Kategori: Familj

Igår var det gräl här hemma. När jag kom hem från jobbet så hade maken kommet en bra bit med bygget. Han har fortfarande semester. Han har behövt jobba under semestern. Mer än mig så han har mer semester denna veckan. Vilket började bra med att han jobbade första delen av dagen. Hur som helst åter till vårt stora gräl.

Jag kom hem och mer hade hänt. Så mycket att regntunnan kunde placeras där den ska vara när det är klart. Maken vill gärna göra en sak i taget. Han håller på med golv och jag kommer och säger att nu flyttar vi regntunnan. Han grymtar och säger att vi måste vara tre för att flytta den. Jag svara att det fixar vi.

Jag hämtar verktyg så jag kan fästa markduken bakom innan tunnan flyttas. Maken vill fortfarande inte flytta tunnan på två men har insett att nu sker det. När vi får ett besök från en som vill kolla läget så bli maken nöjd. En tredje person som kan hjälpa till med tunnan. Den blir flyttad och då kommer det verkliga krocken mellan mig och maken.

Jag säger (igen) att jag inte tycker det är det bästa att inte ha rundsågat bredvid tunnan på ena sidan. Andra sidan blir komposten så där blir det rakt. Nu går luften ur maken. Han har räknat på laster och kommit fram till att jag kan inte få det runt. Han trodde vi var överens, vilket vi inte var. Jag har dock hela tiden sagt att han ska bygga så han blir nöjd. När jag sa att hålet inte är snyggt så blev han trött.

Nu får ni gärna hålla med maken om att det är fint. Jag kommer inte tycka det och här kommer det stora problemet. Han trodde att vi var överens och han vill väldigt gärna att jag ska vara med på hur det blir. Vi hade en lång diskussion om hur jag hela tiden sagt att det blir som han har räknat på så det blir hållbart.

Vi är överens om hur det skulle byggas men jag tycker fortfarande inte att det är fint. Han blev så ledsen men det blev bättre när vi grälat klart. Han förstod att det är okej att INTE vara överens om utseendet men att vi är överens om byggandet. Håll nu med maken. Han behöver det. (Fast lite fult är det).

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår tog sista medlemmen i familjen studenten. Vi var självklart på plats och firade honom. Då det är yngsta av alla kusinerna så behövde vi åka en bit för att ta oss dit. Ungefär fyra timmar.

På vägen så råkade vi ut för en hagelstorm. Det gick i 30 km/h under en tid. Alla körde lika sakta i alla filerna. Ingen ville chansa. Då säger jag (vilket jag aldrig skulle gjort) att jag vägrar att vara med på utspringet i hagelstorm.

Vi kom fram och åskan hördes i bakgrunden. Men inget regn. Vi kom fram till skolgården, inget regn. När vi klurade på hur de skulle springa och komma ut så börjar regnet. Sedan kom studenterna utspringande och med dem kom hällregnet. Vad är midsommar och student utan lite regn?

Regnet avtog och vi torkade alla upp innan det blev mottagning för densamme. Vi hade en mycket trevlig eftermiddag och kväll. Även om det kom mer regn så fanns det både tak över oss och god mat att njuta av.

Jag njöt så mycket att jag tog inte en enda bild under hela dagen. Ni får helt enkelt lita på att jag var på student igår.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

I helgen har jag varit på resa med mina syskonen. Det har varit mycket åkande på många fina vägar. Vi har ätit väldigt god mat, där höjdpunkten var kräftorna. Vi har åkt i sol, vind och regn. Vinden har varit nästan hela tiden och solen har vi haft med oss mycket. Värst var nog regnet som båda fick på vägen hem. Regn OCH vind är inget man vill ha tillsammans på motorcykel.

