Kategori: Familj

Maken blir nästan alltid hungrig före mig. Han har en mat- och sovklocka precis som Skalman. Jag har inte den klockan och gör gärna färdigt vad jag håller på med innan jag fokuserar på mat. Inte maken. Det spelar ingen roll om han är i en skyddsdräkt och behöver gå igenom en dusch innan han kan laga mat. Då duschar han och byter om. När maten är klar byter han om igen och gör färdigt. Även om det handlar om en halvtimmas arbete efter maten.

Maken tror också att allt ska brinna upp. Att alla ska komma in och stjäla våra saker. Han är helt enkelt lite paranoid. Detta gör att han alltid ställer vår spis på OFF. Då funkar ingenting på spisen. Han har en sådan vana att ställa den på det så det går på automatik. Som den gången vi satt och väntade på att lasagnen skulle bli färdig. Jag stoppar in i en varm ugn. När det gått ca 40 min och vi kollar till hur det går så står spisen på OFF. Han kommer inte ens ihåg att han stängt av. Tog lite längre tid att få mat än beräknat den gången.

Igår så höll han på att sätta upp lister kring våra fönster. Han hade planerat maten. Jag hade egentligen inget för mig. Han ber mig att sätta på ugnen. Vilket jag gör. Jag stänger av OFF och sätter på ugnen. Jag förstår inte riktigt vad vi ska ha ugnen till med det som var planerat. Han fortsätter och greja. Ugnen är på länge. Det är i och för sig heller ingen brådska med maten. Men när det gått en tid så frågar jag om inte jag kan göra maten och han fortsätter jobba. Nej, nej, jag har planerat. Men du kan få hjälpa till.

Han byter om och kommer för att göra mat. Sekunden senare så har han lyft i plåten som står på spisen från lunchen. Som man gör när man tagit ut något från ugnen. Man låter plåten stå och svalna på spisen. Kalle Anka-svordomar. Plåten var skållhet. På lunchen så har maken inte stängt av plattan på spisen. Och på den plattan stod plåten. När en plåt täcker halva spisen så syntes det inte att plattan var på. Hela handen brände han.

Dessutom så behövde vi egentligen inte ugnen. Vi skulle värma köttbullar, vilket vi gjorde på plattan.

Att vara paranoid kan ibland leda till problem istället för att förhindra dem. Men att OFF kommer att fortsätta användas det är jag helt säker på. Tills den dagen vi har en ny spis. Vi får se om den nya spisen får ha OFF-funktionen (för mig).

Man brukar säga att släkten är värst. Det kan ibland stämma och då mest för att man inte kan välja sin släkt. Mestadels tycker jag inte det stämmer. För när man är släkt så kan man ta lite mer än vad man kan från vänner. Det tror jag ökar sammanhållningen snarare än att minska den.

Jag har haft vänner i mitt liv som jag idag ifrågasätter hur jag kunde ha dem som vänner. Vänner som bara funnits när det gått bra för mig. När det varit tufft i livet så har dessa vänner inte funnits där.

När jag fick diagnosen bröstcancer så visste jag redan vilka vänner som jag kunde lita på. Men det är ett sådant tillfälle som man annars lär sig vilka som var vänner eller inte. Jag visste som sagt redan då vilka som var mina vänner på riktigt. Att ha en vän som man vet finns där även om man kanske inte hörts så ofta. Och när man väl hörs är det som att man pratade igår. Bara lite mer att ta igen. Då är det på riktigt.

Med släkten så är det mer inbyggt. Där förväntas man att finnas även om man varit dumma mot varandra innan. I mitt liv så är släkten inte värst (, just nu). Släkten får däremot ta det värsta från mig. För att vänner kanske inte stannar kvar men det gör släkten.

Och när släkten är värst då är fördelen att man finns ändå kvar. Det går inte bryta släktbandet. Bara kontakten. Med vänner så kan du bryta allt. Det har inte hänt ofta i mitt liv men det har hänt. Nu är jag i ett stadie där jag vet vad jag har och är nöjd med det.

Tack till mina vänner som finns (och ibland får stå ut med mig) i mitt liv. Och tack till släkten. Vi har det kul för det mesta även när vi gnabbas med varandra.

När alla ska tänka på vad man gör, hur man mår och vem man träffar så är det inte helt självklart att man kan träffas.

Jag är glad att vi ändå nu ses. Maken och jag är hos min bror med familj och hälsar på. Det är mysigt att bara få hänga tillsammans. Man blir också servad med både god mat, dryck och godis. Jag får inte glömma den goda osten innan maten. Pesto-ost, tryffel-ost och chili-ost. Jättegoda.

I deras familj ingår en hund. Rasen heter Broholmer. En jättefin hund. Men jag är ingen hundmänniska. De slickar, slemmar, hårar och lite annat också. Allt som bara är äckligt. På avstånd går det bra. Den ”lilla” hunden vet att jag inte är så intresserad så hon håller sig på avstånd, till mig.

Maken däremot som är hundrädd egentligen, tycker hon om att vara nära. Och han tycker också det går bra. Vem vet hon kanske lyckas omvända honom och rätt som det är har vi hund. Dock inte henne för då skulle vi få med hennes matte att göra.

Problemet är att vi har nu pratat om hur det var när vi var yngre. Mamma drev en kennel och var uppfödare till Old English Sheepdogs. Också ”små” hundar. Maken tittar på mig efter att samtalet pågått en längre tid och säger: Jag har svårt att ta in hur mycket djur och lantmiljö du är uppvuxen i.

