Allt handlar om julen. Är det inte så man säger? Eller är det bara jag? Så är det nog. Jag är som alla journalister, jag kan vrida vad som helst till jul. Journalister kan ju vrida vad som helst till ja, vad som helst.
Igår fick minstingens Limeträd och Citronträd bli julfina. Nu när det är kallt så behöver de lite täcken. Och tomten har rock på sig när det är kallt. Han hade nog också tagit bubbelplast om inget annat fanns.
Nu hoppas jag att de är redo för att vintern ska komma. Frostvakt har de också. Tänk vad bra en del har det bra. De är inte röda och har inget pynt och kanske inte så fina men gullade är träden och redo för jul.
Det har varit Allhelgonahelgen denna helg. Helgen då vi ska stanna upp och tänka på döden och dem som har lämnat jorden. Jag stannar ofta upp och tänker på just döden efter mamma lämnat sin sekund vidare till nästa generation.
Jag tänker på mamma varje dag. På det ena eller andra sättet. I helgen har vi pratat mycket om våra olika minnen av mamma. Både stärkande och roliga minnen. Lite av hennes dåliga sidor har kommit upp också. Precis som om mamma varit med oss. Vi är en familj av retstickor.
Kanske det är vårt största sätt att visa kärlek? Vi säger mycket fina saker med men retstickan är precis runt hörnet. Precis så som mamma älskade att det var. Hon kunde sitta tyst i sin fåtölj eller vid matsalsbordet och bara njuta när vi alla andra höll på att trätas med varandra. Precis så har helgen varit, så som mamma älskade.
Igår firade maken och jag satinbröllop. Vi har varit gifta i 18 år. Tiden går fort när man har roligt. Vi har dessutom känt varandra längre. När man ser bakåt så är det så himla kort tid. 18 år framåt är så lång evighet att man inte kan greppa det.
Igår hade vi en god middag tillsammans med minstingen på det nyöppnade stället i stan. Det har varit stängt ett antal år och har nu öppnat med nya ägare. Kul när någon vågar satsa. Vi kommer att komma tillbaka även när det inte är högtidsdagar.
Maken och jag
På tal om långt fram i tiden, jag kan se till vår porslinsdag. Vi kommer fira den lite för tidigt det året. Jag har stora planer på vad vi ska hitta på. Jag ska få med maken på det också, fast jag tror inte han är svår övertalad.
Slutmålet med utflykten var Skövde. Vi var inbjudna av min brorson att vara med på Regementets dag på T2 där han gör sin värnplikt.
Vi bodde på hotell och mös tillsammans med hans pappa, min bror, på fredagen till lördag. När man blir inbjuden till en så speciell dag så åker man. När man mår som jag gör, så åker man dagen innan.
Vilket var supermysigt. Först tillsammans med maken och sedan möta upp brorsan för en härlig kväll tillsammans. Vi hann till och med att stjäla några minuter, från han som bjudit in, på fredagskvällen. Det var en bonus.
Igår var det fullt upp på schemat. Vi fick se logementet, kasernen och en massa fordon som fanns för uppvisning. Vi fick varmkorv med bulle efteråt. Inklusive dryck och kaffe för dem som ville ha det. Jag nöjde mig med kall dryck.
I strålande solsken så fick vi uppvisning av vad de tränar på under sina månader i värnplikt. Det var överflyttning av hjälpmedel, drivmedel och vatten. Sårade som fick hjälp och så en himla massa skjutande.
Uppvisning av överflyttning i fält. Under delvis belägring
Vi fick se soldatkampen, där fem kompani, bestående av fyra i varje lag, fick tävla om vem som var bäst. De skulle klä sig, liggande från sovsäck. Packa allt för att springa till nästa. Där monterades vapnen. På nästa ställe skulle en bår sättas ihop för att förflytta en person till sista station. Där skulle eld tändas och ett snöre brinna av innan löpning (självklart i full mundering och packning) till mål.
Det var en rolig dag att få vara med på. Både att få se hur sängarna ser ut till motorcykeln som han ska tränas upp på ute i terräng. Att solen var med oss var en ynnest.
En lång dag avslutades hemma med att vi var hundvakter. Ganska lagom aktivitet att ta hand om en hund efter en sådan aktiv dag. Några promenader under kvällen var allt som krävdes. Resten var närhet och gosande som önskades av hunden. Jag bistod med en hand till korgen som fick vara precis bredvid fåtöljen.
