvärande för mig att behöva gå ner till köket för frukost. Jag är van att alltid få frukost på sängen. Varje dag så gör maken frukost åt mig som han tar med upp till sovrummet. Jag är bortskämd, jag vet. Det är den bästa starten på dagen. Att få vakna långsamt och äta frukost.

Detta började maken med för så länge sedan så jag kommer inte ihåg när. Det var inte när nyförälskelsen var. Eller nyförälskelsen håller ju på fortfarande. Men jag fick det inte när vi bodde i Västerås. Jag gissar att det pågått i ca tio år av våra snart femton år tillsammans.

Att han ger mig det varje morgon är mest av omtänksamhet för mig men också lite för att han är hungrig. Vi gör det mesta ihop. Äta måste vi göra ihop. Och maken blir (som jag sagt innan) hungrig före mig. Så för att vi ska äta ihop så gör han mat åt mig och vi äter i sängen. Annars skulle han behöva vänta på min långsamstart innan han får mat.

Varje morgon, eller varje morgon när vi är hemma, får jag det. Ibland händer det att dessa rutiner ruckas. MEN idag så är det som vanligt igen. Frukost på sängen och en långsam start!

Ja, Skolans idioter är många. De har även drabbat minstingen som jag skrivit om innan. Han går Teknikprogrammet. Vi visste från början att det skulle komma att krävas mycket plugg för honom. Men det fanns inget annat han ville gå.

Redan i årskurs ett så kom svårigheterna. Vi satt på möten med skolan som absolut tyckte att detta skulle han fixa, om han bara fick lite hjälp. Han var inte ensam om att behöva hjälpen. De hade massor av bra planer för att det skulle ordna sig. Jag ställde ändå frågan: Tror ni att detta kommer att fungera? Det är dumt att slänga bort en massa år som inte kommer att ge något. Men nejdå, det kommer han att lösa. Med hjälp från oss på skolan.

Det som var svårt var mest matten. Alla andra ämnen var inget problem. Men det var matten som var mest av, och som gör Teknikprogrammet till just det. Han klarade matten i ettan. Inte för att han fick speciellt mycket hjälp från skolan. Mer envishet skulle jag säga.

Tvåan kom. Det svåraste året av tre år. Vi hade dialog omgående kring matten. Skolan hade skulle minsann finnas och hjälpa. Inför höstlovet så hade vi ett möte där rektorn var med. När han ställde frågan till minstingen om han gör läxorna, och svaret blir nej. Då tappade rektorn allt intresse för att hjälpa sonen. Han såg honom som en latmask som bara var där för att jag tvingat honom. Mötet fortsätter och jag måste avbryta för att ställa en följdfråga till minstingen. Varför gör du inte läxorna? Och det gäller ju matten. För alla andra ämnena gör du läxorna i. Svaret var: För att jag klarar inte av det. Och jag har ingen som kan hjälpa mig hemma.

Hur svårt är det att ställa en följdfråga? Svårt, tydligen. Men då kunde han minsann se till att minstingen skulle få lovskola på påsklovet. PÅSKLOVET! Detta var på hösten före höstlovet. Så två lov skulle försvinna. Jag påpekade det, men oj, ja, fast vi har ingen som kan ha lovskola innan. F*** O**! Så trött jag blir. Men sa jag, det måste ju finnas andra som inte klarar detta och som behöver hjälp. Vill inte de ha lovskola också? Och, men, fast, kanske, det är ju svårt. För alla andra har ju slutat och bytt till annat program.

Påsklovet kom. Minstingen hade fått en timma extra i veckan att sitta i pluggrummet. Men där är det också andra som är samtidigt. Och när du behöver hjälp hela tiden så funkar inte det. Vi hade höga förhoppningar på lovet. Tre halvdagar. Det är lovskolan. Tror ni man hinner i kapp med avancerad matte och fysik på TRE HALVdagar? Svaret är NEJ.