Antagligen lite för mycket lantmiljö så jag hann utveckla ett antitillstånd till allt vad heter djur och kryp i min närhet. Avstånd är ledordet tillsammans med orden djur och kryp.

Maken var på semester på Turkiet. Ensam. Det var innan vi var tillsammans. Men vi kände varandra. Han tycker om att göra saker ensam. Även att semestra. Det är ganska ovanligt att tycka om sitt egna sällskap så mycket att man vill vara helt med sig själv under två veckor.

Fördelen är att du kan göra precis vad du vill utan att kompromissa när du semestrar ensam. Vilket jag också kan uppskatta. Det var också en av anledningarna till av vi bestämde att vi skulle få ha mycket egentid när vi blev tillsammans. Jag kan säga att av den har det inte blivit så mycket för vi tycker om att vara ensamma tillsammans. Denna resan är jag ändå glad att han gjorde ensam.

Som ni alla vet vid detta laget så älskar han mat. All möjlig mat. Men eftersom han är både hypokondriker och lite paranoid så brukar han inte äta mat på ställen som är suspekta. Eller mat som han inte vet riktigt vad det är. Men som ensamvarg letar han gärna upp ställen som inte har så mycket människor där. Vilket borde uppfattas som suspekt, om det inte finns några kunder så kan det vara för att maten är dålig. Men så är det oftast inte. Utan när han går dit så fylls oftast restaurangen upp med folk kort därpå. Till hans stora förtret.

På Turkiet känner han doften av kycklingkebab. Han är hungrig. Då lockar det än mer. Det var ett hål i väggen i närheten av hotellet. Alla vet att man ska hålla sig ifrån grillkök som ligger som ett hål i väggen och inte bara det, utan som dessutom grillar kyckling på spett.

Maken köper en kycklingkebab. Han äter och njuter. Den är himmelskt god enligt hans utsago. Kebaben hinner inte mer än ner, innan han i panik tar sig till rummet och spenderar tiden på toaletten istället för i solen.

Dagen efter så kommer det mest roliga i denna berättelse. Maken går och köper EN TILL kycklingkebab från samma ställe. Min paranoida make som alltid förutspår var som problemen är ifrån eller kan vara ifrån. Han köper en till för den var så god. Same procedure as last time. Panik uppför trapporna till rummet. Och där spenderar han lite tid på toaletten igen.

Man brukar lära sig av sin misstag. Men ibland är det också värt det. Det blev dock ingen tredje gång. Vi är alla olika som tur är. En del tar risker. En del är försiktiga. Och en del är försiktiga risktagare.

Eftersom vi alltid åt middag tillsammans hela familjen när jag var liten så har jag tagit efter traditionen i min familj. Det kan ha varit så att tiden har anpassats för att det är något i vägen. Men vi har ätit tillsammans. Så länge ingen är bortrest.

Minstingen tycker att detta är självklart att vi äter ihop. Men nu när han har blivit lite äldre och hänger med kompisar på ett annat sätt så har han insett att ingen äter ihop. Detta tycker han är mycket märkligt. Varför äter inte familjen tillsammans?

Det behöver inte bara vara att han har varit hos kompisar och sett detta. Även om han är hemma här och hänger med kompisar digitalt så märker han det. För när vi äter så äter inte bara vi. Vi har också diskussioner och umgås rent allmänt. Vilket kan ta lite tid. Ibland flera timmar. Detta tycker hans kompisar är underligt och frågar hur lång tid tar det för dig att äta egentligen?

Minstingen blir så konfunderad över detta. Han har börjat kolla av läget hur andra gör nu. Det vanligaste verkar vara att den som kommer hem först lagar mat åt alla. Även om den personen då är ensam, så äter den. När resten kommer så tar man mat från spisen och så vidare. Vilket blir att alla äter ensamma.

Något som är säkert är att minstingen kommer att ta efter traditionen: att middag äter hela familjen tillsammans och inget annat.

Mamma har alltid funnits där. Vi har inte alltid setts men vi har båda vetat att allt är bra. Mammas inställning har alltid varit att så länge hon inte hör något från oss barn så är allt väl.

När vi var barn så fanns inte mobiltelefoner. Många hade rutinen att ringa hem när de kom fram. Det gjorde inte vi. Vår rutin var att om något hände så hörde vi av oss. Vilket var ganska sällan. För ibland hände saker men utan vetskap för mamma. Mest harmlösa saker, som alla gånger min bror glömde stiga av tåget på rätt station. Eller steg på fel tåg som inte stannade på rätt station. Då har det hänt att mamma stått för att möta upp och inget barn med tåget. Han dök dock alltid upp, om än sent och ibland med taxi till dörren.

I vuxen ålder har det varit likadant fast med lite mindre inslag av att vi behöver räddas men också mindre antal middagsträffar. För när vi var barn och bodde hemma så var det middagsträffar varje dag. Även nu när mamma är sjuk så har vi middagsträffar. Skillnaden är att vi är hos mamma på äldreboendet istället för hemma i Hylletofta.

Allt förändras så är det. Ibland till det bättre, ibland till annorlunda men också ibland till det sämre. Som att mamma inte kan berätta vad jag eller hennes övriga barn heter. Även om hon inte vet vad vi heter så vet hon vem vi är. Trots allt så finns mamma där fortsatt.