Hunden mellan promenaderna.
Hunden var nöjd med det. Jag kunde sluta klappa också men inte lämna fåtöljen. Om jag gick så följde han med. Om maken rörde sig så lyfte han eventuellt på ett ögonlock. Men knappt det. Idag får det bli att njuta av solen här hemma.
Maken följde med mig. Mest för att han är orolig. Han var så orolig att han glömde att vi skulle på äventyr. För ultraljud av bröstet går inte göra här hemma. Det görs på länssjukhuset. Det innebär äventyr och mat ute. Vilket han glömde bort. Jag tog det för givet och blev förvånad när han frågade om vi skulle äta korv med bröd hemma?
Jag svarade snabbt att jag trodde vi skulle åka strax för att äta innan sjukhuset. Jag kan säga att korvplanerna försvann fort. Det blev ett äventyr med mat ute innan besöket på mammografin. Han var dock fortfarande orolig. Vi har varit där innan men han kände inte igen sig inne på sjukhuset. Jag försöker påminna honom om när vi var det med saker som hände och vad vi gjorde innan och efter. Inget hjälpte.
Tills vi klev in och skulle anmäla mig. Då kände han igen sig. Jag hade ändå berätta om hur det strulade förra gången och jag inte kunde anmäla mig. Att det var extra svårt för där finns ingen bemannad reception. Eller snarare, det finns INGEN reception, bara pelare med en skärm för anmälan. Han kommer inte ihåg något av det.
Däremot så kommer han ihåg att det finns en kaffemaskin i väntrummet med gratis kaffe. Som också var gott kaffe. DÅ, vet han var vi är och har varit. Fast om jag tänkt till lite så hade jag ju kunnat räkna ut att, äventyrsmaken med ute mat, hade kommit ihåg kaffet.
Han stack in huvudet i väntrummet och bekräftade att den dessutom fanns kvar.
När vi lämnade sjukhuset så var han inte orolig längre. Ingen cancer, varken i bröst eller lymfkörtlar. Allt såg bra ut i ultraljudet. Även om jag inte mår så bra så är jag tacksam och mycket glad för att jag inte har cancer. Jag ber för att jag inte ska få det igen heller. En dag i taget, ett steg i taget.
Jag har bara legat i sängen. Svart, nerdraget och täcket över huvudet. Så har det varit och därför blev imorgon en annan dag. Jag har skrivit något i bloggen varje dag sedan jag började. Nu gick det inte. Kraften, orken eller lusten fanns inte.
Jag är trött på allt och önskar ingen annan sömnbrist. Nu sa kroppen ifrån på skarpen. Man kan göra mycket på envishet, men inte allt. Maken har naturligtvis tagit hand om mig, som alltid. Han har låtit mig vara också, för det behövde jag nog mest.
Nu går jag på sparlåga och kommer göra ett tag, får se hur länge. Maken lyckades lura ut mig till favoritbutiken. Han visste att jag ville ha vitlök (att plantera) och att den kommit in nu. Jag gick förvirrat omkring där inne och ute. Ett besök som blev minst dubbelt så långt som det borde. Till slut gick synapserna ihop och jag lyckades med, att veta vad jag gjorde där.
Det blev en vitlök av varje sort. 1, jag behövde inte välja. 2, större chans att minst en klyfta överlever. Som tur är får de inte planteras än. För nu hade jag inte lyckats med det. Det behöver vara kallt ute. Ända in i November kan de planteras.
8 sorter och totalt 9 lökar. Många klyftor blir det.
Jag får väl sticka ner lite klyftor här och var i rabatterna. Jag har ju inget trädgårdsland. Sparrislådorna var planen för en vitlök att planteras i. Kan säga att det inte kommer räcka när jag har klyftor från 8 olika sorter. Vem vet, kanske inte ens kommer ner i jorden.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon eller i värsta fall en annan dag.
Jag är så trött både faktiskt och bildligt. Det första är att jag är trött, fysiskt. Det har varit ett antal tuffa nätter. Kroppen orkar inte. Huvudet orkar inte. Jag är också trött på så många andra saker. Jag är trött på att jag inte kan göra allt jag borde kunna göra. Jag är trött på omständigheter som förstör. Ja, jag är trött på så mycket, inte minst krig i världen.