Men det är fortfarande inga problem enligt skolan. Vi kan ju alltid förlänga studietiden. Då får han ett år till på sig. Han kan välja bort matte och fysik i trean och läsa tvåans då. Okej, vi fortsätter att traggla. Det finns en plan. Sommarlovet börjar närma sig.

Ingen hör av sig. Sommarlovet kommer och jag hör av mig för att kolla om det blir någon lovskola på sommaren? Och då när? Grejen är att minstingen har nu fyllt 18 år. Jag får inte längre någon information. Tyvärr så har inte heller sonen fått någon info.

Svaret är: Nej, det blir ingen lovskola. Det finns inget syfte med det. Han kommer ändå inte klara det. Så slutbetyg är satt. För att läsa upp så får han nu lösa det själv. Vi kommer inte hjälpa från skolan mer.

Psykbryt från mig. Hemma. Jag besvarade inte ens det mejlet med dessa svar. Utan nu letade jag upp en privatlärare. En fantastisk sådan. Han bor inte på samma ort som oss. Vi, jag och privatläraren, hade uppdrag i Junis tillsammans på sommaren och efter en tid förstod jag att han var lärare i matte och fysik. Yes! Han vill jättegärna hjälpa minstingen. Han älskar verkligen att få jobba med att lära ut.

Perfekt. Digitala träffar tre gånger i veckan från september fram till februari. Den 6 mars så var provet som behövde klaras för att bli godkänd. Då var alla delar för hela tvåan i ett enda prov.

Studie- och yrkesvägledaren på skolan hade meddelat minstingen när han började trean att du kan visst få hjälp från skolan. Det är fel att vi släpper dig. Han fick fortsatt en timma i veckan med att träffa en lärare ensam. Efter några gånger så meddelar sonen att han inte blir hjälp av den hjälpen. Starkt gjort av min (alldeles ibland) för snälla son. Som alltid vill att alla ska må bra och att han inte är till besvär. Han meddelar också att mamma hittat en lärare som hjälper mig. Som jag verkligen får hjälp av. Trots att han meddelar det till SYV så fortsätter han med sina träffar en gång i veckan på skolan. Fast det då är bortslösad tid.

Nu måste vi hitta på något för att tacka minstingens fantastiska Tutor. För den 6 mars kom och passerade. Han blev GODKÄND! Underbart! Minstingen är så nöjd över att få visa att han kunde visst. Hans mamma är nog än mer nöjd.

Vi har haft mycket samtal här hemma om hur vi agerat i detta med tanke på vår erfarenhet från skolan med tanke på äldsta sonen. Minstingen har också massor av erfarenhet kring sin äldre bror och skolan. De har ju så klart gått på samma skola. Minstingen har sett hur hans bror har blivit behandlad. Han som vill alla väl och nästan aldrig uttrycker något dumt eller elakt om någon. Säger (om ände försiktigare ord än mig) hur illa det är ställt i skolan för vissa barn.

HAN HAR KLARAT MATTEN! HAN HAR KLARAT MATTEN! S*** O* T***!

När jag kom hem hade maken fixat det mesta i städning. Hantverkaren vi har städar också väldigt bra. Men det blir mycket damm som sagt när man sågar i gips.

Jag frågar maken om han har torkat köksbordet och gjort rent kring matplatsen. Om vi kan äta middag där eller inte? Maken svarar att det behövs inte, för det har inte kommit något damm dit. Jag ber honom att gå fram och dra med fingret på bordet. Han drar med fingrarna och säger: Det är inget…

…Det är bara ett tunt lager damm på.

Maken åkte och handlade. Jag dammsög och torkade vid matplatsen. Sedan tog jag en lång dusch. Så skönt efter att man jobbat fysiskt att få duscha. Efter det middag och nu är det soffläge innan läggdags.

Det ska bli skönt när byggarbetsplatsen är borta. Vi har plockat fram micron och ställt i källaren. För att, mest hantverkaren, ska kunna värma sin lunch. Men också för oss när allt i köket är täckt i gipsdamm, då är man inte så sugen på att börja laga mat i det.