Nu är vi alla hemma hos oss själva och helgen kommer jag minnas med glädje länge. En underbar helg med det bästa sällskapet. Jag älskar att vi träffas så mycket som vi gör. Vi har mycket kul tillsammans och mamma är särskilt med oss när vi gnabbas.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår firade jag och maken 18 år som förlovade. Många fina år med många fina stunder. Vi har haft motgångar som alla andra men mest fint har det varit. Vår förlovningsresa är en bra beskrivning på våra år ihop.

Dagen vi förlovade oss cyklade vi upp för en alptopp. Inte vilken som helst utan en som är med i Tour de France, Alpe d’Huez. Det är en brant backe, kan man säga. Både jag och maken gillar att cykla uppför.

Beskrivningen av våra år är att vi haft det kämpigt, ibland väldigt mycket och ibland mindre kämpigt och ibland väldigt lätt. Men vi har alltid gjort det tillsammans, i med och motgång.

Kanske vi ska ta oss an ett berg till? Minstingen vill ta sig an Vätternrundan. Vi får väl se vart vi slutar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Just nu är jag oerhört självisk. Jag önskar att mamma var i livet. Jag önskar att mamma satt här bredvid mig och kunde ge mig kraft och mod som bara hon kunde. Ibland genom att säga till mig att skärpa mig. Ibland med att säga att jag gjort allt rätt. Ibland med att bara var där bredvid och inte säga någonting. Jag saknar mamma så vansinnigt mycket. Varför kunde hon inte få bli minst 100 år?

Jag vet att jag är självisk. Mamma hade många år i livet. Jag tycker bara att de inte räckte just nu. Just nu vill jag ha mamma. Just nu vill jag kunna bara vara med mamma. Just nu vill jag ha mammas piggvar med färsk pepparrot och skirat smör. Just nu vill jag gå med mamma i trädgården och njuta av vädret. Just nu vill Jag att mamma ska tala om för mig att allt blir bra.

För att orka så tänker jag på hur mamma lever i mig. Minstingen påminde mig i veckan att det är inte bara mammas andetag som lever genom mig. Han påminde mig om hur lik jag är mormor. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde eller sa men tydligen så var det precis som mormor. Det gör mig gladare. Jag vet att jag är lik min mamma.

Även om jag är självisk så är jag så tacksam för att jag hade min mamma. Hon är anledningen till att jag är jag. Nu ska jag se till att hämta kraften från henne, för kraft det hade hon. Hon behövde vara stark i sitt liv, många gånger. Även för mig. Jag är tacksam för att hon visade mig att allt är möjligt. Jag lever och hennes andetag med. Jag saknar dig mamma! Tårarna rinner och evigheten fortsätter fast sekunden tog slut.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är ganska vanligt att man får höjda ögonbryn när man säger att man jobbar ihop med sin man. Jag vet inte om det är en fördom eller om det stämmer?

För alla lantbrukare jobbar ihop. Vi har ganska många lantbrukare i Sverige. Det finns många yrken där man jobbar ihop. Egen företagare skulle jag säga är vanligt att det är någon form av familjekonstellation som jobbar ihop. Jag trivs mycket bra att umgås och arbeta tillsammans med maken. Sedan kan jag förstå att det kan vara skönt att ha något som är eget. Jag har massor av egna saker, som att måla, det gör vi inte tillsammans. Fast vi kan vara nära varandra om vi vill.

Det är svårare när jag kör taxi. Kunderna skulle nog tycka det var konstigt om han var med i bilen varje gång. Taxi är också en sak jag gör ensam. Det är här jag höjer på ögonbrynen, hur kan man vilja vara borta mer än heltid ifrån varandra?

Jag blir glad varje gång jag får rasten så jag kan åka hem och äta på passet. Inte bara för att han står redo med maten utan för att han är där. De gånger man inte får rast på rätt ort så blir det ett jobbigare pass.

Jag tror inte jag skulle vilja jobba heltid och inte träffa maken då. Man kanske vänjer sig? Frågan är om jag vill vänja mig?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.