Men jag är också så glad och tacksam för så mycket annat. Jag är tacksam för att jag bor i Sverige och är fri från cancer. Jag är tacksam för min familj som finns där, även när jag är trött. Jag är tacksam för att de unga i familjen vill vara med oss äldre och trivs med familjen. Jag är tacksam för att kusinerna har kontakt med varandra trots långa avstånd.
Tacksamheten vinner över tröttheten i längden. Idag är det bara en kort dipp för att tröttheten tar över allt.
Igår var det kräftkalas. Det var ett lyckat sådant där vi njöt av solen först och sedan kylan. Som sig bör en lördag i mitten av september. Kräftorna åts utomhus men sedan fick vi ge upp och ta dessert inomhus.
Inget konstigt med kalaset. Mycket trevligt och goda kräftor om än lite osalta. Då kunde man få i sig desto fler. Det var så trevligt att bilderna blev inte så många. Jag har däremot bilder från när de fortfarande var i livet.
Maken är ingen kräftätare. Han äter hellre räkor (gjorde han igår också). Eftersom han inte har någon tradition med att äta kräftor så har han heller aldrig kokat kräftor. Han har haft ett äventyr inför helgen. Inte bara med kräftorna utan även att skaffa krondill. Dillen löste han bra när jag inte orkade. Ledsen och skamfilad men krondill.
Kräftorna hämtades i en djup plastbalja. Jag sa att det var tvunget för att de inte skulle kunna rymma. Gissa om han blev orolig över att de skulle rymma? Han blev inte lugn förrän vi var hemma och han fick se i skåpet själv att de inte var i hela skåpet där bak i bilen.
Då kommer jag med nästa, nu ska de i diskhon och sköljas av i kallt vattenbad. Diskhon är inte så djup som baljan. Gissa om han blev orolig. Han tyckte jag skulle stå upp och äta lunchen för att ha koll på kräftorna. Det sa jag nej till. Han hade ett riktigt kräftäventyr med dessa levande kräftor som skulle hamna i grytan med dill.
Att han sedan missade hela rymningen av inte en utan två kräftor är en helt annan historia. För han behövde gå och jobba och lämnade mig med rymlingsexperterna. Han hade noterat att de bildade berg för att ta sig ut. En dunsade i golvet. Det brukar vara det vanligast. Den blev snabbt fångad. Den andra lyckades ta sig upp och gömma sig i hörnet bakom vårt hoprullade diskställ i hörnet. Den klarade sig nästan från döden. Men det var tur att det var jag som hittade honom (ja, det var en han), för om maken gjort det så hade han dött av en hjärtinfarkt.
Den första rymlingen
En svart kräfta på en svart bänk mot en svart vägg. Med rumpan upptryckt mot väggen och två ögon som stirrade rakt på dig när man upptäckte den. Om maken inte dött så hade han drömt mardrömmar i flera veckor. Något likande filmerna Aliens skulle jag gissa om jag behövde. Nu behövde jag tack och lov inte det. Maken fick reda på kräftorna på rymmen när alla var röda och låg i sitt spad.
I helgen har vi varit på tur. Vi åkte tre motorcyklar, en bil och fem personer till Gotland. Vi valde den varmaste helgen på hela året. Passade mig utmärkt medan andra kunde tycka det var lite varmt ibland.
Med äldsta sonen med så var det uteslutet att vädra stugan utan myggnät. Vi kompromissade på kvällarna och lät hans rum vara stängt. Allt annat öppet och alla lampor släckta. Då var några lite mer nöjda och jag tog mitt täcke till soffan. Många kompromisser blev det.
Vi hade en väldigt bra resa. Minstingen fick många mil i att övningsköra. Inte minst mörkerkörning samt köra ombord på och av färja. Vi åkte runt på hela ön samt Fårö. Där åt vi jättegoda crêpes på Kutens bensin. Landskapet är fantastiskt och platt. Det är både kurvigare och backigare i Småland och vi har även mer skog. Sverige är fantastiskt i hur olika natur vi har.