Imorgon var planen att jag skulle åka till mamma och hälsa på. Vi håller ju på och byta fönster hemma. Det blir en hel del städandet efter att det sågas i gips i varje rum i huset. Äldsta sonen behöver extra hjälp nu när inget är som det borde. Och imorgon skulle jag åka för då är det nästan en vecka sedan jag var hos mamma. Jag har försökt att åka minst en gång i veckan. Ibland har det blivit två. Allt var planerat och schemat funkade med allt som behövde göras.

Idag kom beskedet att det är besöksförbud på äldreboendena i hela Sverige. Jag håller på att beskära busken som vi planterade på andra sidan huset i söndags. Maken kommer utspringandes och ger mig beskedet. Snabba beslut. Från när gäller beslutet? Det står inte. Jag sätter maken på att kolla om han kan hitta något. Jag plockar ihop det jag håller på med. Jag söker själv på när det gäller ifrån. Inget besked och förutsätter att då är det omgående det gäller.

Jag ringer mamma för att meddela att det blir inget besök av mig imorgon. Då kommer maken in och säger: Det gäller ifrån imorgon onsdag. Jag frågar mamma: Vill du jag ska sätta mig i bilen och komma nu? Svar JA!

Och så blev det. Jag kom dit mitt i fikat och då blev det fika på mammas rum eftersom inga besökare är tillåtna i de allmänna utrymmena. Syskonen passade på att få vara med på video en stund tillsammans med mamma. Det tyckte hon var mysigt. Hon berättade för personalen när det var dags för middag att hon pratat med oss alla.

Som vanligt blev det ett: Vi ses om inte jorden har gått under tills nästa gång. (Frågan är bara hur länge det dröjer tills nästa gång denna gången.)

Mormor var jätteduktig på att laga mat. Det var många kreationer i köket som ingen annan gjorde. En av hennes favoritefterrätter är citronpaj. Idag är det inte så ovanligt med citronpaj. Men när jag var liten så var det inte vanligt. Dessutom så är mormors citronpaj extra sur.

Ibland så kan det gå fel även om man inte gör sådant som är ovanligt. En gång så lyckades mormor med bedriften att bränna vid gröna ärtor. Det ska till ganska lång tid på spisen för att koka bort allt vatten för att sedan lyckas bränna ärtorna. Detta lyckades mormor med.

Mormor är alltid exakt på tiden och har aldrig någon stress. Om gästerna skulle komma när klockan slår hel. Då gick mormor in i duschen kvart i. Det kan vara orsaken till dessa brända ärtor. Tidsoptimisten hos mormor. Men de brända ärtorna får hon höra om även idag, fast hon inte lagar mat längre.

Jag gissar att hon lärde sig att bränna saker av sin mamma. Hennes mamma brände massor av mat. Och hennes pappa kunde inte ens koka tevatten. Om han var ensam hemma så ringde han efter oss barn för att få hjälp med det. Som tur är så har mormor inte bränt så mycket mer än ärtorna. Därför extra kul att påminna henne om enkelheten i att koka ärtor.

När jag kommer till mamma så frågar jag oftast hur det är. Nästan alltid blir svaret, sk.t. Idag var en sådan dag. Det finns ingen diplomatisk ådra kvar hos mamma. Det är som det är och inga krusiduller. Vilket jag kan tycka är befriande.

Idag fick vi ett ganska långt samtal. Trots då att allt var sk.t så kunde vi samtala. Med viss hjälp för att fylla i meningarna. Mycket kom dock av sig själv. Idag var också en dag när hon kom ihåg sådant som var i nutid. Som Covid-19, att det är jobbigt för alla småföretagare. Butiker och restauranger. Hon frågade till och med hur det går för mig och maken. Att hon inte kom ihåg vad vi jobbar med eller att jag är sjukskriven just nu är en annan sak. Jag är glad för dem små sakerna.

Vi kom fram till att det finns två alternativ. Det ena är att viruset tar död på allt och alla. Det andra att viruset dör ut. Då skrattade vi gott åt eländet och enades i att viruset är det som får stryka på foten. Vi tänker fortsätta leva ett tag till.