Crêpes på Kutens bensin
Något vi missade var antikaffärer och loppisar. Jag hade försökt att leta reda på öppna ställen. Mycket stänger i mitten på augusti. Jag hade letat upp ställen som skulle vara öppna. Alla visade sig vara stängda utom en i Hemse. En ska jag vara snäll mot och faktiskt säga att personen som drev den låg sjuk. Annars var det bara dålig marknadsföring vill jag påstå.
Loppisflopparna gjorde oss inte nedstämda. Förutom allt åkande fick vi både havsbad, ruinvandringar, botaniska trädgården och massor av god mat och lite till.
Trollsländan i Botaniska trädgården
Vi åt bland annat på Lindgården inne i Visby vilket jag kan rekommendera varmt. Vi hade bokat, vilket var tur, det var flera som fick vända i dörren när de försökte komma utan bokning.
Den roligaste överraskningen var nog Gin-rummet. Äldsta sonen behövde något att dricka. Vi hittade inget ställe som fungerade att köpa dricka på. Jag föreslog så att vi testar att komma tidigt till Lindgården. Vi var så välkomna att gå till Gin-rummet för en dricka innan maten. Jag dricker ingen alkohol. Att då komma till ett urmysigt rum gömt bakom köket med ett superproffs i baren var en riktig bra överraskning.
Han gjorde en supergod alkoholfri drink åt äldsta sonen som var topp-notch. De hade drinkmeny med alkoholfria drinkar, vilket inte alltid är fallet. Men den som beställdes var efter vad äldsta sonen gillar och han prickade in den fullt ut. Som icke alkoholdrickare så blir man lycklig när alla är med, särskilt i något som heter Gin-rummet.
Inga bildbevis finns av varken mat eller dryck på Lingården. Att maten var så god att någon i sällskapet skulle kunna tänka sig att slicka tallriken får du bara lita på. Mat är viktigt för oss på våra resor och maten fick mycket väl godkänt på alla ställen vi åt. Kul att äldsta också prövar nya saker utan att behöva påminnas om att vi löser annan mat om det blir fel.
Jag är glad över att det var loppisar och antikbutikerna som floppade för allt annat var så himla bra. Vår motorcyklar gick utan problem. Minstingens är ändå från 1984. Bilen gick klockrent, förra gången kom vi 30 minuter hemifrån innan generatorn gick sönder. Boendet var mycket bra med härlig uteplats och underbar utsikt. Vad gör då lite frånvaro av loppisar?
Vi har varit borta i helgen. Vi åkte i torsdags. Det kan jag berätta mer om i ett annat inlägg. Jag visste inte att vi skulle få den varmaste helgen på hela året när vi bestämde resan. Jag har en del blommor som vill ha vatten.
Jag gjorde vad jag kunde innan. Jag hade självklart inte ordnat med någon som kunde vattna. För hur troligt är det att det ska bli nästan 30 grader i mer än 5 dagar. När jag kom hem så behövde jag prioriterar vad som behövdes göras.
Nummer 1 blev att gå en runda när vi kom hem vid halvtolv på kvällen. Då var det fortfarande 18 grader varmt. Jag gick i linne och kollade (nervöst) in alla växterna. Kan konstatera att de inte behöver så mycket gullande. Alla levde!
Nummer 2 blev att vila och ta en långsam start på morgonen. Nummer 3 blev att träna med minstingen. Perfekt väder för en cykeltur. Vi hade bestämt en ny tur men den blev inte riktigt så lång som vi trodde. Den blev bara drygt 4 mil. Vi hade nog tänkt mer åt 6 mil. Men cykling blev det och i bra väder. Lite vind och 22 grader varmt.
Nummer 4 blev att vattna, fortfarande med cykelkläderna på. För även om blommorna har blivit tuffa av mitt dåliga gullande så går det inte hur länge som helst utan vatten. Det blev inget mer just då för nummer 5 var lunch.
Duschen fick vänta ytterligare än bara till efter lunchen. Maken och jag behövde fixa några saker så det gjorde vi. En runda på stan var nummer 6. Jag bytte om före turen bland folk. När vi kom hem så plockade jag bär i trädgården och tog bort vissna blommor. Nu är vi på nummer 7 och efter det så blev det en vilostund i fåtöljen som nummer 8. Sist kom duschen av allt som behövde prioriteras. Resten av kvällen var det hopp och lek. Det betyder att jag inte behövde prioritera något utan kunde göra vad jag ville.
